Det har kommit en ny bok om skärmtid, som jag har fått frågor om. Jag har inte läst den, men det hindrar inte mig från att kommentera den. Precis som att jag har kommenterat Jean Twenge och Anders Hansen utan att ha läst deras böcker. Som forskare kan jag inte lägga tid på att läsa uppenbart populistisk litteratur, men jag ser det som mitt ansvar att påpeka tankevurpor i deras resonemang. För det är ju premisserna som är felaktiga och då hjälper det inte att de skriver hundratals sidor och väver intrikata orsakskedjor. Är utgångspunkten fel, då blir slutsatsen fel.
Twenge, Hansen och Jonathan Haidt är exempel på det Howard S Becker kallade för moral entrepreneurs och som jag valt att översätta till entreprenörer i moralism och alarmism. En sådan behöver inte vara populärvetenskaplig författare som i mina exempel, utan kan vara en organisation, som Porrfri barndom, eller enskilda näringsidkare som vill sko sig på folks oro för det nya och okända. De forskare som började beskriva fenomenet menade att dessa entreprenörer inte är intresserade av rationella argument, utan vill påverka oss genom att blanda känsloargument med ren manipulation. De har ett engagemang i en fråga och skyr inga medel för att få ut sitt budskap. Det är en tacksam position, att framföra negativa budskap i känslomässigt laddade frågor. Entreprenörerna framstår som ansvarstagande, kritiska röster bland alla blåögda optimister. Deras verksamhet är beroende av att frågan är laddad, varför de måste gå vidare till en annan fråga så snart paniken ebbar ut. För så är det ju med paniker; själva paniken består men föremålet för den byts ut. Idag finns det ingen som lever på att skrämma folk för satanism, men det är inte så himla länge sedan som det gick alldeles utmärkt att kallas som expertvittne i en rättegång och hävda att den åtalades klotter i form av ett pentagram utgjorde bevis för att han nog var skyldig till mord. För den som till äventyrs inte minns paniken kring satanistiska ritualer, kan jag rekommendera The Forgotten West Memphis Three eller kanske ännu hellre Paradise Lost som båda handlar om samma fall. Det är oerhört tungt att se hur vanvettigt snett allt kan gå om man låter panik styra, men jag tror att det är viktigt att känna till historien för att förstå nutiden. Jag har också en spellista med poddar om paniker (den har några år på nacken så uppdatera gärna om du har nyare tips).
Exakt alla som moraliserar kring skärmtid har samma, felaktiga, utgångspunkter:
De blandar ihop skärmtid och skärmtid. All skärmtid är inte lika. Alla barn är inte lika. Du vet inte vad din nästa gör med sin skärm och därför kan ingen uttala sig om andras användning. Och framför allt kan vi inte säga att skärmar är dåliga i sig. Det handlar självklart om vad man gör med skärmen.
De bortser från rimligare orsaker. När man ska leta efter orsaker till exempelvis skenande psykisk ohälsa eller sjunkande läsförståelse eller vad man nu vill fokusera på, då gäller det att hålla sig lugn. Det kan kännas rimligt att det här som alla pratar om, digitaliseringen, är orsaken. Men ofta finns det långt rimligare orsaker längre bakåt i historien, som ständiga nedskärningar i välfärden, att vi lever i en kommersiell och ojämställd värld, att barn omges av vuxna som pratar om att gå ner i vikt, för att bara nämna några.
Punkt 1 är väldigt viktig, för den betyder att vi aldrig kommer att få forskningsresultat som visar att skärmtid är dåligt. Vi kommer heller aldrig att kunna belägga att det är bra. Vi kan säga som med många saker i livet; det finns skärmtid som får vissa att må bra och det finns skärmtid som får vissa att må dåligt. I bakgrunden finns dock alltid ett barns livsvillkor. Om barnet har vettiga vuxna omkring sig, vuxna som bryr sig och lyssnar, vuxna som förstår att barnet måste få göra misstag och att de måste våga berätta om det, då har barnet mycket goda chanser i livet. Om barnet däremot har strikta och ointresserade vuxna omkring sig, vuxna som skammar och straffar barnet (nej förlåt de skulle inte säga straff, de kallar det ”konsekvenser”), då är risken större att barnet råkar illa ut och inte tror att det finns någon som förstår dem.
Punkt 2 är egentligen mer sorglig, eftersom den betyder att vi egentligen inte vill göra saker bättre för barn och unga. Vi vill bara peka på något som ligger utanför vår makt och slippa ta ansvar. Tänk så dyrt och krångligt det skulle bli om politikerna bestämde sig för att förbättra livsvillkoren på allvar! Så här skriver jag i min bok:
”Det är lätt att se lockelsen i att identifiera en orsak där vuxna slipper ta ansvar, slipper förändra en bekväm livsstil och kan lägga skulden och ansvaret på den yngre generationen.”
Dunkels, Elza (2021) Skärmstark – handbok för vuxna om unga och skärmar (s. 22):
För det är ju det som blir konsekvensen av att skylla på skärmarna; det är barn och unga som ska ändra sitt beteende, inte vuxna som ska ta ansvar. Om regeringen får som den vill avseende skärmar i förskola och skola kommer dessutom många barn att få sämre förutsättningar i livet eftersom de inte får möjlighet att utveckla adekvat digital kompetens tillsammans med utbildade och kunniga vuxna.
Vi får inte skriva in oss i den här mörka berättelsen om de farliga skärmarna! Faror finns det gott om, på och utanför skärmen, men vi kommer aldrig att komma åt dem om vi buntar ihop all skärmtid. Vi kan inte komma åt kränkningar, övergrepp, desinformation, sjuka ideal och utanförskap om vi påstår att de skapas och underhålls av skärmar. Jag tror att första steget är att sluta använda ord som skärmtid och istället se till varje barns behov och identifiera vad som hjälper och vad som stjälper.
***
Avslutningsvis vill jag säga något om vem som bör uttala sig om skärmtid. Jag skulle vilja att alla gör det. Det behövs en myriad av röster, en kakafoni av erfarenheter, ett avgrundsvrål från alla som ser hur världen förbättrats av internet. Hon förtjänar bättre än så här. Barn och unga förtjänar bättre än så här. Jag vet att det är svårt att säga det högt när tonläget är som det är, men det måste göras. Att jag säger det om och om igen kommer inte att göra någon skillnad. Förändring kan inte bygga på individuellt engagemang, det blir alldeles för skört. Alla måste vara med! Observera att jag inte säger att jag är ensam om att debunka entreprenörernas påståenden, det finns många andra forskare som gör detsamma. Jag syftar mer på att exakt alla som inte dragits med i paniken, inte bara forskare och andra med en plattform, måste ta sitt ansvar.
Jag är så oändligt tacksam för att ni har sådant förtroende för mig. Jag blir stolt när ni hör av er och vill att jag ska reagera på nya böcker, regeringens utspel, tokigheter på nyheterna och virala inlägg. Jag blir glad när ni tackar för mina reaktioner med ett ”jag hoppades att du skulle säga nåt om detta”. Det är fantastiskt! Men det har ett pris, även för mig (ett ganska högt pris dessutom, jag har ju förlorat jobbet). Ingen av oss kommer att tjäna pengar eller status på att säga emot skärmmotståndarna, men vi måste alla dra vårt strå till stacken. Alla måste bli bättre på att avbryta när folk skenar iväg och påstår saker. Det går jättebra att hänvisa till mig om det känns svårt att argumentera. Be folk söka på mitt namn eller skicka dem spellistan med poddar jag är gäst i! Eller beställ något diskret från min webshop!
Jag skriver inte så mycket här längre, utan publicerar istället ett nyhetsbrev med mycket ojämna mellanrum. Prenumerera om du vill hålla dig uppdaterad! Det kostar inget men om du vill kan du välja att bli betalande presnumerant. Det ger dig i dagsläget inga extra fördelar i förhållande till gratisläsare men det ger mig möjlighet att fortsätta forska och skriva. Texten nedan är från mitt senaste nyhetsbrev som jag skickade ut idag.
Det tog inte många minuter efter att OECD släppte sin senaste rapport från PISA-undersökningen innan någon hojtade att svenska elevers vikande resultat hade med skärmar att göra, t ex Lotta Edholm i SVT. Ett av de största problemen med den typen av påståenden är att de presenterar förföriskt enkla lösningar på extremt komplexa problem. Komplexa problem kan inte lösas med mindre än långsiktiga processer, som mest troligt kostar en himla massa pengar. Om vi tittar på hur politiken fungerar finns det inte utrymme för framåtsyftande ekonomiska satsningar. Allt ska lösas inom mandatperioden. Då passar det ju bra att skylla sjunkande skolresultat på något som ligger utanför politikernas makt, som exempelvis för mycket skärmtid.
Jag har ju skrivit om mediepaniker tidigare och jag ser detta som ett uttryck för just en sådan period av onödig och överdriven oro. Det politiska systemet samspelar med det sociologen Howard S Becker kallade för moral entrepreneurs eller moralcrusaders, ungefär entreprenörer eller korsfarare i moralism och alarmism. Sådana aktörer dyker upp rätt snabbt under en panik, oavsett vad den handlar om. Det kan vara intresseorganisationer eller individer som dras med i alarmismen och vill upplysa och förändra men lika ofta handlar det om att skaffa sig inkomster. Oavsett vilket deras mål är har de samma upplägg: Först hamras ett skrämmande budskap in och därefter presenteras en lösning i form av böcker, föreläsningar eller behandlingar, som entreprenören i fråga kan tillhandahålla, antingen som en tjänst mot betalning eller genom att allmänheten stöttar organisationen via skattemedel eller donationer. Skärmtidsentreprenörerna har förberett för att politiker ska kunna agera på det sätt vi ser nu. De har presenterat problemet på ett närmast oemotståndligt sätt. Vem säger nej till en så billig lösning? Och vem vågar ställa sig upp idag och säga att alla dessa hjärnforskare har fel? Det skulle i princip vara självdestruktivt för en politiker att granska alarmistiska påståenden kritiskt och det måste vi ta i beaktande nu när vi ser vad som händer.
För det kan inte vara så att regeringen på allvar tror att skärmar är farliga på det sätt som de säger. Det finns mycket rimligare förklarningar till de sjunkande resultaten. Några exempel är de ständiga neddragningarna i skola och förskola, att elever kan vara mindre motiverade att prestera i ett test som inte ger dem feedback eller betyg och att det är enormt svårt att göra internationella jämförelser. Ibland tror jag att vi missar den filosofiska dimensionen av utbildning, framförallt när resultat ska mätas. Vad vill vi med skolan? Hur ser vi på barn? Hur ser vi på relationen mellan elever och pedagoger? Hur vi svarar på de frågorna spelar stor roll och i många studier saknas den diskussionen.
Egentligen är det exakt så enkelt som Per Kornhall sammanfattar ett av PISA:s resultat i Vi lärare:
”Om man ser till att det finns hyfsade lokaler, någorlunda vettiga klasstorlekar, läromedel och sedan i dessa lokaler sätter någorlunda väl utbildade lärare så går det sällan fel.”
Och med ”enkelt” menar jag naturligtvis ”dyrt, krångligt, kräver ett tålmodigt och långsiktigt samarbete över parti- och andra gränser”. Samtidigt är det faktiskt så att lösningen finns där. Vi kan fixa det här om vi vill och om vi slutar använda skolan som en arena för ideologiska bråk. Skolan är ju tacksam att bråka om. Till skillnad från andra samhällsinstitutioner är skolan något som alla vuxna har egen erfarenhet av. Alltså har vi åsikter om den, åsikter som vi uppfattar som välgrundade. Ingen kan ju ta ifrån oss att vi gått i skolan. När det gäller andra institutioner såsom vården eller bankväsendet är det inte lika lätt att hävda djupa och breda kunskaper. Vi kan tycka att banken borde gett oss det där lånet eller att vårdkön är för lång, men de flesta av oss avstår från en djupare analys baserat på våra egna erfarenheter. Det är naturligtvis en fantastisk möjlighet att exakt alla kan delta i skoldebatten – tänk vilken resurs det är att ha hela befolkningens erfarenheter som grund för politiska beslut! I praktiken blir det svårt att hantera och det finns också risker med att allas tankar värderas lika. Det riskerar att devalvera experternas kunskaper och likställa egna erfarenheter med forskningsresultat. Vi har experter i form av utbildningsvetenskapliga forskare (som naturligtvis hämtar kunskap från angränsande fält så som psykologi, kognitionsvetenskap, mm) och dessa måste ges en särställning när det kommer till beslut om skolan. Lägger vi sedan till digitalisering, ett ämne som ingen äger, blir det ännu krångligare. Som Linda Mannila skriver:
”Sällan blir det ramaskri då ett nytt kapitel ska föras in i en lärobok i till exempel historia eller kemi som ett resultat av nya vetenskapliga rön eller världshändelser. Och om det blev det, skulle ämneskompetensen hos kritikerna granskas grundligt innan man tog kritiken på allvar.
Men datavetenskap i skolan är både historie- och ämneslöst, vilket gör det öppet för allmän debatt.”
Det är alltså inte konstigt att debatten om skola och digitalisering är en sådan krutdurk! Digitaliseringen är en tacksam syndabock, men det betyder inte att det är rimligt att skylla på digitaliseringen. Vi har ett ansvar att söka efter förklaringar och lösningar i forskning och beprövad erfarenhet. Eller jag tar tillbaka det där med erfarenhet. För är det något som samhället i stort och utbildning i synnerhet har beprövad erfarenhet av så är det just mediepaniker; att fullständigt tappa vett och sans därför att nya medier eller tekniker känns hotfulla. Vi har gjort exakt det här så många gånger och det är faktiskt dags att vi slutar! Förr i tiden kunde man kanske skylla på okunskap. När man påstod att radion påverkar barns utveckling negativt, att inspelad musik inte är riktig musik, att elever inte förstår information som förmedlas via film, att människans hjärna inte är gjord för att läsa tidtabeller. Det kan vi dock inte skylla på idag. Exakt varje vuxen känner till minst en mediepanik och många har även varit unga under en sådan. Alla kanske inte vet att retoriken under varje panik har sett likadan ut och att det bara är att byta ut objektet så kan alarmistiska texter återvinnas, men det är lätt åtgärdat. Gör en sökning på mediepaniker, följa mig på Instagram eller läs mina böcker, så kan du aldrig mer ta alarmismen på allvar!
Jag la upp ett inlägg där jag ironiserade över att en familj i Kanada stämmer Fortnite för att de ska ha gjort deras barn beroende. Det var antagligen lite onödigt att skoja om det men jag tyckte att jag hade en sån bra caption så jag gjorde det ändå. I själva verket finns det rätt allvarliga problem bakom nyheten och jag tänkte skriva lite mer utförligt om dessa. Vill du fördjupa dig ännu mer kan du läsa Skärmstark.
Säg att du inte orkar ta ansvar för ditt barn utan att säga det.
Det finns många ingångar i problemet med att familjen valde den juridiska vägen. En viktig ingång är synen på föräldraskap. Vi vet naturligtvis inget om hur familjen i fråga har det så jag diskuterar detta mer generellt. Den ökade kunskapen om barn har gjort att vi tar hand om barn bättre. Vi vet mer om vad som kan utgöra ett stöd för barn och vad som kan skada under uppväxten. Det är positivt. Samtidigt har det satt mer press på de vuxna kring barnet, eftersom vi vet att allt vi gör får konsekvenser. Att vi vet mer har också lett till en ökad grad av professionalisering av uppväxten, på gott och ont. Det är bra att föräldrar vågar söka hjälp när det inte fungerar på olika sätt men inte lika bra att många vuxna känner sig vilsna och inte vågar lita på att de klarar sig utan proffs, som att dra in jurister, t ex.
Det faktum att vi vet mer och därför oroar oss mer utnyttjas av entreprenörer i alarmism och moralism. I tider då många oroar sig för något nytt dyker de upp och skrämmer och varnar. Det kan vara allt från seriösa organisationer som ser frågan som viktig för sin målgrupp till cyniska charlataner som utnyttjar folks oro för att tjäna pengar. Vi människor är som regel rätt generösa mot dem som varnar för olika saker. Vi tycks utgå från att de har tagit reda på hur saker ligger till och deras retorik gör det svårt att tro att de skulle sprider osanningar, medvetet eller omedvetet. Media tar tacksamt emot chansen att presentera upprörande innehåll och plötsligt har allmänheten fått höra samma sak från flera olika källor. Och då är det väl sant, eller hur? Följden blir att entreprenörerna i stor utsträckning får styra det offentliga samtalet och på så sätt kan onödig och ibland direkt farlig oro få spridning.
När alarmism får styra samtalet om ett fenomen är risken stor att man letar på fel ställen när man vill lösa problem. När lösningen på det ökande stillasittandet blir att barn inte ska ha skärmar, då döljer man det faktum att många vuxna har en stillasittande livsstil och för det vidare till sina barn. Att ta bort skärmarna blir en praktisk lösning för de vuxna, eftersom de inte behöver anstränga sig, men det löser ju inte det egentliga problemet.
En annan nackdel med onödig och överdriven oro är att den som av olika skäl befinner sig utanför normen riskerar att få det sämre. Om alarmismen skapar en norm som säger att skärmtid inte är bra, då riskerar det att drabba de barn och unga som har fått bättre livsvillkor tack vare digitaliseringen. Det där funderar jag på när jag hör uppmaningar om att förbjuda eller kraftigt begränsa skärmtid generellt. Hur tänker de om barn som lever med olika typer av problem, där skärmarna kan vara en del av lösningen? Eller gäller rekommendationerna bara en viss typ av familj? Hur vet de vilka barn som kommer att klara sig utan att utveckla digital kompetens? Jag tycker att det är modigt, på gränsen till dumdristigt, att gå ut med rekommendationer som inte baserar sig på mer än en känsla av att det antagligen inte är bra. Själv är jag inte så modig, utan vill gärna ha rejält på fötterna när jag går ut med råd till andra.
I alla tider har man trott att nya företeelser skapar beroende. Läkare och psykologer har vittnat om hur de har mött patienter som ådragit sig järnvägssjuka, fått tillplattad hjärna pga bilåkning, har förvrängt ansikte pga cykling. Vid varje teknikintroduktion har hjärnan varit i fokus, precis som nu. Förr vittnade de professionella om patienter som utvecklat galenskap av att ägna sig åt det nya, idag formulerar sig experterna lite mindre drastiskt. Idag kan man höra saker som att vår förståelse blir lidande, att barns språkutveckling försenas, att det nya sättet leder till snuttifiering av kunskaper. Det senare argumentet användes för övrigt redan av de gamla grekerna. Inget av dessa påståenden har något stöd i forskning. Möjligen med en extremt generös tolkning av vad som kan räknas som forskningsstöd, där man tar med tendentiös tolkning av tendentiös forskning, men det är naturligtvis inte önskvärt.
Jag får ofta höra att någon vill höra båda sidor av saken. Att det skulle finnas två likvärdiga perspektiv och att jag bara presenterar det ena. Så är det inte. Det här handlar inte om att ställa olika forskningsresultat mot varandra och se vilken sida som vinner. Jag har inte ens bedrivit någon forskning som skulle kunna bevisa att skärmar inte är farliga! Jag ifrågasätter bara de premisser som ligger till grund för den forskning som påstår sig visa att skärmar är farliga. Alla studier har antaganden i bakgrunden, antaganden som inte i sig ifrågasätts men som utgör basen för de frågor som studien ställer. T ex utgick äldre astronomiska studier från att solen snurrade runt jorden, vilket betydde att de resultat de fick bara var giltiga inom den specifika logiken. Det är inget vi har nytta av idag. Vi måste således granska vilka förgivettaganden som forskarna gör allra först. Om de är giltiga kan vi gå vidare och granska studien, dess resultat och hur resultatet presenteras. Om de inte är giltiga kan vi bara lägga den forskningen åt sidan. Vi har ingen nytta av sådana studier och det är hela min poäng egentligen. Jag hävdar inte att allt man gör med skärmar är ofarligt eller att spelande inte kan utgöra ett problem. Jag pekar bara på att premisserna i väldigt många av de mest citerade studierna om skärmar och barn är fel. De förutsätter att barn är en homogen grupp, att skärmanvändning är en enhetlig aktivitet och att det går att utläsa vilken av alla faktorer i ett barns liv som påverkar dem negativt. Det är befängda premisser om jag får vara rak och tydlig. Fullkomligt befängda! Jag orkar inte ens bemöta dem! Istället borde de som säger saker som att barns språkutveckling försenas få kritiska frågor. Den som påstår något så udda borde avkrävas bevis, så att vi andra kan lägga energi på vettigare saker.
Jag tänker mig att vi borde se den här upprepningen av oro som en varning. Vi borde dra slutsatser av det faktum att historien upprepat sig och att det vi hör idag om skärmar är ett eko från förr; man har bara bytt ut företeelsen och i vissa fall diagnoserna. Framför allt tycker jag att forskare borde använda sig av den kunskapen för att kritiskt granska de premisser som ligger till grund för just deras studie. Annars fortsätter det sisyfosarbete, som Amy Orben så träffande uttrycker det, där varje generation forskare tvingas baxa upp en gigantisk sten till toppen av berget innan de kommer fram till nåt i stil med ”det var inte böcker i sig som var farligt, det viktiga är bokens innehåll, läsarens mående och den kontext i vilken läsningen sker”. Stenen borde kunna ligg kvar där uppe om de som studerar nästa fenomen hade vett att ta ett steg tillbaka och försöka se sin samtid utifrån. Istället ligger stenen vid bergets fot och väntar på nästa gäng som ska skapa och underhålla nästa mediepanik. Det är ovärdigt ett kunskapssamhälle och jag tycker att de forskare som håller på borde skämmas!
Självklart är det så att alla aktörer har ett ansvar, inte bara forskare och charlataner. Speltillverkare, socialamedierplattformar, operatörer och myndigheter har också ett stort ansvar. Ett ansvar de inte alltid tar. När det handlar om kommersiella intressen kan vi ställa krav, vi kan avslöja och bojkotta om vi tycker att de inte tar sitt ansvar. Parallellt med sådan aktivism kan vi lära oss mer, föra rimliga samtal med de barn vi har ansvar för. Vi kan prata om att speltillverkare lär vilja att vi stannar kvar i spelet och att vi gör av med pengar. Vi kan prata om hur vi bäst undviker att bli offer för alla de fula knep som konsumenter alltid utsätts för. Det är ett förhållningssätt som kommer att ge barn verktyg för en värld som de ändå kommer att möta, till skillnad från att förbjuda barnet från att spela, begränsa hens tillgång eller stämma spelföretaget.
Läs gärna mina böcker för mer fördjupning. Både Skärmstark (finns även som e-bok) och fjärde uppdaterade upplagan av Vad gör unga på nätet? kom ut för ett år sedan så de är fortfarande högaktuella.
Om du tycker att det jag gör är viktigt kan du stötta mig på olika sätt. Du kan bli min patron och betala en liten eller stor summa varje månad, du kan skicka ett engångsbelopp via PayPal eller Swish eller köpa merch. Alla bidrag välkomnas varmt och gör att jag kan fortsätta producera folkbildning om en av vår tids mest brännande frågor.
Häromdagen la jag ut en flera år gammal bild av en bricka att spela gnällbingo på. Den blev så uppskattad och jag fick massor av tips till nya brickor. Dessutom ville några ha den som pdf, för att faktiskt kunna använda dem. Kul, tyckte jag! Originalet låg dessvärre bland alla filer som Umeå universitet snodde av mig så jag fick snällt göra en ny. Om jag får lust kanske det kommer fler brickor. Skriv ut och spela eller lämna framme som en diskret pik till nån som gnäller på allt och alla!
Jag fick frågan från Utbildning Norr om jag ville spela in ett pedagogiskt sommarprat. Tanken var att mitt prat skulle publiceras 19 juli men då låg jag och försmäktade i covid. Efter att ha undvikit det i två år! Och när jag tillfrisknat var min röst helt förstörd. Men nu är det äntligen dags! Du kan lyssna i din poddspelare och missa inte att lyssna på alla de andra pedagogiska sommarpraten.
Nedan hittar du transkriptionen av mitt pedagogiska sommarprat för dig som av olika skäl inte kan eller vill lyssna.
Här på vår altan låg jag i skuggan och led mig igenom covid under några av sommarens varmaste veckor.
En familj bestående av två vuxna och tre barn bestämmer sig för att testa att klara sig utan tekniken en vecka. Barnen knorrar men mot slutet av veckan tycker åtminstone de vuxna att det har gått bra och när lokaltidningen skriver om försöket blir rubriken: Familjen som kopplade ner en vecka hittade tillbaka till förlorade förmågor och sinnesfrid. Eller det var min översättning, för det här har jag hittat i The New York Times arkiv från 1956. Här är en länk till artikeln för den som vill läsa om familjen som testade att vara utan tv i en vecka.
Jag heter Elza Dunkels och det här är mitt pedagogiska sommarprat som jag gör tillsammans med Utbildning Norr. Jag tänkte prata om det här märkliga att samma förlopp upprepas gång på gång; så snart någon ny teknik kommer in i våra liv, då blir det ett himla hallå. 1956 var det tv:n som förstörde barn och ungas liv, idag är det skärmarna. Jag har forskat om barn och internet i drygt 25 år och det här fascinerar mig fortfarande, att vi gör samma misstag om och om igen.
Det handlar om onödig och överdriven oro för nya fenomen. Det är lite svårt att ringa in vad som är onödig och överdriven oro. Att oroa sig för att ett barn som inte kan simma hamnar i djupt vatten är rimlig oro, den kan få vuxna att agera för att skapa en trygg miljö för barn. Att oroa sig för att barn ska bli satanister och mördare för att de lyssnar på hårdrock är orimlig oro. Mitt syfte med att prata om det här är att minska den här onödiga oron, kanske för att ge plats åt oro för verkliga risker.
Det inledande exemplet handlade alltså om att detoxa från den nya tekniken television, men hela upplägget skulle kunna vara från vår samtid, fast det då skulle handla om skärmar. Samma idéer har återkommit genom hela teknikhistorien; tankar om att det nya är farligt eller bara slukar tid och därmed hindrar oss från att göra viktigare saker. Det intressanta med att samma oro återkommer är att den till slut klingar av och ersätts med någon ny, lika onödig oro. Det finns en lärdom att göra där, det är jag övertygad om.
Perioder av överdriven och onödig oro genom historien har bland annat handlat om video, hårdrock, heta linjen och rollspel. Det är ju inga nyheter för någon som är vuxen idag. Alla kan förmodligen räkna upp några av dessa perioder, antingen egenupplevda eller sådana man läst om.
Forskare som studerat dessa perioder kan visa att upprördheten liksom gör en cirkelrörelse och hamnar till slut i sin motsats. Alltså att det som nyligen var föremålet för oron istället får tjäna som exempel på något bra och uppbyggligt, till skillnad från något ännu nyare, som verkar farligt och destruktivt. Det kanske bästa exemplet på det är boken. Idag är bokläsning något av det finaste som finns. Det startas kampanjer för att få barn att läsa mer och boken hamnar gärna i motsatsställning till skärmar. Boken har dock varit föremål för oro under ett flertal perioder. De lärda under antiken varnade för att bokens införande i utbildningsväsendet skulle medföra att studenterna lärde sig mindre, dels genom att kunskaperna snuttifierades i böcker, dels genom att förmågan att lära sig saker utantill inte skulle få den träning som krävs. Ungdomen skulle antagligen snabbt lära sig att man inte behövde kunna recitera de stora verken, man kunde bara lite slappt slå upp rätt sida i boken och se vad som stod där.
Telefonen var utsatt för liknande oro. Många befarade att alla inte skulle kunna hantera den nya tekniken eller snarare de erbjudanden som tekniken förde med sig. Kvinnor och bönder skulle till exempel kunna ringa onödiga samtal, för att inte tala om risken för att kvinnor kunde kontakta sin älskare när mannen lämnat hemmet. I det fallet blir maktaspekten ännu tydligare än i exemplet med boken. Telefonen kunde bli frigörande, öka möjligheterna för kvinnor att ha kontakt med omvärlden.
Samma sak hände när cykeln började bli vanlig. Man varnade för att särskilt kvinnor var känsliga för de höga hastigheterna och att de skulle åldras i förtid. Där var antagligen den verkliga oron att kvinnor skulle kunna ta sig runt för egen maskin, men den förkläddes till omsorg om kvinnors utseende.
Just makt är ett genomgående tema i alla utbrott av oro för det nya. Den nya tekniken banar väg för nya sätt att tänka och ger ökade möjligheter till andra grupper och individer än tidigare. Det känner vi igen från våra dagars skärmtidsdebatt. Flickors ökade möjligheter att göra sina röster hörda hotar rådande strukturer men det är svårt att se att det är det som stör oss. Istället formulerar vi oron som omtanke och framställer flickor som offer för utseendehets i sociala medier. Utan att tänka på att utseendehetsen har funnits längre än vi kan minnas. Och utan att ta hänsyn till att flickor de facto har fått ökade möjligheter att göra sina röster hörda och inte minst, har fått möjlighet att utveckla terminologi för det strukturella förtryck som vi kallar patriarkatet. Nu tog jag flickor som ett exempel, men det här gäller naturligtvis alla marginaliserade grupper.
Då som nu kan det kännas hotfullt att den etablerade ordningen utmanas av nya sätt att tänka. Den som har investerat mycket i det gamla, till exempel utbildat sig länge och skaffat gedigen erfarenhet, kan känna sig mer hotad än den som kanske haft svårt att ta till sig det gamla. Den som inte är lika etablerad i samhället, som barn och unga, har större möjligheter att betrakta det nya som något självständigt, medan vi äldre gärna jämför med något vi känner till. Minns ni när Lunarstorm kom? Då försökte vi hitta sätt att förstå vad tusan eleverna gjorde och någon kom på att det är som en ungdomsgård fast på nätet. Då kunde vi enklare hantera det, medan eleverna bara kunde tänka att det är Lunarstorm. Möjligen kunde nån tänka att det är som Myspace fast i Sverige.
Mitt favoritexempel på onödig och överdriven oro är ändå tåget. Det finns enormt mycket dokumentation från den tiden, vilket gör det tacksamt att studera reaktionerna på järnvägens framfart. Bland annat finns ett temanummer av den medicinska tidskriften The Lancet, där forskare publicerade nya rön avseende de risker man ansåg att tåget kunde innebära. Innovativa diagnoser föreslogs, som järnvägssjuka, för att förklara sina kliniska iakttagelser av patienter som åkt tåg. Den här forskningen är knappast till någon nytta idag, annat än som varnande exempel på hur det kan gå om forskare låter sig dras med i den oro som uppstår kring nya fenomen.
Då som nu skrevs det många kvasivetenskapliga böcker om det nya. Som läkaren Alfred Haviland som i sin bok Hurried to Death varnade för att människans hjärna inte är gjord för att läsa tidtabeller. Just hjärnan har varit i fokus i varje sådan här period. Man har varnat för att uråldriga strukturer i våra hjärnor inte är förberedda för det nya och att människan skulle må bäst av att återgå till det som var förr. Man har ofta talat om att barnen utsätts för vårdslösa experiment när de exponeras för böcker, teater, radio, film, serietidningar och allt annat nytt under solen.
Och där har vi ett bra exempel på att pessimisterna ofta får lite rätt ändå. Även om all onödig och överdriven oro till slut klingar av, blir vi ju förändrade av allt nytt. Jag tror säkert att de som oroade sig för att elever som fick använda miniräknare skulle bli sämre på huvudräkning fick rätt. Jag tror även att boken har medfört att vi inte längre är lika bra på att lära oss stora mängder text utantill. Jag är åtminstone själv sämre på att stava sedan jag slutade skriva på papper, men det beror ju på att jag har hjälp med stavningen, så det har inte medfört att jag skriver sämre. Oftast kan vi betrakta dessa försämringar som acceptabla förluster. Att kunna recitera hela verk är inte så viktigt att vi vill vara utan böcker. Att digitaliseringen har medfört att vissa förmågor försvunnit är inte anledning att vilja ta bort alla dess fördelar. Vi förändras ständigt! Det gäller bara att vuxna vågar släppa sargen och försöka rikta blicken mot vinsterna istället för förlusterna.
Rädslan för förändring står många gånger i vägen för förbättring. Här kan nallebjörnen tjäna som illustration. I början av förra seklet blev nallen en uppskattad leksak bland pojkar men när flickor började intressera sig för leksaken blev många upprörda. Det ansågs onaturligt och kunde i värsta fall leda till att flickorna valde bort att skaffa barn när de blev vuxna, eftersom de inte fått träna upp modersinstinkten genom att leka med dockor. En av de största motståndarna påpekade även hur obehagligt det var att se flickor krama och pussa ett hårigt djur. Lite skillnad mot hur vi idag betraktar ett barn som kramar och pussar sin nalle.
Andras intresse för det nya har alltid varit utsatt för kritik. Jag nämnde att boken varit föremål för oro i flera omgångar. Bland annat när i princip alla kunde läsa, då uppstod oro för VAD folk läste. Oron gällde främst grupper som ansågs särskilt lättpåverkade, så som kvinnor. Man oroade sig också för att barn och unga skulle fastna i läsning. En del blev så uppslukade när de läste, närmast okontaktbara. Vissa talade även om att barn som fick fri tillgång till litteratur kunde utveckla ett beroende. Det infördes begränsningar på antal sidor om dagen i desperata försök att minska påverkan från det alltmer populära bokläsandet. Läsning ansågs vara en asocial ovana som lett till att folk inte längre interagerade på bussen, alla bara satt med näsan i en bok.
Eller en annan favorit: vykortet. Kritikerna mot denna fluga menade att vykortsraseriet som det kallades hade gjort att folk inte längre reste i vanlig mening. De såg sig inte omkring, de talade inte med andra, de satt bara och skrev vykort hem under hela resan.
Ni ser ju parallellerna till dagens oro kring skärmar. Uttrycken för den överdrivna oron består, det är bara föremålet som växlar. Då som nu är det nya obegripliga för den som står utanför och tittar på. Det nya liknar inget som hen känner igen och det känns inte bra.
Det är ju inte så att saker är sämre idag än de var förr. Det är bara vår perception som är lite skruvad åt det hållet; vi tycker om att se tecken på förfall. Inuti var och en av oss bor en liten Krösa-Maja som söker efter järtecken och tar varje tillfälle att kraxa om faror och återberätta förfärliga historier från verkligheten. Men vi måste ju inte göra så här varenda gång! Bara för att något kommer av sig självt måste vi inte tvångsmässigt ge efter för impulsen att kritisera och söka fel.
Vuxna kommer alltid att oroa sig för barn. Det är antagligen en bra sak, så länge vi oroar oss för rätt saker. Om oron är konstruktiv, till exempel att vi tar bort vassa saker som yngre barn kan komma åt, då tar vi ansvar för barnet och bidrar till bättre förutsättningar. Men om oron är onödig och överdriven, då kan det få motsatt effekt. Dels kan vi föra över vår oro till barnet och skapa känslor av otrygghet, dels riskerar vi att missa de verkliga farorna. Ifall vi larmar och går på om att skärmar är farliga för yngre barn, då är risken att de går miste om att lära sig viktiga saker som kan göra deras liv bättre. Ifall vi påstår att sociala medier bidrar till ungas psykiska ohälsa, då är risken att vi inte agerar på det som faktiskt utgör risker. Vi vet sedan årtionden vad som skapar och underhåller psykisk och fysisk ohälsa. När det offentliga samtalet så ensidigt handlar om riskerna med digitalisering, då flyttas fokus från det vi vet till det vi skulle vilja är problemet. För visst vore det enklare om det var skärmarnas fel? Så himla smidigt det skulle vara om psykologen Jean Twenge hade rätt när hon i sin bok ger ett hälsoråd till dagens unga: ”lägg ner mobilen, stäng av datorn och gör någonting – vad som helst – som inte involverar en skärm”. Om hon hade rätt, då vore det ju ungas eget fel att de mår så dåligt! De kan ju bara sluta hänga på sociala medier!
Men om vi istället skulle tvingas agera på de ständiga neddragningarna i skolan, årslånga köer till BUP, utanförskap och relativ fattigdom? Eller bara på att många barn inte får promenera till förskola och skola därför att vägen dit är för farlig eller för att deras vuxna har för bråttom. Ja då handlar det plötsligt om svåra omprioriteringar, om sådant som vuxna måste ta tag i. Och är det något vi har visat de sista 30 åren, är det väl att vi som samhälle inte är det minsta intresserade av att förbättra barn och ungas livsvillkor.
Jag tänkte återvända till mitt inledande exempel, med familjen som detoxade från tv i en vecka. Det kan inte ha varit särskilt svårt egentligen, kanske mest en kul grej. Om vi däremot tänker oss samma scenario fast med alla digitala enheter, då blir det tydligt att digitaliseringen inte bara är en ny teknik som vi kan välja eller välja bort. Den som försöker välja bort skärmar väljer samtidigt bort mycket av sitt sociala liv, att kunna kolla upp något direkt istället för att gissa, att snabbt kunna hjälpa någon, att hålla sig uppdaterad, för att bara nämna några viktiga delar av våra liv. Naturligtvis kan var och en bestämma sig för att vara utan allt detta, men det är mer tveksamt om man har rätt att ha åsikter om hur andra gör. Jag vet ju inte vad du gör med dina digitala enheter och du vet inte vad jag gör. Jo, till en gräns gör vi nog det, för vi människor är ganska förutsägbara. Vi slösurfar, vi betalar räkningar, vi kollar nyheter och skvaller, vi pratar med våra närmaste. Men vi kan inte veta vad andra sysslar med bara genom att se att de sitter på bussen med näsan i mobilen. Det kan se ut som att alla sitter och spelar meningslösa spel, men i själva verket kan någon försöka styra upp sin havererade ekonomi och en annan hjälper sitt barn med ett akut problem.
Att beröva barn tillgång till alla fördelar som skärmar kan ge, måste vara ett beslut som fattas på mycket goda grunder. Jag skulle säga att den som bestämmer något sådant måste vara bergsäker på att barnet mår alldeles prima, inte oroar sig för något för egen eller andras del, inte behöver söka information om något hen upplever som känsligt att prata om. Det finns så många saker som barn och unga får hjälp och stöd med via sociala medier, det finns så många inbyggda hjälpmedel i våra enheter, det finns så många anledningar att behöva fly undan sin verklighet en stund, att vila eller bara slå ihjäl lite tid.
I den bästa av världar skulle alla barn och unga ha många trygga vuxna omkring sig, så att de alltid har någon de vågar fråga och anförtro sig åt. De skulle ha en omgivning som ser och älskar dem för den de är, utan krav på att vara på ett visst sätt. De skulle ha vänner i skolan och på fritiden, de skulle få all uppmärksamhet och stöd de behöver, de skulle känna sig viktiga och veta att livet bär. Men tills vi vet att alla har det så, är det vår skyldighet att ge alla barn och unga tillgång till alla de möjligheter som digitaliseringen kan medföra och stötta dem att utveckla adekvat digital kompetens så att de kan undvika de risker som kommer på köpet.
***
Jag vill tacka dig för att du har lyssnat. Vill du läsa mer om det jag har berättat kan du läsa mina böcker, de finns i alla bokhandlar. Sök bara på mitt namn, jag är mycket lättgooglad. Du får gärna följa mig i sociala medier och om du tycker att det här var något som andra borde höra får du gärna dela. Passa även på att lyssna på de andra pedagogiska sommarpraten som Utbildning Norr har producerat. Alla vi som har pratat denna sommar dyker upp i olika sammanhang när Utbildning Norr arrangerar föreläsningar, konferenser, t ex Fritidspedagogik 2022, och pedagogiska samtal, ibland på nätet, ibland i rummet. Hoppas att vi ses eller hörs där!
Nu drar läsåret snart igång och behovet av fortbildning är kanske större än på länge. Jag tänker både på de nya styrdokumenten och på lagändringen om mobiltelefoner.
Som tur är går det att få min föreläsning Skärmstark – om unga och skärmar direkt till skolan eller förskolan. Jag är nämligen en av föreläsarna hos Preparus, en ny tjänst som arbetar efter modellen flipped classroom, alltså att man har vänt på den traditionella arbetsgången i utbildningssammanhang. I ett flippat klassrum förbereder eleverna sådant som går att göra utan lärarens och klasskompisarnas inblandning. Det kan handla om att se en inspelad föreläsning, läsa en text eller lösa ett problem. Sen används tiden i klassrummet till sådant som människor är bra på, som att diskutera, fördjupa, inventera, förklara och förstå.
Tanken är att Preparus föreläsningar ska användas i fortbildningssyfte men den går självklart att köpa till vilket sammanhang som helst. Billigt är det också! För 7 500 kr får upp till 50 deltagare se föreläsningen. Det är naturligtvis inte bara min föreläsning som finns att köpa – Preparus har föreläsningar med sig de viktigaste utbildarna inom områden som rör skola och förskola.
Just nu får ni 20% rabatt vid köp av två eller fler föreläsningar! Priset justeras automatiskt i kassan – välkommen in på preparus.se för att göra ett enkelt köp för hela kollegiet som ni schemalägger när ni vill.
Den 1 augusti fick vi en del nya lagar, bland annat en som rör mobiltelefoner i skolan. Så här sammanfattar Regeringskansliet denna förändring:
Mobiltelefoner ska vid undervisning i regel endast få användas efter lärarens instruktion. Möjligheterna att omhänderta mobiltelefoner och ha mobilfria skoldagar ska öka.
Det är trist på många sätt. Ett är problemet med att stifta lagar som är så tydligt knutna till en viss teknik. Rätt snart kommer det att krävas att vi definierar om ”mobiltelefon” för att lagen ska vara till någon nytta. Ett allvarligare problem är att förarbetet till lagen inte innehåller någon rimlig analys av det problem som mobilförbud är tänkt att lösa.
Propositionen heter Skolans arbete med trygghet och studiero vilket antyder att trygghet och studiero för elever är fokus. Det är viktiga frågor men de kräver en noggrann dekonstruktion av de problem man identifierat. Kanske är det extra viktigt gällande sådana frågor eftersom de lätt blir föremål för populism. Det är svårt för många politiker att stå emot juvenism och panik. Under rubriken Mobiltelefoner kan påverka kunskapsresultaten negativt börjar det bra: ”Det finns i dag inte någon entydig bild av hur ett mobilförbud i skolan kan påverka kunskapsresultaten.” Det är alldeles sant, men man kan ändå tryggt sammanfatta resultaten med att påverkan är obefintlig eller ytterst liten. Det nämns dock inte med ett ord, utan i meningen efter drar man det mycket kritiserade påståendet: ”Det finns studier som visar att blotta närvaron av mobiltelefoner i vissa fall kan störa koncentrationen och försämra elevernas arbetsminne och därmed ha en negativ påverkan på lärandet. Detta gäller särskilt om mobiltelefonen ligger synlig, men även i viss utsträckning om den finns avstängd i närheten.”
Det är helt enkelt inte sant. Om du vill läsa mer om detta har jag skrivit om det tidigare.
När jag läser vidare svindlar det.
Att mobiltelefoner kan försämra arbetsminnet innebär att elevernas förmåga att bearbeta information och koppla samman den med långtidsminnet kan försämras. Om denna process blir störd tar det tid och kraft att komma tillbaka till ett tidigare fokus. Mobiltelefoner kan därmed påverka elevernas förutsättningar för lärande.
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta åt påståendet att mobiler påverkar hjärnan negativt och att vi måste skydda eleverna från detta! Självklart bli allt påverkat av allt nytt! Hjärnan, synen på lärande och kunskap, lärarnas metoder – allt! Det har alltid hänt och kommer alltid att hända och motsatsen vore något att oroa sig för. Tänk om våra hjärnor inte hade påverkats sedan människan levde i grottor! Det vi kan lära oss av historien är att inte skena iväg och jaga inbillade faror. Istället för att försöka skydda barn från allt nytt borde vi lära oss att analysera det nya förutsättningslöst och se vad som kan vara till nytta och vad som kan vara verkliga faror.
Det gör mig bedrövad att en proposition kan vara så här ogenomtänkt och direkt okunnig. Borde inte en proposition som handlar om skolan bygga på vetenskaplig kunskap? Och borde inte de som arbetat med propositionen ha kollat med de svenska forskare som faktiskt bedriver forskning om just mobiltelefoner i skolan?
Om du har spelat mitt födelsedagsquiz får du här de rätta svaren fast lite utförligare. Men tjuvkika inte på svaren! Gå in och quizza istället!
Här står jag i min Bulbasaurklänning och blir fotad av lillebrorsan.
Hur många Louis Vuitton-väskor äger Elza?
Rätt svar är två. Båda har jag fått av min excentriska och extravaganta faster Lou. Den ena fick jag i disputationspresent och den andra när Lou rensade bland sina väskor.
2. Är Elza en morgonmänniska eller kvällsmänniska?
Rätt svar är att jag vaknar tidigt och går och lägger mig tidigt.
3. Var är Elza född?
Jag föddes på Norrköpings kvinnoklinik men bodde knappt ett halvår i stan.
4. Släktnamnet Dunkels kommer från hennes pappa som kom som flykting från…
Min pappa Andrejs kom som flykting från Lettland till Slite på Gotland 1944.
5. Elzas mammas släkt var långt tillbaka…
Min mamma Margareta kom från en statarsläkt.
6. Hur är Lancelot Dunkels släkt med Elza?
Lancelot är en fiktiv figur som Joel hittade på och som vi andra byggde på, av oklara skäl. Till slut gick det liksom inte att släppa den där historien och Maya hittade bilder och gjorde en Facebookprofil. Han har en del vänner utanför familjen, bland annat några som gått i den skola Maya valde till honom. Han spelar också Pokemon Go, på två konton eftersom han glömt inlogget till det första.
7. Vilken är Elzas favoritdryck?
Det allra bästa är rött vin, rätt tempererat (alltså inte förvarat ovanpå kylskåpet) och kraftigt. Rioja är favoriten men en Amarone kan också slinka ner. Eftersom jag är storkonsument har jag även några bruksviner på favoritlistan och jag fegar inte ur för ett bra boxvin heller. Lite noga med ursprung har jag blivit med åren. Idag vill jag att det ska finnas belägg för att vinet inte köps upp lite här och där och sedan blandas i stora tankar och smaksätts. Jag vill ha en produkt som naturen har skapat och där människans förädling bygger på hantverkskunskap, inte något som skapats i ett laboratorium där smaken avgörs av vilka jästsvampar som tillsätts. Vatten är också en favoritdryck men jag har aldrig varit i fjällen så jag har ingen aning om hur det smakar att dricka ur en fjällbäck.
8. Elza har förutom doktorsexamen även en…
… lärarexamen i matematik, samhällskunskap och geografi.
9. För Elzas gamla vänner och familj, vilken fråga framstår antagligen som den mest osannolika att Elza skulle lägga energi på?
Sexuell och reproduktiv hälsa inklusive pornografi. Det är inget jag har någon som helst utbildning i eller som har intresserat mig. När det gäller porr har jag inga åsikter, förutom den självklara att det inte borde få finnas dokumenterade övergrepp eller att producenter som tjänar pengar på att utnyttja människor. När det gäller sexuella praktiker förstår jag inte varför jag skulle ha en åsikt om vad andra gör. Det faktum att jag tvingats in i den ringhörnan är ett mysterium för mig och mina gamla vänner. Alla de andra alternativen; barns rättigheter, feminism och skolans digitalisering, har jag nog ägnat mig åt i olika hög grad sedan tonåren.
10. 1977 hittade Elza en musikgenre som kom att betyda oerhört mycket. Vilken?
Punken kom in i mitt liv våren 1977, eventuellt lite tidigare. Då uttalade man fortfarande punk på nån sorts engelska: pankrock. Jag gick in på Beliva i Luleå och frågade om de hade någon pankrock och de sålde på mig Eddie and the Hotrods första album. Det var kanske inte kärlek vid första lyssningen men något i energin sög tag i mig. På sommaren tågluffade jag till London med minimal packning för att få plats med alla skivor jag tänkt köpa. Där gick jag runt i varenda skiv- och klädaffär som såg det minsta alternativ ut och fick med mig en förstautgåva av God Save the Queen bland mycket annat. Eddies pubrock var ett minne blott när Sex Pistols visade hur musik kan låta. Jag var i himmelriket. Tänk att någon kunde säga det jag kände! Sedan kom de svenska banden med Ebba Grön som de starkast lysande stjärnorna. Som boende i en småstad, för att inte säga skitstad, som Luleå var på den tiden, var det stört omöjligt att få tag i skivor. Inga band kom heller längre norrut än Skellefteå, dit jag och fyra andra fans bilade i min bubbla för att se Ebba spela på Mad Mollys. Det var vi fem och ett stackars par som satt och åt middag i restaurangen, inte en enda till i publiken. Vi hade den bästa kvällen i våra unga liv och skrålade och sjöng alla låtarna under den 13 mil långa bilfärden hem i vinternatten. Ebba Grön åkte antagligen hem besvikna över den usla uppslutningen. Tror inte att de fick något gage att tala om, det här var väldigt tidigt i karriären.
11. Vilket numera insomnat Umeåband har Elza skrivit en text åt?
Payola Pop frågade om jag kunde skriva en text åt dem, när sångaren och låtskrivaren Tommy Rönnlund hoppat av. Jag skrev faktiskt tre texter men bara en finns inspelad. Bandet repade för övrigt in den i smyg till min 50-årsfest. Det var lika roligt att höra den då som det var när den uruppfördes på Krogen Krogen.
Två av mina felaktiga svaren var luriga. Man kunde förledas att tro att det var Nylle och nallarna eftersom Nylle, eller Mikael Nylander som det står i passet, var med i Payola Pop och gav mig mina texter i handskrivna original i födelsedagspresent i lördags! Livegne Tures kunde förleda också, eftersom min man startade det bandet och de spelade på festen.
12. Elza har under de senaste två åren lagt enormt mycket tid på att…
Rätt svar är att jag har spelat oerhört mycket Pokemon Go. Så mycket att jag inom ett år var uppe i level 43. Vill du bli vän är min kod 1538 3207 5917.
13. Vilken av följande tatueringar har Elza INTE?
Rätt svar är att jag inte har mina barns namn och födelseår intatuerade. Däremot har jag en svanktatuering med en främmande mans namn. Vad kan jag säga om den prioriteringen? Kanske: sån är jag. Här kan du läsa om min trampstamp: Wayne 4 Ever.
Den här texten får du läsa ett dygn efter att mina patrons har fått tillgång till den. Vill du också bli patron? Eller stötta mig på andra sätt? Här finns lite olika sätt, både sådana som kostar pengar och sådana som bara kostar lite arbete.
10 välrenommerade forskare krävde i Dagens nyheter den 12 juni att Sverige ska följa Norges exempel och införa rekommendationer gällande skärmtid för yngre barn, något jag skrev om i Göteborgsposten den 14 maj. Jag har nyligen genomfört en forskningsgenomgång om just skärmtid och jag ser stora problem med debattörernas text.
Min allvarligaste kritik är att deras krav inte finner stöd i forskningen om barn och skärmar. Tvärtom kan man säga att många studier har försökt visa på negativa effekter men funnit inga eller mycket små sådana. Frågan om skärmar inte är så enkel och entydig som debattörerna framställer det och vi kommer aldrig att kunna fastslå att skärmtid är vare sig bra eller dåligt i sig.
Vidare använder författarna en förrädisk retorik så att det framstår som om deras krav har stöd i forskning. De refererar exempelvis till en studie om barn och tv, där det tydligt framgår att man visserligen har funnit ett samband men inte kan fastställa att det skulle vara tv:n som orsakar barns försenade språkutveckling eller om det i vissa fall kan vara tvärtom. Självklart vet de 10 forskarna att ett samband inte nödvändigtvis är ett orsakssamband, ändå används referensen i en mening som antyder detta. Vilket för mig in på ytterligare en invändning: forskares ansvar.
Titlar som läkare och forskare signalerar att trovärdiga institutioner har utbildat, granskat och godkänt. Med sådana titlar följer ett ansvar att vara ärlig. Man får inte utnyttja sin titel för att fara med osanning eller vrida resultat så att de framstår som något de inte är. Det här handlar inte bara om ett ansvar mot sin titel och dess framtida trovärdighet, det handlar lika mycket om att ta ansvar för en positiv samhällsutveckling, där allmänheten så långt som möjligt kommer i åtnjutande av vetenskapliga landvinningar och känner förtroende för de yrken och institutioner som bidrar till dessa. När debattörerna antyder ett orsakssamband där inget sådant har kunnat bevisas tar de inte detta ansvar.
Att göra som de 10 forskarna föreslår och utfärda råd som innebär att barn får mindre tillgång till skärmar i hemmen och i förskolan vore ett gigantiskt experiment med en hel generation. Det vore att med berått mod ta bort kända skyddsmekanismer och luta sig tillbaka och se hur det går. I verkligheten är skärmarna här, vare sig vi vill det eller inte. Det ansvarsfulla är att se detta som ett imperativ: stötta barn att bli skärmstarka!
Digitaliseringen har inte bara gett oss ökade möjligheter till lärande, interaktion och avkoppling, den har också försett kommersiella och kriminella krafter med verktyg. Det är faktum vi har att förhålla oss till. I praktiken innebär det att vi måste hjälpa barn med den förståelse och de färdigheter de behöver för att hantera dessa risker. Många barn och unga har redan väl fungerande strategier för att få ut maximalt av nätets erbjudanden och samtidigt undvika farorna. Dessa strategier är dock inte resultatet av ett systematiskt pedagogiskt arbete utifrån forskning och beprövad erfarenhet, utan har utvecklats av barnen själva, på egen hand eller tillsammans med jämnåriga. Jag tror inte att det finns något annat kunskapsområde där forskare, författare och entreprenörer i alarmism så lättvindigt ignorerar forskningsrön och i praktiken uppmanar till att lämna barn och unga att själva identifiera och lösa allvarliga problem. Tvärtom finns det en stark tradition av att ständigt förbättra utbildningssystemet så att barn och unga ska få bättre förutsättningar. Låt oss följa den traditionen även när det handlar om digitaliseringen!
Jag är övertygad om att de 10 forskarna menar väl men de tycks ha låtit sig svepas med i ett narrativ som är svårt att stå emot. Egentligen handlar både debattartikeln och de refererade källorna om barns generella uppväxtvillkor. Författarna lyfter fram vikten av att barn har högkvalitativ interaktion med engagerade vuxna från tidig ålder, att de får ögonkontakt, får höra vuxna prata, utvecklar bra vanor vad gäller sömn och fysisk aktivitet. Det är helt okontroversiella resultat, som sedan länge ligger till grund för barnhälsovård och barnomsorg. Ingen säger emot dem! När de däremot försöker få till en koppling mellan bristen på ovanstående och skärmtid, då frångår de forskningen och ger istället uttryck för sina egna åsikter i frågan. Det får man naturligtvis göra men då måste det framgå i texten.
Den brittiska forskaren Amy Orben har kallat det här problemet för teknikpanikernas Sisyfoscykel; att varje generation forskare som studerar ny teknik börjar från början istället för att bygga vidare på tidigare forskning. Orben menar att vi måste lära oss av tidigare teknikpaniker och låta forskningen ta dessa resultat i beaktande. När ingen längre oroar sig för att radion ska påverka barns språkutveckling negativt, borde dagens forskning ta vid där radioforskningen slutade. När vi inte längre har forskare som påstår att hårdrockstexter kan leda till att unga blir satanister, borde dagens forskning börja i de insikter som följer av detta faktum. Istället för att baxa upp den där stenen på berget, om och om igen.
Det finns mycket mer att säga om debattartikeln men jag nöjer mig med detta just nu. Faktum är att jag ägnade två år åt att läsa in mig på området och skriva en bok så om du vill veta mer eller tycker att jag förklarar dåligt vill jag tipsa om att läsa Skärmstark – handbok för vuxna om unga och skärmar eller 4:e upplagan av Vad gör unga på nätet? Båda finns i alla nätbokhandlar och på de flesta bibliotek. Korta och lättlästa båda två!
Det finns allvarliga problem med ökat stillasittande och mindre tid utomhus. Det är dock en utveckling som började långt innan yngre barn fick tillgång till digitala enheter. Utvecklingen mot en alltmer passiv livsstil har betydligt mer komplexa förklaringar. Ska vi hitta lösningar på detta problem måste vi börja prata om vuxnas ansvar och se över hur vi har byggt upp samhället. Att yngre barn får sämre möjligheter att utveckla adekvat digital kompetens är inte ens en början på en lösning, det är bara att försöka undvika att själv ta ansvar.
***
Tycker du att det är viktigt att jag säger ifrån när den här typen av debatter drar igång? Då får du gärna stötta mig ekonomiskt. Det gör att jag kan ta det lite lugnt och inte måste springa på varje boll. Det gör också att jag kan ta en vecka då och då och läsa ny forskning och skriva mer. Det finns många sätt att bidra: läs om de olika sätten här.
10 välrenommerade forskare skrev i DN att yngre barn inte ska ”sättas framför skärmar”. Det är en text som prickar av många av de felslut och fula retoriska knep som jag skriver om i Skärmstark. Jag tyckte mig dock inte tid att skriva om allt, så jag fokuserade på tre punkter. Senare idag kommer texten ut här men den finns redan nu att läsa för den som är eller blir min patron.
Tycker du att det är viktigt att jag säger ifrån när den här typen av debatter drar igång? Då får du gärna stötta mig ekonomiskt. Det gör att jag kan ta det lite lugnt och inte måste springa på varje boll. Det gör också att jag kan ta en vecka då och då och läsa ny forskning och skriva mer. Det finns många sätt att bidra, även sådana som inte kostar pengar: läs om de olika sätten här.
Nätkulturer 