Kategoriarkiv: Nätmobbning

Skriv det inte på nätet om du inte skulle säga det öga mot öga

Nästa floskel som behöver problematiseras (den förra hittar du här) är ett vanligt förekommande råd:

Skriv det inte på nätet om du inte skulle säga det öga mot öga

Det kan vara en bra sak att tänka igenom vad man skriver och vad det kan få för konsekvenser. Det gäller alla – vuxen som barn – att man måste kunna stå för vad man säger och gör. Men det finns en risk med att inpränta detta som något generellt. Det finns situationer då man behöver komma förbi det sociala trycket och göra något man egentligen inte vågar.

Några exempel:

Du känner dig illa behandlad av någon du känner men har svårt att säga det när ni ses. Du testar att antyda lite via nätet och ni får igång ett samtal om denna svåra fråga. När ni ses öga mot öga har samtalet kommit lite längre och ni kan prata på ett sätt som du inte vågade innan.

***

Du mår dåligt men har ingen att prata med. Det är till och med så att du inte vågar säga vad du tänker på eftersom det verkar så galet. I ett anonymt forum kan du ställa frågor och få veta att du inte alls är galen och du vågar ta steget att söka hjälp.

Det finns mängder av akuta och viktiga områden där det är funktionellt att använda den känsla av anonymitet som nätet kan ge. Vi behöver prata om de här sakerna och låta barn veta att man inte alltid behöver stå för det man säger på nätet, att det är ok att söka hjälp anonymt, att man ibland behöver gömma sig bakom en skärm för att våga och så vidare.

Det får inte bli ett mantra som upprepas för att det känns bra för de vuxna. Självklart känns det rakryggat och ärligt att säga till barn att de ska stå för det de säger och gör, men då bortser vi från att det finns situationer där barn kan fara mer illa av att vara ärliga. Världen är inte alltid den vackra plats där alla gör som de borde och vi måste erkänna att det är så. Risken är annars att vi lämnar barn som behöver stöd åt sitt öde. När vi formulerar mantran som Skriv det inte på nätet om du inte skulle säga det öga mot öga har vi möjligen hjälpt några barn med uppförandet men sannolikheten är stor att dessa barn ändå hade klarat sig bra. Det enda de behövde var lite goda råd kring hur man uppför sig mot varandra. För andra barn kan det handla om betydligt viktigare saker än uppförande; att ta sig ur ett destruktivt förhållande, att våga vara den man är, att larma om övergrepp.

Så självklart ska vi prata om hur man uppför sig mot varandra, på och utanför nätet, men vi ska inte göra det i form av entydiga regler som gäller för alla i alla situationer.

 

Självskador och nätet

Fram till för några år sedan handlade kopplingen mellan nätet och självskador om att diskutera forum på nätet där självskadebeteenden fick bränsle snarare än att den som skadade sig fick hjälp. Sedan kom det signaler om att unga skadade sig själva även på nätet, inte bara samtalade på nätet om fysiska skador. Nu blev denna fråga högaktuell i samband med ett omtalat självmord i England, då en ung flicka tog sitt liv och detta kopplades ihop med att hon fått mängder av kränkande frågor på ask.fm.

Under de veckor som gått sedan självmordet har jag fått många frågor från journalister som vill skriva om den här nya faran. Jag har i vanlig ordning försökt nyansera det hela, genom att säga att ett självmord alltid är mer komplext än att en enda teknisk applikation kan ha orsakat det och genom att säga att det är naturligt att vi söker efter en förklaring som vi kan leva med. Och det verkar vara lättare att leva med att ask.fm förstör människors liv än att tänka sig att en 14-åring hade så stora problem att hon valde att dö.

Och nu när ask.fm till slut gått med på att delta i utredningen kring flickans kommunikation, visar det sig att det med stor sannolikhet är flickan själv som skickat de flesta kränkande frågorna. Till sig själv alltså. Här stannar världen ett ögonblick och vi måste tänka lite. En liten flicka satt och skrev kränkande meddelanden till sig själv och nu är hon död. Vad betyder det? Vi måste tänka efter. Vi kan inte kosta på oss att rusa åstad med spekulationer. Särskilt inte media. Jag tycker till exempel inte att någon journalist någonstans borde ha kontakt med föräldrar vars barn precis tagit sitt liv. De anhöriga har helt andra behov i det läget och det måste media respektera. Även om de anhöriga själva tar kontakt. Att spekulera i media om varför någon tar sitt liv går inte att göra på ett värdigt sätt.

Det vi behöver fundera över är varför digitala självskador förekommer, i vilka sammanhang och hos vilka individer. Vi behöver fundera över om uttrycket är vettigt; har det något med självskadebeteende att göra eller är det något annat? Och vi behöver fundera över hur vi kan stötta barn som mår dåligt.

Läs mer om självmordet här och här. Värt att notera: för bara fem år sedan gick det inte att läsa amerikanska bloggar som handlade om ungas säkerhet på nätet. De var normativa, uppvisade en stor dos juvenism och de gick hela tiden på ytan. Idag har det hänt mycket även där. Världen blir långsamt en bättre plats.