Författararkiv: dunkels

Pedagogiskt sommarprat: Onödig och överdriven oro

Jag fick frågan från Utbildning Norr om jag ville spela in ett pedagogiskt sommarprat. Tanken var att mitt prat skulle publiceras 19 juli men då låg jag och försmäktade i covid. Efter att ha undvikit det i två år! Och när jag tillfrisknat var min röst helt förstörd. Men nu är det äntligen dags! Du kan lyssna i din poddspelare och missa inte att lyssna på alla de andra pedagogiska sommarpraten.

Nedan hittar du transkriptionen av mitt pedagogiska sommarprat för dig som av olika skäl inte kan eller vill lyssna.

En färgglad och solig bild av en del av vår altan, för att alla ska tycka extra synd om mig som fick covid mitt i sommaren.
Här på vår altan låg jag i skuggan och led mig igenom covid under några av sommarens varmaste veckor.

En familj bestående av två vuxna och tre barn bestämmer sig för att testa att klara sig utan tekniken en vecka. Barnen knorrar men mot slutet av veckan tycker åtminstone de vuxna att det har gått bra och när lokaltidningen skriver om försöket blir rubriken: Familjen som kopplade ner en vecka hittade tillbaka till förlorade förmågor och sinnesfrid. Eller det var min översättning, för det här har jag hittat i The New York Times arkiv från 1956. Här är en länk till artikeln för den som vill läsa om familjen som testade att vara utan tv i en vecka.

Jag heter Elza Dunkels och det här är mitt pedagogiska sommarprat som jag gör tillsammans med Utbildning Norr. Jag tänkte prata om det här märkliga att samma förlopp upprepas gång på gång; så snart någon ny teknik kommer in i våra liv, då blir det ett himla hallå. 1956 var det tv:n som förstörde barn och ungas liv, idag är det skärmarna. Jag har forskat om barn och internet i drygt 25 år och det här fascinerar mig fortfarande, att vi gör samma misstag om och om igen.

Det handlar om onödig och överdriven oro för nya fenomen. Det är lite svårt att ringa in vad som är onödig och överdriven oro. Att oroa sig för att ett barn som inte kan simma hamnar i djupt vatten är rimlig oro, den kan få vuxna att agera för att skapa en trygg miljö för barn. Att oroa sig för att barn ska bli satanister och mördare för att de lyssnar på hårdrock är orimlig oro. Mitt syfte med att prata om det här är att minska den här onödiga oron, kanske för att ge plats åt oro för verkliga risker.

Det inledande exemplet handlade alltså om att detoxa från den nya tekniken television, men hela upplägget skulle kunna vara från vår samtid, fast det då skulle handla om skärmar. Samma idéer har återkommit genom hela teknikhistorien; tankar om att det nya är farligt eller bara slukar tid och därmed hindrar oss från att göra viktigare saker. Det intressanta med att samma oro återkommer är att den till slut klingar av och ersätts med någon ny, lika onödig oro. Det finns en lärdom att göra där, det är jag övertygad om.

Perioder av överdriven och onödig oro genom historien har bland annat handlat om video, hårdrock, heta linjen och rollspel. Det är ju inga nyheter för någon som är vuxen idag. Alla kan förmodligen räkna upp några av dessa perioder, antingen egenupplevda eller sådana man läst om.

Forskare som studerat dessa perioder kan visa att upprördheten liksom gör en cirkelrörelse och hamnar till slut i sin motsats. Alltså att det som nyligen var föremålet för oron istället får tjäna som exempel på något bra och uppbyggligt, till skillnad från något ännu nyare, som verkar farligt och destruktivt. Det kanske bästa exemplet på det är boken. Idag är bokläsning något av det finaste som finns. Det startas kampanjer för att få barn att läsa mer och boken hamnar gärna i motsatsställning till skärmar. Boken har dock varit föremål för oro under ett flertal perioder. De lärda under antiken varnade för att bokens införande i utbildningsväsendet skulle medföra att studenterna lärde sig mindre, dels genom att kunskaperna snuttifierades i böcker, dels genom att förmågan att lära sig saker utantill inte skulle få den träning som krävs. Ungdomen skulle antagligen snabbt lära sig att man inte behövde kunna recitera de stora verken, man kunde bara lite slappt slå upp rätt sida i boken och se vad som stod där.

Telefonen var utsatt för liknande oro. Många befarade att alla inte skulle kunna hantera den nya tekniken eller snarare de erbjudanden som tekniken förde med sig. Kvinnor och bönder skulle till exempel kunna ringa onödiga samtal, för att inte tala om risken för att kvinnor kunde kontakta sin älskare när mannen lämnat hemmet. I det fallet blir maktaspekten ännu tydligare än i exemplet med boken. Telefonen kunde bli frigörande, öka möjligheterna för kvinnor att ha kontakt med omvärlden.

Samma sak hände när cykeln började bli vanlig. Man varnade för att särskilt kvinnor var känsliga för de höga hastigheterna och att de skulle åldras i förtid. Där var antagligen den verkliga oron att kvinnor skulle kunna ta sig runt för egen maskin, men den förkläddes till omsorg om kvinnors utseende.

Just makt är ett genomgående tema i alla utbrott av oro för det nya. Den nya tekniken banar väg för nya sätt att tänka och ger ökade möjligheter till andra grupper och individer än tidigare. Det känner vi igen från våra dagars skärmtidsdebatt. Flickors ökade möjligheter att göra sina röster hörda hotar rådande strukturer men det är svårt att se att det är det som stör oss. Istället formulerar vi oron som omtanke och framställer flickor som offer för utseendehets i sociala medier. Utan att tänka på att utseendehetsen har funnits längre än vi kan minnas. Och utan att ta hänsyn till att flickor de facto har fått ökade möjligheter att göra sina röster hörda och inte minst, har fått möjlighet att utveckla terminologi för det strukturella förtryck som vi kallar patriarkatet. Nu tog jag flickor som ett exempel, men det här gäller naturligtvis alla marginaliserade grupper.

Då som nu kan det kännas hotfullt att den etablerade ordningen utmanas av nya sätt att tänka. Den som har investerat mycket i det gamla, till exempel utbildat sig länge och skaffat gedigen erfarenhet, kan känna sig mer hotad än den som kanske haft svårt att ta till sig det gamla. Den som inte är lika etablerad i samhället, som barn och unga, har större möjligheter att betrakta det nya som något självständigt, medan vi äldre gärna jämför med något vi känner till. Minns ni när Lunarstorm kom? Då försökte vi hitta sätt att förstå vad tusan eleverna gjorde och någon kom på att det är som en ungdomsgård fast på nätet. Då kunde vi enklare hantera det, medan eleverna bara kunde tänka att det är Lunarstorm. Möjligen kunde nån tänka att det är som Myspace fast i Sverige.

Mitt favoritexempel på onödig och överdriven oro är ändå tåget. Det finns enormt mycket dokumentation från den tiden, vilket gör det tacksamt att studera reaktionerna på järnvägens framfart. Bland annat finns ett temanummer av den medicinska tidskriften The Lancet, där forskare publicerade nya rön avseende de risker man ansåg att tåget kunde innebära. Innovativa diagnoser föreslogs, som järnvägssjuka, för att förklara sina kliniska iakttagelser av patienter som åkt tåg. Den här forskningen är knappast till någon nytta idag, annat än som varnande exempel på hur det kan gå om forskare låter sig dras med i den oro som uppstår kring nya fenomen.

Då som nu skrevs det många kvasivetenskapliga böcker om det nya. Som läkaren Alfred Haviland som i sin bok Hurried to Death varnade för att människans hjärna inte är gjord för att läsa tidtabeller. Just hjärnan har varit i fokus i varje sådan här period. Man har varnat för att uråldriga strukturer i våra hjärnor inte är förberedda för det nya och att människan skulle må bäst av att återgå till det som var förr. Man har ofta talat om att barnen utsätts för vårdslösa experiment när de exponeras för böcker, teater, radio, film, serietidningar och allt annat nytt under solen.

Och där har vi ett bra exempel på att pessimisterna ofta får lite rätt ändå. Även om all onödig och överdriven oro till slut klingar av, blir vi ju förändrade av allt nytt. Jag tror säkert att de som oroade sig för att elever som fick använda miniräknare skulle bli sämre på huvudräkning fick rätt. Jag tror även att boken har medfört att vi inte längre är lika bra på att lära oss stora mängder text utantill. Jag är åtminstone själv sämre på att stava sedan jag slutade skriva på papper, men det beror ju på att jag har hjälp med stavningen, så det har inte medfört att jag skriver sämre. Oftast kan vi betrakta dessa försämringar som acceptabla förluster. Att kunna recitera hela verk är inte så viktigt att vi vill vara utan böcker. Att digitaliseringen har medfört att vissa förmågor försvunnit är inte anledning att vilja ta bort alla dess fördelar. Vi förändras ständigt! Det gäller bara att vuxna vågar släppa sargen och försöka rikta blicken mot vinsterna istället för förlusterna.

Rädslan för förändring står många gånger i vägen för förbättring. Här kan nallebjörnen tjäna som illustration. I början av förra seklet blev nallen en uppskattad leksak bland pojkar men när flickor började intressera sig för leksaken blev många upprörda. Det ansågs onaturligt och kunde i värsta fall leda till att flickorna valde bort att skaffa barn när de blev vuxna, eftersom de inte fått träna upp modersinstinkten genom att leka med dockor. En av de största motståndarna påpekade även hur obehagligt det var att se flickor krama och pussa ett hårigt djur. Lite skillnad mot hur vi idag betraktar ett barn som kramar och pussar sin nalle.

Andras intresse för det nya har alltid varit utsatt för kritik. Jag nämnde att boken varit föremål för oro i flera omgångar. Bland annat när i princip alla kunde läsa, då uppstod oro för VAD folk läste. Oron gällde främst grupper som ansågs särskilt lättpåverkade, så som kvinnor. Man oroade sig också för att barn och unga skulle fastna i läsning. En del blev så uppslukade när de läste, närmast okontaktbara. Vissa talade även om att barn som fick fri tillgång till litteratur kunde utveckla ett beroende. Det infördes begränsningar på antal sidor om dagen i desperata försök att minska påverkan från det alltmer populära bokläsandet. Läsning ansågs vara en asocial ovana som lett till att folk inte längre interagerade på bussen, alla bara satt med näsan i en bok.

Eller en annan favorit: vykortet. Kritikerna mot denna fluga menade att vykortsraseriet som det kallades hade gjort att folk inte längre reste i vanlig mening. De såg sig inte omkring, de talade inte med andra, de satt bara och skrev vykort hem under hela resan.

Ni ser ju parallellerna till dagens oro kring skärmar. Uttrycken för den överdrivna oron består, det är bara föremålet som växlar. Då som nu är det nya obegripliga för den som står utanför och tittar på. Det nya liknar inget som hen känner igen och det känns inte bra.

Det är ju inte så att saker är sämre idag än de var förr. Det är bara vår perception som är lite skruvad åt det hållet; vi tycker om att se tecken på förfall. Inuti var och en av oss bor en liten Krösa-Maja som söker efter järtecken och tar varje tillfälle att kraxa om faror och återberätta förfärliga historier från verkligheten. Men vi måste ju inte göra så här varenda gång! Bara för att något kommer av sig självt måste vi inte tvångsmässigt ge efter för impulsen att kritisera och söka fel.

Vuxna kommer alltid att oroa sig för barn. Det är antagligen en bra sak, så länge vi oroar oss för rätt saker. Om oron är konstruktiv, till exempel att vi tar bort vassa saker som yngre barn kan komma åt, då tar vi ansvar för barnet och bidrar till bättre förutsättningar. Men om oron är onödig och överdriven, då kan det få motsatt effekt. Dels kan vi föra över vår oro till barnet och skapa känslor av otrygghet, dels riskerar vi att missa de verkliga farorna. Ifall vi larmar och går på om att skärmar är farliga för yngre barn, då är risken att de går miste om att lära sig viktiga saker som kan göra deras liv bättre. Ifall vi påstår att sociala medier bidrar till ungas psykiska ohälsa, då är risken att vi inte agerar på det som faktiskt utgör risker. Vi vet sedan årtionden vad som skapar och underhåller psykisk och fysisk ohälsa. När det offentliga samtalet så ensidigt handlar om riskerna med digitalisering, då flyttas fokus från det vi vet till det vi skulle vilja är problemet. För visst vore det enklare om det var skärmarnas fel? Så himla smidigt det skulle vara om psykologen Jean Twenge hade rätt när hon i sin bok ger ett hälsoråd till dagens unga: ”lägg ner mobilen, stäng av datorn och gör någonting – vad som helst – som inte involverar en skärm”. Om hon hade rätt, då vore det ju ungas eget fel att de mår så dåligt! De kan ju bara sluta hänga på sociala medier!

Men om vi istället skulle tvingas agera på de ständiga neddragningarna i skolan, årslånga köer till BUP, utanförskap och relativ fattigdom? Eller bara på att många barn inte får promenera till förskola och skola därför att vägen dit är för farlig eller för att deras vuxna har för bråttom. Ja då handlar det plötsligt om svåra omprioriteringar, om sådant som vuxna måste ta tag i. Och är det något vi har visat de sista 30 åren, är det väl att vi som samhälle inte är det minsta intresserade av att förbättra barn och ungas livsvillkor.

Jag tänkte återvända till mitt inledande exempel, med familjen som detoxade från tv i en vecka. Det kan inte ha varit särskilt svårt egentligen, kanske mest en kul grej. Om vi däremot tänker oss samma scenario fast med alla digitala enheter, då blir det tydligt att digitaliseringen inte bara är en ny teknik som vi kan välja eller välja bort. Den som försöker välja bort skärmar väljer samtidigt bort mycket av sitt sociala liv, att kunna kolla upp något direkt istället för att gissa, att snabbt kunna hjälpa någon, att hålla sig uppdaterad, för att bara nämna några viktiga delar av våra liv. Naturligtvis kan var och en bestämma sig för att vara utan allt detta, men det är mer tveksamt om man har rätt att ha åsikter om hur andra gör. Jag vet ju inte vad du gör med dina digitala enheter och du vet inte vad jag gör. Jo, till en gräns gör vi nog det, för vi människor är ganska förutsägbara. Vi slösurfar, vi betalar räkningar, vi kollar nyheter och skvaller, vi pratar med våra närmaste. Men vi kan inte veta vad andra sysslar med bara genom att se att de sitter på bussen med näsan i mobilen. Det kan se ut som att alla sitter och spelar meningslösa spel, men i själva verket kan någon försöka styra upp sin havererade ekonomi och en annan hjälper sitt barn med ett akut problem.

Att beröva barn tillgång till alla fördelar som skärmar kan ge, måste vara ett beslut som fattas på mycket goda grunder. Jag skulle säga att den som bestämmer något sådant måste vara bergsäker på att barnet mår alldeles prima, inte oroar sig för något för egen eller andras del, inte behöver söka information om något hen upplever som känsligt att prata om. Det finns så många saker som barn och unga får hjälp och stöd med via sociala medier, det finns så många inbyggda hjälpmedel i våra enheter, det finns så många anledningar att behöva fly undan sin verklighet en stund, att vila eller bara slå ihjäl lite tid.

I den bästa av världar skulle alla barn och unga ha många trygga vuxna omkring sig, så att de alltid har någon de vågar fråga och anförtro sig åt. De skulle ha en omgivning som ser och älskar dem för den de är, utan krav på att vara på ett visst sätt. De skulle ha vänner i skolan och på fritiden, de skulle få all uppmärksamhet och stöd de behöver, de skulle känna sig viktiga och veta att livet bär. Men tills vi vet att alla har det så, är det vår skyldighet att ge alla barn och unga tillgång till alla de möjligheter som digitaliseringen kan medföra och stötta dem att utveckla adekvat digital kompetens så att de kan undvika de risker som kommer på köpet.

***

Jag vill tacka dig för att du har lyssnat. Vill du läsa mer om det jag har berättat kan du läsa mina böcker, de finns i alla bokhandlar. Sök bara på mitt namn, jag är mycket lättgooglad. Du får gärna följa mig i sociala medier och om du tycker att det här var något som andra borde höra får du gärna dela. Passa även på att lyssna på de andra pedagogiska sommarpraten som Utbildning Norr har producerat. Alla vi som har pratat denna sommar dyker upp i olika sammanhang när Utbildning Norr arrangerar föreläsningar, konferenser, t ex Fritidspedagogik 2022, och pedagogiska samtal, ibland på nätet, ibland i rummet. Hoppas att vi ses eller hörs där!

Föreläsning: Skärmstark – om unga och skärmar

Nu drar läsåret snart igång och behovet av fortbildning är kanske större än på länge. Jag tänker både på de nya styrdokumenten och på lagändringen om mobiltelefoner.

Som tur är går det att få min föreläsning Skärmstark – om unga och skärmar direkt till skolan eller förskolan. Jag är nämligen en av föreläsarna hos Preparus, en ny tjänst som arbetar efter modellen flipped classroom, alltså att man har vänt på den traditionella arbetsgången i utbildningssammanhang. I ett flippat klassrum förbereder eleverna sådant som går att göra utan lärarens och klasskompisarnas inblandning. Det kan handla om att se en inspelad föreläsning, läsa en text eller lösa ett problem. Sen används tiden i klassrummet till sådant som människor är bra på, som att diskutera, fördjupa, inventera, förklara och förstå.

Tanken är att Preparus föreläsningar ska användas i fortbildningssyfte men den går självklart att köpa till vilket sammanhang som helst. Billigt är det också! För 7 500 kr får upp till 50 deltagare se föreläsningen. Det är naturligtvis inte bara min föreläsning som finns att köpa – Preparus har föreläsningar med sig de viktigaste utbildarna inom områden som rör skola och förskola.

Min föreläsning utgår från min bok Skärmstark och för den som vill går det att köpa till ett videosamtal där ni kan ställa frågor efter att ni sett föreläsningen.

Just nu får ni 20% rabatt vid köp av två eller fler föreläsningar! Priset justeras automatiskt i kassan – välkommen in på preparus.se för att göra ett enkelt köp för hela kollegiet som ni schemalägger när ni vill.

Mobiler i skolan

Den 1 augusti fick vi en del nya lagar, bland annat en som rör mobiltelefoner i skolan. Så här sammanfattar Regeringskansliet denna förändring:

Mobiltelefoner ska vid undervisning i regel endast få användas efter lärarens instruktion. Möjligheterna att omhänderta mobiltelefoner och ha mobilfria skoldagar ska öka.

Från Nya lagar träder i kraft inom skolområdet

Det är trist på många sätt. Ett är problemet med att stifta lagar som är så tydligt knutna till en viss teknik. Rätt snart kommer det att krävas att vi definierar om ”mobiltelefon” för att lagen ska vara till någon nytta. Ett allvarligare problem är att förarbetet till lagen inte innehåller någon rimlig analys av det problem som mobilförbud är tänkt att lösa.

Propositionen heter Skolans arbete med trygghet och studiero vilket antyder att trygghet och studiero för elever är fokus. Det är viktiga frågor men de kräver en noggrann dekonstruktion av de problem man identifierat. Kanske är det extra viktigt gällande sådana frågor eftersom de lätt blir föremål för populism. Det är svårt för många politiker att stå emot juvenism och panik. Under rubriken Mobiltelefoner kan påverka kunskapsresultaten negativt börjar det bra: ”Det finns i dag inte någon entydig bild av hur ett mobilförbud i skolan kan påverka kunskapsresultaten.” Det är alldeles sant, men man kan ändå tryggt sammanfatta resultaten med att påverkan är obefintlig eller ytterst liten. Det nämns dock inte med ett ord, utan i meningen efter drar man det mycket kritiserade påståendet: ”Det finns studier som visar att blotta närvaron av mobiltelefoner i vissa fall kan störa koncentrationen och försämra elevernas arbetsminne och därmed ha en negativ påverkan på lärandet. Detta gäller särskilt om mobiltelefonen ligger synlig, men även i viss utsträckning om den finns avstängd i närheten.”

Det är helt enkelt inte sant. Om du vill läsa mer om detta har jag skrivit om det tidigare.

När jag läser vidare svindlar det.

Att mobiltelefoner kan försämra arbetsminnet innebär att elevernas förmåga att bearbeta information och koppla samman den med långtidsminnet kan försämras. Om denna process blir störd tar det tid och kraft att komma tillbaka till ett tidigare fokus. Mobiltelefoner kan därmed påverka elevernas förutsättningar för lärande.

Ytterligare ett tokigt påstående i prop 2021/22:160: Skolans arbete med trygghet och studiero

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta åt påståendet att mobiler påverkar hjärnan negativt och att vi måste skydda eleverna från detta! Självklart bli allt påverkat av allt nytt! Hjärnan, synen på lärande och kunskap, lärarnas metoder – allt! Det har alltid hänt och kommer alltid att hända och motsatsen vore något att oroa sig för. Tänk om våra hjärnor inte hade påverkats sedan människan levde i grottor! Det vi kan lära oss av historien är att inte skena iväg och jaga inbillade faror. Istället för att försöka skydda barn från allt nytt borde vi lära oss att analysera det nya förutsättningslöst och se vad som kan vara till nytta och vad som kan vara verkliga faror.

Det gör mig bedrövad att en proposition kan vara så här ogenomtänkt och direkt okunnig. Borde inte en proposition som handlar om skolan bygga på vetenskaplig kunskap? Och borde inte de som arbetat med propositionen ha kollat med de svenska forskare som faktiskt bedriver forskning om just mobiltelefoner i skolan?

Quiz: Elza 62 år

Om du har spelat mitt födelsedagsquiz får du här de rätta svaren fast lite utförligare. Men tjuvkika inte på svaren! Gå in och quizza istället!

Här står jag i min Bulbasaurklänning och blir fotad av lillebrorsan.
  1. Hur många Louis Vuitton-väskor äger Elza?

Rätt svar är två. Båda har jag fått av min excentriska och extravaganta faster Lou. Den ena fick jag i disputationspresent och den andra när Lou rensade bland sina väskor.

2. Är Elza en morgonmänniska eller kvällsmänniska?

Rätt svar är att jag vaknar tidigt och går och lägger mig tidigt.

3. Var är Elza född?

Jag föddes på Norrköpings kvinnoklinik men bodde knappt ett halvår i stan.

4. Släktnamnet Dunkels kommer från hennes pappa som kom som flykting från…

Min pappa Andrejs kom som flykting från Lettland till Slite på Gotland 1944.

5. Elzas mammas släkt var långt tillbaka…

Min mamma Margareta kom från en statarsläkt.

6. Hur är Lancelot Dunkels släkt med Elza?

Lancelot är en fiktiv figur som Joel hittade på och som vi andra byggde på, av oklara skäl. Till slut gick det liksom inte att släppa den där historien och Maya hittade bilder och gjorde en Facebookprofil. Han har en del vänner utanför familjen, bland annat några som gått i den skola Maya valde till honom. Han spelar också Pokemon Go, på två konton eftersom han glömt inlogget till det första.

7. Vilken är Elzas favoritdryck?

Det allra bästa är rött vin, rätt tempererat (alltså inte förvarat ovanpå kylskåpet) och kraftigt. Rioja är favoriten men en Amarone kan också slinka ner. Eftersom jag är storkonsument har jag även några bruksviner på favoritlistan och jag fegar inte ur för ett bra boxvin heller. Lite noga med ursprung har jag blivit med åren. Idag vill jag att det ska finnas belägg för att vinet inte köps upp lite här och där och sedan blandas i stora tankar och smaksätts. Jag vill ha en produkt som naturen har skapat och där människans förädling bygger på hantverkskunskap, inte något som skapats i ett laboratorium där smaken avgörs av vilka jästsvampar som tillsätts. Vatten är också en favoritdryck men jag har aldrig varit i fjällen så jag har ingen aning om hur det smakar att dricka ur en fjällbäck.

8. Elza har förutom doktorsexamen även en…

… lärarexamen i matematik, samhällskunskap och geografi.

9. För Elzas gamla vänner och familj, vilken fråga framstår antagligen som den mest osannolika att Elza skulle lägga energi på?

Sexuell och reproduktiv hälsa inklusive pornografi. Det är inget jag har någon som helst utbildning i eller som har intresserat mig. När det gäller porr har jag inga åsikter, förutom den självklara att det inte borde få finnas dokumenterade övergrepp eller att producenter som tjänar pengar på att utnyttja människor. När det gäller sexuella praktiker förstår jag inte varför jag skulle ha en åsikt om vad andra gör. Det faktum att jag tvingats in i den ringhörnan är ett mysterium för mig och mina gamla vänner. Alla de andra alternativen; barns rättigheter, feminism och skolans digitalisering, har jag nog ägnat mig åt i olika hög grad sedan tonåren.

10. 1977 hittade Elza en musikgenre som kom att betyda oerhört mycket. Vilken?

Punken kom in i mitt liv våren 1977, eventuellt lite tidigare. Då uttalade man fortfarande punk på nån sorts engelska: pankrock. Jag gick in på Beliva i Luleå och frågade om de hade någon pankrock och de sålde på mig Eddie and the Hotrods första album. Det var kanske inte kärlek vid första lyssningen men något i energin sög tag i mig. På sommaren tågluffade jag till London med minimal packning för att få plats med alla skivor jag tänkt köpa. Där gick jag runt i varenda skiv- och klädaffär som såg det minsta alternativ ut och fick med mig en förstautgåva av God Save the Queen bland mycket annat. Eddies pubrock var ett minne blott när Sex Pistols visade hur musik kan låta. Jag var i himmelriket. Tänk att någon kunde säga det jag kände! Sedan kom de svenska banden med Ebba Grön som de starkast lysande stjärnorna. Som boende i en småstad, för att inte säga skitstad, som Luleå var på den tiden, var det stört omöjligt att få tag i skivor. Inga band kom heller längre norrut än Skellefteå, dit jag och fyra andra fans bilade i min bubbla för att se Ebba spela på Mad Mollys. Det var vi fem och ett stackars par som satt och åt middag i restaurangen, inte en enda till i publiken. Vi hade den bästa kvällen i våra unga liv och skrålade och sjöng alla låtarna under den 13 mil långa bilfärden hem i vinternatten. Ebba Grön åkte antagligen hem besvikna över den usla uppslutningen. Tror inte att de fick något gage att tala om, det här var väldigt tidigt i karriären.

11. Vilket numera insomnat Umeåband har Elza skrivit en text åt?

Payola Pop frågade om jag kunde skriva en text åt dem, när sångaren och låtskrivaren Tommy Rönnlund hoppat av. Jag skrev faktiskt tre texter men bara en finns inspelad. Bandet repade för övrigt in den i smyg till min 50-årsfest. Det var lika roligt att höra den då som det var när den uruppfördes på Krogen Krogen.

Två av mina felaktiga svaren var luriga. Man kunde förledas att tro att det var Nylle och nallarna eftersom Nylle, eller Mikael Nylander som det står i passet, var med i Payola Pop och gav mig mina texter i handskrivna original i födelsedagspresent i lördags! Livegne Tures kunde förleda också, eftersom min man startade det bandet och de spelade på festen.

12. Elza har under de senaste två åren lagt enormt mycket tid på att…

Rätt svar är att jag har spelat oerhört mycket Pokemon Go. Så mycket att jag inom ett år var uppe i level 43. Vill du bli vän är min kod 1538 3207 5917.

13. Vilken av följande tatueringar har Elza INTE?

Rätt svar är att jag inte har mina barns namn och födelseår intatuerade. Däremot har jag en svanktatuering med en främmande mans namn. Vad kan jag säga om den prioriteringen? Kanske: sån är jag. Här kan du läsa om min trampstamp: Wayne 4 Ever.

Tack för att du quizzade! ❤

Barn har rätt till adekvat digital kompetens!

Den här texten får du läsa ett dygn efter att mina patrons har fått tillgång till den. Vill du också bli patron? Eller stötta mig på andra sätt? Här finns lite olika sätt, både sådana som kostar pengar och sådana som bara kostar lite arbete.

10 välrenommerade forskare krävde i Dagens nyheter den 12 juni att Sverige ska följa Norges exempel och införa rekommendationer gällande skärmtid för yngre barn, något jag skrev om i Göteborgsposten den 14 maj. Jag har nyligen genomfört en forskningsgenomgång om just skärmtid och jag ser stora problem med debattörernas text.

Min allvarligaste kritik är att deras krav inte finner stöd i forskningen om barn och skärmar. Tvärtom kan man säga att många studier har försökt visa på negativa effekter men funnit inga eller mycket små sådana. Frågan om skärmar inte är så enkel och entydig som debattörerna framställer det och vi kommer aldrig att kunna fastslå att skärmtid är vare sig bra eller dåligt i sig.

Vidare använder författarna en förrädisk retorik så att det framstår som om deras krav har stöd i forskning. De refererar exempelvis till en studie om barn och tv, där det tydligt framgår att man visserligen har funnit ett samband men inte kan fastställa att det skulle vara tv:n som orsakar barns försenade språkutveckling eller om det i vissa fall kan vara tvärtom. Självklart vet de 10 forskarna att ett samband inte nödvändigtvis är ett orsakssamband, ändå används referensen i en mening som antyder detta. Vilket för mig in på ytterligare en invändning: forskares ansvar.

Titlar som läkare och forskare signalerar att trovärdiga institutioner har utbildat, granskat och godkänt. Med sådana titlar följer ett ansvar att vara ärlig. Man får inte utnyttja sin titel för att fara med osanning eller vrida resultat så att de framstår som något de inte är. Det här handlar inte bara om ett ansvar mot sin titel och dess framtida trovärdighet, det handlar lika mycket om att ta ansvar för en positiv samhällsutveckling, där allmänheten så långt som möjligt kommer i åtnjutande av vetenskapliga landvinningar och känner förtroende för de yrken och institutioner som bidrar till dessa. När debattörerna antyder ett orsakssamband där inget sådant har kunnat bevisas tar de inte detta ansvar.

Att göra som de 10 forskarna föreslår och utfärda råd som innebär att barn får mindre tillgång till skärmar i hemmen och i förskolan vore ett gigantiskt experiment med en hel generation. Det vore att med berått mod ta bort kända skyddsmekanismer och luta sig tillbaka och se hur det går. I verkligheten är skärmarna här, vare sig vi vill det eller inte. Det ansvarsfulla är att se detta som ett imperativ: stötta barn att bli skärmstarka!

Digitaliseringen har inte bara gett oss ökade möjligheter till lärande, interaktion och avkoppling, den har också försett kommersiella och kriminella krafter med verktyg. Det är faktum vi har att förhålla oss till. I praktiken innebär det att vi måste hjälpa barn med den förståelse och de färdigheter de behöver för att hantera dessa risker. Många barn och unga har redan väl fungerande strategier för att få ut maximalt av nätets erbjudanden och samtidigt undvika farorna. Dessa strategier är dock inte resultatet av ett systematiskt pedagogiskt arbete utifrån forskning och beprövad erfarenhet, utan har utvecklats av barnen själva, på egen hand eller tillsammans med jämnåriga. Jag tror inte att det finns något annat kunskapsområde där forskare, författare och entreprenörer i alarmism så lättvindigt ignorerar forskningsrön och i praktiken uppmanar till att lämna barn och unga att själva identifiera och lösa allvarliga problem. Tvärtom finns det en stark tradition av att ständigt förbättra utbildningssystemet så att barn och unga ska få bättre förutsättningar. Låt oss följa den traditionen även när det handlar om digitaliseringen!

Jag är övertygad om att de 10 forskarna menar väl men de tycks ha låtit sig svepas med i ett narrativ som är svårt att stå emot. Egentligen handlar både debattartikeln och de refererade källorna om barns generella uppväxtvillkor. Författarna lyfter fram vikten av att barn har högkvalitativ interaktion med engagerade vuxna från tidig ålder, att de får ögonkontakt, får höra vuxna prata, utvecklar bra vanor vad gäller sömn och fysisk aktivitet. Det är helt okontroversiella resultat, som sedan länge ligger till grund för barnhälsovård och barnomsorg. Ingen säger emot dem! När de däremot försöker få till en koppling mellan bristen på ovanstående och skärmtid, då frångår de forskningen och ger istället uttryck för sina egna åsikter i frågan. Det får man naturligtvis göra men då måste det framgå i texten.

Den brittiska forskaren Amy Orben har kallat det här problemet för teknikpanikernas Sisyfoscykel; att varje generation forskare som studerar ny teknik börjar från början istället för att bygga vidare på tidigare forskning. Orben menar att vi måste lära oss av tidigare teknikpaniker och låta forskningen ta dessa resultat i beaktande. När ingen längre oroar sig för att radion ska påverka barns språkutveckling negativt, borde dagens forskning ta vid där radioforskningen slutade. När vi inte längre har forskare som påstår att hårdrockstexter kan leda till att unga blir satanister, borde dagens forskning börja i de insikter som följer av detta faktum. Istället för att baxa upp den där stenen på berget, om och om igen.

Det finns mycket mer att säga om debattartikeln men jag nöjer mig med detta just nu. Faktum är att jag ägnade två år åt att läsa in mig på området och skriva en bok så om du vill veta mer eller tycker att jag förklarar dåligt vill jag tipsa om att läsa Skärmstark – handbok för vuxna om unga och skärmar eller 4:e upplagan av Vad gör unga på nätet? Båda finns i alla nätbokhandlar och på de flesta bibliotek. Korta och lättlästa båda två!

Det finns allvarliga problem med ökat stillasittande och mindre tid utomhus. Det är dock en utveckling som började långt innan yngre barn fick tillgång till digitala enheter. Utvecklingen mot en alltmer passiv livsstil har betydligt mer komplexa förklaringar. Ska vi hitta lösningar på detta problem måste vi börja prata om vuxnas ansvar och se över hur vi har byggt upp samhället. Att yngre barn får sämre möjligheter att utveckla adekvat digital kompetens är inte ens en början på en lösning, det är bara att försöka undvika att själv ta ansvar.

***

Tycker du att det är viktigt att jag säger ifrån när den här typen av debatter drar igång? Då får du gärna stötta mig ekonomiskt. Det gör att jag kan ta det lite lugnt och inte måste springa på varje boll. Det gör också att jag kan ta en vecka då och då och läsa ny forskning och skriva mer. Det finns många sätt att bidra: läs om de olika sätten här.

Mina kommentarer till de 10 forskarna

10 välrenommerade forskare skrev i DN att yngre barn inte ska ”sättas framför skärmar”. Det är en text som prickar av många av de felslut och fula retoriska knep som jag skriver om i Skärmstark. Jag tyckte mig dock inte tid att skriva om allt, så jag fokuserade på tre punkter. Senare idag kommer texten ut här men den finns redan nu att läsa för den som är eller blir min patron.

Tycker du att det är viktigt att jag säger ifrån när den här typen av debatter drar igång? Då får du gärna stötta mig ekonomiskt. Det gör att jag kan ta det lite lugnt och inte måste springa på varje boll. Det gör också att jag kan ta en vecka då och då och läsa ny forskning och skriva mer. Det finns många sätt att bidra, även sådana som inte kostar pengar: läs om de olika sätten här.

Frågor och svar om skärmtid

Jag höll en föreläsning för några veckor sedan där jag inte hann svara på alla frågor. Nu har jag svarat på dem skriftligen och tänkte att ni kanske också vill läsa.

Fråga
Det verkar finns idag en större press på individer att kunna ge snabba svar som om kunskapserövringen inte skulle kräva tid och ständigt omvärderas. Allt leta efter information traditionellt kräver en del ansträngningar som t.ex att välja böcker i bokhyllan, bläddra i dem och fundera. Alternativt kan man fråga någon som möjligen har en del av svaret (+ tid att svara). Det kräver att man formulerar en frågeställning och förklarar för någon vilken typ av information man letar efter. Det är inte bekvämt. Det är t.o.m. ansträngande för alla inblandade. Men genom att fråga en skärm slipper man den personliga engagemanget. Skärmen tröttnar aldrig och är aldrig fördömande. Den ger en underhållning, färdigtuggat information. Man slipper tänka själv. Troligen måste vi skapa en kultur som ger oss mer tid för varandra, skapa en skola där det är gott om vuxna. Är inte skärmproblemet en ekonomisk fråga? en politisk fråga?

Svar
Jag kan hålla med om att det finns problem med att söka snabba svar, lite som jag var inne på i min föreläsning. Snabba svar och enkla lösningar är och har alltid varit lockande och jag delar din uppfattning om att det inte är bra, utan vi måste hitta sätt att motverka instinkten, åtminstone när det handlar om viktiga frågor. Däremot tror jag inte att skärmar i sig är problemet eller ens en del av problemet. Vi måste alltid förhålla oss till medier och det är svårare när de är nya för oss. Vi tänker inte lika mycket på de problem som finns inbyggda i äldre medier, utan har hittat sätt att leva med dem. Det måste alla göra med de medier som vi kommer åt via skärmar också. Vissa är där redan, andra har en bit kvar. Skärmar kan inrymma så mycket mer än underhållning och färdigtuggad information, som t ex ett instagramkonto som undervisar följarna om transfrågor eller psykisk ohälsa. Det är information som inte alla kunde komma i åtnjutande av innan sociala medier fanns. På motsvarande sätt kan pappersmedier eller människor förmedla underhållning och färdigtuggad information, som t ex individer eller grupper som framför rasistiska eller sexistiska åsikter som om de vore fakta. Ett annat exempel är att läroböcker ibland anklagas för att ha så komprimerade texter att de blir obegripliga och att vara tendentiösa i sitt urval av stoff. Sen håller jag också med om att skärmar är en ekonomisk fråga, precis som det mesta i samhället. Vi måste se till att barn får lära sig hantera samtida teknik, utan att ekonomisk situation, föräldrarnas utbildningsnivå och annat utgör ett hinder. Det kräver ett systematiskt arbete, från förskolan och uppåt och där även barnhälsovården har ett viktigt uppdrag.

Fråga
Finns det någon forskning om internets betydelse kring marginaliserade grupper?

Svar
Ja, det finns en hel del. Det handlar om olika forskningsfält, där pedagogisk forskning tidigt kunde peka på stora fördelar för elever med särskilda behov, men också beteendevetenskapliga och andra studier som visat på hur unga kan få hjälp och stöd via nätet och särskilt gällande frågor som kan vara svåra att hantera öga mot öga, som utsatthet inom familjen, sexuell identitet, osv. Det betyder inte att allt är bra eller bättre för det jag lite slarvigt kallade för marginaliserade grupper och individer. Precis som med det mesta i livet finns flera sidor och det gäller att identifiera dem så att vi kan utnyttja det som hjälper och motverka det destruktiva. Riskerna att råka illa ut ökar nämligen för den som på olika sätt har det svårt i livet, på och utanför nätet. Olika typer av utsatthet kan göra att barn blir mer utsatta för exempelvis hat, desinformation och sexuella förövare, på och utanför nätet.

Fråga
Som tidigare etnologistudent tycker jag ditt resonemang om narrativet kring nya föremål är högs intressant och relevant. Jag ska med glädje läsa din nya bok. Som pappa till tre småttingar bemöts jag inte så mycket av moralpaniken. Utan mer av att omgivningen har väldigt svårt att guida barnen i det digitala och orkar inte ta fighterna.

Svar
Det var roligt att höra! Det är också den reaktion som jag oftast möter hos vuxna, att det jag säger rimmar väl med deras värdegrund även om många har tyckt att det är svårt att stå emot när berättelsen är så stark. Trevlig läsning!

Fråga
Ageism – man litar inte på äldre och deras kunskap (och internetkunskaper, digitalisering etc, trots att det är de äldre generationerna som är grundarna av teknologin). Juvenism -man litar inte på de unga och deras kunskap. Vad är skillnaden – egentligen?

Svar
Forskning kring äldre har pekat på exakt samma uttryck för destruktiva maktstrukturer gentemot äldre som de jag beskriver att barn och unga utsätts för. Alla äldre gillar dragspelsmusik och kåldolmar och förstår inte hur världen fungerar… Normen är att vara någonstans i mitten av livet, inte för ung och inte för gammal. Åldersmaktsordning kan ses som en övergripande term, där både åldersdiskriminering och juvenism ryms.

Fråga
Tycker du inte att ens att det finns anledning till oro om ett barn visar tecken på skärmberoende? Tex säger nej till att träffa kompisar eller slutar ta initiativ till andra aktiviteter än skärmaktiviteter?

Svar
Jag tror nog att det kan finnas anledning till oro men jag är mer orolig för att de vuxna kring ett sådant barn ska söka orsakerna i skärmandet och nöja sig med det. Det är stor risk att det ligger annat bakom att ett barn inte vill träffa kompisar och då är det viktigt att man lägger energi på att söka dessa orsaker. För en del barn har skärmandet blivit ett sätt att fly från en ohållbar situation, en fristad där de får känna sig bra och duktiga. Att lösningen på barnets problem blir att minska på skärmtiden kan då uppfattas som att barnet får ett straff istället för att de vuxna löser problemen. Sen tycker jag att vi ska vara försiktiga med att använda ord som beroende utan att ha ordentligt på fötterna. Det riskerar att göra helt vanliga problem till närmast en sjukdom. Som att vilja göra något mer än vad som är lämpligt. Vissa utvecklar ett problematiskt förhållningssätt till sitt skärmande och det kan man behöva ta tag i på olika sätt, som jag nämnde ovan, men att kalla det för beroende har inte stöd i forskningen.

Fråga
Kan du ge några exempel på de positiva nyheter kring barn och skärmar som media inte berättar?

Svar
Jag brukar dela in de tydligaste fördelarna i tre kategorier, som inte på något sätt är uteslutande; lärande, avkoppling och interaktion. Det finns många vuxna som vittnar om att deras barn kan så mycket och att de tydligt kan koppla det till ett spel, en serie eller något annat som barnet lagt mycket tid på. Språkkunskaper är ett exempel som uppmärksammades tidigt, både av vuxna kring barn och unga och av forskningen. Många barn har också fått ett sätt att roa sig och koppla av efter förskola och skola, under resor eller under perioder då livet av olika skäl är svårt. Det tydligaste exemplet är kanske ändå interaktion med andra via skärmen. När pandemin slog till blev även den mest inbitna skärmkritiker varse att kommunikation via en skärm kan vara lika verkligt och viktigt som när man ses i rummet.

Fråga
Angående jämförelsen med oron från 80-talet för satanistisk musiks påverkan på barn, så finns det väl en tydlig parallell i dag i gangster-rapen.

Svar
Ja, det tror jag också, även om jag inte är kulturvetare, utan bara baserar mina antaganden på forskning om tidigare oro. Just hårdrock tycker jag är ett bra exempel. Idag är det närmast löjeväckande att tänka på hur ungdomar skammades för att de tyckte om en viss musikgenre. De gillade den för att den talade till dem, inte för att de ville begå brott. Samma sak idag. Det finns många kulturyttringar som är alldeles fruktansvärda om man verkligen vill hitta något negativt: Zolas Thérèse Raquin är ju inte Barna i Bullerbyn t ex. Och på tal om Bullerbyn finns det en hel del i Astrid Lindgrens skatt som skulle kunna anses ha negativ inverkan på barn om man plockar det ur sitt sammanhang. De ungdomar som utsattes för påtryckningar och skammande på 80-talet är ju inte hjälpta av att vi idag kan slå fast att det aldrig var någon fara, att vuxna bara rycktes med i en hysteri och såg spöken mitt på ljusan dag. Deras ungdomstid kommer inte tillbaka. Den har passerat och den blev inte så ljus som den hade kunnat vara om de fått njuta av sin musik utan att vuxna rynkade pannorna åt den. Det tycker jag är det viktigaste skälet till att vi inte får låta vår oro gå ut över barn och unga. Vi kan sköta det snyggare och ha mer respekt för unga idag, när vi är mer informerade. Visst finns det de som kommer att hamna snett i livet, där musikgenren eller idrotten de brinner för blir en del av det destruktiva, men som jag har svarat ovan kanske vi missar att leta efter grundorsakerna. Vi kommer alltid att oroa oss för det nya, för det som barn gillar, för det vi inte förstår eller känner igen från vår egen uppväxt. Ibland har vi rätt i vår oro, men oftast inte. Det bästa vi kan göra är att ge barn den trygghet som det innebär att ha nyfikna och tillitsfulla vuxna omkring sig, som vill veta och lära sig, inte förmana och förbjuda.

Kvinnotryck, ordet ni söker är förlåt

Ni minns säkert att ROKS tidning Kvinnotryck skrev om mig och flera andra på ett oerhört kränkande sätt i höstas. Vi anmälde till Medieombudsmannen som skrev i sin bedömning att ”Elza Dunkels får tåla att namnges och kritiseras för sina åsikter. Hon har dock i publiceringen tillskrivits högst kontroversiella åsikter som det inte funnits tillräckligt stöd för i debattartikeln hon skrivit. Av betydelse är att den anmälda artikeln presenterades som en granskning och inte en opinionstext. Uppgifterna har sammantaget orsakat Elza Dunkels en oförsvarlig publicitetsskada och för detta bör tidningen klandras”.

Igår kom ett yttrande från Kvinnotryck. Det är en fruktansvärd text; i många stycken värre än den ursprungliga artikeln som de klandrades för. Jag förstår att det är ett vansinnesprojekt att bemöta det här men det är enormt svårt att avstå från att försvara sig mot så grova angrepp. Det kräver verkligen sin kvinna och jag är inte den kvinnan. Tvärtom vill jag skrika och hötta med näven. Samtidigt som jag är så trött, så trött. Hur är det tänkt att en kvinna ska orka när det inte bara är patriarkatets vanliga utsända som ligger i skyttegravarna, utan även andra feminister? Jag vet inte. Jag vet bara att jag har lite svårt att vara tyst. Därför kommer här mina kommentarer till det yttrande som är undertecknat av Kvinnotrycks ansvariga utgivare Jenny Westerstrand. Jag säger undertecknat för det är ett märkligt dokument som verkar vara författat av flera olika personer med helt olika språkbruk. Det saknas också struktur i texten så det är svårt att bemöta allt men jag valde att plocka ut några teman som återkommer lite här och där och ge mina kommentarer till dem.

Ur Kvinnotrycks yttrande

De menar att jag är en lika god kålsupare och därför inte kan kräva att behandlas med mer respekt än jag själv har visat. Hur kålsuperiet är kopplat till just Kvinnotryck eller skribenten i fråga framgår inte, det hänvisas istället till ”ett genomgående högt och spetsigt tonfall”.

Min kommentar

Jag köper inte att det skulle vara ett skäl att förtala mig, att jag deltar i en debatt där många är arga på varandra. Däremot skulle jag naturligtvis tycka att det vore rimligt om de bemötte enskilda uttryck för detta spetsiga tonfall och kritiserade mig för saker jag faktiskt sagt.

Ur Kvinnotrycks yttrande

De menar att jag har dragit ogrundade slutsatser och att det i själva verket är mina slutsatser som utgör publicitetsskada, inte vad skribenten skrev och Westerstrand publicerade. Enligt yttrandet har Kvinnotryck alltså inte pekat ut mig som pedofilvurmare, det är min helt befängda tolkning av deras text.

Min kommentar

Jag håller inte med. Det finns ytterst få sätt att tolka det som står i artikeln och jag har förstått att många med mig tolkade det på samma sätt. I yttrandet framgår inte hur de själva tycker att formuleringarna kring att konsumera porr med sina barn ska tolkas. Menar de t ex att de tycker att det är ett lämpligt sätt att hantera problemet med ungas exponering för pornografi? Ja då kan jag förstå att de inte ser det som förtal, men om jag sätter formuleringen i kontext, alltså tillsammans med resten av artikeln, då framgår det tydligt att den i själva verket är menad som en anklagelse. Det är meningen att läsaren ska förstå vilka vidriga människor vi är som påstår så här bisarra saker. Inget i yttrandet ger dock några ledtrådar.

Ur Kvinnotrycks yttrande

De menar att jag själv spridit den text jag tycker innehåller skadliga uppgifter och att jag har gjort ett stort nummer av saken i sociala medier, anmält till Medieombudsmannen och gjort en förtalsanmälan. Här menar Westerstrand att det handlar om att jag har hemfallit åt disciplinära åtgärder och att det är ett tidens tecken. Hon tycker att jag istället borde ha tackat ja till erbjudandet att skriva ett bemötande i tidningen. Vidare påpekar hon att jag har förhånat deras erbjudande om att skriva i tidningen.

Min kommentar

Ja, jag har delat, anmält artikeln och fått hjälp av jurister att framställa skadeståndskrav. Det ser jag som rätt självklara reaktioner. Att dela i sociala medier är en copingstrategi som jag hämtat från informanter i min forskning avseende kränkningar på nätet. I en demokrati är det inte att betrakta som märkligt att anmäla sådant man misstänker kan utgöra ett övertramp eller rent av ett brott. Tvärtom har vi institutioner som Medieombudsmannen och domstolar för att avgöra sådana här frågor. Ja, det stämmer att jag tackat nej och kanske även förhånat erbjudandet om att skriva i tidningen. Inte minst för att det kändes som ett hån i sig, att be mig lägga tid och energi på att formulera vad som var fel, när det borde vara de själva som bad om ursäkt.

Ur Kvinnotrycks yttrande

De menar att jag ingår i en åsiktsgemenskap.

Min kommentar

Guilty as charged. Det går dock inte att utläsa ur texten hur det skulle vara klandervärt att samarbeta med andra experter och min fantasi räcker dessvärre inte till för att gissa vad de menar.

Dessutom vill jag passa på att påpeka att det handlar väldigt lite om åsikter från min sida. Jag har visserligen förstått att den väg som debatten om ungas sexualitet har tagit utgör en risk för att det uppväxande släktet ska tvingas leva i samma sexualfientliga samhälle som redan skadat så många generationer. Det kan måhända ses som en åsikt. I övrigt har jag bara framfört vad forskning säger om innehållsfilter. Jag har inte uttalat mig om pornografi. Av flera skäl, bland annat att jag inte är intresserad av ämnet men också för att jag saknar kunskaper om det. Som forskare är jag av den bestämda uppfattningen att jag bör avhålla mig från att uttala mig om sådant som jag bara har åsikter om. Jag ser det som oetiskt att använda sin forskartitel för att tala om annat än det egna forskningsområdet. Därför har jag bara uttalat mig om filter, något jag har djupa och breda kunskaper om och som varit en del av min forskning sedan slutet av 1990-talet. Att jag lyssnar på experter på unga och pornografi och lär mig av dem ser jag inte som en belastning utan som grundläggande för den akademiska arbetsmetoden. En annan viktig del av forskarrollen är det som tidigare kallades för den tredje uppgiften, alltså att interagera med det omgivande samhället och inte bara arbeta inomakademiskt. Tanken är att ge tillbaka till samhället och bidra till folkbildning. Denna uppgift tar jag på största allvar, vilket är skälet till att jag deltar i debatten gällande de frågor jag har kunskap och vetenskaplig kompetens att uttala mig om om.

Sammantaget är Kvinnotrycks yttrande en sörja av associationsskuld i ordets båda bemärkelser. Dels anklagas jag för saker som inte alls har med den klandrade artikeln att göra, som om mina tillkortakommanden i andra sammanhang gör mig så pass förkastlig att det är ok att förtala mig. Dels tar yttrandet upp sådant som andra har sagt, t ex i formuleringen ”I panelen framförs även uppfattningen från en debattör att …” utan att det förklaras hur detta påverkar min inblandning. Under rubriken ”Invändningar i sak” handlar texten om att framställa mig i ofördelaktig dager, t ex genom association med andra. Man påpekar t ex att jag tipsat om Alok Vaid-Menon, som i yttrandet beskrivs med orden ”en röst som i den bredare porrdebatten huvudsakligen är känd för att ha skrivit att småflickor ”are also queer, trans, kinky, deviant”.” Jag vågar påstå att Alok har gjort sig mycket mer känd för sitt sätt att bemöta sina hatare med kärlek än för detta citat som jag för övrigt inte ser som anmärkningsvärt. Samtidigt förstår jag att folk som när ett hat mot transpersoner retar sig på någon som Alok. Men det är egentligen en bisak eftersom syftet med att nämna Alok är ställa mig i ofördelaktig dager, inte att peka ut Alok som klandervärd.

Båda sätten att påföra skuld genom association är ohederliga och jag ser det mer som desperata försök att försvara sitt agerande än faktiska anklagelser. Det gör mig bedrövad att det kan uppfattas som viktigare att efterhandskonstruera ett försvar för sitt oetiska handlade än att be om ursäkt. Det gör mig än mer bedrövad att ändamålen tycks helga medlen så till den grad att uttalade feminister går in för att sänka en annan uttalad feminist.

När jag först läste artikeln i Kvinnotryck blev jag kall inombords och undrade hur någon vågar slänga en annan kvinna till hundarna på det sättet. De vet ju inget om hur jag har det, tänkte jag. Kvinnotryck och ROKS är inte makthavare i jämförelse med många andra samhällsinstitutioner men de har en organisation och resurser medan jag är en enskild person. Hur vet de ifall jag har stöd omkring mig? Hur vet de att jag inte blir stigmatiserad som pedofilvurmare för livet? Hur vet de att jag har en bra familj och att mina barn är starka, trygga föräldrar? Tänk om det fanns konflikter och mina barn inte vågade stå upp för mig? Tänk om de ringde och sa att det kanske är bäst att jag inte hämtar på förskolan eftersom det pratas så mycket? Eller värre? Igår fick jag sedan Kvinnotrycks andra yttrande i min hand och nu undrar jag inte längre. Nu vet jag att de vet hur jag har det. Det framgår av texten att de grävt igenom allt jag skrivit, alla mina kanaler i sociala medier, alla filmade panelsamtal, allt! Så nu är det ingen tvekan. De vet hur jag har det. De vet att jag är sjuk, utförsäkrad och arbetslös och de väljer trots det att smutskasta och misstänkliggöra mig. Det gör mig ännu kallare inombords.

Jag vet att det finns många olika feminismer och jag är inte rädd att debattera dess olika yttringar. Inte heller är jag rädd för spetsiga formuleringar, kategoriska uttalanden eller skarp kritik mot företag eller organisationer. Det här handlar dock om något som går långt, långt bortom debatt. Att kasta enskilda kvinnor till vargarna för att man inte kan erkänna ett fel är inte min feminism. Kvinnotryck, jag tror att ordet ni söker är förlåt.

Jag har öppnat butik!

Webbshop I ❤ skärmtid

Nu har jag öppnat en webbshop med motivet I ❤ skärmtid på tröjor och lite olika användbara saker. Den heter I love skärmtid! och har just nu 15% rabatt i några dagar.

Den lilla kollektion jag tog fram till lanseringen av Skärmstark gick åt snabbare än jag hade räknat med. Det enda jag har kvar är de fina gympapåsarna, klistermärken och min absoluta favorit: fejktatueringarna. Dessa kan du beställa direkt från mig, se priser nedan. Vill du däremot ha t-shirts för baby, barn eller vuxen, tygkassar med mera kan du köpa dessa från min helt nya butik I love skärmtid!

Om du vill köpa direkt från mig skickar du ett DM om du följer mig på Instagram, Twitter eller Facebook. Annars kan du maila mig. Tala om vad du vill köpa och din adress så svarar jag med summa och swishnummer.

Priser på det du kan beställa av mig
Gympapåse med tryck på båda sidorna 150 kr
Klistermärke 5×5 cm 10 kr
Fejktatuering 5×5 cm 10 kr
Porto tillkommer.

Jag har också några exemplar av Skärmstark att sälja, för den som vill ha en bok signerad. De kostar 250 kr + porto och du kan beställa på samma sätt som ovan. Vill du bara köpa boken är det billigare att beställa i din vanliga bokhandel eller direkt från förlaget.

I <3 SKÄRMTID!

T-shirt i storlek S-XXL 350 kr, ryggsäck 150 kr, sticker 10 kr, tatuering 10 kr.

Inför boksläppet ville jag ha något roligt som kunde ge lite extra uppmärksamhet åt frågan om skärmtid. Så jag kom på att jag ville ta fram lite prylar med texten I ❤ skärmtid på. Ett av mina barn arbetar med grafisk formgivning och jag frågade om han kunde ta fram ett original. Jag såg framför mig något enkelt men så funkar inte Joel. Istället fick jag den sötaste, gladaste, färggrannaste logotyp man kan tänka sig!

Så nu finns denna unika design på t-shirts, ryggsäckar, stickers och fejktatueringar. Förutom att man alltså får en design som är unik är prylarna av mycket hög kvalitet. Tröjor och väska är tryckt med digitaltryck, så färgerna blev perfekta och trycket håller tvätt efter tvätt. Säljes till att börja med enbart på boksläppen. Stickers och tatueringar kan jag skicka, men jag vill helst inte hålla på med postorder så det blir antagligen bara den här mycket lilla upplagan. Eventuellt kommer jag att ta fram andra produkter med samma tryck, om jag kommer på något roligt.