Det har kommit en ny bok om skärmtid, som jag har fått frågor om. Jag har inte läst den, men det hindrar inte mig från att kommentera den. Precis som att jag har kommenterat Jean Twenge och Anders Hansen utan att ha läst deras böcker. Som forskare kan jag inte lägga tid på att läsa uppenbart populistisk litteratur, men jag ser det som mitt ansvar att påpeka tankevurpor i deras resonemang. För det är ju premisserna som är felaktiga och då hjälper det inte att de skriver hundratals sidor och väver intrikata orsakskedjor. Är utgångspunkten fel, då blir slutsatsen fel.

Twenge, Hansen och Jonathan Haidt är exempel på det Howard S Becker kallade för moral entrepreneurs och som jag valt att översätta till entreprenörer i moralism och alarmism. En sådan behöver inte vara populärvetenskaplig författare som i mina exempel, utan kan vara en organisation, som Porrfri barndom, eller enskilda näringsidkare som vill sko sig på folks oro för det nya och okända. De forskare som började beskriva fenomenet menade att dessa entreprenörer inte är intresserade av rationella argument, utan vill påverka oss genom att blanda känsloargument med ren manipulation. De har ett engagemang i en fråga och skyr inga medel för att få ut sitt budskap. Det är en tacksam position, att framföra negativa budskap i känslomässigt laddade frågor. Entreprenörerna framstår som ansvarstagande, kritiska röster bland alla blåögda optimister. Deras verksamhet är beroende av att frågan är laddad, varför de måste gå vidare till en annan fråga så snart paniken ebbar ut. För så är det ju med paniker; själva paniken består men föremålet för den byts ut. Idag finns det ingen som lever på att skrämma folk för satanism, men det är inte så himla länge sedan som det gick alldeles utmärkt att kallas som expertvittne i en rättegång och hävda att den åtalades klotter i form av ett pentagram utgjorde bevis för att han nog var skyldig till mord. För den som till äventyrs inte minns paniken kring satanistiska ritualer, kan jag rekommendera The Forgotten West Memphis Three eller kanske ännu hellre Paradise Lost som båda handlar om samma fall. Det är oerhört tungt att se hur vanvettigt snett allt kan gå om man låter panik styra, men jag tror att det är viktigt att känna till historien för att förstå nutiden. Jag har också en spellista med poddar om paniker (den har några år på nacken så uppdatera gärna om du har nyare tips).

Exakt alla som moraliserar kring skärmtid har samma, felaktiga, utgångspunkter:

1. De blandar ihop skärmtid och skärmtid. All skärmtid är inte lika. Alla barn är inte lika. Du vet inte vad din nästa gör med sin skärm och därför kan ingen uttala sig om andras användning. Och framför allt kan vi inte säga att skärmar är dåliga i sig. Det handlar självklart om vad man gör med skärmen.
2. De bortser från rimligare orsaker. När man ska leta efter orsaker till exempelvis skenande psykisk ohälsa eller sjunkande läsförståelse eller vad man nu vill fokusera på, då gäller det att hålla sig lugn. Det kan kännas rimligt att det här som alla pratar om, digitaliseringen, är orsaken. Men ofta finns det långt rimligare orsaker längre bakåt i historien, som ständiga nedskärningar i välfärden, att vi lever i en kommersiell och ojämställd värld, att barn omges av vuxna som pratar om att gå ner i vikt, för att bara nämna några.

Punkt 1 är väldigt viktig, för den betyder att vi aldrig kommer att få forskningsresultat som visar att skärmtid är dåligt. Vi kommer heller aldrig att kunna belägga att det är bra. Vi kan säga som med många saker i livet; det finns skärmtid som får vissa att må bra och det finns skärmtid som får vissa att må dåligt. I bakgrunden finns dock alltid ett barns livsvillkor. Om barnet har vettiga vuxna omkring sig, vuxna som bryr sig och lyssnar, vuxna som förstår att barnet måste få göra misstag och att de måste våga berätta om det, då har barnet mycket goda chanser i livet. Om barnet däremot har strikta och ointresserade vuxna omkring sig, vuxna som skammar och straffar barnet (nej förlåt de skulle inte säga straff, de kallar det ”konsekvenser”), då är risken större att barnet råkar illa ut och inte tror att det finns någon som förstår dem.

Punkt 2 är egentligen mer sorglig, eftersom den betyder att vi egentligen inte vill göra saker bättre för barn och unga. Vi vill bara peka på något som ligger utanför vår makt och slippa ta ansvar. Tänk så dyrt och krångligt det skulle bli om politikerna bestämde sig för att förbättra livsvillkoren på allvar! Så här skriver jag i min bok:

”Det är lätt att se lockelsen i att identifiera en orsak där vuxna slipper ta ansvar, slipper förändra en bekväm livsstil och kan lägga skulden och ansvaret på den yngre generationen.”

Dunkels, Elza (2021) Skärmstark – handbok för vuxna om unga och skärmar (s. 22):

För det är ju det som blir konsekvensen av att skylla på skärmarna; det är barn och unga som ska ändra sitt beteende, inte vuxna som ska ta ansvar. Om regeringen får som den vill avseende skärmar i förskola och skola kommer dessutom många barn att få sämre förutsättningar i livet eftersom de inte får möjlighet att utveckla adekvat digital kompetens tillsammans med utbildade och kunniga vuxna.

Vi får inte skriva in oss i den här mörka berättelsen om de farliga skärmarna! Faror finns det gott om, på och utanför skärmen, men vi kommer aldrig att komma åt dem om vi buntar ihop all skärmtid. Vi kan inte komma åt kränkningar, övergrepp, desinformation, sjuka ideal och utanförskap om vi påstår att de skapas och underhålls av skärmar. Jag tror att första steget är att sluta använda ord som skärmtid och istället se till varje barns behov och identifiera vad som hjälper och vad som stjälper.

***

Avslutningsvis vill jag säga något om vem som bör uttala sig om skärmtid. Jag skulle vilja att alla gör det. Det behövs en myriad av röster, en kakafoni av erfarenheter, ett avgrundsvrål från alla som ser hur världen förbättrats av internet. Hon förtjänar bättre än så här. Barn och unga förtjänar bättre än så här. Jag vet att det är svårt att säga det högt när tonläget är som det är, men det måste göras. Att jag säger det om och om igen kommer inte att göra någon skillnad. Förändring kan inte bygga på individuellt engagemang, det blir alldeles för skört. Alla måste vara med! Observera att jag inte säger att jag är ensam om att debunka entreprenörernas påståenden, det finns många andra forskare som gör detsamma. Jag syftar mer på att exakt alla som inte dragits med i paniken, inte bara forskare och andra med en plattform, måste ta sitt ansvar.

Jag är så oändligt tacksam för att ni har sådant förtroende för mig. Jag blir stolt när ni hör av er och vill att jag ska reagera på nya böcker, regeringens utspel, tokigheter på nyheterna och virala inlägg. Jag blir glad när ni tackar för mina reaktioner med ett ”jag hoppades att du skulle säga nåt om detta”. Det är fantastiskt! Men det har ett pris, även för mig (ett ganska högt pris dessutom, jag har ju förlorat jobbet). Ingen av oss kommer att tjäna pengar eller status på att säga emot skärmmotståndarna, men vi måste alla dra vårt strå till stacken. Alla måste bli bättre på att avbryta när folk skenar iväg och påstår saker. Det går jättebra att hänvisa till mig om det känns svårt att argumentera. Be folk söka på mitt namn eller skicka dem spellistan med poddar jag är gäst i! Eller beställ något diskret från min webshop!

Tack för att du läser och extra stort tack till dig som stöttar mig ekonomiskt via mitt nyhetsbrev!