För dig som undrar varför jag inte längre finns kvar på Umeå universitet har jag samlat de inlägg där jag har beskrivit vad som hände. Det börjar med Försäkringskassan och jag, en riktig långläsning men å andra sidan får man en spellista på köpet. Sen hade jag tänkt släppa det hela men det tyckte inte arbetsgivaren. De ville vrida om kniven lite till, vilket jag berättar om i Umeå universitet och jag. Efter det har jag för säkerhets skull skickat en kortare version till rektor och dekan, för jag tänkte att om det var jag som var chef skulle jag vilja veta om det fanns dysfunktionella institutionsledningar så att jag kunde göra nåt åt det. Det var naivt av mig, för policyn är tydligen att hålla all ledningspersonal om ryggen, även i de fall där verksamheten blir lidande.

Västerbottenskuriren har gjort en granskning av alla utköp som universitetet gjort. Det var sorglig läsning. Anställda som har begått eller blivit anklagade för sexuella övergrepp eller som har förskingrat pengar har fått betydligt bättre villkor än jag fick. De har fått flera år i vissa fall, att jämföra med mina 6 månader. De har fått behålla sitt rum och sin utrustning, att jämföra med att jag hotades med “åtgärder” efter två dagar. Granskarna på VK skickade en väldigt vänlig förfrågan om intervju men jag tackade nej. Det kändes riskabelt för mitt mående. Senare blev jag intervjuad av Magasinet Filter och då vågade jag vara lite öppnare. Eller vågade, förresten? Jag har ju kräkts ur mig allt väldigt öppet i mina olika kanaler! Skillnaden är att här finns mest välvilliga läsare medan lokaltidningen läses av alla möjliga. Och vi vet ju alla vad alla möjliga tycker om allt möjligt, eller hur?

Idag kallar jag mig fristående forskare och jag krigar på, utan att bli hindrad av en chef. Det betyder samtidigt att jag inte har någon regelbunden inkomst. Vill du stötta min verksamhet kan du göra det på flera olika sätt.