Kategoriarkiv: Skärmtid

Pedagogiskt sommarprat: Onödig och överdriven oro

Jag fick frågan från Utbildning Norr om jag ville spela in ett pedagogiskt sommarprat. Tanken var att mitt prat skulle publiceras 19 juli men då låg jag och försmäktade i covid. Efter att ha undvikit det i två år! Och när jag tillfrisknat var min röst helt förstörd. Men nu är det äntligen dags! Du kan lyssna i din poddspelare och missa inte att lyssna på alla de andra pedagogiska sommarpraten.

Nedan hittar du transkriptionen av mitt pedagogiska sommarprat för dig som av olika skäl inte kan eller vill lyssna.

En färgglad och solig bild av en del av vår altan, för att alla ska tycka extra synd om mig som fick covid mitt i sommaren.
Här på vår altan låg jag i skuggan och led mig igenom covid under några av sommarens varmaste veckor.

En familj bestående av två vuxna och tre barn bestämmer sig för att testa att klara sig utan tekniken en vecka. Barnen knorrar men mot slutet av veckan tycker åtminstone de vuxna att det har gått bra och när lokaltidningen skriver om försöket blir rubriken: Familjen som kopplade ner en vecka hittade tillbaka till förlorade förmågor och sinnesfrid. Eller det var min översättning, för det här har jag hittat i The New York Times arkiv från 1956. Här är en länk till artikeln för den som vill läsa om familjen som testade att vara utan tv i en vecka.

Jag heter Elza Dunkels och det här är mitt pedagogiska sommarprat som jag gör tillsammans med Utbildning Norr. Jag tänkte prata om det här märkliga att samma förlopp upprepas gång på gång; så snart någon ny teknik kommer in i våra liv, då blir det ett himla hallå. 1956 var det tv:n som förstörde barn och ungas liv, idag är det skärmarna. Jag har forskat om barn och internet i drygt 25 år och det här fascinerar mig fortfarande, att vi gör samma misstag om och om igen.

Det handlar om onödig och överdriven oro för nya fenomen. Det är lite svårt att ringa in vad som är onödig och överdriven oro. Att oroa sig för att ett barn som inte kan simma hamnar i djupt vatten är rimlig oro, den kan få vuxna att agera för att skapa en trygg miljö för barn. Att oroa sig för att barn ska bli satanister och mördare för att de lyssnar på hårdrock är orimlig oro. Mitt syfte med att prata om det här är att minska den här onödiga oron, kanske för att ge plats åt oro för verkliga risker.

Det inledande exemplet handlade alltså om att detoxa från den nya tekniken television, men hela upplägget skulle kunna vara från vår samtid, fast det då skulle handla om skärmar. Samma idéer har återkommit genom hela teknikhistorien; tankar om att det nya är farligt eller bara slukar tid och därmed hindrar oss från att göra viktigare saker. Det intressanta med att samma oro återkommer är att den till slut klingar av och ersätts med någon ny, lika onödig oro. Det finns en lärdom att göra där, det är jag övertygad om.

Perioder av överdriven och onödig oro genom historien har bland annat handlat om video, hårdrock, heta linjen och rollspel. Det är ju inga nyheter för någon som är vuxen idag. Alla kan förmodligen räkna upp några av dessa perioder, antingen egenupplevda eller sådana man läst om.

Forskare som studerat dessa perioder kan visa att upprördheten liksom gör en cirkelrörelse och hamnar till slut i sin motsats. Alltså att det som nyligen var föremålet för oron istället får tjäna som exempel på något bra och uppbyggligt, till skillnad från något ännu nyare, som verkar farligt och destruktivt. Det kanske bästa exemplet på det är boken. Idag är bokläsning något av det finaste som finns. Det startas kampanjer för att få barn att läsa mer och boken hamnar gärna i motsatsställning till skärmar. Boken har dock varit föremål för oro under ett flertal perioder. De lärda under antiken varnade för att bokens införande i utbildningsväsendet skulle medföra att studenterna lärde sig mindre, dels genom att kunskaperna snuttifierades i böcker, dels genom att förmågan att lära sig saker utantill inte skulle få den träning som krävs. Ungdomen skulle antagligen snabbt lära sig att man inte behövde kunna recitera de stora verken, man kunde bara lite slappt slå upp rätt sida i boken och se vad som stod där.

Telefonen var utsatt för liknande oro. Många befarade att alla inte skulle kunna hantera den nya tekniken eller snarare de erbjudanden som tekniken förde med sig. Kvinnor och bönder skulle till exempel kunna ringa onödiga samtal, för att inte tala om risken för att kvinnor kunde kontakta sin älskare när mannen lämnat hemmet. I det fallet blir maktaspekten ännu tydligare än i exemplet med boken. Telefonen kunde bli frigörande, öka möjligheterna för kvinnor att ha kontakt med omvärlden.

Samma sak hände när cykeln började bli vanlig. Man varnade för att särskilt kvinnor var känsliga för de höga hastigheterna och att de skulle åldras i förtid. Där var antagligen den verkliga oron att kvinnor skulle kunna ta sig runt för egen maskin, men den förkläddes till omsorg om kvinnors utseende.

Just makt är ett genomgående tema i alla utbrott av oro för det nya. Den nya tekniken banar väg för nya sätt att tänka och ger ökade möjligheter till andra grupper och individer än tidigare. Det känner vi igen från våra dagars skärmtidsdebatt. Flickors ökade möjligheter att göra sina röster hörda hotar rådande strukturer men det är svårt att se att det är det som stör oss. Istället formulerar vi oron som omtanke och framställer flickor som offer för utseendehets i sociala medier. Utan att tänka på att utseendehetsen har funnits längre än vi kan minnas. Och utan att ta hänsyn till att flickor de facto har fått ökade möjligheter att göra sina röster hörda och inte minst, har fått möjlighet att utveckla terminologi för det strukturella förtryck som vi kallar patriarkatet. Nu tog jag flickor som ett exempel, men det här gäller naturligtvis alla marginaliserade grupper.

Då som nu kan det kännas hotfullt att den etablerade ordningen utmanas av nya sätt att tänka. Den som har investerat mycket i det gamla, till exempel utbildat sig länge och skaffat gedigen erfarenhet, kan känna sig mer hotad än den som kanske haft svårt att ta till sig det gamla. Den som inte är lika etablerad i samhället, som barn och unga, har större möjligheter att betrakta det nya som något självständigt, medan vi äldre gärna jämför med något vi känner till. Minns ni när Lunarstorm kom? Då försökte vi hitta sätt att förstå vad tusan eleverna gjorde och någon kom på att det är som en ungdomsgård fast på nätet. Då kunde vi enklare hantera det, medan eleverna bara kunde tänka att det är Lunarstorm. Möjligen kunde nån tänka att det är som Myspace fast i Sverige.

Mitt favoritexempel på onödig och överdriven oro är ändå tåget. Det finns enormt mycket dokumentation från den tiden, vilket gör det tacksamt att studera reaktionerna på järnvägens framfart. Bland annat finns ett temanummer av den medicinska tidskriften The Lancet, där forskare publicerade nya rön avseende de risker man ansåg att tåget kunde innebära. Innovativa diagnoser föreslogs, som järnvägssjuka, för att förklara sina kliniska iakttagelser av patienter som åkt tåg. Den här forskningen är knappast till någon nytta idag, annat än som varnande exempel på hur det kan gå om forskare låter sig dras med i den oro som uppstår kring nya fenomen.

Då som nu skrevs det många kvasivetenskapliga böcker om det nya. Som läkaren Alfred Haviland som i sin bok Hurried to Death varnade för att människans hjärna inte är gjord för att läsa tidtabeller. Just hjärnan har varit i fokus i varje sådan här period. Man har varnat för att uråldriga strukturer i våra hjärnor inte är förberedda för det nya och att människan skulle må bäst av att återgå till det som var förr. Man har ofta talat om att barnen utsätts för vårdslösa experiment när de exponeras för böcker, teater, radio, film, serietidningar och allt annat nytt under solen.

Och där har vi ett bra exempel på att pessimisterna ofta får lite rätt ändå. Även om all onödig och överdriven oro till slut klingar av, blir vi ju förändrade av allt nytt. Jag tror säkert att de som oroade sig för att elever som fick använda miniräknare skulle bli sämre på huvudräkning fick rätt. Jag tror även att boken har medfört att vi inte längre är lika bra på att lära oss stora mängder text utantill. Jag är åtminstone själv sämre på att stava sedan jag slutade skriva på papper, men det beror ju på att jag har hjälp med stavningen, så det har inte medfört att jag skriver sämre. Oftast kan vi betrakta dessa försämringar som acceptabla förluster. Att kunna recitera hela verk är inte så viktigt att vi vill vara utan böcker. Att digitaliseringen har medfört att vissa förmågor försvunnit är inte anledning att vilja ta bort alla dess fördelar. Vi förändras ständigt! Det gäller bara att vuxna vågar släppa sargen och försöka rikta blicken mot vinsterna istället för förlusterna.

Rädslan för förändring står många gånger i vägen för förbättring. Här kan nallebjörnen tjäna som illustration. I början av förra seklet blev nallen en uppskattad leksak bland pojkar men när flickor började intressera sig för leksaken blev många upprörda. Det ansågs onaturligt och kunde i värsta fall leda till att flickorna valde bort att skaffa barn när de blev vuxna, eftersom de inte fått träna upp modersinstinkten genom att leka med dockor. En av de största motståndarna påpekade även hur obehagligt det var att se flickor krama och pussa ett hårigt djur. Lite skillnad mot hur vi idag betraktar ett barn som kramar och pussar sin nalle.

Andras intresse för det nya har alltid varit utsatt för kritik. Jag nämnde att boken varit föremål för oro i flera omgångar. Bland annat när i princip alla kunde läsa, då uppstod oro för VAD folk läste. Oron gällde främst grupper som ansågs särskilt lättpåverkade, så som kvinnor. Man oroade sig också för att barn och unga skulle fastna i läsning. En del blev så uppslukade när de läste, närmast okontaktbara. Vissa talade även om att barn som fick fri tillgång till litteratur kunde utveckla ett beroende. Det infördes begränsningar på antal sidor om dagen i desperata försök att minska påverkan från det alltmer populära bokläsandet. Läsning ansågs vara en asocial ovana som lett till att folk inte längre interagerade på bussen, alla bara satt med näsan i en bok.

Eller en annan favorit: vykortet. Kritikerna mot denna fluga menade att vykortsraseriet som det kallades hade gjort att folk inte längre reste i vanlig mening. De såg sig inte omkring, de talade inte med andra, de satt bara och skrev vykort hem under hela resan.

Ni ser ju parallellerna till dagens oro kring skärmar. Uttrycken för den överdrivna oron består, det är bara föremålet som växlar. Då som nu är det nya obegripliga för den som står utanför och tittar på. Det nya liknar inget som hen känner igen och det känns inte bra.

Det är ju inte så att saker är sämre idag än de var förr. Det är bara vår perception som är lite skruvad åt det hållet; vi tycker om att se tecken på förfall. Inuti var och en av oss bor en liten Krösa-Maja som söker efter järtecken och tar varje tillfälle att kraxa om faror och återberätta förfärliga historier från verkligheten. Men vi måste ju inte göra så här varenda gång! Bara för att något kommer av sig självt måste vi inte tvångsmässigt ge efter för impulsen att kritisera och söka fel.

Vuxna kommer alltid att oroa sig för barn. Det är antagligen en bra sak, så länge vi oroar oss för rätt saker. Om oron är konstruktiv, till exempel att vi tar bort vassa saker som yngre barn kan komma åt, då tar vi ansvar för barnet och bidrar till bättre förutsättningar. Men om oron är onödig och överdriven, då kan det få motsatt effekt. Dels kan vi föra över vår oro till barnet och skapa känslor av otrygghet, dels riskerar vi att missa de verkliga farorna. Ifall vi larmar och går på om att skärmar är farliga för yngre barn, då är risken att de går miste om att lära sig viktiga saker som kan göra deras liv bättre. Ifall vi påstår att sociala medier bidrar till ungas psykiska ohälsa, då är risken att vi inte agerar på det som faktiskt utgör risker. Vi vet sedan årtionden vad som skapar och underhåller psykisk och fysisk ohälsa. När det offentliga samtalet så ensidigt handlar om riskerna med digitalisering, då flyttas fokus från det vi vet till det vi skulle vilja är problemet. För visst vore det enklare om det var skärmarnas fel? Så himla smidigt det skulle vara om psykologen Jean Twenge hade rätt när hon i sin bok ger ett hälsoråd till dagens unga: ”lägg ner mobilen, stäng av datorn och gör någonting – vad som helst – som inte involverar en skärm”. Om hon hade rätt, då vore det ju ungas eget fel att de mår så dåligt! De kan ju bara sluta hänga på sociala medier!

Men om vi istället skulle tvingas agera på de ständiga neddragningarna i skolan, årslånga köer till BUP, utanförskap och relativ fattigdom? Eller bara på att många barn inte får promenera till förskola och skola därför att vägen dit är för farlig eller för att deras vuxna har för bråttom. Ja då handlar det plötsligt om svåra omprioriteringar, om sådant som vuxna måste ta tag i. Och är det något vi har visat de sista 30 åren, är det väl att vi som samhälle inte är det minsta intresserade av att förbättra barn och ungas livsvillkor.

Jag tänkte återvända till mitt inledande exempel, med familjen som detoxade från tv i en vecka. Det kan inte ha varit särskilt svårt egentligen, kanske mest en kul grej. Om vi däremot tänker oss samma scenario fast med alla digitala enheter, då blir det tydligt att digitaliseringen inte bara är en ny teknik som vi kan välja eller välja bort. Den som försöker välja bort skärmar väljer samtidigt bort mycket av sitt sociala liv, att kunna kolla upp något direkt istället för att gissa, att snabbt kunna hjälpa någon, att hålla sig uppdaterad, för att bara nämna några viktiga delar av våra liv. Naturligtvis kan var och en bestämma sig för att vara utan allt detta, men det är mer tveksamt om man har rätt att ha åsikter om hur andra gör. Jag vet ju inte vad du gör med dina digitala enheter och du vet inte vad jag gör. Jo, till en gräns gör vi nog det, för vi människor är ganska förutsägbara. Vi slösurfar, vi betalar räkningar, vi kollar nyheter och skvaller, vi pratar med våra närmaste. Men vi kan inte veta vad andra sysslar med bara genom att se att de sitter på bussen med näsan i mobilen. Det kan se ut som att alla sitter och spelar meningslösa spel, men i själva verket kan någon försöka styra upp sin havererade ekonomi och en annan hjälper sitt barn med ett akut problem.

Att beröva barn tillgång till alla fördelar som skärmar kan ge, måste vara ett beslut som fattas på mycket goda grunder. Jag skulle säga att den som bestämmer något sådant måste vara bergsäker på att barnet mår alldeles prima, inte oroar sig för något för egen eller andras del, inte behöver söka information om något hen upplever som känsligt att prata om. Det finns så många saker som barn och unga får hjälp och stöd med via sociala medier, det finns så många inbyggda hjälpmedel i våra enheter, det finns så många anledningar att behöva fly undan sin verklighet en stund, att vila eller bara slå ihjäl lite tid.

I den bästa av världar skulle alla barn och unga ha många trygga vuxna omkring sig, så att de alltid har någon de vågar fråga och anförtro sig åt. De skulle ha en omgivning som ser och älskar dem för den de är, utan krav på att vara på ett visst sätt. De skulle ha vänner i skolan och på fritiden, de skulle få all uppmärksamhet och stöd de behöver, de skulle känna sig viktiga och veta att livet bär. Men tills vi vet att alla har det så, är det vår skyldighet att ge alla barn och unga tillgång till alla de möjligheter som digitaliseringen kan medföra och stötta dem att utveckla adekvat digital kompetens så att de kan undvika de risker som kommer på köpet.

***

Jag vill tacka dig för att du har lyssnat. Vill du läsa mer om det jag har berättat kan du läsa mina böcker, de finns i alla bokhandlar. Sök bara på mitt namn, jag är mycket lättgooglad. Du får gärna följa mig i sociala medier och om du tycker att det här var något som andra borde höra får du gärna dela. Passa även på att lyssna på de andra pedagogiska sommarpraten som Utbildning Norr har producerat. Alla vi som har pratat denna sommar dyker upp i olika sammanhang när Utbildning Norr arrangerar föreläsningar, konferenser, t ex Fritidspedagogik 2022, och pedagogiska samtal, ibland på nätet, ibland i rummet. Hoppas att vi ses eller hörs där!

Föreläsning: Skärmtiden är ingenting

Uppdatering

Här hittar du shownotes från föreläsningen Skärmtiden är ingenting, som du kan köpa biljetter till och se i efterhand.

Margareta Rönnberg om barn, tonåringar och skärmar – lång och viktig läsning om hur forskning förvanskas för att driva en tes.

Andrew Przbylski gästar podcasten Rationally Speaking – en av de som tydligast har kritiserat påståendena kring skärmtid. Trevligt podcastavsnitt där han reder ut många av de vanligaste missuppfattningarna.

Amy Orbens kritik mot Twenge – en av de viktigaste forskarna i det här fältet just nu. Ni får inte missa henne!

****

Jag arbetar numera hemifrån, som många andra. Så istället för att resa runt och föreläsa kommer jag att sköta allt sånt hemifrån. Den 1 juli kl 14 ger jag den första i en serie föreläsningar om barn, unga och digitalisering. Jag kommer att ta upp olika teman olika gånger. Ni kan ställa frågor i förväg och under föreläsningen.

Föreläsningen kostar 100 kr och biljetter köps via boon.tv som är en tjänst för att ge skapare av innehåll möjlighet att få inkomster från det. Det kallas för passion economy och kan diskuteras i oändlighet. Jag har ju redan Patreon, Paypal och Swish för att dra in pengar, eller som jag brukar tänka när andra gör det: för att ge folk chansen att betala för det de tycker är bra och som de vill ha mer av.

Skärmtiden är ingenting

Ordet skärmtid används ibland för att beskriva skärmanvändning, som om det vore en enda aktivitet, vilket det naturligtvis inte är. Ordet används också synonymt med begränsningar i tid, främst av barns användning. Den här föreläsningen tar sig an skärmtid i båda betydelserna. Jag menar att skärmtid är ett alltför trubbigt instrument för att vara till någon som helst nytta och att den som sätter upp tidsbegränsningar inte gör det baserat på forskning. Många pratar om WHO:s rekommendationer kring skärmtid, men hur många har läst dem? Spoiler: jag har det. Med stöd i forskning om unga och digitalisering kommer jag att hävda att lagom inte alltid är bäst, att vuxna behöver vara mer orättvisa mot barn och att det är rent nonsens att psykisk ohälsa skapas och underhålls av sociala medier. Välkommen till en föreläsning om våra yngsta medborgare och digitaliseringen, baserad på forskning istället för gissningar, tyckanden och moralism!

RIP Skärmtidsdebatten

Bild: David Björkevik

Ni har alla tänkt det redan. Hur snabbt skärmtidsdebatten dog när folk tvingades att vara hemma mer, och umgås med sina barn mer. Det har ju en humoristisk touch och det går inte att komma ifrån att det finns ett litet litet stråk av skadeglädje i mig just nu.

Det finns dock en allvarlig sida av detta som jag tänkte avhandla helt kort. För det här visar att allt det där snacket om att skärmar skulle vara farliga var alarmism. När tidningar går ut med nya skärmtidstips avslöjar sig alarmisterna och moralisterna direkt. Det var alltså inte farligt, det var bara irriterande att barn skärmade så mycket, men nu när det är mer irriterande att barnen ska vara hemma, då ska man vara ”generös” med skärmtid.

Nu har det vi svart på vitt, att det bara handlade om att några ville göra sig pengar eller karriär på andras oro för det nya. Eller som Howard Becker kallar dem: moraliska entreprenörer. Enligt Beckers teori kommer dessa att byta fokus med tiden, så vi får väl se vad det blir av alla de som jag har krigat emot. Jag tror dock inte att de behöver oroa sig, den här typen av människa, organisation eller företag landar alltid med fötterna neråt. De hittar något nytt att lura på folk. Att vara moralisk entreprenör är lukrativt och framtidssäkrat, om jag var inne på när jag tog upp James Randi och hans arbete. Om någon som har levt på skräcken för skärmtid läser detta, vill jag säga: Just nu ser det mörkt ut men du ska se att det ordnar sig. Du får slicka dina sår nu, men snart kommer du på något nytt att veva igång en debatt omkring. Eller så skaffar du dig ett hederligt jobb och slutar manipulera folk.

Det är dock inte helt fritt från moraliskt entreprenörskap kring skärmar ens i coronatider. Ett av flera exempel där barns situation används för att göra politiska poänger är de som har gått ut med att barns utsatthet på nätet ökar när de är hemma så mycket. Jag har försökt få ta del av vilka data de lutar sig mot men inte lyckats. En kvalificerad gissning är ju tvärtom att barns trygghet på nätet skulle öka när barn och vuxna spenderar så mycket tid tillsammans och barnen har friare tillgång till nätet. Vi vet ju, som jag har påpekat ett otal gånger, att det viktigaste för barns säkerhet på nätet är att de har vuxna att prata med. Däremot tycks det finnas forskning som visar att när familjer tvingas vara tillsammans i hemmet ökar risken för våld i hemmet, men det har ju inget med nätet att göra. Det tycks också som om antalet vuxna förövare ökar när fler jobbar hemifrån eller har blivit av med jobbet, men det säger verkligen inget om att barns utsatthet ökar.

Att gå ut med varningar utan att ha verkliga skäl är inte bara onödigt, det riskerar att flytta fokus från det vi verkligen känner till och kan göra att vi agerar fel. Det riskerar också att minska förtroendet för organisationer som går ut med dessa varningar, eller varningar i största allmänhet. Alarmisterna borde skära ner väsentligt på sin skärmtid, särskilt i coronatider!

Anders Hansens sommarprat

Hur dum tror han att lyssnaren är?!?!

Redan i somras när sommarpratet sändes var det många som tipsade mig om det. ”Lyssna, det var inte så illa som jag trodde”. Så jag satte på mig lurarna och gick min sedvanliga runda längs älven och lyssnade, glatt överraskad till en början (se disclaimers nedan), sen alltmer irriterad. Vid ett par tillfällen frustskrattade jag rakt ut, helt okontrollerat. Då önskade jag att jag haft nån med mig så vi hade kunnat ondgöra oss över hans fula retorik, men istället har jag tvingats bära på det tills nu. Varsågoda! Överjäst dekonstruktion av ett sommarprat.

Först vill jag lägga in två disclaimers.

1. Jag tycker att Anders Hansen har gjort en himla massa bra. Vi föreläste faktiskt på samma TedX Umeå och det var första gången jag hörde honom prata om det här med antal steg. Jag var redan då inbiten stegräknare och gillade verkligen hans retorik. Men när Hansen plötsligt, utan förvarning och utan förkunskaper, började prata om skärmar, då blev jag lite fundersam. Han skrev nämligen helt okritiskt in sig i berättelsen om det mörka nätet (ni vet, exakt det som jag lägger alldeles för mycket tid på att debunka). Sedan dess har han fått ännu större inflytande och framstår för många som kunnig på området och det gör det hela ännu värre. Jag har träffat professorer som arbetar med frågor om barns utbildning som har svalt allt Hansen säger! Nu påstår jag inte att det här är bara Hansens ansvar. Det står honom fritt att slarvläsa lite medierapportering och skriva böcker om det för att tjäna sitt levebröd. Det är dock inte ok att seriösa förlag ger ut dessa böcker, att SVT gör en hel programserie eller att media rapporterar det han säger utan någon som helst fackgranskning. Att vi som individer köper snake oil är väl en sak, men att professionella inte gör sitt jobb är en helt annan. Jag tycker också, apropå ovan nämnda professorer, att alla som hör så förenklade resonemang och till synes snabba lösningar borde fråga sig om det verkligen inte är mer komplext än så.

2. När jag lyssnade till programmet slog det mig att Anders Hansen och jag har nästan exakt samma musiksmak. Det gör att jag tror att han är trevlig att umgås med.

Första halvan av sommarpratet handlade om det Hansen gjorde sig känd för från början, fysisk aktivitet, så det tyckte jag var intressant. Nu kan det i och för sig bero på att jag inte har några fackkunskaper på det området, vilket också är skälet till att jag inte avhandlar det. 36 minuter in i programmet börjar det dock handla om sociala medier. Hansen berättar att Facebooks framgångssaga bygger på att de ”vet exakt hur de ska aktivera hjärnans belöningscentrum”. Ja, det kan man formulera det, om man vill få aktörer att framstå som lite suspekta. Egentligen pratar han om något som vi har tvingats att förhålla oss till sedan länge, nämligen att det finns goda kunskaper i många branscher om hur man bäst utnyttjar våra mänskliga svagheter för att maximera vinsten. Vi kan tycka illa om det men att låtsas som att det är unikt för Facebook är bara ägnat att framställa det nya och okända som hemskare än sånt som vi känner till. Om Hansen är seriöst chockad över detta, vänta tills han får höra talas om subliminal teknik eller hur butiker arbetar med placering av varor för att vi ska luras att köpa mer! Det hade varit ärligare att referera till Facebooks utan tvekan höga kompetens gällande våra beteenden i termer av reklamknep i största allmänhet, men då hade de inte framstått som värre än dagligvaruhandeln eller resebranschen. Han kollrar också bort lyssnaren genom att han först berättar om hur ”tusentals ingenjörer har arbetat fram metoder att fånga vår uppmärksamhet”, men så vips pratar han om att ”vi lägger mer och mer tid på våra telefoner”. Såg ni glidningen där? Han lägger upp det som om sociala medieappar och telefonen är samma sak. Det kan finnas de som bara använder sina telefoner till kommersiella sociala medier men det finns inget som tyder på att det skulle vara särskilt många som inte också betalar räkningar, sköter sina vänskaps- och släktband, jobbar, pluggar, kollar upp saker, osv. Han använder helt enkelt terminologi på ett vilseledande sätt, så att det ska passa hans narrativ.

Vidare menar Hansen att sociala medier blir ”bättre för varje dag på att aktivera hjärnans belöningssystem så vi använder dem mer och mer och därmed lägger mindre tid på annat”. Det är, enligt honom, kärnan till hur vårt mående påverkas av den digitala världen: den tar tid från oss så vi inte hinner vara i den riktiga världen. Att kalla det invanda för ”den riktiga världen” är ett klassiskt knep som går ut på att få oss att associera till motsatserna riktig/falsk. Jag kallar det ”Men ändå!” i min bok och Dagens kunskapslucka. Han behöver inte säga rent ut att det han kallar den digitala världen är falskt, det jobbet gör våra hjärnor åt honom. Skulle han istället varit ärlig hade han berättat att det inte handlar om två världar som utesluter varandra. Tvärtom är vi människor som regel väldigt bra på att växla mellan aktiviteter, kanske bättre än nånsin just pga all skärmanvändning. Vi kan använda en skärm medan vi går, vi kan använda en skärm för att umgås, för att lära oss saker, osv. Det ena utesluter inte det andra, alltså är det oärligt att låtsas som om de två är motsatta. Han använder också begrepp som ”parallella digitala liv” (42.40) vilket antyder att det som görs digitalt inte ingår i livet. Men gud, vad skulle det då vara? Det gör mig galen att han inte ställs till svars för sånt här!

Efter 42 minuter säger Hansen att han hoppas att ”de som avfärdar farhågorna med att det bara är olyckskorparnas reflexmässiga gnäll” kommer att få rätt. Nej, det hoppas han inte alls, för om han verkligen hoppades det skulle han ha läst in sig på området och sett att mycket av det han säger är en blåkopia på det reflexmässiga gnäll som uppstår vid introduktionen av varje ny teknik. Nu får ändå hans sommarprat mig att misstänka att han faktiskt har läst en del, eftersom han nämner både videopaniken och tågpaniken. Han använder dock inte exemplen så som respektive forskare menade, alltså för att se ett mönster och kunna dra lärdomar för att inte göra samma misstag generation efter generation. Istället tar han upp tidigare paniker för att avfärda idén om att det skulle föreligga någon likhet. Han säger att ”tekniken kan ta upp hela våra liv” medan ingen satt framför videon i 6 timmar om dagen eller åkte tåg hälften av all vaken tid. (Nej men kolla, där återvänder han till de falska motsättningarna!) Faktum är att exakt så där har det låtit vid varje teknikintroduktion:  Ska ungdomen inte göra annat än läsa/lyssna på LP-skivor/spela rollspel? Vi måste ständigt påminna oss om att det nya, det som Hansen kallar för ”tekniken” är inte en grej. Det är en enorm mängd olika saker, antagligen så många olika saker att det är omöjligt för var och en av oss att föreställa oss allt. Det betyder att vi måste vara ödmjuka inför andras användning och utgå ifrån att vi inte vet allt om allas användning.

Vilket osökt för mig in på det jag kallar för ”Det vet man ju själv…” i min bok (och i Dagens kunskapslucka). Hansen pratar nämligen uteslutande utifrån ett priviligierat normperspektiv. ”Jag tror att de flesta har upplevt…” säger han. I hans beskrivningar ryms bara vuxna människor med rimligt mående, fysiska vänner, folk som har jobb och fritidsintressen som de kan stå för inför okända. Här finns inga sjuka, folkskygga, traumatiserade, diagnosticerade, marginaliserade, inåtvända som lägger flera dagar på en teckning eller andra med behov som sticker ut från det liv som ligger till grund för hans resonemang. När han säger att det går att beställa mat via datorn och slippa gå utanför dörren, säger han det som om det vore ett steg bakåt för civilisationen. Och det kan det också vara, för vissa. Det finns de som skulle behöva ha ett fysiskt ärende varje dag för att komma ut och röra på sig, andas frisk luft och träffa lite folk, men det gäller inte alla. För några av oss är tvärtom hemkörning av mat, vin och kläder det bästa som hänt. Kanske rent av skillnaden mellan att må bra och inte, eftersom det inte tvingar iväg den som faktiskt inte orkar. Hansen talar nämligen bara till alla de som har mått bra av lite tough love, de som behövde nån som ryckte dem i nackhåret och tvingade ut dem i hockeyrinken, de som en dag kommer att tacka sina förtryckare för att de tvingade dem att plugga, de som lyckades. Det är ok, det är bra, för den som det funkar för. För den som istället får ångest och tänker att livet inte är till för mig är den här typen av normtänkande destruktivt, ibland även livshotande.

Så när Hansen säger att ”Vi håller på att skapa möjligheten att frånkoppla oss från vår fysiska verklighet, men bara för att det är tekniskt möjligt betyder inte att vi är utvecklade för det eller att det är en bra idé” pratar han utifrån sig själv. Han kan omöjligt ha på fötterna när det gäller all skärmanvändning. Samma sak när han säger att vi bygger bort ”riktiga möten” (55.10) som om det vore riktigare och viktigare att ses i köttet. För honom känns det antagligen så, kanske även för de flesta andra, men det är inte så för alla. Om det ska anses finare att ses i rummet än på andra sätt kommer vi bara att förstärka normtänkandet, som vanligt på bekostnad av den som befinner sig utanför normen.

Om den nya normen kommer vara ”skärmfritt så ofta som möjligt”, då kommer det att finnas en hel del förlorare. De av oss som vunnit på digitaliseringen, som har fått bättre livsvillkor tack vare sociala medier, som äntligen har hittat likatänkande, som har fått sitt livs första vänner tack vare ett spel, som inte alltid orkar baxa sin rullstol upp längs vingliga ramper, ja ni förstår. Vars och ens fantasi räcker inte till för att föreställa oss alla vinster som digitaliseringen fört med sig och det betyder att vi måste lära oss att hålla tyst. Vi har inte rätt att moralisera över olika sätt att lösa livet på. Vi kan utan tvekan behöva se över vår egen användning om det finns tecken på att den inte är rakt igenom sund. Det kanske också är så att vi behöver lägga oss i hur våra närmaste använder skärmar. Observera att jag säger kanske. Så snart vi får en sån tanke i huvudet är det av yttersta vikt att vi vänder och vrider på tanken innan vi agerar på den. Har jag förstått hur det ligger till? Kan det finnas andra sätt att se på det? Är jag priviligierad i relation till detta, så att jag inte har samma behov som hen har? Kan jag ställa frågor utan att låta dömande?

En av grundstenarna i Hansens resonemang är att evolutionen har format oss och att de individer som klarade sig var de som var oroliga av sig. Han säger att ”både du och jag är ättlingar till överlevare”, sådana som anade faror lite överallt och visste när det var dags att dra sig undan. Det använder han som förklaring till att människan har tendenser till nedstämdhet och depression, men menar att vi kan göra nåt åt det; man kan få hjälp mot sitt dåliga mående. I nästa andetag säger han att vi mår så dåligt idag därför att ”vi berövas sånt som tidigare hjälpt oss överleva och som därför är djupt rotade behov i oss: sömn, rörelse och andra människor” (54.00). Få se nu, evolutionen har gjort oss benägna för depression, vilket vi med olika metoder kan hantera idag, bara folk söker hjälp. Vi kan dock inte hantera skärmanvändning, pga ovan nämnda evolutionärt viktiga egenskaper. När han kom så här långt (jag stod och strök tvätt för att kunna koncentrera mig) ropade jag högt: ”Men du kan ju för fan inte använda samma argument fast åt olika håll!” Ja, jag skrek det högt till min telefon, ensam i tvättstugan. Ni är fria att kalla mig galen och haverist, det är det fler som har gjort och jag är fortfarande vän med dem.

40 minuter in dyker det upp en disclaimer när han säger att ”Visst kan sociala medier hjälpa, men faktum kvarstår att vi aldrig känt oss så isolerade”. Disclaimers återkommer hela tiden: ”Det är alltså inte telefonen i sig…” eller ” Våra mobiler är naturligtvis fantastiska, men…”. Jag vet för övrigt inte om det går att mäta hur isolerade folk har känt sig genom historien, så jag skulle inte våga uttala mig om det. Anders Hansen vet i alla fall.

När han säger att ”Våra sociala drifter är inte anpassade för elektroniska meddelanden” blir det närmast komiskt. Nej, såklart inte! Om du skulle kunna ge en platta till en grottmänniska skulle hen inte förstå ett smack. Inte heller om du skulle ge hen en bok. Eller elektriska prylar, eller nallebjörnar, eller nagellack. Hansens huvudpoäng är att vår hjärna är densamma som när vi levde i grottor. Det kan vara hur sant som helst utan att ha någon som helst bäring på det han pratar om. Faktum är att vi har lärt oss att hantera många saker under de här 0,1 procenten av människans tid på jorden, se ovan några exempel ovan. Han nämner också extralingvistiska signaler, kroppsspråk och minspel, som en viktig del av samtal. Det har han också rätt i men han har inte rätt när han säger att elektroniska meddelanden (notera terminologin igen!) inte har sådana. Det är helt enkelt bullshit och han säger så för att han tror det, han har glömt att läsa på.

Sen blir det tack och lov lite skrattfest igen när han säger att ”Inget programvaruföretag kommer att skapa smarta appar som får dig att promenera istället för att ta elscooter”. Det här illustrerar det faktum att den som inte ens äger en smartphone kanske skulle hålla tyst om sånt som alla smartphoneanvändare vet att det redan finns, sedan många år.

Nu orkar jag inte lägga en sekund till på detta trams. Om du har läst ända hit är du värd ett stort tack. Tack! ❤

”Vi vuxna måste bli bättre på att lyssna på vad barn har att säga”

Lämna ett svar
Bredband 2 presenterar september månads gästbloggare: Yours truly!

Under september har jag ett samarbete med Bredband 2, där de hjälper mig att nå ut med min forskning. Först ut var en intervju där jag påstod att det är 30 år kvar tills vi fullt ut har accepterat digitaliseringen.

Därefter ska jag skriva om några aktuella ämnen i tre blogginlägg. Det första finns ute redan nu och handlar om hur vi kan skydda barn på nätet.

Den 27 september kommer jag att livesända från Bredband 2:s Facebooksida. Kl 11.30 börjar jag svara på frågor, som man kan skicka in redan nu eller ställa direkt under livesändningen. Missa inte detta! Passa på att fråga eller tipsa nån i din närhet som har oroliga funderingar kring barn och digitalisering.

Vill du ställa en fråga till mig? Skriv din fråga som en kommentar under något av inläggen på Bredband2:s Facebook eller Instagram , så samlar vi ihop dem och sen svarar jag på så många jag hinner.

Vilka frågor kommer att dyka upp? En kvalificerad gissning är att det blir många frågor om ämnen som jag redan skrivit en del om:

Yngre barn har rätt till skärmtid!

Lämna ett svar

Nedanstående är en debattartikel publicerad på SVT Opinion 6/9 2019.

Två yngre barn som leker med varsin skärm, en tredje tittar på. Foto: privat.
Skärmtid

Den nya läroplanen för förskolan ger yngre barn rätt till digitala verktyg, något som har blivit omdiskuterat. Kanske är det är svårt att få ihop bilden av ett litet barn och de negativa sidor av skärmanvändning som allt oftare lyfts fram.

Här tror jag att det är viktigt att titta på vad förskolebarn faktiskt gör med skärmar. Yngre barn använder skärmar främst för att lära, roa sig och ibland även interagera med andra,  till exempel samtala med en släkting som bor långt ifrån.

Det är alltså inga konstigheter som yngre barn ska ges tillgång till i förskolan. Digitaliseringen av förskolan handlar inte om att plattor ska ta över pedagogernas roll eller att lek ska ersättas av swipande och youtubande.

Istället handlar det om att ge förskolan nya eller kompletterande vägar att närma sig de mål som förskolan har. Det kan innebära att vuxna och barn tillsammans utforskar hur digitala verktyg kan användas, men också när plattor inte tillför något till leken och lärandet.

Skolverket har formulerat hur digital kompetens ska finnas med från förskolan och uppåt. Barn behöver förstå digitaliseringens påverkan på samhället, kunna använda och förstå digitala medier, ha ett kritiskt förhållningssätt och kunna lösa problem.

Det kan låta avancerat för en ettåring men målen är tänkta att anpassas efter kunskaps- och utvecklingsnivå.

I förskolan kan ”lösa ett problem” vara något så enkelt som att ropa på en vuxen om något går fel. Att våga fråga eller larma är nämligen en viktig del av den digitala kompetens som varje barn har rätt till.

Forskning visar att många barn inte vill involvera vuxna vid digitala problem. Dels är förtroendet för vuxnas förmåga att hjälpa låg, dels vill barn inte göra vuxna oroliga eller ledsna.

Det är djupt olyckligt att många barn tänker så, när forskning visar att de tryggaste barnen är de som har förtroende för vuxna och vågar berätta när problem uppstår på nätet. Att på ett tidigt stadium lära barn att vuxna är intresserade av dialog är därför helt avgörande.

WHO antog nyligen riktlinjer för att få bukt med barns stillasittande. Man pekade då ut skärmtid som en tänkbar orsak och valde att, helt utan stöd i forskning, ge rekommendationer om skärmtid för barn under 5 år.

Det är minst sagt märkligt att ge rekommendationer som i princip är plockade ur luften, men kan ses som ett uttryck för de senaste årens emotionella debatt om barn och skärmar.

Skärmtid är egentligen ett meningslöst begrepp då det bara beskriver den tid som skärmen används, inte vad den används till.

Skärmtid kan alltså betyda skolarbete, videosamtal med familjen, att kolla fakta, organiserat näthat, porrsurfning och hackade konton. Det är ett så omfattande begrepp att det blir intetsägande.

Det som verkligen spelar roll för välbefinnandet är om aktiviteterna passar barnets intressen och utvecklingsnivå.

Vi är djupt inne i digitaliseringen, oavsett vad vi tycker om det. Alla medborgare behöver kunskaper och färdigheter för att hantera stora och snabba förändringar. Det är hög tid att även yngre barn får tillgång till digital kompetens. Att lära sig hantera skärmar är inte konstigare än att lära sig klippa med en trubbig sax, eller att konfronteras med trafiken under en vuxens överinseende.

Barn som får träna på något blir bättre på att hantera det, både i samtiden och i framtiden.

Barn som skyddas från allt som kan innebära minsta risk får aldrig chansen att utveckla förhållningssätt och strategier för att hantera det de möter. Det är den viktigaste anledningen till att yngre barn har rätt till mer skärmtid.

Boken, läsandet och fattningsförmågan

Lämna ett svar
Jag blir lite irriterad. Engelsbergs bruk 24 april 2019.

Jag fick chansen att berätta om järnvägssjuka och mediepanik under ett seminarium om läsning på legendariska Engelsbergs bruk. Det finns så många saker att säga om de föredrag som kom efter mitt; Carl Hamilton och Kjell A Nordström och jag tror att jag lyckades förmedla det under den efterföljande debatten. Sänds på Axess Tv 12/6 kl 9.30, eller redan nu: se och döm själva! Jag kommer in efter 59 minuter, men missa inte alla suveräna föreläsare i början.

Alltså, det där med Silicon Valley! Att Steve Jobs barn inte fick ha plattor, att skaparna av Facebook förbjuder sina barn att använda sociala medier. Om idén att detta borde styra föräldraskap i Sverige inte var så himla tragisk skulle den vara humoristisk. Hur i helsike kunde dessa entreprenörer, som antagligen jobbar 60-80-timmarsvecka, bli förebilder som föräldrar? Det finns bara en enda orsak till att det händer, nämligen att det passar in i det rådande narrativet. När allt känns konstigt och ovant hugger folk glatt tag i halmstrån. Det vore ju toppen om det var sociala mediers fel och inte nedskärningar i välfärden och ett hårdnande samhällsklimat som låg bakom ungas allt sämre mående och skolans problem. Men så enkelt är det oerhört sällan. Vi får helt enkelt leta orsakerna där de finns, inte där det är enklast att leta.

Och, inte minst: även om det skulle vara som folket i Silicon Valley säger, även om det skulle vara nätets fel alltihop, ska vi då låtsas som att digitaliseringen inte finns? Ska vi göra som Nordström säger och vänta tills barnen har lärt sig leva analogt innan vi introducerar skärmar? Nej, vi ska låta dem träna, från tidig ålder och tillsammans med vuxna. Såklart! Vilken ansvarsfull vuxen håller ett barn ifrån trafiken tills de är 15 för att sedan ge dem en cykel, eftersom de är fysiskt och psykiskt mogna att hantera en cykel?

Läs mer om vikten av att börja skärmträna tidigt i Vi föräldrars utdrag ur mitt kapitel i Digitalisering i förskolan på vetenskaplig grund.

Skärmhjälpen är ovetenskapligt snömos

Lämna ett svar

Ni kanske har sett att Länsförsäkringar har lanserat en kampanj som ska få folk att minska sin skärmtid – Skärmhjälpen. Jag hade tänkt förbigå det hela med tystnad eftersom det är så dumt så jag är inte ett dugg orolig att folk ska gå på så enkla knep. Men så felciterade de mig och då blir det plötsligt en annan sak.

Felciterad på Skärmhjälpen.

Jag har aldrig sagt att det är svårt att ge rekommendationer kring vad som är lagom. Jag har sagt att det inte går att ge rekommendationer baserade på vetenskaplig kunskap och det kommer heller aldrig heller att gå. Jag har inte tid att svara på varje knasigt påstående i alla filmer de satt ihop (de har varit idoga, de får man ge dem) så jag länkar till lite gamla inlägg i den här frågan. Det är ju inte som att jag har varit otydlig och de bara råkat missuppfatta mig. De använder mig som ett alibi, så att det ska verka som om de läst all forskning på ämnet och inte bara plockat ut det som stöder deras budskap.

Här försöker jag reda ut den konstiga idén om att det alltid finns två sidor och att båda är relevanta: Lagom är bäst?

Jag gästar podcasten Glappet och pratar om Skärmtid, barnförtryck och motståndskraft.

2017 gjorde jag en liten film om skärmtid och småbarn.

Och sen måste alla läsa det som Margareta Rönnberg skriver om de här frågorna. Lustigt att Skärmhjälpen inte har hittat hennes forskning när de nu har letat så noga.

Beror verkligen ökningen av barns närsynthet på det myckna ”skärmtittandet”? På bokläsning?

Minns ni bråket kring skärmtid 2015? Annars kan ni friska upp minnet här.

Nej mobilerna har inte förstört en hel generation

Lämna ett svar

Jag får ofta frågor från journalister om jag läst den ena eller andra skrämselboken om unga och nätet, t ex Twenge, Turkle eller den svenska Skärmtid (jag länkar inte med flit). Varje gång får jag svara att jag inte har gjort det och inte heller kommer att läsa dem. Dels för att det skulle ta så mycket tid, dels för att jag blir rätt ledsen och besviken av sån tendentiös litteratur. De är oftast väldigt skickligt manipulerande i sin argumentation. Som att använda sig av anekdotisk bevisföring, falska motsättningar och obevisade samband. De har en tydlig målgrupp som är väldigt tacksam att vända sig till; vuxna som oroar sig för hur det ska gå för dagens unga. Alltså nästan alla.

Men nu blev jag ändå lockad att läsa Have Smartphones Destroyed a Generation? av Twenge som bygger på hennes nyutkomna bok på samma tema. Och det är verkligen exakt den smörja jag förväntade mig. Bland annat lyfter hon fram statistik som visar att unga har sämre psykisk hälsa idag. Det är i princip den enda typ av källa hon redovisar, allt annat är anekdotiskt och spekulerande. Texten osar av romantiserande av det som en gång var ungdomen: bilar, alkohol, tjäna pengar och ha sex. Och som hon menar att ingen är intresserad av längre. Jag kan minnas helt fel men var det inte bara ett par månader sen som vi oroade oss för att unga hade sex för tidigt, för ofta, med fel personer och på fel sätt? Jag minns inte heller bilkörande, alkoholkonsumtion eller en kapitalistisk ådra som något man önskade sina unga.

Ungas psykiska ohälsa kan ha med skärmanvändning att göra men den kan också ha andra orsaker som det är vår skyldighet att söka efter. De stora neddragningarna i samhällets skyddsnät är rent kronologiskt betydligt rimligare som förklaring än användandet av skärmar. Det finns ett samband i tid men finns det ett orsakssamband? Att låsa fast sig vid en förklaring riskerar att skada unga eftersom man då kan missa den verkliga orsaken.

Att skylla på skärmar blir också ett sätt att förminska de enorma fördelar som nätet har inneburit för många, framförallt marginaliserade grupper och individer. Om vi inte erkänner vikten av detta riskerar vi att beröva dem detta stöd som kan utgöra skillnaden mellan att ha ett bra liv och inte ha något liv alls. Och så det roligaste argumentet av dem alla: ”Even Steve Jobs limited his kids’ use of the devices he brought into the world.” När blev Steve Jobs en auktoritet på barnuppfostran? Eller ens på digitalisering? Var han inte helt enkelt entreprenör och affärsman?

Visst finns det problem, mer eller mindre allvarliga beroende på individ och situation. Dessa måste vi hitta bättre sätt att förhålla oss till än att romantisera det som har varit och skamma det som är nytt. Ett vettigare förhållningssätt kan innehålla tankar om acceptabla förluster; att vi vinner något men förlorar något annat vid varje ny teknikintroduktion. Vi fick sämre sömn när vi fick elektricitet och ändå är det idag en ytterst extrem hållning att vi ska sluta med el. Ett rimligt förhållningssätt tar också hänsyn till att individer och grupper kan reagera olika och att vi inte kan utgå från våra egna känslor och reaktioner när vi ska tänka om det nya.

 

Mitt uppkopplade barn

Lämna ett svar

Karin Nygårds och jag peppar inför inspelningen.

Nu sänds äntligen Mitt uppkopplade barn, ett UR-program som vi spelade in 1 december. Programmet sänds den 14 juni kl 22.00 i SVT1 med repris dagen efter kl 12.15 och en ännu repris veckan efter tisdagen den 20:e kl 11.50. Förutom Karin Nygårds och jag själv medverkar Kristina Alexanderson, Jack Werner, Josef Sahlin och hans elever Fabian och Linnea. Och Natanael Derwinger är programledare.

Om jag minns rätt var syftet med programmet att komma på exakt hur länge barn bör ha skärmtid per dag, beroende på ålder såklart. Ni vill inte missa detta!