Kategoriarkiv: Förskolan

Barn har rätt till adekvat digital kompetens!

Den här texten får du läsa ett dygn efter att mina patrons har fått tillgång till den. Vill du också bli patron? Eller stötta mig på andra sätt? Här finns lite olika sätt, både sådana som kostar pengar och sådana som bara kostar lite arbete.

10 välrenommerade forskare krävde i Dagens nyheter den 12 juni att Sverige ska följa Norges exempel och införa rekommendationer gällande skärmtid för yngre barn, något jag skrev om i Göteborgsposten den 14 maj. Jag har nyligen genomfört en forskningsgenomgång om just skärmtid och jag ser stora problem med debattörernas text.

Min allvarligaste kritik är att deras krav inte finner stöd i forskningen om barn och skärmar. Tvärtom kan man säga att många studier har försökt visa på negativa effekter men funnit inga eller mycket små sådana. Frågan om skärmar inte är så enkel och entydig som debattörerna framställer det och vi kommer aldrig att kunna fastslå att skärmtid är vare sig bra eller dåligt i sig.

Vidare använder författarna en förrädisk retorik så att det framstår som om deras krav har stöd i forskning. De refererar exempelvis till en studie om barn och tv, där det tydligt framgår att man visserligen har funnit ett samband men inte kan fastställa att det skulle vara tv:n som orsakar barns försenade språkutveckling eller om det i vissa fall kan vara tvärtom. Självklart vet de 10 forskarna att ett samband inte nödvändigtvis är ett orsakssamband, ändå används referensen i en mening som antyder detta. Vilket för mig in på ytterligare en invändning: forskares ansvar.

Titlar som läkare och forskare signalerar att trovärdiga institutioner har utbildat, granskat och godkänt. Med sådana titlar följer ett ansvar att vara ärlig. Man får inte utnyttja sin titel för att fara med osanning eller vrida resultat så att de framstår som något de inte är. Det här handlar inte bara om ett ansvar mot sin titel och dess framtida trovärdighet, det handlar lika mycket om att ta ansvar för en positiv samhällsutveckling, där allmänheten så långt som möjligt kommer i åtnjutande av vetenskapliga landvinningar och känner förtroende för de yrken och institutioner som bidrar till dessa. När debattörerna antyder ett orsakssamband där inget sådant har kunnat bevisas tar de inte detta ansvar.

Att göra som de 10 forskarna föreslår och utfärda råd som innebär att barn får mindre tillgång till skärmar i hemmen och i förskolan vore ett gigantiskt experiment med en hel generation. Det vore att med berått mod ta bort kända skyddsmekanismer och luta sig tillbaka och se hur det går. I verkligheten är skärmarna här, vare sig vi vill det eller inte. Det ansvarsfulla är att se detta som ett imperativ: stötta barn att bli skärmstarka!

Digitaliseringen har inte bara gett oss ökade möjligheter till lärande, interaktion och avkoppling, den har också försett kommersiella och kriminella krafter med verktyg. Det är faktum vi har att förhålla oss till. I praktiken innebär det att vi måste hjälpa barn med den förståelse och de färdigheter de behöver för att hantera dessa risker. Många barn och unga har redan väl fungerande strategier för att få ut maximalt av nätets erbjudanden och samtidigt undvika farorna. Dessa strategier är dock inte resultatet av ett systematiskt pedagogiskt arbete utifrån forskning och beprövad erfarenhet, utan har utvecklats av barnen själva, på egen hand eller tillsammans med jämnåriga. Jag tror inte att det finns något annat kunskapsområde där forskare, författare och entreprenörer i alarmism så lättvindigt ignorerar forskningsrön och i praktiken uppmanar till att lämna barn och unga att själva identifiera och lösa allvarliga problem. Tvärtom finns det en stark tradition av att ständigt förbättra utbildningssystemet så att barn och unga ska få bättre förutsättningar. Låt oss följa den traditionen även när det handlar om digitaliseringen!

Jag är övertygad om att de 10 forskarna menar väl men de tycks ha låtit sig svepas med i ett narrativ som är svårt att stå emot. Egentligen handlar både debattartikeln och de refererade källorna om barns generella uppväxtvillkor. Författarna lyfter fram vikten av att barn har högkvalitativ interaktion med engagerade vuxna från tidig ålder, att de får ögonkontakt, får höra vuxna prata, utvecklar bra vanor vad gäller sömn och fysisk aktivitet. Det är helt okontroversiella resultat, som sedan länge ligger till grund för barnhälsovård och barnomsorg. Ingen säger emot dem! När de däremot försöker få till en koppling mellan bristen på ovanstående och skärmtid, då frångår de forskningen och ger istället uttryck för sina egna åsikter i frågan. Det får man naturligtvis göra men då måste det framgå i texten.

Den brittiska forskaren Amy Orben har kallat det här problemet för teknikpanikernas Sisyfoscykel; att varje generation forskare som studerar ny teknik börjar från början istället för att bygga vidare på tidigare forskning. Orben menar att vi måste lära oss av tidigare teknikpaniker och låta forskningen ta dessa resultat i beaktande. När ingen längre oroar sig för att radion ska påverka barns språkutveckling negativt, borde dagens forskning ta vid där radioforskningen slutade. När vi inte längre har forskare som påstår att hårdrockstexter kan leda till att unga blir satanister, borde dagens forskning börja i de insikter som följer av detta faktum. Istället för att baxa upp den där stenen på berget, om och om igen.

Det finns mycket mer att säga om debattartikeln men jag nöjer mig med detta just nu. Faktum är att jag ägnade två år åt att läsa in mig på området och skriva en bok så om du vill veta mer eller tycker att jag förklarar dåligt vill jag tipsa om att läsa Skärmstark – handbok för vuxna om unga och skärmar eller 4:e upplagan av Vad gör unga på nätet? Båda finns i alla nätbokhandlar och på de flesta bibliotek. Korta och lättlästa båda två!

Det finns allvarliga problem med ökat stillasittande och mindre tid utomhus. Det är dock en utveckling som började långt innan yngre barn fick tillgång till digitala enheter. Utvecklingen mot en alltmer passiv livsstil har betydligt mer komplexa förklaringar. Ska vi hitta lösningar på detta problem måste vi börja prata om vuxnas ansvar och se över hur vi har byggt upp samhället. Att yngre barn får sämre möjligheter att utveckla adekvat digital kompetens är inte ens en början på en lösning, det är bara att försöka undvika att själv ta ansvar.

***

Tycker du att det är viktigt att jag säger ifrån när den här typen av debatter drar igång? Då får du gärna stötta mig ekonomiskt. Det gör att jag kan ta det lite lugnt och inte måste springa på varje boll. Det gör också att jag kan ta en vecka då och då och läsa ny forskning och skriva mer. Det finns många sätt att bidra: läs om de olika sätten här.

Diskussionsfrågor om förskolans digitalisering

Digitalt meningsskapande i förskolan av Erika Kyrk Seger.

Jag fick frågan om jag har några bra reflektionsfrågor för ett arbetslag som ska läsa mitt kapitel i Digitalt meningsskapande i förskolan. Det har jag såklart! Och när jag ändå skrev ner dessa tänkte jag att det kanske är fler som vill ha dem. Återkoppla gärna, så utvecklar jag dem utifrån er feedback. Enklast är att maila mig.

Frågorna handlar om de två huvudteman som jag alltid tar upp; juvenism och mediepanik. Jag ser dessa tankemodeller som hörnstenar i arbetet för bättre villkor för barn. Så länge vi inte har kommit längre än vi har idag kommer inget att förändras i grunden. Vi kommer att sitta kvar i vår välvilliga men alltför ofta felriktade omtanke.

  • Hur ser ni på barn? Lista några ord som ni kommer på och diskutera sedan vad varje ord kan stå för. Om t ex sårbar eller i behov av skydd kommer upp, vänd och vrid på begreppet och samtala om vad som kan vara en bild som kommer ur åldersmaktsordningen. Tänk tillbaka och jämför med sådant ni upptäckte när ni fick på er genusglasögon eller började förstå strukturell rasism.
  • Kan ni identifiera juvenism i er verksamhet? Lista några tillfällen. Kan ni se det i personalgruppen? Vårdnadshavare? Andra?
  • Hur påverkas barn av olika artefakter? Lista några väldigt olika kategorier, som skärmar, bollar, mjukisdjur, böcker, färger. Samtala om
  • barnets relation till varje kategori, barnets blick på olika artefakter, hur påverkas barnet av de olika kategorierna?
  • Kan ni identifiera mediepanik i er verksamhet? Lista några tillfällen. Kan ni se det i personalgruppen? Vårdnadshavare? Andra?

Disputation i distansens tid

Ladda ner avhandlingen!

Idag kl 10 disputerar Leif Marklund, som jag har varit handledare åt. Ni kan följa disputationen via Zoom, eller självklart gå dit och delta på plats. Corona har dock satt stopp för opponentens och betygsnämndens resor och igår blev det bestämt att jag också måste följa det hela hemifrån. Besvikelsen är enorm just nu, men nu handlar inte den här dagen om mig 🙂

Så här såg det ut på min skärm när Leif testade tekniken på morgonen.

”Vi vuxna måste bli bättre på att lyssna på vad barn har att säga”

Lämna ett svar
Bredband 2 presenterar september månads gästbloggare: Yours truly!

Under september har jag ett samarbete med Bredband 2, där de hjälper mig att nå ut med min forskning. Först ut var en intervju där jag påstod att det är 30 år kvar tills vi fullt ut har accepterat digitaliseringen.

Därefter ska jag skriva om några aktuella ämnen i tre blogginlägg. Det första finns ute redan nu och handlar om hur vi kan skydda barn på nätet.

Den 27 september kommer jag att livesända från Bredband 2:s Facebooksida. Kl 11.30 börjar jag svara på frågor, som man kan skicka in redan nu eller ställa direkt under livesändningen. Missa inte detta! Passa på att fråga eller tipsa nån i din närhet som har oroliga funderingar kring barn och digitalisering.

Vill du ställa en fråga till mig? Skriv din fråga som en kommentar under något av inläggen på Bredband2:s Facebook eller Instagram , så samlar vi ihop dem och sen svarar jag på så många jag hinner.

Vilka frågor kommer att dyka upp? En kvalificerad gissning är att det blir många frågor om ämnen som jag redan skrivit en del om:

Yngre barn har rätt till skärmtid!

Lämna ett svar

Nedanstående är en debattartikel publicerad på SVT Opinion 6/9 2019.

Två yngre barn som leker med varsin skärm, en tredje tittar på. Foto: privat.
Skärmtid

Den nya läroplanen för förskolan ger yngre barn rätt till digitala verktyg, något som har blivit omdiskuterat. Kanske är det är svårt att få ihop bilden av ett litet barn och de negativa sidor av skärmanvändning som allt oftare lyfts fram.

Här tror jag att det är viktigt att titta på vad förskolebarn faktiskt gör med skärmar. Yngre barn använder skärmar främst för att lära, roa sig och ibland även interagera med andra,  till exempel samtala med en släkting som bor långt ifrån.

Det är alltså inga konstigheter som yngre barn ska ges tillgång till i förskolan. Digitaliseringen av förskolan handlar inte om att plattor ska ta över pedagogernas roll eller att lek ska ersättas av swipande och youtubande.

Istället handlar det om att ge förskolan nya eller kompletterande vägar att närma sig de mål som förskolan har. Det kan innebära att vuxna och barn tillsammans utforskar hur digitala verktyg kan användas, men också när plattor inte tillför något till leken och lärandet.

Skolverket har formulerat hur digital kompetens ska finnas med från förskolan och uppåt. Barn behöver förstå digitaliseringens påverkan på samhället, kunna använda och förstå digitala medier, ha ett kritiskt förhållningssätt och kunna lösa problem.

Det kan låta avancerat för en ettåring men målen är tänkta att anpassas efter kunskaps- och utvecklingsnivå.

I förskolan kan ”lösa ett problem” vara något så enkelt som att ropa på en vuxen om något går fel. Att våga fråga eller larma är nämligen en viktig del av den digitala kompetens som varje barn har rätt till.

Forskning visar att många barn inte vill involvera vuxna vid digitala problem. Dels är förtroendet för vuxnas förmåga att hjälpa låg, dels vill barn inte göra vuxna oroliga eller ledsna.

Det är djupt olyckligt att många barn tänker så, när forskning visar att de tryggaste barnen är de som har förtroende för vuxna och vågar berätta när problem uppstår på nätet. Att på ett tidigt stadium lära barn att vuxna är intresserade av dialog är därför helt avgörande.

WHO antog nyligen riktlinjer för att få bukt med barns stillasittande. Man pekade då ut skärmtid som en tänkbar orsak och valde att, helt utan stöd i forskning, ge rekommendationer om skärmtid för barn under 5 år.

Det är minst sagt märkligt att ge rekommendationer som i princip är plockade ur luften, men kan ses som ett uttryck för de senaste årens emotionella debatt om barn och skärmar.

Skärmtid är egentligen ett meningslöst begrepp då det bara beskriver den tid som skärmen används, inte vad den används till.

Skärmtid kan alltså betyda skolarbete, videosamtal med familjen, att kolla fakta, organiserat näthat, porrsurfning och hackade konton. Det är ett så omfattande begrepp att det blir intetsägande.

Det som verkligen spelar roll för välbefinnandet är om aktiviteterna passar barnets intressen och utvecklingsnivå.

Vi är djupt inne i digitaliseringen, oavsett vad vi tycker om det. Alla medborgare behöver kunskaper och färdigheter för att hantera stora och snabba förändringar. Det är hög tid att även yngre barn får tillgång till digital kompetens. Att lära sig hantera skärmar är inte konstigare än att lära sig klippa med en trubbig sax, eller att konfronteras med trafiken under en vuxens överinseende.

Barn som får träna på något blir bättre på att hantera det, både i samtiden och i framtiden.

Barn som skyddas från allt som kan innebära minsta risk får aldrig chansen att utveckla förhållningssätt och strategier för att hantera det de möter. Det är den viktigaste anledningen till att yngre barn har rätt till mer skärmtid.

Mer skärmtid i förskolan!

Lämna ett svar
Skärmtid och små barn.

Vi föräldrar och Natur och kultur bjuder på ett långt utdrag ur mitt kapitel I mediepanikens fotspår: Barns rätt till digital kompetens och säkerhet på nätet ur den helt nyutkomna Digitalisering i förskolan på vetenskaplig grund, som jag berättade om tidigare.

Snart kommer ännu en bok om digitalisering i förskolan, även den med ett kapitel av mig. Denna gång är Erika Kyrk-Seger redaktör. Jag hoppas att varje förskola skaffar båda böckerna och startar läsecirklar för personalen, så att fler får chans att arbeta med de här frågorna professionellt, och slipper använda sin fritid till kompetensutveckling.

Här kan ni läsa de avslutande styckena i mitt kapitel.

”De barn som inte får använda nätet under barndomen riskerar att hamna i ett liknande utanförskap, ett digitalt utanförskap, som gör att de kommer att få svårare att utveckla ett fungerande förhållningssätt till datorer och nätanvändning. De kan, liksom de barn som har fått utforska nätet utan stöd från vuxna, råka ut för er faror än de barn som haft en trygg och förtroendefull relation till både nätet och vuxna.

Min och andras forskning har visat att de flesta barn och unga som använder nätet har väl fungerande navigeringsstrategier och känner sig relativt nöjda och trygga med sin nätanvändning. Samtidigt framkommer det att de inte har haft några vuxna med sig i lärandeprocessen.

Det är förstås trösterikt att veta att de flesta barn känner sig orädda framför datorn, men det innebär samtidigt att det finns en grupp barn som inte gör det och som inte klarar sig lika bra eller har kunskapsluckor som gör att de riskerar att råka illa ut. För dessa barn blir det de vuxnas uppgift att finnas med och samtala med dem om nätet och lyssna på deras tankar.

När det gäller yngre barns nätanvändning, som ju är ett område fyllt av känslomässiga resonemang, kan det dock ibland vara svårt för vårdnadshavarna att hitta rätt bland alla larm och urskilja forskningsfronten. Här har förskolan en uppgift. Med sin styrka av att ha ett professionellt kollegium kan den fungera som en plats där barnen får systematiskt stöd i utvecklandet av sin digitala kompetens.”