Kategoriarkiv: Ungas rättigheter

Föräldraskap och alarmism

Jag la upp ett inlägg där jag ironiserade över att en familj i Kanada stämmer Fortnite för att de ska ha gjort deras barn beroende. Det var antagligen lite onödigt att skoja om det men jag tyckte att jag hade en sån bra caption så jag gjorde det ändå. I själva verket finns det rätt allvarliga problem bakom nyheten och jag tänkte skriva lite mer utförligt om dessa. Vill du fördjupa dig ännu mer kan du läsa Skärmstark.

Säg att du inte orkar ta ansvar för ditt barn utan att säga det.

Det finns många ingångar i problemet med att familjen valde den juridiska vägen. En viktig ingång är synen på föräldraskap. Vi vet naturligtvis inget om hur familjen i fråga har det så jag diskuterar detta mer generellt. Den ökade kunskapen om barn har gjort att vi tar hand om barn bättre. Vi vet mer om vad som kan utgöra ett stöd för barn och vad som kan skada under uppväxten. Det är positivt. Samtidigt har det satt mer press på de vuxna kring barnet, eftersom vi vet att allt vi gör får konsekvenser. Att vi vet mer har också lett till en ökad grad av professionalisering av uppväxten, på gott och ont. Det är bra att föräldrar vågar söka hjälp när det inte fungerar på olika sätt men inte lika bra att många vuxna känner sig vilsna och inte vågar lita på att de klarar sig utan proffs, som att dra in jurister, t ex.

Det faktum att vi vet mer och därför oroar oss mer utnyttjas av entreprenörer i alarmism och moralism. I tider då många oroar sig för något nytt dyker de upp och skrämmer och varnar. Det kan vara allt från seriösa organisationer som ser frågan som viktig för sin målgrupp till cyniska charlataner som utnyttjar folks oro för att tjäna pengar. Vi människor är som regel rätt generösa mot dem som varnar för olika saker. Vi tycks utgå från att de har tagit reda på hur saker ligger till och deras retorik gör det svårt att tro att de skulle sprider osanningar, medvetet eller omedvetet. Media tar tacksamt emot chansen att presentera upprörande innehåll och plötsligt har allmänheten fått höra samma sak från flera olika källor. Och då är det väl sant, eller hur? Följden blir att entreprenörerna i stor utsträckning får styra det offentliga samtalet och på så sätt kan onödig och ibland direkt farlig oro få spridning.

När alarmism får styra samtalet om ett fenomen är risken stor att man letar på fel ställen när man vill lösa problem. När lösningen på det ökande stillasittandet blir att barn inte ska ha skärmar, då döljer man det faktum att många vuxna har en stillasittande livsstil och för det vidare till sina barn. Att ta bort skärmarna blir en praktisk lösning för de vuxna, eftersom de inte behöver anstränga sig, men det löser ju inte det egentliga problemet.

En annan nackdel med onödig och överdriven oro är att den som av olika skäl befinner sig utanför normen riskerar att få det sämre. Om alarmismen skapar en norm som säger att skärmtid inte är bra, då riskerar det att drabba de barn och unga som har fått bättre livsvillkor tack vare digitaliseringen. Det där funderar jag på när jag hör uppmaningar om att förbjuda eller kraftigt begränsa skärmtid generellt. Hur tänker de om barn som lever med olika typer av problem, där skärmarna kan vara en del av lösningen? Eller gäller rekommendationerna bara en viss typ av familj? Hur vet de vilka barn som kommer att klara sig utan att utveckla digital kompetens? Jag tycker att det är modigt, på gränsen till dumdristigt, att gå ut med rekommendationer som inte baserar sig på mer än en känsla av att det antagligen inte är bra. Själv är jag inte så modig, utan vill gärna ha rejält på fötterna när jag går ut med råd till andra.

I alla tider har man trott att nya företeelser skapar beroende. Läkare och psykologer har vittnat om hur de har mött patienter som ådragit sig järnvägssjuka, fått tillplattad hjärna pga bilåkning, har förvrängt ansikte pga cykling. Vid varje teknikintroduktion har hjärnan varit i fokus, precis som nu. Förr vittnade de professionella om patienter som utvecklat galenskap av att ägna sig åt det nya, idag formulerar sig experterna lite mindre drastiskt. Idag kan man höra saker som att vår förståelse blir lidande, att barns språkutveckling försenas, att det nya sättet leder till snuttifiering av kunskaper. Det senare argumentet användes för övrigt redan av de gamla grekerna. Inget av dessa påståenden har något stöd i forskning. Möjligen med en extremt generös tolkning av vad som kan räknas som forskningsstöd, där man tar med tendentiös tolkning av tendentiös forskning, men det är naturligtvis inte önskvärt.

Jag får ofta höra att någon vill höra båda sidor av saken. Att det skulle finnas två likvärdiga perspektiv och att jag bara presenterar det ena. Så är det inte. Det här handlar inte om att ställa olika forskningsresultat mot varandra och se vilken sida som vinner. Jag har inte ens bedrivit någon forskning som skulle kunna bevisa att skärmar inte är farliga! Jag ifrågasätter bara de premisser som ligger till grund för den forskning som påstår sig visa att skärmar är farliga. Alla studier har antaganden i bakgrunden, antaganden som inte i sig ifrågasätts men som utgör basen för de frågor som studien ställer. T ex utgick äldre astronomiska studier från att solen snurrade runt jorden, vilket betydde att de resultat de fick bara var giltiga inom den specifika logiken. Det är inget vi har nytta av idag. Vi måste således granska vilka förgivettaganden som forskarna gör allra först. Om de är giltiga kan vi gå vidare och granska studien, dess resultat och hur resultatet presenteras. Om de inte är giltiga kan vi bara lägga den forskningen åt sidan. Vi har ingen nytta av sådana studier och det är hela min poäng egentligen. Jag hävdar inte att allt man gör med skärmar är ofarligt eller att spelande inte kan utgöra ett problem. Jag pekar bara på att premisserna i väldigt många av de mest citerade studierna om skärmar och barn är fel. De förutsätter att barn är en homogen grupp, att skärmanvändning är en enhetlig aktivitet och att det går att utläsa vilken av alla faktorer i ett barns liv som påverkar dem negativt. Det är befängda premisser om jag får vara rak och tydlig. Fullkomligt befängda! Jag orkar inte ens bemöta dem! Istället borde de som säger saker som att barns språkutveckling försenas få kritiska frågor. Den som påstår något så udda borde avkrävas bevis, så att vi andra kan lägga energi på vettigare saker.

Jag tänker mig att vi borde se den här upprepningen av oro som en varning. Vi borde dra slutsatser av det faktum att historien upprepat sig och att det vi hör idag om skärmar är ett eko från förr; man har bara bytt ut företeelsen och i vissa fall diagnoserna. Framför allt tycker jag att forskare borde använda sig av den kunskapen för att kritiskt granska de premisser som ligger till grund för just deras studie. Annars fortsätter det sisyfosarbete, som Amy Orben så träffande uttrycker det, där varje generation forskare tvingas baxa upp en gigantisk sten till toppen av berget innan de kommer fram till nåt i stil med ”det var inte böcker i sig som var farligt, det viktiga är bokens innehåll, läsarens mående och den kontext i vilken läsningen sker”. Stenen borde kunna ligg kvar där uppe om de som studerar nästa fenomen hade vett att ta ett steg tillbaka och försöka se sin samtid utifrån. Istället ligger stenen vid bergets fot och väntar på nästa gäng som ska skapa och underhålla nästa mediepanik. Det är ovärdigt ett kunskapssamhälle och jag tycker att de forskare som håller på borde skämmas!

Självklart är det så att alla aktörer har ett ansvar, inte bara forskare och charlataner. Speltillverkare, socialamedierplattformar, operatörer och myndigheter har också ett stort ansvar. Ett ansvar de inte alltid tar. När det handlar om kommersiella intressen kan vi ställa krav, vi kan avslöja och bojkotta om vi tycker att de inte tar sitt ansvar. Parallellt med sådan aktivism kan vi lära oss mer, föra rimliga samtal med de barn vi har ansvar för. Vi kan prata om att speltillverkare lär vilja att vi stannar kvar i spelet och att vi gör av med pengar. Vi kan prata om hur vi bäst undviker att bli offer för alla de fula knep som konsumenter alltid utsätts för. Det är ett förhållningssätt som kommer att ge barn verktyg för en värld som de ändå kommer att möta, till skillnad från att förbjuda barnet från att spela, begränsa hens tillgång eller stämma spelföretaget.

Läs gärna mina böcker för mer fördjupning. Både Skärmstark (finns även som e-bok) och fjärde uppdaterade upplagan av Vad gör unga på nätet? kom ut för ett år sedan så de är fortfarande högaktuella.

Om du tycker att det jag gör är viktigt kan du stötta mig på olika sätt. Du kan bli min patron och betala en liten eller stor summa varje månad, du kan skicka ett engångsbelopp via PayPal eller Swish eller köpa merch. Alla bidrag välkomnas varmt och gör att jag kan fortsätta producera folkbildning om en av vår tids mest brännande frågor.

Mobiler i skolan

Den 1 augusti fick vi en del nya lagar, bland annat en som rör mobiltelefoner i skolan. Så här sammanfattar Regeringskansliet denna förändring:

Mobiltelefoner ska vid undervisning i regel endast få användas efter lärarens instruktion. Möjligheterna att omhänderta mobiltelefoner och ha mobilfria skoldagar ska öka.

Från Nya lagar träder i kraft inom skolområdet

Det är trist på många sätt. Ett är problemet med att stifta lagar som är så tydligt knutna till en viss teknik. Rätt snart kommer det att krävas att vi definierar om ”mobiltelefon” för att lagen ska vara till någon nytta. Ett allvarligare problem är att förarbetet till lagen inte innehåller någon rimlig analys av det problem som mobilförbud är tänkt att lösa.

Propositionen heter Skolans arbete med trygghet och studiero vilket antyder att trygghet och studiero för elever är fokus. Det är viktiga frågor men de kräver en noggrann dekonstruktion av de problem man identifierat. Kanske är det extra viktigt gällande sådana frågor eftersom de lätt blir föremål för populism. Det är svårt för många politiker att stå emot juvenism och panik. Under rubriken Mobiltelefoner kan påverka kunskapsresultaten negativt börjar det bra: ”Det finns i dag inte någon entydig bild av hur ett mobilförbud i skolan kan påverka kunskapsresultaten.” Det är alldeles sant, men man kan ändå tryggt sammanfatta resultaten med att påverkan är obefintlig eller ytterst liten. Det nämns dock inte med ett ord, utan i meningen efter drar man det mycket kritiserade påståendet: ”Det finns studier som visar att blotta närvaron av mobiltelefoner i vissa fall kan störa koncentrationen och försämra elevernas arbetsminne och därmed ha en negativ påverkan på lärandet. Detta gäller särskilt om mobiltelefonen ligger synlig, men även i viss utsträckning om den finns avstängd i närheten.”

Det är helt enkelt inte sant. Om du vill läsa mer om detta har jag skrivit om det tidigare.

När jag läser vidare svindlar det.

Att mobiltelefoner kan försämra arbetsminnet innebär att elevernas förmåga att bearbeta information och koppla samman den med långtidsminnet kan försämras. Om denna process blir störd tar det tid och kraft att komma tillbaka till ett tidigare fokus. Mobiltelefoner kan därmed påverka elevernas förutsättningar för lärande.

Ytterligare ett tokigt påstående i prop 2021/22:160: Skolans arbete med trygghet och studiero

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta åt påståendet att mobiler påverkar hjärnan negativt och att vi måste skydda eleverna från detta! Självklart bli allt påverkat av allt nytt! Hjärnan, synen på lärande och kunskap, lärarnas metoder – allt! Det har alltid hänt och kommer alltid att hända och motsatsen vore något att oroa sig för. Tänk om våra hjärnor inte hade påverkats sedan människan levde i grottor! Det vi kan lära oss av historien är att inte skena iväg och jaga inbillade faror. Istället för att försöka skydda barn från allt nytt borde vi lära oss att analysera det nya förutsättningslöst och se vad som kan vara till nytta och vad som kan vara verkliga faror.

Det gör mig bedrövad att en proposition kan vara så här ogenomtänkt och direkt okunnig. Borde inte en proposition som handlar om skolan bygga på vetenskaplig kunskap? Och borde inte de som arbetat med propositionen ha kollat med de svenska forskare som faktiskt bedriver forskning om just mobiltelefoner i skolan?

Kvinnotryck, ordet ni söker är förlåt

Ni minns säkert att ROKS tidning Kvinnotryck skrev om mig och flera andra på ett oerhört kränkande sätt i höstas. Vi anmälde till Medieombudsmannen som skrev i sin bedömning att ”Elza Dunkels får tåla att namnges och kritiseras för sina åsikter. Hon har dock i publiceringen tillskrivits högst kontroversiella åsikter som det inte funnits tillräckligt stöd för i debattartikeln hon skrivit. Av betydelse är att den anmälda artikeln presenterades som en granskning och inte en opinionstext. Uppgifterna har sammantaget orsakat Elza Dunkels en oförsvarlig publicitetsskada och för detta bör tidningen klandras”.

Igår kom ett yttrande från Kvinnotryck. Det är en fruktansvärd text; i många stycken värre än den ursprungliga artikeln som de klandrades för. Jag förstår att det är ett vansinnesprojekt att bemöta det här men det är enormt svårt att avstå från att försvara sig mot så grova angrepp. Det kräver verkligen sin kvinna och jag är inte den kvinnan. Tvärtom vill jag skrika och hötta med näven. Samtidigt som jag är så trött, så trött. Hur är det tänkt att en kvinna ska orka när det inte bara är patriarkatets vanliga utsända som ligger i skyttegravarna, utan även andra feminister? Jag vet inte. Jag vet bara att jag har lite svårt att vara tyst. Därför kommer här mina kommentarer till det yttrande som är undertecknat av Kvinnotrycks ansvariga utgivare Jenny Westerstrand. Jag säger undertecknat för det är ett märkligt dokument som verkar vara författat av flera olika personer med helt olika språkbruk. Det saknas också struktur i texten så det är svårt att bemöta allt men jag valde att plocka ut några teman som återkommer lite här och där och ge mina kommentarer till dem.

Ur Kvinnotrycks yttrande

De menar att jag är en lika god kålsupare och därför inte kan kräva att behandlas med mer respekt än jag själv har visat. Hur kålsuperiet är kopplat till just Kvinnotryck eller skribenten i fråga framgår inte, det hänvisas istället till ”ett genomgående högt och spetsigt tonfall”.

Min kommentar

Jag köper inte att det skulle vara ett skäl att förtala mig, att jag deltar i en debatt där många är arga på varandra. Däremot skulle jag naturligtvis tycka att det vore rimligt om de bemötte enskilda uttryck för detta spetsiga tonfall och kritiserade mig för saker jag faktiskt sagt.

Ur Kvinnotrycks yttrande

De menar att jag har dragit ogrundade slutsatser och att det i själva verket är mina slutsatser som utgör publicitetsskada, inte vad skribenten skrev och Westerstrand publicerade. Enligt yttrandet har Kvinnotryck alltså inte pekat ut mig som pedofilvurmare, det är min helt befängda tolkning av deras text.

Min kommentar

Jag håller inte med. Det finns ytterst få sätt att tolka det som står i artikeln och jag har förstått att många med mig tolkade det på samma sätt. I yttrandet framgår inte hur de själva tycker att formuleringarna kring att konsumera porr med sina barn ska tolkas. Menar de t ex att de tycker att det är ett lämpligt sätt att hantera problemet med ungas exponering för pornografi? Ja då kan jag förstå att de inte ser det som förtal, men om jag sätter formuleringen i kontext, alltså tillsammans med resten av artikeln, då framgår det tydligt att den i själva verket är menad som en anklagelse. Det är meningen att läsaren ska förstå vilka vidriga människor vi är som påstår så här bisarra saker. Inget i yttrandet ger dock några ledtrådar.

Ur Kvinnotrycks yttrande

De menar att jag själv spridit den text jag tycker innehåller skadliga uppgifter och att jag har gjort ett stort nummer av saken i sociala medier, anmält till Medieombudsmannen och gjort en förtalsanmälan. Här menar Westerstrand att det handlar om att jag har hemfallit åt disciplinära åtgärder och att det är ett tidens tecken. Hon tycker att jag istället borde ha tackat ja till erbjudandet att skriva ett bemötande i tidningen. Vidare påpekar hon att jag har förhånat deras erbjudande om att skriva i tidningen.

Min kommentar

Ja, jag har delat, anmält artikeln och fått hjälp av jurister att framställa skadeståndskrav. Det ser jag som rätt självklara reaktioner. Att dela i sociala medier är en copingstrategi som jag hämtat från informanter i min forskning avseende kränkningar på nätet. I en demokrati är det inte att betrakta som märkligt att anmäla sådant man misstänker kan utgöra ett övertramp eller rent av ett brott. Tvärtom har vi institutioner som Medieombudsmannen och domstolar för att avgöra sådana här frågor. Ja, det stämmer att jag tackat nej och kanske även förhånat erbjudandet om att skriva i tidningen. Inte minst för att det kändes som ett hån i sig, att be mig lägga tid och energi på att formulera vad som var fel, när det borde vara de själva som bad om ursäkt.

Ur Kvinnotrycks yttrande

De menar att jag ingår i en åsiktsgemenskap.

Min kommentar

Guilty as charged. Det går dock inte att utläsa ur texten hur det skulle vara klandervärt att samarbeta med andra experter och min fantasi räcker dessvärre inte till för att gissa vad de menar.

Dessutom vill jag passa på att påpeka att det handlar väldigt lite om åsikter från min sida. Jag har visserligen förstått att den väg som debatten om ungas sexualitet har tagit utgör en risk för att det uppväxande släktet ska tvingas leva i samma sexualfientliga samhälle som redan skadat så många generationer. Det kan måhända ses som en åsikt. I övrigt har jag bara framfört vad forskning säger om innehållsfilter. Jag har inte uttalat mig om pornografi. Av flera skäl, bland annat att jag inte är intresserad av ämnet men också för att jag saknar kunskaper om det. Som forskare är jag av den bestämda uppfattningen att jag bör avhålla mig från att uttala mig om sådant som jag bara har åsikter om. Jag ser det som oetiskt att använda sin forskartitel för att tala om annat än det egna forskningsområdet. Därför har jag bara uttalat mig om filter, något jag har djupa och breda kunskaper om och som varit en del av min forskning sedan slutet av 1990-talet. Att jag lyssnar på experter på unga och pornografi och lär mig av dem ser jag inte som en belastning utan som grundläggande för den akademiska arbetsmetoden. En annan viktig del av forskarrollen är det som tidigare kallades för den tredje uppgiften, alltså att interagera med det omgivande samhället och inte bara arbeta inomakademiskt. Tanken är att ge tillbaka till samhället och bidra till folkbildning. Denna uppgift tar jag på största allvar, vilket är skälet till att jag deltar i debatten gällande de frågor jag har kunskap och vetenskaplig kompetens att uttala mig om om.

Sammantaget är Kvinnotrycks yttrande en sörja av associationsskuld i ordets båda bemärkelser. Dels anklagas jag för saker som inte alls har med den klandrade artikeln att göra, som om mina tillkortakommanden i andra sammanhang gör mig så pass förkastlig att det är ok att förtala mig. Dels tar yttrandet upp sådant som andra har sagt, t ex i formuleringen ”I panelen framförs även uppfattningen från en debattör att …” utan att det förklaras hur detta påverkar min inblandning. Under rubriken ”Invändningar i sak” handlar texten om att framställa mig i ofördelaktig dager, t ex genom association med andra. Man påpekar t ex att jag tipsat om Alok Vaid-Menon, som i yttrandet beskrivs med orden ”en röst som i den bredare porrdebatten huvudsakligen är känd för att ha skrivit att småflickor ”are also queer, trans, kinky, deviant”.” Jag vågar påstå att Alok har gjort sig mycket mer känd för sitt sätt att bemöta sina hatare med kärlek än för detta citat som jag för övrigt inte ser som anmärkningsvärt. Samtidigt förstår jag att folk som när ett hat mot transpersoner retar sig på någon som Alok. Men det är egentligen en bisak eftersom syftet med att nämna Alok är ställa mig i ofördelaktig dager, inte att peka ut Alok som klandervärd.

Båda sätten att påföra skuld genom association är ohederliga och jag ser det mer som desperata försök att försvara sitt agerande än faktiska anklagelser. Det gör mig bedrövad att det kan uppfattas som viktigare att efterhandskonstruera ett försvar för sitt oetiska handlade än att be om ursäkt. Det gör mig än mer bedrövad att ändamålen tycks helga medlen så till den grad att uttalade feminister går in för att sänka en annan uttalad feminist.

När jag först läste artikeln i Kvinnotryck blev jag kall inombords och undrade hur någon vågar slänga en annan kvinna till hundarna på det sättet. De vet ju inget om hur jag har det, tänkte jag. Kvinnotryck och ROKS är inte makthavare i jämförelse med många andra samhällsinstitutioner men de har en organisation och resurser medan jag är en enskild person. Hur vet de ifall jag har stöd omkring mig? Hur vet de att jag inte blir stigmatiserad som pedofilvurmare för livet? Hur vet de att jag har en bra familj och att mina barn är starka, trygga föräldrar? Tänk om det fanns konflikter och mina barn inte vågade stå upp för mig? Tänk om de ringde och sa att det kanske är bäst att jag inte hämtar på förskolan eftersom det pratas så mycket? Eller värre? Igår fick jag sedan Kvinnotrycks andra yttrande i min hand och nu undrar jag inte längre. Nu vet jag att de vet hur jag har det. Det framgår av texten att de grävt igenom allt jag skrivit, alla mina kanaler i sociala medier, alla filmade panelsamtal, allt! Så nu är det ingen tvekan. De vet hur jag har det. De vet att jag är sjuk, utförsäkrad och arbetslös och de väljer trots det att smutskasta och misstänkliggöra mig. Det gör mig ännu kallare inombords.

Jag vet att det finns många olika feminismer och jag är inte rädd att debattera dess olika yttringar. Inte heller är jag rädd för spetsiga formuleringar, kategoriska uttalanden eller skarp kritik mot företag eller organisationer. Det här handlar dock om något som går långt, långt bortom debatt. Att kasta enskilda kvinnor till vargarna för att man inte kan erkänna ett fel är inte min feminism. Kvinnotryck, jag tror att ordet ni söker är förlåt.

Skärpning!

Jag har fått frågor om en varning som går ut till föräldrar.

Kort sammanfattning av texten om du inte orkar läsa hela: Varna inte om du inte har på fötterna! Det kan vara farligare än att inte göra nåt alls.

Att göra istället för att sprida kedjebrev

  • Fråga barn på ett lugnt och sansat sätt. Förutsätt inte att barnet är förövare eller offer eller ens att något hemskt har hänt, säg bara att du har hört en sak och vill veta mer.
  • Söka information. Det bästa är om barn och vuxna kan göra detektivarbetet tillsammans. Dels visar du att det är så man gör, man kollar upp saker innan man skenar iväg, dels kommer ni att ha nytta av varandras kunskaper när ni söker.
  • Lyssna på barn, inte media. Media kommer att förmedla det obehagliga, medan barn inte har samma behov av att skruva till verkligheten. Passa på att prata om viktiga saker som manipulation, dolda syften, sexism och andra centrala frågor, naturligtvis utifrån barnens ålder och förståelse.

Du bidrar till ett narrativ

Just det här kedjebrevet har så många lager som gör det extra obehagligt, bland annat att det passar in i ett narrativ som har fått fäste i delar av samhället, nämligen det om pojkar som potentiella sexuella förövare och flickor som deras potentiella offer. Att det har blivit så beror naturligtvis på den backlash mot jämställdheten som vi kan se, inte minst efter #metoo. Jag tror att vi ska vara oerhört försiktiga innan vi gör oss till megafoner eller nyttiga idioter för den typen av agenda. Många gånger är agendan dold bakom en helt rimlig åsikt, så det kan vara svårt att känna sig kritisk. Om du inte vill bidra till berättelsen bör du dock vara väldigt noga med att ta reda på vem som ligger bakom innan du delar. T ex kan den helt rimliga åsikten vara att inga barn ska behöva utsättas för pornografi, något som alla vettiga människor skriver under på. Bakom den alldeles självklara tanken ställer sig dock även reaktionära aktörer, som mormonkyrkan, men de gör det som en separat aktion så att fler än bara deras medlemmar ska vilja ställa sig bakom. Att sedan i princip alla står bakom önskan att inga barn ska behöva utsättas för pornografi, det bekymrar inte de personer och organisationer som driver frågan.

Några saker som måste bli bättre

  • Kedjebrev ska inte skickas vidare. Det finns bara ett sätt att få stopp på sådana och det är att inte skicka dem vidare. Bidra inte till något som i bästa fall är ett skämt och i sämsta fall skrämmer i onödan.
  • Vuxna måste sluta göra barn oroliga. Det är en sak att vuxna diskuterar inbördes för att reda ut om något behöver göras, men när du delar i sociala medier eller gör massutskick till vårdnadshavare, då måste du tänka på vad du skriver. Tumregeln är att det du lägger ut på nätet kan läsas av vem som helst. Innan du lägger ut något måste du alltså fundera ett extra varv på om du skulle vilja att ett barn läser ditt inlägg.
  • Vuxna måste bli bättre förebilder när det kommer till nätanvändning. Det kommer att bli en avgörande fråga de kommande åren, att döma av hur sociala medier ser ut. Vi måste skärpa oss! Nu. Hur ska barn lära sig att kritiskt granska uttalanden om inte vuxna gör det? När är det tänkt att barn ska lära sig att inte dela saker utan att ha kollat upp dem först om vuxna går igång på det här sättet? Vem ska lära barn att tolka andras uttalanden välvilligt och inte sprida hat på nätet när vuxna är så snara att döma och vara elaka? Hur ska barn lära sig var gränsen går mellan att stå upp för sina egna och andras rättigheter när vuxna så offentligt utnyttjar sina privilegier för att förminska andra? Och det sjukaste av allt, som jag aldrig trodde att jag skulle behöva säga: vem ska lära barn att inte dela olämpligt innehåll som t ex explicita skildringar av sexuellt våld om inte vuxna förstår var den gränsen går?

Sammanfattningsvis

Varna inte om du inte har på fötterna! Det kan vara farligare än att inte göra nåt alls.

Här kan du läsa mina texter om andra varningar som cirkulerat.

Avslutningsvis vill jag poängtera att jag förstår att man kan rusa åstad. När det kommer till barn är alla sunda vuxna ständigt oroliga för att de ska råka ut för något. Man måste dock lägga band på sig, eftersom det inte hjälper barn att vuxna agerar i panik. Det finns risker med att skrämma och varna. Barn har rätt till en trygg uppväxt där de kan känna tillit till livet och åtminstone tro att de vuxna har koll på läget. Barn får inte en sådan uppväxt om vi högt och ljudligt förmedlar varje känsla av oro. Ibland får man låtsas vara lugn tills man vet hur saker ligger till.

Fler texter om larmet

Sara Meidell i Västerbottenskuriren: TikTok-larmet ger bilden av en vuxenvärld som kapitulerat

Jack Werner på Källkritikbyrån: Ryktet om ”tafsardagen” dumförklarar både dig och ditt barn

Moa Berglöf i Sydsvenskan: Tafsardagen. Stackars pojkar.

Gratis seminarium om porrfilter 6 maj 2021

Skräckföreläsningar om pornografi är inget nytt påfund. Det är en av de saker vi kommer att prata om under seminariet. Anmäl dig här.

Ett knapptryck bort finns en föreläsning om porr
– gratis seminarium om unga, porr och nätet

Just nu ges det ut en rad moraliserande och faktaförvanskande böcker om pornografi och bara ett knapptryck bort kan vi komma åt föreläsningar vars syfte är att skrämma vuxna och skapa opinion för porrfilter, utan något som helst stöd i forskning.

I detta seminarium har vi samlat forskare och praktiker för att samtala om de här frågorna. Paneldeltagarna har olika ingångar i frågan men har alla det gemensamt att de vill motarbeta alarmism. Vårt syfte är att med stöd av forskning och beprövad erfarenhet ge tankeverktyg för att utveckla fungerande och långsiktiga strategier för ungas sexuella och reproduktiva hälsa.

Torsdag 6 maj 2021 kl.14:00 –15:30

Seminariet är gratis och online, du behöver bara anmäla dig här. Anmälda får en länk några dagar innan.

I panelen:
Eli Linderholm, legitimerad psykolog som jobbar primärt med trauma
Elza Dunkels, forskar om barn och internet
Paula Dahlberg, feministisk debattör och föreläsare med erfarenhet av prostitution och porr
Siri Lindqvist, leg. barnmorska och sexolog, arbetar på ungdomsmottagning
Fler namn tillkommer.

Moderator:
Helena Meyer, föreläsare och tidigare sakkunnig i frågor om ungas nätsäkerhet på Fryshuset och Friends.

Mer info finns på Feministiska salongens Facebooksida. Arrangeras i samarbete med NBV Norr.

Filter blir inte en bättre idé för att man upprepar kravet

Pearson Scott Foresman, Public domain, via Wikimedia Commons

De politiker som krävde porrfilter fick ge en replik på vår replik, som jag berättade om tidigare. Jag kommer inte att försöka få in någon svar men jag kan inte riktigt släppa deras ohederlighet så jag skriver några rader här istället.

Deras text har fått rubriken Porrfiltren blir hela tiden bättre – ge upp ert motstånd, vilket inte behöver vara deras egen formulering, så jag förbigår den helt, även om den sammanfattar deras argument rätt bra. De säger i princip: lägg av nu, vi vet bäst. Inget mer. De bemöter inte våra argument över huvud taget, utan staplar floskler på varandra. Här är några exempel. Citat från deras text och min kommentar under varje citat.

… webbfilter är ett ”reason to speak”…

Det står så, med citattecken och allt! Vem de citerar är okänt och vad det ska betyda likaså. För dessa politiker räcker det alltså att påstå något och sen är det så?

Vi instämmer i vikten av kunskapsbaserade, reflekterande och icke-skambeläggande samtal i sexualundervisningen. Det är något vi arbetar för politiskt och vi gläds över regeringens beslut nyligen, där bland annat porrkritik och samtycke förs in i skolans sexualundervisning.

Ja, förutom då att ”porrkritik” inte nämns i pressmeddelandet. Men ni kanske har information som inte har publicerats? För jag hoppas verkligen inte att ni likställer ”Eleverna ska även ges möjlighet att utveckla ett kritiskt förhållningssätt till hur relationer och sexualitet framställs i olika medier och sammanhang, bland annat i pornografi” med ”porrkritik”, för isåfall blir jag mörkrädd på riktigt.

Filtren blir hela tiden bättre och de är här för att stanna. 

Källa på det, tack! (Kuriosa: Lite senare i samma stycke ger de textens enda referens; Porrfri barndom, som definitivt inte är några experter, varken vad gäller filter eller unga och pornografi, utan mer kan liknas vid nån typ av moraliska entreprenörer.) Jag menar inte att en debattext måste ha referenser, men påståenden som går emot all forskning borde ha en rudimentär källhänvisning.

Även om Dunkels säger att vi har ”bristande digital kompetens” samt är ”teknikoptimister” är det väl magstarkt att hävda detsamma om de 200 kommuner som använder webbfilter…

Ja, jag säger det därför att ert agerande är själva definitionen på bristande digital kompetens, dvs ni saknar kunskaper om teknikens möjligheter och begränsningar samt sociala och pedagogiska aspekter av teknikanvändning. Teknikoptimism är att överskatta teknikens möjligheter och sätta alltför stor tilltro till att t ex mänskliga och pedagogiska problem kan lösas med hjälp av teknik. Era krav ganska exakt.

Däremot tror jag inte att de 200 kommunerna lider av samma åkomma, där handlar det nog mer om att det är svårt att stå emot trycket från skickliga lobbyister som vet hur man engagerar vårdnadshavare att gå ens ärenden. Beslutsfattare i skolor och kommuner är redan hårt trängda tidsmässigt och ekonomiskt och det utnyttjas skamlöst av lobbyister.

Det vore betydligt mer konstruktivt om de engagerade sig i att säkerställa att de filterlösningar som nu kommer, blir så bra och träffsäkra som möjligt. För våra barn och ungdomars bästa.

Fast det är inte vårt ansvar att uppfylla era fantasier. Som vi skrev i vår replik: det ni kräver existerar inte. Det är en fantasiprodukt. Jag förstår hur den fantasin har uppstått och jag skulle ställa mig i första ledet tillsammans med er om det verkligen existerade ett enkelt sätt att skydda barn och unga från all skit som finns på och utanför nätet. Det vore underbart! Men nu är det så att det inte finns någon sådan lösning, lika lite som det finns drakar och enhörningar och jag är ledsen att behöva vara den som berättar detta för er.

Eller nej, det är jag inte förresten. Jag är inte ett dugg ledsen att vara den som kritiserar er. Jag tycker att ni är oansvariga, både genom att ni driver frågan om filter, genom att ni svarar på våra argument med goddag yxskaft och att ni plockar ut mig och nämner mig vid namn. Det är oförskämt mot mina medförfattare, som är de som har kunskaper i det som borde vara sakfrågan: barns och ungas relationer till sex och porr. Jag har bara bidragit med kunskap om det som borde ha avfärdats för länge sedan: idén om att det skulle gå att filtrera bort oönskat innehåll och samtidigt skydda barn och unga och deras rättigheter.

Men det är också så att ni genom att plocka ut just mig och nämna mig vid namn upprepade gånger pekar ut mig som fienden i en redan mycket infekterad debatt. Genom denna lilla manöver utsätter mig för hatsvansen. Jag tror inte att ni menar att göra det, jag tror helt enkelt inte att ni är insatta i frågan tillräckligt mycket. Vilket inte gör det ett dugg bättre.

Som politiker, som dessutom spelar barnkortet i båda era texter, borde ni ha högre krav än så på er själva.

Vad säger forskningen om barn, tonåringar och ”skärmar”?

Lämna ett svar
Margareta Rönnberg, professor emeritus och orädd kämpe för barns rättigheter ❤

Margareta Rönnberg, professor emeritus i filmvetenskap med inriktning mot barnkultur och medier, har läst två av de mest alarmistiska böckerna om skärmar och sen gjort en ambitiös forskningsöversikt som debunkar många av deras påståenden. Allt detta fantastiska arbete ger hon oss i tre inlägg i sin forskningsblogg Barnisten. Nu finns hennes blogginlägg sammanställda till en artikel, som du kan läsa på skärm, skriva ut och dela. Margareta är en fantastiskt skarp forskare och en mycket tydlig förmedlare av barns perspektiv, så vi kan bara tacka för hennes hårda arbete och dela, dela, dela!

Artikeln är licensierad under CC-BY 2.5 SE. Referera som: Rönnberg, Margareta (2019) Vad säger forskningen om barn, tonåringar och ”skärmar”? Länkar till referenser finns i inläggen på Barnisten.

Rönnberg_2019_SkärmarDownload

Lite media med Margareta:

Om skärmtid: Skolläkaren vet inte vad hon pratar om! och Små barn ska inte använda surfplattor.

Om mobilförbud: Sluta svamla om mobilerna

Om förskolebarns lek: Stötta barnens lek med figurer

Mer skärmtid i förskolan!

Lämna ett svar
Skärmtid och små barn.

Vi föräldrar och Natur och kultur bjuder på ett långt utdrag ur mitt kapitel I mediepanikens fotspår: Barns rätt till digital kompetens och säkerhet på nätet ur den helt nyutkomna Digitalisering i förskolan på vetenskaplig grund, som jag berättade om tidigare.

Snart kommer ännu en bok om digitalisering i förskolan, även den med ett kapitel av mig. Denna gång är Erika Kyrk-Seger redaktör. Jag hoppas att varje förskola skaffar båda böckerna och startar läsecirklar för personalen, så att fler får chans att arbeta med de här frågorna professionellt, och slipper använda sin fritid till kompetensutveckling.

Här kan ni läsa de avslutande styckena i mitt kapitel.

”De barn som inte får använda nätet under barndomen riskerar att hamna i ett liknande utanförskap, ett digitalt utanförskap, som gör att de kommer att få svårare att utveckla ett fungerande förhållningssätt till datorer och nätanvändning. De kan, liksom de barn som har fått utforska nätet utan stöd från vuxna, råka ut för er faror än de barn som haft en trygg och förtroendefull relation till både nätet och vuxna.

Min och andras forskning har visat att de flesta barn och unga som använder nätet har väl fungerande navigeringsstrategier och känner sig relativt nöjda och trygga med sin nätanvändning. Samtidigt framkommer det att de inte har haft några vuxna med sig i lärandeprocessen.

Det är förstås trösterikt att veta att de flesta barn känner sig orädda framför datorn, men det innebär samtidigt att det finns en grupp barn som inte gör det och som inte klarar sig lika bra eller har kunskapsluckor som gör att de riskerar att råka illa ut. För dessa barn blir det de vuxnas uppgift att finnas med och samtala med dem om nätet och lyssna på deras tankar.

När det gäller yngre barns nätanvändning, som ju är ett område fyllt av känslomässiga resonemang, kan det dock ibland vara svårt för vårdnadshavarna att hitta rätt bland alla larm och urskilja forskningsfronten. Här har förskolan en uppgift. Med sin styrka av att ha ett professionellt kollegium kan den fungera som en plats där barnen får systematiskt stöd i utvecklandet av sin digitala kompetens.”

2006 ringde och ville ha sina nyheter tillbaka

Lämna ett svar

Igår dök det upp två supertrista nyheter som kastar oss tillbaka minst tio år i samtalet om unga och nätet.

  1. Några som kallar sig Berättarministeriet lanserade en app – Läs upp – som är tänkt att stimulera barns läslust genom att (ni anar aldrig…) tvinga dem att läsa några sidor innan de får göra nåt kul på plattan. Alltså, läsa en text på skärmen, därefter svara på några kontrollfrågor (så att de inte ska fuska och bara skrolla förbi) och därefter kan de belöna sig med nåt riktigt roligt som att spela spel. Det här är så dumt så jag knappt vet var jag ska börja. Kunde ingen i projektet ställt frågan om det är verksamt att tvinga barn att läsa? Hade de ingen referensgrupp av folk som kan nåt om barn och läsning? Hur är det tänkt att detta ska signalera läslust, när det mest talar om för barnen att läsning är nåt man gör för att sedan få en belöning. Själva läsningen är inte kul, men om du läser riktigt duktigt kan du kanske få gör nåt roligt sen. Jag förstår att de menar väl. Men det räcker inte. Man kan inte hitta på vilka tokigheter som helst och komma undan med att man i alla fall gör något. Eller att man i alla fall tänker på barnen. Man måste hålla sig uppdaterad! Och det är just därför som alla vettiga projekt håller sig med en referensgrupp. Nån som kan styra samtalet rätt och tipsa om artiklar som Give boys screentime and they’ll start to read eller Hur Minecraft lärde min 9-åriga son med Aspergers att skriva och läsa. (Tipstack till en av mina bästa tipskranar, Fredrik Karlsson)
  2. Sen kör Sydsvenskan en serie om den farliga skärmtiden där nån som kallar sig familjerådgivare påstår att vuxna har kapitulerat kring skärmtiden. Jag skulle ju sagt precis tvärtom; det finns väl inget som engagerar vuxna idag så mycket som skärmtid! Vi vuxna kanske har kapitulerat inför många andra saker men åsikter om skärmtid, där står vi fortfarande vid frontlinjen. Hon säger bland annat:

    ”Jag tror att vi mår bättre av att umgås. Skärmen är här för att stanna och vi har mer och mer av våra liv där. Men skärmen kan aldrig ersätta det fysiska samtalet.”

    Som om det finns ett antingen eller! Det är tydligt att hon inte är kunnig på ämnet barn och skärmar. Hon är säkert duktig på familjerådgivning men hon skulle behöva läsa in sig på just skärmar. Åtminstone innan hon uttalar sig om dem.

När man argumenterar på det sätt som både Läs upp och familjerådgivaren gör, bidrar man till en tradition av juvenism och teknikrädsla. Man nedvärderar barn och deras intressen och förmår inte se vilka vinster samtida teknik ger, därför att man målar upp potentiella risker istället för att lyhört studera det som händer. Det står naturligtvis var och en fritt att vara barnhatare och teknikfientlig men jag tycker att man ska man vara medveten om att det är just denna berättelse man skriver in sig i, en berättelse där barn behöver tuktas eller kanske bara luras lite och en berättelse där det nya står för fördärvet. Dessutom gäller åsiktsfriheten bara privatpersoner. Professionella, som forskare och praktiker som arbetar med barn, kan inte välja att upprätthålla populistiska förhållningssätt till unga. Alla som arbetar med unga måste ha ett uppdaterat synsätt på unga, både i etisk och juridisk mening. Teknikfientligheten är det svårt att förbjuda men jag tycker ändå att även den är viktig att fundera över innan man okritiskt köper den. För vi har ju facit i hand. Vi vet att teknikrädslan kommer ha gått över inom några år. Inte så att vi inte längre är rädda för det nya, utan så att rädslan har flyttat till nåt ännu nyare. Och då kommer vi att prata om skärmar med varm röst och säga saker som att ”när mina barn var små, då lekte de minsann så fint med sina skärmar, men dagens barn, de bara…” Nu vet vi ju inte vad som kommer att ta över vår rädsla, men vi vet att den dagen kommer. Och eftersom vi vet det, borde vi väl kunna gena lite genom den här cirkeln redan innan gen sluts? Vi borde kunna tänka kritiska tankar om våra egna tankar och inse att vi bara upprepar förbrukade argument, både om dagens ungdom och om nya företeelser.