Kategoriarkiv: Debatt

Barn har rätt till adekvat digital kompetens!

Den här texten får du läsa ett dygn efter att mina patrons har fått tillgång till den. Vill du också bli patron? Eller stötta mig på andra sätt? Här finns lite olika sätt, både sådana som kostar pengar och sådana som bara kostar lite arbete.

10 välrenommerade forskare krävde i Dagens nyheter den 12 juni att Sverige ska följa Norges exempel och införa rekommendationer gällande skärmtid för yngre barn, något jag skrev om i Göteborgsposten den 14 maj. Jag har nyligen genomfört en forskningsgenomgång om just skärmtid och jag ser stora problem med debattörernas text.

Min allvarligaste kritik är att deras krav inte finner stöd i forskningen om barn och skärmar. Tvärtom kan man säga att många studier har försökt visa på negativa effekter men funnit inga eller mycket små sådana. Frågan om skärmar inte är så enkel och entydig som debattörerna framställer det och vi kommer aldrig att kunna fastslå att skärmtid är vare sig bra eller dåligt i sig.

Vidare använder författarna en förrädisk retorik så att det framstår som om deras krav har stöd i forskning. De refererar exempelvis till en studie om barn och tv, där det tydligt framgår att man visserligen har funnit ett samband men inte kan fastställa att det skulle vara tv:n som orsakar barns försenade språkutveckling eller om det i vissa fall kan vara tvärtom. Självklart vet de 10 forskarna att ett samband inte nödvändigtvis är ett orsakssamband, ändå används referensen i en mening som antyder detta. Vilket för mig in på ytterligare en invändning: forskares ansvar.

Titlar som läkare och forskare signalerar att trovärdiga institutioner har utbildat, granskat och godkänt. Med sådana titlar följer ett ansvar att vara ärlig. Man får inte utnyttja sin titel för att fara med osanning eller vrida resultat så att de framstår som något de inte är. Det här handlar inte bara om ett ansvar mot sin titel och dess framtida trovärdighet, det handlar lika mycket om att ta ansvar för en positiv samhällsutveckling, där allmänheten så långt som möjligt kommer i åtnjutande av vetenskapliga landvinningar och känner förtroende för de yrken och institutioner som bidrar till dessa. När debattörerna antyder ett orsakssamband där inget sådant har kunnat bevisas tar de inte detta ansvar.

Att göra som de 10 forskarna föreslår och utfärda råd som innebär att barn får mindre tillgång till skärmar i hemmen och i förskolan vore ett gigantiskt experiment med en hel generation. Det vore att med berått mod ta bort kända skyddsmekanismer och luta sig tillbaka och se hur det går. I verkligheten är skärmarna här, vare sig vi vill det eller inte. Det ansvarsfulla är att se detta som ett imperativ: stötta barn att bli skärmstarka!

Digitaliseringen har inte bara gett oss ökade möjligheter till lärande, interaktion och avkoppling, den har också försett kommersiella och kriminella krafter med verktyg. Det är faktum vi har att förhålla oss till. I praktiken innebär det att vi måste hjälpa barn med den förståelse och de färdigheter de behöver för att hantera dessa risker. Många barn och unga har redan väl fungerande strategier för att få ut maximalt av nätets erbjudanden och samtidigt undvika farorna. Dessa strategier är dock inte resultatet av ett systematiskt pedagogiskt arbete utifrån forskning och beprövad erfarenhet, utan har utvecklats av barnen själva, på egen hand eller tillsammans med jämnåriga. Jag tror inte att det finns något annat kunskapsområde där forskare, författare och entreprenörer i alarmism så lättvindigt ignorerar forskningsrön och i praktiken uppmanar till att lämna barn och unga att själva identifiera och lösa allvarliga problem. Tvärtom finns det en stark tradition av att ständigt förbättra utbildningssystemet så att barn och unga ska få bättre förutsättningar. Låt oss följa den traditionen även när det handlar om digitaliseringen!

Jag är övertygad om att de 10 forskarna menar väl men de tycks ha låtit sig svepas med i ett narrativ som är svårt att stå emot. Egentligen handlar både debattartikeln och de refererade källorna om barns generella uppväxtvillkor. Författarna lyfter fram vikten av att barn har högkvalitativ interaktion med engagerade vuxna från tidig ålder, att de får ögonkontakt, får höra vuxna prata, utvecklar bra vanor vad gäller sömn och fysisk aktivitet. Det är helt okontroversiella resultat, som sedan länge ligger till grund för barnhälsovård och barnomsorg. Ingen säger emot dem! När de däremot försöker få till en koppling mellan bristen på ovanstående och skärmtid, då frångår de forskningen och ger istället uttryck för sina egna åsikter i frågan. Det får man naturligtvis göra men då måste det framgå i texten.

Den brittiska forskaren Amy Orben har kallat det här problemet för teknikpanikernas Sisyfoscykel; att varje generation forskare som studerar ny teknik börjar från början istället för att bygga vidare på tidigare forskning. Orben menar att vi måste lära oss av tidigare teknikpaniker och låta forskningen ta dessa resultat i beaktande. När ingen längre oroar sig för att radion ska påverka barns språkutveckling negativt, borde dagens forskning ta vid där radioforskningen slutade. När vi inte längre har forskare som påstår att hårdrockstexter kan leda till att unga blir satanister, borde dagens forskning börja i de insikter som följer av detta faktum. Istället för att baxa upp den där stenen på berget, om och om igen.

Det finns mycket mer att säga om debattartikeln men jag nöjer mig med detta just nu. Faktum är att jag ägnade två år åt att läsa in mig på området och skriva en bok så om du vill veta mer eller tycker att jag förklarar dåligt vill jag tipsa om att läsa Skärmstark – handbok för vuxna om unga och skärmar eller 4:e upplagan av Vad gör unga på nätet? Båda finns i alla nätbokhandlar och på de flesta bibliotek. Korta och lättlästa båda två!

Det finns allvarliga problem med ökat stillasittande och mindre tid utomhus. Det är dock en utveckling som började långt innan yngre barn fick tillgång till digitala enheter. Utvecklingen mot en alltmer passiv livsstil har betydligt mer komplexa förklaringar. Ska vi hitta lösningar på detta problem måste vi börja prata om vuxnas ansvar och se över hur vi har byggt upp samhället. Att yngre barn får sämre möjligheter att utveckla adekvat digital kompetens är inte ens en början på en lösning, det är bara att försöka undvika att själv ta ansvar.

***

Tycker du att det är viktigt att jag säger ifrån när den här typen av debatter drar igång? Då får du gärna stötta mig ekonomiskt. Det gör att jag kan ta det lite lugnt och inte måste springa på varje boll. Det gör också att jag kan ta en vecka då och då och läsa ny forskning och skriva mer. Det finns många sätt att bidra: läs om de olika sätten här.

Mina kommentarer till de 10 forskarna

10 välrenommerade forskare skrev i DN att yngre barn inte ska ”sättas framför skärmar”. Det är en text som prickar av många av de felslut och fula retoriska knep som jag skriver om i Skärmstark. Jag tyckte mig dock inte tid att skriva om allt, så jag fokuserade på tre punkter. Senare idag kommer texten ut här men den finns redan nu att läsa för den som är eller blir min patron.

Tycker du att det är viktigt att jag säger ifrån när den här typen av debatter drar igång? Då får du gärna stötta mig ekonomiskt. Det gör att jag kan ta det lite lugnt och inte måste springa på varje boll. Det gör också att jag kan ta en vecka då och då och läsa ny forskning och skriva mer. Det finns många sätt att bidra, även sådana som inte kostar pengar: läs om de olika sätten här.

”Ett litet bråk”

Tankesmedjan tar upp konflikten på Twitter mellan advokat Emma Persson och politikern Hanif Bali, eller ”ett litet bråk” som de kallar det. I själva verket handlar det om att Bali har dragit igång ett drev mot Persson och att media, kanske främst DN, har förvärrat det hela.

Tankesmedjan gör sig roliga på bådas bekostnad, vilket jag antar hör till genren. Det blir dock märkligt när de pratar om de två som om de vore likvärdiga motståndare och lika goda kålsupare. Faktum är att de antyder att Persson kanske är en godhetsknarkare, men inte för att de kommit på henne med att skrymta och lyfta fram sin godhet, utan för att hon verkar göra en massa bra saker. Det är alltså exakt den definition av godhetsknarkare som används av de reaktionära krafter som vill stänga gränserna och förbjuda tiggeri. Det betyder inte att jag tror att Tankesmedjans programledare är fascister, det betyder att jag ser att fascistisk retorik långsamt sipprar in i vardagens analyser och språkbruk och att jag ser en fara i det. Perssons hårda arbete för mänskliga rättigheter förminskas till att vara något hon gör för att få godhetspoäng. Det arbete som för övrigt leder till att hon ständigt utsätts för hat och hot.

Bali däremot har gjort sig en karriär på raka motsatsen; han har byggt upp en svans av hatare som hörsammar hans minsta vissling. Persson har ingen hatsvans. Hon har följare. Följare som antagligen är trogna nog att följa hennes uppmaning att protestera mot Balis behandling av henne. Bali är mycket medveten om att en del av hans följare utgör en hatsvans. Han vet också hur man hundvisslar, han vet vilka formuleringar som bara svansen uppfattar och som vi andra ser förbi. Svansen går till attack och Bali kan sitta lugnt i båten medan Tankesmedjan redovisar att han bara skrev en enda tweet, medan Persson satt uppe dag och natt och skrev 150. För det första skrev Persson alla sina tweets för att reda ut vad som hänt och för att freda sig mot hatet. Hon skrev inte hat till Bali. För det andra, när Tankesmedjan väljer att räkna tweets reducerar de en fråga om maktmissbruk till en matematisk fråga. De redovisar detta som om de hittat ett objektivt sätt att ringa in vad som är hat och inte. Ration 150-1 betyder alltså att hat inte föreligger. Bra att veta.

Även om Persson är högt utbildad och erfaren, framgångsrik i sitt yrke och dessutom genuint omtyckt som yrkesmänniska och privatperson, har Bali mer makt än Persson i den här konflikten. Vi andra kan sitta i våra trygga rum och skrocka lite åt hans burdusa stil och låta honom komma undan med skit eftersom pojkar alltid kommer att vara pojkar. Men för den som blir utsatt för hans påhopp finns inga trygga rum. Nu är det inget som Tankesmedjan  bryr sig om. Tvärtom tycker de att problemet med näthat verkar överdrivet och att det kanske rent av är så att Persson (ja nu kallar de inte henne så, utan väljer glatt att använda Balis nedsättande öknamn) gjort sig en karriär på att bli utsatt för drev, att det är hennes bränsle att vara ett offer. Här måste jag andas i fyrkant en stund. Det där är fan det äldsta argumentet för att slippa ta tag i problemet med kränkningar! ”Du gillar det lite, va?”

Det gjorde mig också bedrövad att en av programledarna sa att Persson påminner om hans lilla dotter som upptäckt att hon får uppmärksamhet när hon gjort sig illa och därför börjat göra sig illa hela tiden för att bli tröstad. Jag vet inte vad som är fulast; att man tror att den vuxna kvinnan ljuger om att hon blir utsatt för drev eller att man ser det lilla barnets behov av uppmärksamhet som något att förminska och skratta åt.

Hela inslaget uppvisar okunskap och ointresse för hur näthat fungerar. Det är också djupt oempatiskt. Jag kanske är yrkesskadad och överkänslig. Jag kanske saknar humor. Så kan det absolut vara. Faktum är att jag inte skrattar en enda gång när Tankesmedjan gör humor av att sparka på nån som redan ligger.

Filter blir inte en bättre idé för att man upprepar kravet

Pearson Scott Foresman, Public domain, via Wikimedia Commons

De politiker som krävde porrfilter fick ge en replik på vår replik, som jag berättade om tidigare. Jag kommer inte att försöka få in någon svar men jag kan inte riktigt släppa deras ohederlighet så jag skriver några rader här istället.

Deras text har fått rubriken Porrfiltren blir hela tiden bättre – ge upp ert motstånd, vilket inte behöver vara deras egen formulering, så jag förbigår den helt, även om den sammanfattar deras argument rätt bra. De säger i princip: lägg av nu, vi vet bäst. Inget mer. De bemöter inte våra argument över huvud taget, utan staplar floskler på varandra. Här är några exempel. Citat från deras text och min kommentar under varje citat.

… webbfilter är ett ”reason to speak”…

Det står så, med citattecken och allt! Vem de citerar är okänt och vad det ska betyda likaså. För dessa politiker räcker det alltså att påstå något och sen är det så?

Vi instämmer i vikten av kunskapsbaserade, reflekterande och icke-skambeläggande samtal i sexualundervisningen. Det är något vi arbetar för politiskt och vi gläds över regeringens beslut nyligen, där bland annat porrkritik och samtycke förs in i skolans sexualundervisning.

Ja, förutom då att ”porrkritik” inte nämns i pressmeddelandet. Men ni kanske har information som inte har publicerats? För jag hoppas verkligen inte att ni likställer ”Eleverna ska även ges möjlighet att utveckla ett kritiskt förhållningssätt till hur relationer och sexualitet framställs i olika medier och sammanhang, bland annat i pornografi” med ”porrkritik”, för isåfall blir jag mörkrädd på riktigt.

Filtren blir hela tiden bättre och de är här för att stanna. 

Källa på det, tack! (Kuriosa: Lite senare i samma stycke ger de textens enda referens; Porrfri barndom, som definitivt inte är några experter, varken vad gäller filter eller unga och pornografi, utan mer kan liknas vid nån typ av moraliska entreprenörer.) Jag menar inte att en debattext måste ha referenser, men påståenden som går emot all forskning borde ha en rudimentär källhänvisning.

Även om Dunkels säger att vi har ”bristande digital kompetens” samt är ”teknikoptimister” är det väl magstarkt att hävda detsamma om de 200 kommuner som använder webbfilter…

Ja, jag säger det därför att ert agerande är själva definitionen på bristande digital kompetens, dvs ni saknar kunskaper om teknikens möjligheter och begränsningar samt sociala och pedagogiska aspekter av teknikanvändning. Teknikoptimism är att överskatta teknikens möjligheter och sätta alltför stor tilltro till att t ex mänskliga och pedagogiska problem kan lösas med hjälp av teknik. Era krav ganska exakt.

Däremot tror jag inte att de 200 kommunerna lider av samma åkomma, där handlar det nog mer om att det är svårt att stå emot trycket från skickliga lobbyister som vet hur man engagerar vårdnadshavare att gå ens ärenden. Beslutsfattare i skolor och kommuner är redan hårt trängda tidsmässigt och ekonomiskt och det utnyttjas skamlöst av lobbyister.

Det vore betydligt mer konstruktivt om de engagerade sig i att säkerställa att de filterlösningar som nu kommer, blir så bra och träffsäkra som möjligt. För våra barn och ungdomars bästa.

Fast det är inte vårt ansvar att uppfylla era fantasier. Som vi skrev i vår replik: det ni kräver existerar inte. Det är en fantasiprodukt. Jag förstår hur den fantasin har uppstått och jag skulle ställa mig i första ledet tillsammans med er om det verkligen existerade ett enkelt sätt att skydda barn och unga från all skit som finns på och utanför nätet. Det vore underbart! Men nu är det så att det inte finns någon sådan lösning, lika lite som det finns drakar och enhörningar och jag är ledsen att behöva vara den som berättar detta för er.

Eller nej, det är jag inte förresten. Jag är inte ett dugg ledsen att vara den som kritiserar er. Jag tycker att ni är oansvariga, både genom att ni driver frågan om filter, genom att ni svarar på våra argument med goddag yxskaft och att ni plockar ut mig och nämner mig vid namn. Det är oförskämt mot mina medförfattare, som är de som har kunskaper i det som borde vara sakfrågan: barns och ungas relationer till sex och porr. Jag har bara bidragit med kunskap om det som borde ha avfärdats för länge sedan: idén om att det skulle gå att filtrera bort oönskat innehåll och samtidigt skydda barn och unga och deras rättigheter.

Men det är också så att ni genom att plocka ut just mig och nämna mig vid namn upprepade gånger pekar ut mig som fienden i en redan mycket infekterad debatt. Genom denna lilla manöver utsätter mig för hatsvansen. Jag tror inte att ni menar att göra det, jag tror helt enkelt inte att ni är insatta i frågan tillräckligt mycket. Vilket inte gör det ett dugg bättre.

Som politiker, som dessutom spelar barnkortet i båda era texter, borde ni ha högre krav än så på er själva.

Okunnigt och skadligt att förespråka porrfilter

Det börjar bli riktigt tjatigt att säga samma saker om och om igen men när förespråkarna för innehållsfilter inte ger sig och inte låter sig påverkas av detaljer som fakta, då är det inget annat att göra än att upprepa sig.

Fyra politiker krävde porrfilter i GP under rubriken Skydda barnen från våldsporren med gratis filter från operatören. Det var den vanliga sörjan av vandringssägner, djup okunskap om både porr, skola och teknik och en närmast rörande teknikoptimism. Vårt svar: Okunnigt och skadligt att förespråka porrfilter.

Trots att alarmism och moralism är det som hörs och syns mest, är det många som inte hörsammar deras lättgenomskådade retorik. Det märktes inte minst när jag teamade upp med Eli Linderhom och Siri Lindqvist och skrev en replik och vi fick fin hjälp från andra som språkgranskade och kom med förslag. Det märks också idag när vår replik finns ute. Många hör av sig och säger att de trodde de var ensamma med sina tvivel på att porren ligger bakom det sexuella våldet och att filter skulle utgöra en lösning. Självklart kommer rationella lösningar att vinna mark i längden, jag vägrar tro annat. Problemet är att barn och unga far illa för varje dag som de reaktionära får äga frågan. Därför fortsätter vi att tjata.

Vill du veta mer om varför filter är en sån usel idé?

Internetstiftelsen har en satsning som heter Föräldraskap, där de bland annat har intervjuat Ulf Dalquist, analytiker och expert på mediefrågor på Statens Medieråd: Därför kommer inte ett filter skydda ditt barn mot porr.

Jag har också sammanfattat problemen med innehållsfilter i en Q&A om porrfilter.

Vill du veta mer om porr?

Internetstiftelsens satsning Föräldraskap har också en podd, där olika experter bjuds in och får prata om en aktuell fråga. Nätporr heter avsnittet där sexologen Kalle Norwald är gäst. Lyssna även på Koll eller överkoll? där Henrik Pallin, kurator och expert på ungas nätanvändning är gäst.

Samhällsglappet

”I Upsala klagades öfver studiernas förfall och ett hotande barbari. Okunnighet hos dem som lära, och olust hos dem som skola läras, gifva icke stora framsteg.” Gustaf Johan Ehrensvärd 1776

Ni har säkert hört om förfallet. Antagligen finns det inte ett fikabord i hela landet där det inte talats illa om dagens ungdom de senaste veckorna. Ända sedan UR (av alla!) släppte trailers till Skrivglappet har det mullrats på ledarsidor och i uppföljande artiklar.

Redan här vill jag säga att jag inte har sett filmen och inte heller kommer att göra det. Dels har jag hört klipp och sett referat, dels har jag hört allt förut. Den här debatten är nämligen som en månfas, som återvänder likadan som sist, försvinner ett litet tag och återvänder likadan som sist. Jag tycker ärligt talat att det borde kännas lite skämmigt att upprepa det som har sagts om ungdomen och språket i alla tider. Bilden ovan är från De la Gardiska archivet eller handlingar ur Grefl. De la Gardiska Bibliotheket på Löberöd, Volym 8.

Skillnaden mot månfaser är dock att juvenism inte är en naturkraft, lika lite som rasism, sexism, transhat och funkhat är naturkrafter. Vi kan skärpa oss. Svårare än så är det inte att få bukt med det förmenta skrivglappet. Att vi tycker oss se ett förfall beror på ett antal saker, jag tänkte ta upp två.

Det beror på att vi tycker om att göra mönster av det vi ser. Vi försöker inordna allt vi möter i en struktur där det får mening. Livet skulle vara svårt annars, om vi tvingades omvärdera hela vår världsbild flera gånger om dagen. Därför tolkar vi gärna saker så att de passar bättre in i den struktur, världsbild, pussel eller hur vi väljer att tänka om det ramverk i vilket vi placerar in det vi erfar. Ett problem är dock att vår struktur inte är statisk eller given från ovan, den är formad. Eller snarare den formas. Vi bygger upp, underhåller, lagar, stöttar denna struktur varje dag, varje ögonblick. Så när vi hör någon säga att dagens ungdom inte kan skriva är det lätt hänt att det passar in i den struktur vi bär på, där unga är sämre än vuxna, där det gamla är bättre än det nya, där det nya kanske även hotar det gamla. Eftersom det är lättare att placera in en utsaga i det existerande systemet, det går ju av bara farten, bryr vi oss inte alltid om att granska utsagan intellektuellt. Den får bara passera förbi vårt medvetna tänkande och hoppa rakt in i strukturen. För där har vi redan ett fack för allt som spär på vårt förakt för ungdomen och deras kunskaper, erfarenheter och preferenser. Klappat och klart!

Det beror också på att samhället har genomgått stora förändringar. Det är inte längre konkurrens om högre utbildningsplatser, med undantag för ett fåtal högstatusutbildningar. En universitetsutbildning är inte längre en statusmarkör på samma sätt som det en gång var. Nästan alla ungdomar går igenom gymnasiet och en stor del läser även på universitetet. Det är en enorm förändring och en förändring som gör att vi måste anpassa utbildningen. Och det svider för många som har investerat i en högre utbildning på den tiden då det faktiskt gav högre status att vara filosofie doktor, t ex. Det var t o m fint att vara fil. lic. en gång i tiden! Alternativet till att förändra utbildningen och följa med i utvecklingen är ju att backa bandet. Om vi vill att högre utbildning ska vara lika fint och exklusivt som det var förr och om vi vill att bara den som redan kan eller är beredd att lära sig akribi ska få läsa på universitet, då måste vi ju strypa tillgången så att det blir konkurrens och sparka ut en stor del av studenterna till en obefintlig arbetsmarknad.

Det här som händer nu är den enda vägen framåt; att vi lossar lite på slipsen och funderar över vad vi har språket till (att kommunicera), om vi verkligen vill ha ett klassamhälle (nej) och om det verkligen är de yngre som ska ändra sig för att passa in i forntiden (nej).

Vi kan skärpa oss och erkänna att det svider men att det självklart är värt det. För varje ny doktor sjunker min status lite och jag välkomnar det med öppen famn och söker mitt värde annorstädes.

*******

Fotnot: För säkerhets skull listar jag här två saker som jag inte har tagit upp i min text därför att jag valde att fokusera på två strukturella problem. Eftersom jag redan nu vet att detta val kommer att orsaka vrede hos vissa, nämner jag dem helt kort så slipper de höra av sig med ilskna meddelanden som börjar med ”Jag måste bara få säga…”

  1. Idag har vi de facto en utveckling där det finns barn som går ut skolan utan att lära sig läsa, skriva och räkna. Det är ovärdig ett rikt land som Sverige, men det beror inte på att skolan får ett sämre underlag idag utan på att vi medvetet har offrat vissa elever för att riskkapitalbolag ska kunna ta ut vinster ur vårt skattesystem.
  2. Notera att jag inte säger att alla ska få stava som de vill. Jag säger inte heller att anpassningen ska ske genom att förenkla utbildningen. Jag säger bara att vi måste granska våra privilegier och fundera över hur viktigt det är med akribi och noga studera förändringar i skriv- läs- och talmönster som sker. Eftersom sådana alltid sker. Det är självklart att vi ska ge barn ett rikt ordförråd och lära dem hur ord stavas och uttalas, men kanske inte genom att gillra fällor i högskoleprovet, kriga på med de och dem och göra oss lustiga över hur dumma de är. Vi ska låta barn möta olika miljöer så att de ser många olika sätt att tala, men vi ska inte cementera klassamhället genom att ingjuta respekt för akademin eller blind tillit till auktoriteter. Vi ska entusiastiskt locka med oss barn ner i läsarträsket så att de aldrig mer vill lämna det, men vi ska inte tro att det nödvändigtvis görs genom att de läser alla de underbara klassiker som vi själva läste i den åldern eller att det ens görs via böcker.

Det vet man ju själv hur det är

Många känner sig kallade att ha en åsikt om det läge som har uppstått. Sverige är ett land med 10 miljoner epidemiologer, som Stormens utveckling uttryckte det. Det är också många som känner sig kallade att ge andra goda råd. Det är såklart fint, men det många missar är att alla inte är som de själva. När jag lyssnar på poddar, läser tidningsartiklar och blogginlägg på temat Så klarar du krisen är det en sak som slår mig: förvånansvärt många av de som känner sig kallade utgår från sin egen situation och tycks inte ha en aning om att folk är lite mer olika än så. Det finns många olika sätt att vara människa och många olika sätt att hantera en kris. T ex är det många av oss som inte alls hamnar i kris bara för att vi tvingas vara hemma mycket. Tvärtom ökar det psykiska välbefinnandet hos många när det inte längre finns dagliga krav på att umgås med andra, tvångsfika på jobbet, gå ut på krogen, gå på middagar, bjuda hem folk, osv. Det finns också många av oss som tycker att isoleringen är svår att hantera, som känner sig ensamma och behöver prata med andra för att inte bli tokiga, men som inte behöver det minsta lilla råd om hur det ska göras eftersom de redan är digitaliserade ut i fingerspetsarna.

Jag tänkte ta ett exempel och det är verkligen bara ett exempel. Det finns många som gör likadant och jag vill egentligen inte peka ut någon bara för att de har svårt att tänka utanför sin egen grupptillhörighet. Det är mer fenomenet jag är ute efter, då jag ser det så ofta inom mitt forskningsfält. T ex har jag skrivit om det under rubriken Det vet man ju själv…

Exemplet jag vill använda är från en av mina favoritpoddar, Choiceology. Suveräna programledaren Katy Milkman ville som alla andra göra ett coronaavsnitt och hon siktade in sig på Coping Amid the Crisis. Som vanligt hade Dr Milkman kontaktat en forskare med relevant kunskap, i det här fallet psykologen Laurie Santos. Trots att hela podcasten bygger på att vetenskap är viktigt och gästen är forskare sitter de och säger saker som ”vi trodde väl aldrig att vi skulle delta i en yogaklass i vårt eget hem, via telefonen!”. Och det stämmer antagligen att varken Dr Milkman eller Dr Santos har gjort det men det hade inte krävts en särskilt stor ansträngning att ta reda på att det finns de som redan gör det och som även berättar om varför de gör det. Det hade inte heller varit så svårt att använda ett mer inkluderande språkbruk, som jag försökte göra i stycket ovan. Genom att säga ”några av oss tycker att det här är konstigt” hellre än ”vi tycker att det här är konstigt” eller ”de av oss som är yngre” snarare än ”de yngre” markerar en att det finns många olika sätt att vara och att vi ändå är ett vi. Samtidigt som alla slipper bli inkluderade i ett vi som vi ändå inte känner igen.

Några av oss tycker att det är mycket irriterande. Inte alla, men några av oss.

Almedalen 2019

Lämna ett svar
Bild från ett av förra årets roligaste arrangemang.

I år kommer jag att vara på plats i Almedalen hela veckan. Om du vill träffas, skriv till mig i Messenger eller texta mig på 0702735323.

Jag har ett späckat schema men bara ett officiellt uppdrag i år, seminariet Experimentet som revolutionerade världen – i år fyller internet 30 år: På 30 år har internet gått från att vara ett militärt experiment, till att idag vara en självklar och nödvändig del av våra liv. Hur gick det till, och hur ser internets framtid ut?

Panelen består av
Elza Dunkels, Internet- och pedagogikforskare, Umeå universitet
Anne-Marie Eklund-Löwinder, Säkerhetschef, Internetstiftelsen
Marcin de Kaminski, tidigare nätaktivist och grundare, Piratbyrån
Carolina Olsson, Moderator

Samtalet livesänds här.

Norrköpings kommun med flera nappade på min idé om ett födelsedagsseminarium om hur vi kan göra webben ännu bättre. Hen börjar vara lite krasslig redan på sin 30-årsdag och så kan vi ju inte ha det. Inspirerad av #fortheweb har jag arbetat med ett par idéer och denna fick jag alltså napp på. Mer om mina idéer kommer under året.

Det betyder att jag har tid för fler uppdrag, så hör av dig om du behöver en driven talare, paneldeltagare, moderator och idéspruta. Jag pratar gärna om: digitalisering i allmänhet och i skolan, skärmtid i allmänhet och för yngre barn i synnerhet, digital detox och andra tokerier, näthat, nätkärlek, strategier och motstrategier, #metoo, patriarkatet i allmänhet, sexism och juvenism i synnerhet.

Skolans digitalisering bör inte stoppas – tvärtom!

Lämna ett svar

Detta är en debattartikel som infördes i SvD 5 mars 2019.

Torkel Klingberg skriver i SvD den 23/2 att digitaliseringen av skolan sker i blindo och att försiktighetsprincipen borde användas innanutvecklingen får fortsätta. Försiktighetsprincipen används av bl a läkemedelsbranschen som ett sätt att undvika framtida läkemedelskatastrofer, genom att den som vill sälja ett läkemedel först måste visa att produkten är ofarlig. Digitaliseringen är dock inte en produkt, så vi kan inte applicera försiktighetsprincipen rakt av. Vissa produkter som möjliggör digitaliseringen är visserligen produkter: plattor, datorer, träningsarmband, mobiltelefoner, tv, wifi-styrd belysning. När det gäller sådan teknik kan vi kräva att de ska vara testade så att de är säkra innan de lanseras. Att jämställa digitaliseringen med de tekniska prylarna vore dock lika osmidigt som att jämställa sjuk- och hälsovården med läkemedelsindustrin; de hör självklart ihop men de inte är sammanlänkade så till den grad att vi kräver ett stopp för hela den medicinska forskningen och praktiken bara för att vi är kritiska till läkemedelsindustrin. Klingberg menar att skolans digitalisering borde stoppas tills vi vet mer. Jag säger tvärtom! Ska försiktighetsprincipen baseras på forskning om ungas nätanvändning borde försiktigheten vändas åt andra hållet. Vi borde se till att alla barn kan granska information, att de förstår när mobilen blir ett hinder och när den tillför något, hur de undviker att blir lurade av bedragare och sexuella förövare, tills vi helt säkert vet att det är riskfritt att sluta lära ut sådant.

Klingberg refererar till studier från främst USA och ett par egna erfarenheter som visade att det är svårare att läsa digital text. Klingberg menar att slutsatsen blir att stoppa digitaliseringen medan vi studerar detta närmare. Jag säger tvärtom! Även om resultaten skulle bli desamma, att skärmläsning ställer andra krav på läsaren än pappersläsning, är detta en tydlig fingervisning om att skolan borde bli bättre på att lära ut skärmläsning. Om inte skolan lär ut digital kompetens, hur ska elever då lära sig behärska digitala enheter? De elever som går i skolan idag måste kunna detta, oavsett vad vi tycker om den saken. Det är faktiskt värre än så; även de elever som har gått i skolan de senaste årtiondena borde ha fått med sig detta ut i livet. Vi har haft allmän tillgång till plattor och smarta telefoner i ett årtionde redan, och till internet i snart trettio år och ändå går årskull efter årskull ut utan att skolan har bidragit till deras digitala kompetens. Det betyder inte att alla dessa elever saknar kunskaper, tvärtom, men det betyder att de inte fått utveckla sina kunskaper systematiskt, utifrån en läroplan, med alla fördelar som kommer med det.

Vi måste sätta oss över känslan av att utvecklingen rusar iväg åt fel håll. Samhällets digitalisering är bara en följd av den tekniska utvecklingen, inte något som vi har att ta ställning för eller emot. Vi ska inte fråga oss hur vi kan stoppa utvecklingen, utan hur vi kan bli bättre på att stötta barn och unga så att de undviker risker och får ut maximalt av möjligheterna. Självklart ska vi kritiskt granska allt nytt som dyker upp, vi ska fråga oss om det nya verkligen är så bra som det påstås och vi ska tänka igenom var det finns risker. Samtidigt måste vi vara lika kritiska till det som inte är nytt, det som är så invant att vi inte längre ser det. Annars är risken stor att vi romantiserar det vi känner till, det som utgjorde vår egen uppväxt, även i de fall där allt inte var så rosenskimrande för alla.

Vuxna är sårbara när det kommer till barn, oavsett om vår relation är personlig eller professionell. Vi vill skydda dem och det gör oss till tacksamma mottagare av larmrapporter. Dessvärre är det så att den som är rädd är ett sämre stöd för barn. Klingbergs enda bidrag till debatten när han målar upp ett skräckscenario med hjälp av ord som digitaliseringsträsket och kunskapsras, är att sprida obefogad oro till vuxna som i många fall redan är oroade. Det är direkt oansvarigt.

Elza Dunkels

Elza Dunkels är docent i pedagogiskt arbete och internetforskare vid Umeå universitet.

Almedalen 2018 – uppdaterad

Lämna ett svar

Här har ni mitt program under Almedalsveckan. Kom fram och säg hej om du ser mig!

Uppdatering

Idag söndag 1/7 gör jag ett inhopp i den ohyggligt namnkunniga panelen

Gigekonomin, influencers och journalistiken. Hur står det till med etiken och demokratin?

Jag ersätter Lovett Jallow (!!!!) som är sjuk. Jag önskar henne såklart snabb bättring och att vi får sitta i panelen båda två.

På måndag har jag fyra programpunkter. Puh! Men alla fyra är så viktiga så det är bara att kriga på. Jag får prata om porrfilter, ungas psykiska ohälsa och #metoo.

Behövs digitala eller analoga innehållsfilter i skolan?

Pornografi och annat olämpligt material är något som våra elever möter dagligen i sin skolmiljö. Hur kan vi på bästa sätt stötta och förhindra att eleverna utsätts för olämpligt material? Digitaliseringen förändrar och utvecklar många områden, hur ser framtiden ut för smarta digitala filter?

Våld, sexuella övergrepp och psykisk ohälsa – 50.000 samtal med barn och unga

Tjej-, trans- och ungdomsjourerna i Sverige är tillsammans den största aktören för stöd på nätet. Antalet stödsamtal till jourerna har ökat enormt men verksamheterna bygger på ideella krafter och resurserna är otillräckliga. Hur ska politikerna ta ansvar för barn och ungas utsatthet?

Så går vi vidare efter metoo?

Metoo slog ner som en bomb i höstas. Yrkesgrupp efter yrkesgrupp startade uppror och krävde förändringar. Men var har skett och hur tar vi oss vidare?

Digitalisering och psykisk hälsa – hur får vi ungdomar att må bättre? 

Trenden kring psykisk hälsa bland unga är omdebatterad, så även hur våra uppkopplade liv påverkar – mobilen orsakar stress och sömnbrist, men är också en källa till glädje. Vad funkar, vad funkar inte och vad kan vi göra annorlunda i digitaliseringen?

På tisdag deltar jag i ett frukostmöte och berättar om mitt samarbete med Telenor kring källkritik på nätet. Det är ett event med personlig inbjudan så det finns inte med i programmet.

På onsdag får jag prata ännu mer källkritik. Hurra! Detta är en av de bokningar jag hade förra året, när jag ställde in pga NMR. Så det känns extremt roligt att ATEA (som har ett digert program i år) ville ha dit mig i år. Denna gång förstärkt med IIS Björn Appelgren (här har ni Björns programpunkter).

Hur kan barn och unga bli medvetna källkritiska mediekonsumenter?

Det talas mycket om hur viktigt det är att barn och unga lär sig skilja sant från falskt och att de utvecklar sin källkritiska förmåga. Ett problem som det talas mindre om är att många vuxna har svårt att navigera bland sanningar och desinformation på nätet. Hur kan skolan hantera denna utmaning?

Som sagt: ser du mig i vimlet, stoppa mig och säg hej! Och kom på alla mina seminarier!