Barn har rätt till adekvat digital kompetens!

Den här texten får du läsa ett dygn efter att mina patrons har fått tillgång till den. Vill du också bli patron? Eller stötta mig på andra sätt? Här finns lite olika sätt, både sådana som kostar pengar och sådana som bara kostar lite arbete.

10 välrenommerade forskare krävde i Dagens nyheter den 12 juni att Sverige ska följa Norges exempel och införa rekommendationer gällande skärmtid för yngre barn, något jag skrev om i Göteborgsposten den 14 maj. Jag har nyligen genomfört en forskningsgenomgång om just skärmtid och jag ser stora problem med debattörernas text.

Min allvarligaste kritik är att deras krav inte finner stöd i forskningen om barn och skärmar. Tvärtom kan man säga att många studier har försökt visa på negativa effekter men funnit inga eller mycket små sådana. Frågan om skärmar inte är så enkel och entydig som debattörerna framställer det och vi kommer aldrig att kunna fastslå att skärmtid är vare sig bra eller dåligt i sig.

Vidare använder författarna en förrädisk retorik så att det framstår som om deras krav har stöd i forskning. De refererar exempelvis till en studie om barn och tv, där det tydligt framgår att man visserligen har funnit ett samband men inte kan fastställa att det skulle vara tv:n som orsakar barns försenade språkutveckling eller om det i vissa fall kan vara tvärtom. Självklart vet de 10 forskarna att ett samband inte nödvändigtvis är ett orsakssamband, ändå används referensen i en mening som antyder detta. Vilket för mig in på ytterligare en invändning: forskares ansvar.

Titlar som läkare och forskare signalerar att trovärdiga institutioner har utbildat, granskat och godkänt. Med sådana titlar följer ett ansvar att vara ärlig. Man får inte utnyttja sin titel för att fara med osanning eller vrida resultat så att de framstår som något de inte är. Det här handlar inte bara om ett ansvar mot sin titel och dess framtida trovärdighet, det handlar lika mycket om att ta ansvar för en positiv samhällsutveckling, där allmänheten så långt som möjligt kommer i åtnjutande av vetenskapliga landvinningar och känner förtroende för de yrken och institutioner som bidrar till dessa. När debattörerna antyder ett orsakssamband där inget sådant har kunnat bevisas tar de inte detta ansvar.

Att göra som de 10 forskarna föreslår och utfärda råd som innebär att barn får mindre tillgång till skärmar i hemmen och i förskolan vore ett gigantiskt experiment med en hel generation. Det vore att med berått mod ta bort kända skyddsmekanismer och luta sig tillbaka och se hur det går. I verkligheten är skärmarna här, vare sig vi vill det eller inte. Det ansvarsfulla är att se detta som ett imperativ: stötta barn att bli skärmstarka!

Digitaliseringen har inte bara gett oss ökade möjligheter till lärande, interaktion och avkoppling, den har också försett kommersiella och kriminella krafter med verktyg. Det är faktum vi har att förhålla oss till. I praktiken innebär det att vi måste hjälpa barn med den förståelse och de färdigheter de behöver för att hantera dessa risker. Många barn och unga har redan väl fungerande strategier för att få ut maximalt av nätets erbjudanden och samtidigt undvika farorna. Dessa strategier är dock inte resultatet av ett systematiskt pedagogiskt arbete utifrån forskning och beprövad erfarenhet, utan har utvecklats av barnen själva, på egen hand eller tillsammans med jämnåriga. Jag tror inte att det finns något annat kunskapsområde där forskare, författare och entreprenörer i alarmism så lättvindigt ignorerar forskningsrön och i praktiken uppmanar till att lämna barn och unga att själva identifiera och lösa allvarliga problem. Tvärtom finns det en stark tradition av att ständigt förbättra utbildningssystemet så att barn och unga ska få bättre förutsättningar. Låt oss följa den traditionen även när det handlar om digitaliseringen!

Jag är övertygad om att de 10 forskarna menar väl men de tycks ha låtit sig svepas med i ett narrativ som är svårt att stå emot. Egentligen handlar både debattartikeln och de refererade källorna om barns generella uppväxtvillkor. Författarna lyfter fram vikten av att barn har högkvalitativ interaktion med engagerade vuxna från tidig ålder, att de får ögonkontakt, får höra vuxna prata, utvecklar bra vanor vad gäller sömn och fysisk aktivitet. Det är helt okontroversiella resultat, som sedan länge ligger till grund för barnhälsovård och barnomsorg. Ingen säger emot dem! När de däremot försöker få till en koppling mellan bristen på ovanstående och skärmtid, då frångår de forskningen och ger istället uttryck för sina egna åsikter i frågan. Det får man naturligtvis göra men då måste det framgå i texten.

Den brittiska forskaren Amy Orben har kallat det här problemet för teknikpanikernas Sisyfoscykel; att varje generation forskare som studerar ny teknik börjar från början istället för att bygga vidare på tidigare forskning. Orben menar att vi måste lära oss av tidigare teknikpaniker och låta forskningen ta dessa resultat i beaktande. När ingen längre oroar sig för att radion ska påverka barns språkutveckling negativt, borde dagens forskning ta vid där radioforskningen slutade. När vi inte längre har forskare som påstår att hårdrockstexter kan leda till att unga blir satanister, borde dagens forskning börja i de insikter som följer av detta faktum. Istället för att baxa upp den där stenen på berget, om och om igen.

Det finns mycket mer att säga om debattartikeln men jag nöjer mig med detta just nu. Faktum är att jag ägnade två år åt att läsa in mig på området och skriva en bok så om du vill veta mer eller tycker att jag förklarar dåligt vill jag tipsa om att läsa Skärmstark – handbok för vuxna om unga och skärmar eller 4:e upplagan av Vad gör unga på nätet? Båda finns i alla nätbokhandlar och på de flesta bibliotek. Korta och lättlästa båda två!

Det finns allvarliga problem med ökat stillasittande och mindre tid utomhus. Det är dock en utveckling som började långt innan yngre barn fick tillgång till digitala enheter. Utvecklingen mot en alltmer passiv livsstil har betydligt mer komplexa förklaringar. Ska vi hitta lösningar på detta problem måste vi börja prata om vuxnas ansvar och se över hur vi har byggt upp samhället. Att yngre barn får sämre möjligheter att utveckla adekvat digital kompetens är inte ens en början på en lösning, det är bara att försöka undvika att själv ta ansvar.

***

Tycker du att det är viktigt att jag säger ifrån när den här typen av debatter drar igång? Då får du gärna stötta mig ekonomiskt. Det gör att jag kan ta det lite lugnt och inte måste springa på varje boll. Det gör också att jag kan ta en vecka då och då och läsa ny forskning och skriva mer. Det finns många sätt att bidra: läs om de olika sätten här.

1 tanke på “Barn har rätt till adekvat digital kompetens!

  1. Pingback: Digital absolutism gynnar inte barnen - Piratpartiet

Kommentarer är stängda.