Kategoriarkiv: Digital kompetens

Föräldraskap och alarmism

Jag la upp ett inlägg där jag ironiserade över att en familj i Kanada stämmer Fortnite för att de ska ha gjort deras barn beroende. Det var antagligen lite onödigt att skoja om det men jag tyckte att jag hade en sån bra caption så jag gjorde det ändå. I själva verket finns det rätt allvarliga problem bakom nyheten och jag tänkte skriva lite mer utförligt om dessa. Vill du fördjupa dig ännu mer kan du läsa Skärmstark.

Säg att du inte orkar ta ansvar för ditt barn utan att säga det.

Det finns många ingångar i problemet med att familjen valde den juridiska vägen. En viktig ingång är synen på föräldraskap. Vi vet naturligtvis inget om hur familjen i fråga har det så jag diskuterar detta mer generellt. Den ökade kunskapen om barn har gjort att vi tar hand om barn bättre. Vi vet mer om vad som kan utgöra ett stöd för barn och vad som kan skada under uppväxten. Det är positivt. Samtidigt har det satt mer press på de vuxna kring barnet, eftersom vi vet att allt vi gör får konsekvenser. Att vi vet mer har också lett till en ökad grad av professionalisering av uppväxten, på gott och ont. Det är bra att föräldrar vågar söka hjälp när det inte fungerar på olika sätt men inte lika bra att många vuxna känner sig vilsna och inte vågar lita på att de klarar sig utan proffs, som att dra in jurister, t ex.

Det faktum att vi vet mer och därför oroar oss mer utnyttjas av entreprenörer i alarmism och moralism. I tider då många oroar sig för något nytt dyker de upp och skrämmer och varnar. Det kan vara allt från seriösa organisationer som ser frågan som viktig för sin målgrupp till cyniska charlataner som utnyttjar folks oro för att tjäna pengar. Vi människor är som regel rätt generösa mot dem som varnar för olika saker. Vi tycks utgå från att de har tagit reda på hur saker ligger till och deras retorik gör det svårt att tro att de skulle sprider osanningar, medvetet eller omedvetet. Media tar tacksamt emot chansen att presentera upprörande innehåll och plötsligt har allmänheten fått höra samma sak från flera olika källor. Och då är det väl sant, eller hur? Följden blir att entreprenörerna i stor utsträckning får styra det offentliga samtalet och på så sätt kan onödig och ibland direkt farlig oro få spridning.

När alarmism får styra samtalet om ett fenomen är risken stor att man letar på fel ställen när man vill lösa problem. När lösningen på det ökande stillasittandet blir att barn inte ska ha skärmar, då döljer man det faktum att många vuxna har en stillasittande livsstil och för det vidare till sina barn. Att ta bort skärmarna blir en praktisk lösning för de vuxna, eftersom de inte behöver anstränga sig, men det löser ju inte det egentliga problemet.

En annan nackdel med onödig och överdriven oro är att den som av olika skäl befinner sig utanför normen riskerar att få det sämre. Om alarmismen skapar en norm som säger att skärmtid inte är bra, då riskerar det att drabba de barn och unga som har fått bättre livsvillkor tack vare digitaliseringen. Det där funderar jag på när jag hör uppmaningar om att förbjuda eller kraftigt begränsa skärmtid generellt. Hur tänker de om barn som lever med olika typer av problem, där skärmarna kan vara en del av lösningen? Eller gäller rekommendationerna bara en viss typ av familj? Hur vet de vilka barn som kommer att klara sig utan att utveckla digital kompetens? Jag tycker att det är modigt, på gränsen till dumdristigt, att gå ut med rekommendationer som inte baserar sig på mer än en känsla av att det antagligen inte är bra. Själv är jag inte så modig, utan vill gärna ha rejält på fötterna när jag går ut med råd till andra.

I alla tider har man trott att nya företeelser skapar beroende. Läkare och psykologer har vittnat om hur de har mött patienter som ådragit sig järnvägssjuka, fått tillplattad hjärna pga bilåkning, har förvrängt ansikte pga cykling. Vid varje teknikintroduktion har hjärnan varit i fokus, precis som nu. Förr vittnade de professionella om patienter som utvecklat galenskap av att ägna sig åt det nya, idag formulerar sig experterna lite mindre drastiskt. Idag kan man höra saker som att vår förståelse blir lidande, att barns språkutveckling försenas, att det nya sättet leder till snuttifiering av kunskaper. Det senare argumentet användes för övrigt redan av de gamla grekerna. Inget av dessa påståenden har något stöd i forskning. Möjligen med en extremt generös tolkning av vad som kan räknas som forskningsstöd, där man tar med tendentiös tolkning av tendentiös forskning, men det är naturligtvis inte önskvärt.

Jag får ofta höra att någon vill höra båda sidor av saken. Att det skulle finnas två likvärdiga perspektiv och att jag bara presenterar det ena. Så är det inte. Det här handlar inte om att ställa olika forskningsresultat mot varandra och se vilken sida som vinner. Jag har inte ens bedrivit någon forskning som skulle kunna bevisa att skärmar inte är farliga! Jag ifrågasätter bara de premisser som ligger till grund för den forskning som påstår sig visa att skärmar är farliga. Alla studier har antaganden i bakgrunden, antaganden som inte i sig ifrågasätts men som utgör basen för de frågor som studien ställer. T ex utgick äldre astronomiska studier från att solen snurrade runt jorden, vilket betydde att de resultat de fick bara var giltiga inom den specifika logiken. Det är inget vi har nytta av idag. Vi måste således granska vilka förgivettaganden som forskarna gör allra först. Om de är giltiga kan vi gå vidare och granska studien, dess resultat och hur resultatet presenteras. Om de inte är giltiga kan vi bara lägga den forskningen åt sidan. Vi har ingen nytta av sådana studier och det är hela min poäng egentligen. Jag hävdar inte att allt man gör med skärmar är ofarligt eller att spelande inte kan utgöra ett problem. Jag pekar bara på att premisserna i väldigt många av de mest citerade studierna om skärmar och barn är fel. De förutsätter att barn är en homogen grupp, att skärmanvändning är en enhetlig aktivitet och att det går att utläsa vilken av alla faktorer i ett barns liv som påverkar dem negativt. Det är befängda premisser om jag får vara rak och tydlig. Fullkomligt befängda! Jag orkar inte ens bemöta dem! Istället borde de som säger saker som att barns språkutveckling försenas få kritiska frågor. Den som påstår något så udda borde avkrävas bevis, så att vi andra kan lägga energi på vettigare saker.

Jag tänker mig att vi borde se den här upprepningen av oro som en varning. Vi borde dra slutsatser av det faktum att historien upprepat sig och att det vi hör idag om skärmar är ett eko från förr; man har bara bytt ut företeelsen och i vissa fall diagnoserna. Framför allt tycker jag att forskare borde använda sig av den kunskapen för att kritiskt granska de premisser som ligger till grund för just deras studie. Annars fortsätter det sisyfosarbete, som Amy Orben så träffande uttrycker det, där varje generation forskare tvingas baxa upp en gigantisk sten till toppen av berget innan de kommer fram till nåt i stil med ”det var inte böcker i sig som var farligt, det viktiga är bokens innehåll, läsarens mående och den kontext i vilken läsningen sker”. Stenen borde kunna ligg kvar där uppe om de som studerar nästa fenomen hade vett att ta ett steg tillbaka och försöka se sin samtid utifrån. Istället ligger stenen vid bergets fot och väntar på nästa gäng som ska skapa och underhålla nästa mediepanik. Det är ovärdigt ett kunskapssamhälle och jag tycker att de forskare som håller på borde skämmas!

Självklart är det så att alla aktörer har ett ansvar, inte bara forskare och charlataner. Speltillverkare, socialamedierplattformar, operatörer och myndigheter har också ett stort ansvar. Ett ansvar de inte alltid tar. När det handlar om kommersiella intressen kan vi ställa krav, vi kan avslöja och bojkotta om vi tycker att de inte tar sitt ansvar. Parallellt med sådan aktivism kan vi lära oss mer, föra rimliga samtal med de barn vi har ansvar för. Vi kan prata om att speltillverkare lär vilja att vi stannar kvar i spelet och att vi gör av med pengar. Vi kan prata om hur vi bäst undviker att bli offer för alla de fula knep som konsumenter alltid utsätts för. Det är ett förhållningssätt som kommer att ge barn verktyg för en värld som de ändå kommer att möta, till skillnad från att förbjuda barnet från att spela, begränsa hens tillgång eller stämma spelföretaget.

Läs gärna mina böcker för mer fördjupning. Både Skärmstark (finns även som e-bok) och fjärde uppdaterade upplagan av Vad gör unga på nätet? kom ut för ett år sedan så de är fortfarande högaktuella.

Om du tycker att det jag gör är viktigt kan du stötta mig på olika sätt. Du kan bli min patron och betala en liten eller stor summa varje månad, du kan skicka ett engångsbelopp via PayPal eller Swish eller köpa merch. Alla bidrag välkomnas varmt och gör att jag kan fortsätta producera folkbildning om en av vår tids mest brännande frågor.

Barn har rätt till adekvat digital kompetens!

Den här texten får du läsa ett dygn efter att mina patrons har fått tillgång till den. Vill du också bli patron? Eller stötta mig på andra sätt? Här finns lite olika sätt, både sådana som kostar pengar och sådana som bara kostar lite arbete.

10 välrenommerade forskare krävde i Dagens nyheter den 12 juni att Sverige ska följa Norges exempel och införa rekommendationer gällande skärmtid för yngre barn, något jag skrev om i Göteborgsposten den 14 maj. Jag har nyligen genomfört en forskningsgenomgång om just skärmtid och jag ser stora problem med debattörernas text.

Min allvarligaste kritik är att deras krav inte finner stöd i forskningen om barn och skärmar. Tvärtom kan man säga att många studier har försökt visa på negativa effekter men funnit inga eller mycket små sådana. Frågan om skärmar inte är så enkel och entydig som debattörerna framställer det och vi kommer aldrig att kunna fastslå att skärmtid är vare sig bra eller dåligt i sig.

Vidare använder författarna en förrädisk retorik så att det framstår som om deras krav har stöd i forskning. De refererar exempelvis till en studie om barn och tv, där det tydligt framgår att man visserligen har funnit ett samband men inte kan fastställa att det skulle vara tv:n som orsakar barns försenade språkutveckling eller om det i vissa fall kan vara tvärtom. Självklart vet de 10 forskarna att ett samband inte nödvändigtvis är ett orsakssamband, ändå används referensen i en mening som antyder detta. Vilket för mig in på ytterligare en invändning: forskares ansvar.

Titlar som läkare och forskare signalerar att trovärdiga institutioner har utbildat, granskat och godkänt. Med sådana titlar följer ett ansvar att vara ärlig. Man får inte utnyttja sin titel för att fara med osanning eller vrida resultat så att de framstår som något de inte är. Det här handlar inte bara om ett ansvar mot sin titel och dess framtida trovärdighet, det handlar lika mycket om att ta ansvar för en positiv samhällsutveckling, där allmänheten så långt som möjligt kommer i åtnjutande av vetenskapliga landvinningar och känner förtroende för de yrken och institutioner som bidrar till dessa. När debattörerna antyder ett orsakssamband där inget sådant har kunnat bevisas tar de inte detta ansvar.

Att göra som de 10 forskarna föreslår och utfärda råd som innebär att barn får mindre tillgång till skärmar i hemmen och i förskolan vore ett gigantiskt experiment med en hel generation. Det vore att med berått mod ta bort kända skyddsmekanismer och luta sig tillbaka och se hur det går. I verkligheten är skärmarna här, vare sig vi vill det eller inte. Det ansvarsfulla är att se detta som ett imperativ: stötta barn att bli skärmstarka!

Digitaliseringen har inte bara gett oss ökade möjligheter till lärande, interaktion och avkoppling, den har också försett kommersiella och kriminella krafter med verktyg. Det är faktum vi har att förhålla oss till. I praktiken innebär det att vi måste hjälpa barn med den förståelse och de färdigheter de behöver för att hantera dessa risker. Många barn och unga har redan väl fungerande strategier för att få ut maximalt av nätets erbjudanden och samtidigt undvika farorna. Dessa strategier är dock inte resultatet av ett systematiskt pedagogiskt arbete utifrån forskning och beprövad erfarenhet, utan har utvecklats av barnen själva, på egen hand eller tillsammans med jämnåriga. Jag tror inte att det finns något annat kunskapsområde där forskare, författare och entreprenörer i alarmism så lättvindigt ignorerar forskningsrön och i praktiken uppmanar till att lämna barn och unga att själva identifiera och lösa allvarliga problem. Tvärtom finns det en stark tradition av att ständigt förbättra utbildningssystemet så att barn och unga ska få bättre förutsättningar. Låt oss följa den traditionen även när det handlar om digitaliseringen!

Jag är övertygad om att de 10 forskarna menar väl men de tycks ha låtit sig svepas med i ett narrativ som är svårt att stå emot. Egentligen handlar både debattartikeln och de refererade källorna om barns generella uppväxtvillkor. Författarna lyfter fram vikten av att barn har högkvalitativ interaktion med engagerade vuxna från tidig ålder, att de får ögonkontakt, får höra vuxna prata, utvecklar bra vanor vad gäller sömn och fysisk aktivitet. Det är helt okontroversiella resultat, som sedan länge ligger till grund för barnhälsovård och barnomsorg. Ingen säger emot dem! När de däremot försöker få till en koppling mellan bristen på ovanstående och skärmtid, då frångår de forskningen och ger istället uttryck för sina egna åsikter i frågan. Det får man naturligtvis göra men då måste det framgå i texten.

Den brittiska forskaren Amy Orben har kallat det här problemet för teknikpanikernas Sisyfoscykel; att varje generation forskare som studerar ny teknik börjar från början istället för att bygga vidare på tidigare forskning. Orben menar att vi måste lära oss av tidigare teknikpaniker och låta forskningen ta dessa resultat i beaktande. När ingen längre oroar sig för att radion ska påverka barns språkutveckling negativt, borde dagens forskning ta vid där radioforskningen slutade. När vi inte längre har forskare som påstår att hårdrockstexter kan leda till att unga blir satanister, borde dagens forskning börja i de insikter som följer av detta faktum. Istället för att baxa upp den där stenen på berget, om och om igen.

Det finns mycket mer att säga om debattartikeln men jag nöjer mig med detta just nu. Faktum är att jag ägnade två år åt att läsa in mig på området och skriva en bok så om du vill veta mer eller tycker att jag förklarar dåligt vill jag tipsa om att läsa Skärmstark – handbok för vuxna om unga och skärmar eller 4:e upplagan av Vad gör unga på nätet? Båda finns i alla nätbokhandlar och på de flesta bibliotek. Korta och lättlästa båda två!

Det finns allvarliga problem med ökat stillasittande och mindre tid utomhus. Det är dock en utveckling som började långt innan yngre barn fick tillgång till digitala enheter. Utvecklingen mot en alltmer passiv livsstil har betydligt mer komplexa förklaringar. Ska vi hitta lösningar på detta problem måste vi börja prata om vuxnas ansvar och se över hur vi har byggt upp samhället. Att yngre barn får sämre möjligheter att utveckla adekvat digital kompetens är inte ens en början på en lösning, det är bara att försöka undvika att själv ta ansvar.

***

Tycker du att det är viktigt att jag säger ifrån när den här typen av debatter drar igång? Då får du gärna stötta mig ekonomiskt. Det gör att jag kan ta det lite lugnt och inte måste springa på varje boll. Det gör också att jag kan ta en vecka då och då och läsa ny forskning och skriva mer. Det finns många sätt att bidra: läs om de olika sätten här.

Skärpning!

Jag har fått frågor om en varning som går ut till föräldrar.

Kort sammanfattning av texten om du inte orkar läsa hela: Varna inte om du inte har på fötterna! Det kan vara farligare än att inte göra nåt alls.

Att göra istället för att sprida kedjebrev

  • Fråga barn på ett lugnt och sansat sätt. Förutsätt inte att barnet är förövare eller offer eller ens att något hemskt har hänt, säg bara att du har hört en sak och vill veta mer.
  • Söka information. Det bästa är om barn och vuxna kan göra detektivarbetet tillsammans. Dels visar du att det är så man gör, man kollar upp saker innan man skenar iväg, dels kommer ni att ha nytta av varandras kunskaper när ni söker.
  • Lyssna på barn, inte media. Media kommer att förmedla det obehagliga, medan barn inte har samma behov av att skruva till verkligheten. Passa på att prata om viktiga saker som manipulation, dolda syften, sexism och andra centrala frågor, naturligtvis utifrån barnens ålder och förståelse.

Du bidrar till ett narrativ

Just det här kedjebrevet har så många lager som gör det extra obehagligt, bland annat att det passar in i ett narrativ som har fått fäste i delar av samhället, nämligen det om pojkar som potentiella sexuella förövare och flickor som deras potentiella offer. Att det har blivit så beror naturligtvis på den backlash mot jämställdheten som vi kan se, inte minst efter #metoo. Jag tror att vi ska vara oerhört försiktiga innan vi gör oss till megafoner eller nyttiga idioter för den typen av agenda. Många gånger är agendan dold bakom en helt rimlig åsikt, så det kan vara svårt att känna sig kritisk. Om du inte vill bidra till berättelsen bör du dock vara väldigt noga med att ta reda på vem som ligger bakom innan du delar. T ex kan den helt rimliga åsikten vara att inga barn ska behöva utsättas för pornografi, något som alla vettiga människor skriver under på. Bakom den alldeles självklara tanken ställer sig dock även reaktionära aktörer, som mormonkyrkan, men de gör det som en separat aktion så att fler än bara deras medlemmar ska vilja ställa sig bakom. Att sedan i princip alla står bakom önskan att inga barn ska behöva utsättas för pornografi, det bekymrar inte de personer och organisationer som driver frågan.

Några saker som måste bli bättre

  • Kedjebrev ska inte skickas vidare. Det finns bara ett sätt att få stopp på sådana och det är att inte skicka dem vidare. Bidra inte till något som i bästa fall är ett skämt och i sämsta fall skrämmer i onödan.
  • Vuxna måste sluta göra barn oroliga. Det är en sak att vuxna diskuterar inbördes för att reda ut om något behöver göras, men när du delar i sociala medier eller gör massutskick till vårdnadshavare, då måste du tänka på vad du skriver. Tumregeln är att det du lägger ut på nätet kan läsas av vem som helst. Innan du lägger ut något måste du alltså fundera ett extra varv på om du skulle vilja att ett barn läser ditt inlägg.
  • Vuxna måste bli bättre förebilder när det kommer till nätanvändning. Det kommer att bli en avgörande fråga de kommande åren, att döma av hur sociala medier ser ut. Vi måste skärpa oss! Nu. Hur ska barn lära sig att kritiskt granska uttalanden om inte vuxna gör det? När är det tänkt att barn ska lära sig att inte dela saker utan att ha kollat upp dem först om vuxna går igång på det här sättet? Vem ska lära barn att tolka andras uttalanden välvilligt och inte sprida hat på nätet när vuxna är så snara att döma och vara elaka? Hur ska barn lära sig var gränsen går mellan att stå upp för sina egna och andras rättigheter när vuxna så offentligt utnyttjar sina privilegier för att förminska andra? Och det sjukaste av allt, som jag aldrig trodde att jag skulle behöva säga: vem ska lära barn att inte dela olämpligt innehåll som t ex explicita skildringar av sexuellt våld om inte vuxna förstår var den gränsen går?

Sammanfattningsvis

Varna inte om du inte har på fötterna! Det kan vara farligare än att inte göra nåt alls.

Här kan du läsa mina texter om andra varningar som cirkulerat.

Avslutningsvis vill jag poängtera att jag förstår att man kan rusa åstad. När det kommer till barn är alla sunda vuxna ständigt oroliga för att de ska råka ut för något. Man måste dock lägga band på sig, eftersom det inte hjälper barn att vuxna agerar i panik. Det finns risker med att skrämma och varna. Barn har rätt till en trygg uppväxt där de kan känna tillit till livet och åtminstone tro att de vuxna har koll på läget. Barn får inte en sådan uppväxt om vi högt och ljudligt förmedlar varje känsla av oro. Ibland får man låtsas vara lugn tills man vet hur saker ligger till.

Fler texter om larmet

Sara Meidell i Västerbottenskuriren: TikTok-larmet ger bilden av en vuxenvärld som kapitulerat

Jack Werner på Källkritikbyrån: Ryktet om ”tafsardagen” dumförklarar både dig och ditt barn

Moa Berglöf i Sydsvenskan: Tafsardagen. Stackars pojkar.

”Vi vuxna måste bli bättre på att lyssna på vad barn har att säga”

Lämna ett svar
Bredband 2 presenterar september månads gästbloggare: Yours truly!

Under september har jag ett samarbete med Bredband 2, där de hjälper mig att nå ut med min forskning. Först ut var en intervju där jag påstod att det är 30 år kvar tills vi fullt ut har accepterat digitaliseringen.

Därefter ska jag skriva om några aktuella ämnen i tre blogginlägg. Det första finns ute redan nu och handlar om hur vi kan skydda barn på nätet.

Den 27 september kommer jag att livesända från Bredband 2:s Facebooksida. Kl 11.30 börjar jag svara på frågor, som man kan skicka in redan nu eller ställa direkt under livesändningen. Missa inte detta! Passa på att fråga eller tipsa nån i din närhet som har oroliga funderingar kring barn och digitalisering.

Vill du ställa en fråga till mig? Skriv din fråga som en kommentar under något av inläggen på Bredband2:s Facebook eller Instagram , så samlar vi ihop dem och sen svarar jag på så många jag hinner.

Vilka frågor kommer att dyka upp? En kvalificerad gissning är att det blir många frågor om ämnen som jag redan skrivit en del om:

Sharenting

Lämna ett svar

Mitt i sommarens torraste period dyker ordet sharenting upp i svensk media. So who you gonna call? Net Busters! Så här kommer några av de inslag jag har varit med i. Men först en sammanfattning av det jag sagt:

  • Sharenting kommer inte att bli ett ord eller en grej i Sverige, eftersom vi tack och lov inte är vana att namnge fenomen och sen ge dem ogrundat stor uppmärksamhet. Att kalla det för sharenting låter påskina att föräldrar agerar fundamentalt annorlunda idag jämfört med tidigare generationer.
  • I grunden är det sunt att dela bilder på sina barn, för den som vill det. För den som inte vill dela eller se andras bilder går det alldeles utmärkt att låta bli att dela och att avfölja den som lägger ut barnbilder.
  • Vi måste alltid inhämta samtycke innan vi lägger ut bilder, text eller annat om andra.
  • När det gäller barn måste vårdnadshavarna representera barnet i samtyckesprocessen. Det betyder att de som vuxna måste fatta besluten helt på egen hand när barnen är väldigt små och tillsammans med barnen när de är så stora att de förstår mer.
  • Att helt utesluta postande om sina barn gör att det inte uppstår några naturliga situationer att prata om vad som gäller vid publicering på nätet och då måste de vuxna lära barnen det på annat sätt. Det är oerhört viktigt att barn får med sig detta sätt att tänka.
  • När vuxna frågar efter samtycke så snart de vill lägga ut nåt, skickar det signaler till barn (och andra vuxna) att detta är viktigt. Om detta blir en norm kan en samtyckeskultur få fäste på allvar, oavsett vad det gäller.
  • Vi kan inte bedöma barnbilder på nätet utifrån de tankar och värderingar som fungerade i den analoga tiden. Synen på bilder på nätet är under förändring. De barn som är vana vid massiv dokumentation på nätet kommer att tänka andra tankar än barn gjorde förr. Det är rätt stor chans att dessa barn får det lättare i sitt identitetsarbete och om vi vuxna sköter det här bra, att de kommer att kunna utveckla en positiv syn på sig själva och andra.
  • De problem många lyfter fram handlar snarare om gränslösa föräldrar än själva möjligheten att dela.

Först ut var SVT Kultur som ville skriva om det: Experten om sharenting-trenden: Problematiskt med gränslösa föräldrar

Sen ringde TT, vilket resulterade i att flera tidningar har skrivit under samma rubrik: Att dela bilder på sina barn kan bli olagligt

P4 i olika delar av landet och Svenska YLE har ringt och intervjuat mig men jag orkar inte leta rätt på klippen. Tipsa gärna om du har hört!

Åldersverifieringen i Storbritannien

Lämna ett svar

Edit: Mina vanligaste frågor om porrfilter har en vänlig själ lagt upp på en sajt som heter Porrfri barndom, som jag länkar till för att öka synligheten.

Så här beskriver AgeID själva hur det ska gå till.

Lite frågor och svar som inte hanns med i sin helhet i P4 Extra den 8 maj 2019:

– Vad innebär det här nya porrfiltret som man ska införa i Storbritannien?

Alla måste verifiera att de är över 18. Det kommer att kunna göras på lite olika sätt, bl a genom att använda AgeID, ungefär som vårt BankID men inte lika officiellt eftersom Storbritannien har valt att låta alla som vill erbjuda en lösning. Wired har gjort en genomgång av de största aktörerna.

– Och det här ska alltså skydda barn på nätet. Kommer det göra det?

Nej tyvärr. Jag önskar, som alla andra, att det fanns ett sätt att ta bort det som är oönskat och bara ha kvar allt som är bra med nätet. Men låter sig helt enkelt inte göras. Det viktigaste skälet är att det inte går att definiera oönskat innehåll i allmänhet, inte ens om man enbart fokuserar enbart på pornografi. Och man måste ju definiera för att kunna skilja det ena från det andra.

Problemet är att den analys man gjort av problemet kommer från analoga medier. Där var det ju så att vuxna kunde styra rätt mycket vad barn skulle kunna se. Om vi ska ha fungerande lösningar måste analysen av problemet baseras på den verkligheten vi har idag. 

– Så vad kan den här typen av filter istället få för effekt? Förvärra?

Ja, forskning om den här typen av tekniska lösningar visar entydigt att 1) de inte tar bort allt de är tänkta att ta bort och 2) att vuxna tenderar att släppa frågan lite, en teknisk lösning ger ofta en falsk känsla av säkerhet för de vuxna medan de alltså inte skyddar de unga. 

Sen måste alla offentliga kostnader ställas mot nyttan. Det betyder att allt som ska införas t ex i skolan måste vara forskningsförankrat och detta har alltså inget som helst stöd i forskning. 

– Den största porrsajten har 92 miljoner besökare – varje dag (och det är alltså bara EN sajt) Storbritannien står, efter USA, för den största delen av trafiken. Det är rätt många människor som kommer behöva lämna ut sina uppgifter till de här sajterna. Är det säkert?

Nej, det är ytterligare en kritik mot åldersverifiering. Den ska alltså skötas av kommersiella aktörer, utan insyn från myndigheter. Vad gör de med alla dessa data? Här skriver The Guardian om problemet. Personligen tycker jag inte att detta är det mest upprörande, eftersom de flesta av oss redan lämnar ut extremt mycket personlig data till vilka aktörer som helst. Det som oroar mig mer är att en stat fattar ett beslut 1) på så lösa grunder och 2) sedan lämnar implementeringen till kommersiella aktörer. Och det övergår mitt förstånd att inte fler oroat sig över att PornHub har stöttat den brittiska kampanjen för åldersverifiering. Hur är det möjligt att detta kunde passera obemärkt? Om de största aktörerna på porrmarknaden hade använt sina ekonomiska muskler till att motarbeta förslaget, hade det varit helt logiskt. Att de istället har stöttat förslaget skaver rejält och gör att vi borde fundera på vilka som stöttar dessa förslag, varför de stöttar och varifrån pengarna till alla kampanjer kommer.

– Men om den här typen av filter inte uppfyller syftet, att göra nätet säkrare för barn. Vad gör det?

Det handlar i korthet om att ge barn verktyg att hantera den här miljön, alltså verkligheten. Där det finns oönskat innehåll som de måste lära sig undvika. 

Lika viktigt är det att barn som ändå råkar på innehåll som de inte mår bra av vågar berätta det för nån vuxen. Att få prata om det som hänt är ett sätt att reparera skadan. Därför är det extra olyckligt att vi har den här emotionella debatten om främst pornografi eftersom det framstår som om unga kan skadas för livet. Det minskar chansen att barn vågar berätta om sina funderingar eller om de sett något de inte mådde bra av, och då lämnar vi dem ensamma med frågan. Redan idag är det bara hälften av alla barn och unga som har pratat med nån vuxen om porr. Risken är alltså stor att det blir ännu värre nu.

Ibland handlar kritiken mot dessa tekniska lösningar om att det är lätt att ta sig förbi sådana spärrar. Så snart elever börjar kunna lite om datorer, är det inga problem att lära sig kringgå både filter och ålderskrav, t ex genom att använda sig av ett VPN. Men det är inte egentligen ett vettigt argument emot filter eller åldersverifiering. Dessa lösningar är förmodligen främst tänkta att skydda yngre, inte att till varje pris hindra alla från att komma åt pornografi. Och i teorin är det en bra tanke. Ingen vill ju att barn ska utsättas för pornografi. Huvudproblemet är dock att varken filter eller åldersverifiering faktiskt tar bort pornografi, utan bara en bråkdel av den.

Så här tycker jag att man ska tänka, oavsett om man har en professionell eller privat relation till de barn man oroar sig för: Kommer barnen att kunna skyddas från detta för alltid? Svaret är såklart nej, förr eller senare kommer de att använda en mobiltelefon eller sitta vid en dator utan filter. Det betyder att de måste få andra typer av stöd för att vara skyddade på riktigt. Barn i förskoleåldern behöver kunniga vuxna omkring sig, som inte låter dem klicka runt på plattor och som även berättar om det, inte bara låser skärmen till en app och sen är det klart.

Alla barn behöver

  1. utifrån sin ålder och mognad, få stöd i att utveckla strategier att undvika det de inte mår bra av och ändå hitta sådant de behöver hitta, och
  2. ständigt bli påminda om att de inte är ensamma, att de får och bör komma till vuxna med alla typer av frågor.

Vuxna behöver

  1. ha verklig kunskap om barns villkor idag, så att lösningarna på de problem som uppstår i barnens liv inte baseras på hur saker förhöll sig i den egna uppväxten, och
  2. modet att se och höra vad barn egentligen säger så att de kan se ett barn i ögonen och agera på det de ser. Och det innebär att släppa den snuttefilt som filter och åldersverifiering är och börja jobba med de svåra men verkliga frågorna.

Mer läsning

Porrfilter, ja tack! Här finns även länkar till forskningen jag refererar till ovan.

Debatt: Största problemet med porrfilter är att de inte fungerar

Bloggpost från 2017: En skola fri från porr

Avsnitt 2 i säsong 4 av Black Mirror: Arkangel.

Mer skärmtid i förskolan!

Lämna ett svar
Skärmtid och små barn.

Vi föräldrar och Natur och kultur bjuder på ett långt utdrag ur mitt kapitel I mediepanikens fotspår: Barns rätt till digital kompetens och säkerhet på nätet ur den helt nyutkomna Digitalisering i förskolan på vetenskaplig grund, som jag berättade om tidigare.

Snart kommer ännu en bok om digitalisering i förskolan, även den med ett kapitel av mig. Denna gång är Erika Kyrk-Seger redaktör. Jag hoppas att varje förskola skaffar båda böckerna och startar läsecirklar för personalen, så att fler får chans att arbeta med de här frågorna professionellt, och slipper använda sin fritid till kompetensutveckling.

Här kan ni läsa de avslutande styckena i mitt kapitel.

”De barn som inte får använda nätet under barndomen riskerar att hamna i ett liknande utanförskap, ett digitalt utanförskap, som gör att de kommer att få svårare att utveckla ett fungerande förhållningssätt till datorer och nätanvändning. De kan, liksom de barn som har fått utforska nätet utan stöd från vuxna, råka ut för er faror än de barn som haft en trygg och förtroendefull relation till både nätet och vuxna.

Min och andras forskning har visat att de flesta barn och unga som använder nätet har väl fungerande navigeringsstrategier och känner sig relativt nöjda och trygga med sin nätanvändning. Samtidigt framkommer det att de inte har haft några vuxna med sig i lärandeprocessen.

Det är förstås trösterikt att veta att de flesta barn känner sig orädda framför datorn, men det innebär samtidigt att det finns en grupp barn som inte gör det och som inte klarar sig lika bra eller har kunskapsluckor som gör att de riskerar att råka illa ut. För dessa barn blir det de vuxnas uppgift att finnas med och samtala med dem om nätet och lyssna på deras tankar.

När det gäller yngre barns nätanvändning, som ju är ett område fyllt av känslomässiga resonemang, kan det dock ibland vara svårt för vårdnadshavarna att hitta rätt bland alla larm och urskilja forskningsfronten. Här har förskolan en uppgift. Med sin styrka av att ha ett professionellt kollegium kan den fungera som en plats där barnen får systematiskt stöd i utvecklandet av sin digitala kompetens.”

Källkritikens dag

Lämna ett svar

Idag är det Källkritikens dag, inrättad av tidningen Metro, idag i samarbete med Internetstiftelsen.

En av källkritikens främsta fanbärare Jack Werner fick i år Surfa Lugnt-priset med motiveringen:

Med till synes outsinlig energi och stor kunskap föreläser, författar, bloggar, poddar och twittrar Jack Werner – för ung som gammal – om några av vår tids viktigaste frågor: källkritik och hur vi handskas med felaktigheter på Internet. Genom att betona vikten av etik men också varna för moralpanik utgör han en betydande och balanserad motvikt i en annars ofta polariserad debatt om internets för- och nackdelar.

Att Jack dessutom återkommande betonar att vuxnas roll i förhållande till barns farhågor och rädslor är att vara trygga och säkra, lugna och förstående, kort sagt: vuxna, gör honom till en mycket värdig mottagare av Surfa Lugnt-priset 2019. 

Här intervjuas pristagaren av Surfa Lugnts ordförande Karin Nygårds.

Skolans digitalisering bör inte stoppas – tvärtom!

Lämna ett svar

Detta är en debattartikel som infördes i SvD 5 mars 2019.

Torkel Klingberg skriver i SvD den 23/2 att digitaliseringen av skolan sker i blindo och att försiktighetsprincipen borde användas innanutvecklingen får fortsätta. Försiktighetsprincipen används av bl a läkemedelsbranschen som ett sätt att undvika framtida läkemedelskatastrofer, genom att den som vill sälja ett läkemedel först måste visa att produkten är ofarlig. Digitaliseringen är dock inte en produkt, så vi kan inte applicera försiktighetsprincipen rakt av. Vissa produkter som möjliggör digitaliseringen är visserligen produkter: plattor, datorer, träningsarmband, mobiltelefoner, tv, wifi-styrd belysning. När det gäller sådan teknik kan vi kräva att de ska vara testade så att de är säkra innan de lanseras. Att jämställa digitaliseringen med de tekniska prylarna vore dock lika osmidigt som att jämställa sjuk- och hälsovården med läkemedelsindustrin; de hör självklart ihop men de inte är sammanlänkade så till den grad att vi kräver ett stopp för hela den medicinska forskningen och praktiken bara för att vi är kritiska till läkemedelsindustrin. Klingberg menar att skolans digitalisering borde stoppas tills vi vet mer. Jag säger tvärtom! Ska försiktighetsprincipen baseras på forskning om ungas nätanvändning borde försiktigheten vändas åt andra hållet. Vi borde se till att alla barn kan granska information, att de förstår när mobilen blir ett hinder och när den tillför något, hur de undviker att blir lurade av bedragare och sexuella förövare, tills vi helt säkert vet att det är riskfritt att sluta lära ut sådant.

Klingberg refererar till studier från främst USA och ett par egna erfarenheter som visade att det är svårare att läsa digital text. Klingberg menar att slutsatsen blir att stoppa digitaliseringen medan vi studerar detta närmare. Jag säger tvärtom! Även om resultaten skulle bli desamma, att skärmläsning ställer andra krav på läsaren än pappersläsning, är detta en tydlig fingervisning om att skolan borde bli bättre på att lära ut skärmläsning. Om inte skolan lär ut digital kompetens, hur ska elever då lära sig behärska digitala enheter? De elever som går i skolan idag måste kunna detta, oavsett vad vi tycker om den saken. Det är faktiskt värre än så; även de elever som har gått i skolan de senaste årtiondena borde ha fått med sig detta ut i livet. Vi har haft allmän tillgång till plattor och smarta telefoner i ett årtionde redan, och till internet i snart trettio år och ändå går årskull efter årskull ut utan att skolan har bidragit till deras digitala kompetens. Det betyder inte att alla dessa elever saknar kunskaper, tvärtom, men det betyder att de inte fått utveckla sina kunskaper systematiskt, utifrån en läroplan, med alla fördelar som kommer med det.

Vi måste sätta oss över känslan av att utvecklingen rusar iväg åt fel håll. Samhällets digitalisering är bara en följd av den tekniska utvecklingen, inte något som vi har att ta ställning för eller emot. Vi ska inte fråga oss hur vi kan stoppa utvecklingen, utan hur vi kan bli bättre på att stötta barn och unga så att de undviker risker och får ut maximalt av möjligheterna. Självklart ska vi kritiskt granska allt nytt som dyker upp, vi ska fråga oss om det nya verkligen är så bra som det påstås och vi ska tänka igenom var det finns risker. Samtidigt måste vi vara lika kritiska till det som inte är nytt, det som är så invant att vi inte längre ser det. Annars är risken stor att vi romantiserar det vi känner till, det som utgjorde vår egen uppväxt, även i de fall där allt inte var så rosenskimrande för alla.

Vuxna är sårbara när det kommer till barn, oavsett om vår relation är personlig eller professionell. Vi vill skydda dem och det gör oss till tacksamma mottagare av larmrapporter. Dessvärre är det så att den som är rädd är ett sämre stöd för barn. Klingbergs enda bidrag till debatten när han målar upp ett skräckscenario med hjälp av ord som digitaliseringsträsket och kunskapsras, är att sprida obefogad oro till vuxna som i många fall redan är oroade. Det är direkt oansvarigt.

Elza Dunkels

Elza Dunkels är docent i pedagogiskt arbete och internetforskare vid Umeå universitet.

Näthat – strategier och förhållningssätt

Lämna ett svar
Elza Dunkels & Annakarin Nyberg

Nu finns Annakarin Nybergs och min bok Näthat – strategier och förhållningssätt att ladda ner! Den är gratis i pdf-format men finns även som pappersbok. 

Annakarin och jag har båda forskat om nätanvändning ungefär lika länge, vi har haft kontakt, känt till varandras forskning men egentligen aldrig tänkt på att arbeta tillsammans. Förrän i våras. Vi var på samma konferens i London och föreläste om liknande saker, helt oberoende av varandra. Vid hotellfrukosten började vi prata om det förestående valet och hatet på nätet. Vi insåg plötsligt att vi har intervjuat de främsta experterna på näthat, experter som ingen frågar när det bjuds in till runda bordssamtal eller utredningar. Annakarin har pratat med det vi idag kallar för influencers men som hon väljer att se på som aktörer med stora konton och många följare. Jag har intervjuat unga. För oss var det inget dramatiskt eller nytänkande i att välja våra respektive informanter, det är helt i linje med vår syn på forskningens samhällsuppdrag. När vi började prata om det, förstod vi dock att det är unikt; vi har under många års tid följt och lyssnat på två grupper som har djupa kunskaper om näthat. Kanske är det även så att våra informantgrupper sitter på den viktigaste kunskapen eftersom den bygger på lång erfarenhet av att möta och hantera näthat, kunskap som ofta har utvecklats till ett väldigt högt personligt pris. Samtidigt är det grupper som sällan får komma till tals därför att de har låg samhällsstatus. Varför hade inte ens vi tänkt på detta tidigare?

Efter den där frukosten blev vi ivriga. Vi startade ett nytt forskningsprojekt, vi skrev synopsis till en bok, vi hade långa möten där vi arbetade med terminologi (något ni kommer att se att vi ständigt återkommer till i boken). Våren blev sommar, som blev högsommar och snart skulle det vara val. Vår ivrighet övergick i otålighet och vi bestämde oss för att skriva en kort, populariserad sammanfattning av våra rön så här långt, för att bidra till arbetet mot näthat, en sammanfattning av en bok som alltså inte ens är klar.

Omslaget till Näthat – förhållningssätt och strategier

Vi ville också få spridning på materialet. Så mitt i den stekheta sommaren kom vi på att om vi ger bort vårt bokmanus till någon som kan trycka och sprida, kan boken bli gratis och lätt tillgänglig. Den som var snabbast att tacka ja var LIN Education, vars konferens vi föreläst på i London. De tog hand om allt det praktiska och det som kostar pengar. I november var boken klar, på svenska och norska. Vi fick lansera den under SETT-dagerne i Oslo, ett fantastiskt roligt tillfälle som jag tänkte skriva om i ett särskilt inlägg.

Nu är det fritt att ladda ner boken som pdf på svenska eller norska. Vi är bara glada om ni delar länken och använder boken i alla sammanhang där den kan göra nytta.

Sen får ni hålla utkik. Annakarin och jag jobbar vidare med vårt gemensamma projekt så ni lär höra mycket mer från oss.