Nu drar läsåret snart igång och behovet av fortbildning är kanske större än på länge. Jag tänker både på de nya styrdokumenten och på lagändringen om mobiltelefoner.
Som tur är går det att få min föreläsning Skärmstark – om unga och skärmar direkt till skolan eller förskolan. Jag är nämligen en av föreläsarna hos Preparus, en ny tjänst som arbetar efter modellen flipped classroom, alltså att man har vänt på den traditionella arbetsgången i utbildningssammanhang. I ett flippat klassrum förbereder eleverna sådant som går att göra utan lärarens och klasskompisarnas inblandning. Det kan handla om att se en inspelad föreläsning, läsa en text eller lösa ett problem. Sen används tiden i klassrummet till sådant som människor är bra på, som att diskutera, fördjupa, inventera, förklara och förstå.
Tanken är att Preparus föreläsningar ska användas i fortbildningssyfte men den går självklart att köpa till vilket sammanhang som helst. Billigt är det också! För 7 500 kr får upp till 50 deltagare se föreläsningen. Det är naturligtvis inte bara min föreläsning som finns att köpa – Preparus har föreläsningar med sig de viktigaste utbildarna inom områden som rör skola och förskola.
Just nu får ni 20% rabatt vid köp av två eller fler föreläsningar! Priset justeras automatiskt i kassan – välkommen in på preparus.se för att göra ett enkelt köp för hela kollegiet som ni schemalägger när ni vill.
Skräckföreläsningar om pornografi är inget nytt påfund. Det är en av de saker vi kommer att prata om under seminariet. Anmäl dig här.
Ett knapptryck bort finns en föreläsning om porr – gratis seminarium om unga, porr och nätet
Just nu ges det ut en rad moraliserande och faktaförvanskande böcker om pornografi och bara ett knapptryck bort kan vi komma åt föreläsningar vars syfte är att skrämma vuxna och skapa opinion för porrfilter, utan något som helst stöd i forskning.
I detta seminarium har vi samlat forskare och praktiker för att samtala om de här frågorna. Paneldeltagarna har olika ingångar i frågan men har alla det gemensamt att de vill motarbeta alarmism. Vårt syfte är att med stöd av forskning och beprövad erfarenhet ge tankeverktyg för att utveckla fungerande och långsiktiga strategier för ungas sexuella och reproduktiva hälsa.
Torsdag 6 maj 2021 kl.14:00 –15:30
Seminariet är gratis och online, du behöver bara anmäla dig här. Anmälda får en länk några dagar innan.
I panelen: Eli Linderholm, legitimerad psykolog som jobbar primärt med trauma Elza Dunkels, forskar om barn och internet Paula Dahlberg, feministisk debattör och föreläsare med erfarenhet av prostitution och porr Siri Lindqvist, leg. barnmorska och sexolog, arbetar på ungdomsmottagning Fler namn tillkommer.
Moderator: Helena Meyer, föreläsare och tidigare sakkunnig i frågor om ungas nätsäkerhet på Fryshuset och Friends.
Idag den 15 januari firar vi Wikipedias 20-årsdag. En hel generation har alltså hunnit födas och bli vuxna under tiden som vi har haft detta otroliga verktyg för fri kunskap. Det finns så mycket att säga om Wikipedia som inte får plats här men här kommer några viktiga bidrag:
Skärmbild från appen Norstedts ordbok tagen idag 15/1 2021 kl 9.19. Jag påpekade problemet med uppslagsordet för Norstedts redan 2015 och har påmint dem upprepade gånger (se Rättshaverist)
En uppenbar fördel framför en tryckt encyklopedi är naturligtvis uppdateringshastigheten. Det tycks dock inte bara ha med mediet att göra, det finns även en inbyggd tröghet i de gamla systemen. Hur skulle vi annars kunna förklara att Norstedts ordbok även i sin app har en urmodig och helt felaktig definition av mödomshinna? En app som uppdateras ideligen borde kunna ha lika aktuell information som Wikipedias uppslagsord.
Wikipedia även gett oss en representation av ett samtida sätt att se på kunskap och lärande. Boken är underbar på många sätt men hur vi än försöker är den fortfarande en representation av den antika synen på kunskap, alltså att det skulle finnas en kunskapsmassa som vi kan samla ihop en gång för alla. Wikipedia däremot har inbyggt i sitt system att kunskap är något dynamiskt. Själva upplägget bygger på att det kommer att ske förändringar och att det alltid går att tillföra ännu ett perspektiv på ett kunskapsområde.
Wikipedia inbjuder också till att se på lärande som något kollektivt, till skillnad från den hierarkiska synen som boken fortfarande representerar. Styrdokumenten för utbildningsväsendet har länge speglat en modern lärandesyn, men inte förrän vi fick Wikipedia har vi kunnat förkroppsliga den.
För mig är dock [citation needed] det viktigaste bidraget som födelsedagsbarnet gett oss. Jag vet inte om ni ungdomar kommer ihåg hur det var tidigare, när folk kunde påstå att de var experter på det ena och det andra och ingen sa: källa på det? Den förändringen har inte utbildningsväsendet stått för, hur gärna jag än skulle vilja att det var så. All cred för den utvecklingen ska gå till Wikipedia och andra miljöer där man som användare vet att man kan stöta på tveksam information. För så är det ju. Exakt överallt kan informationen vara falsk, tendentiös, förskönad, förvanskad, missuppfattad. På Wikipedia, på tv, i läroböcker, överallt. Så den kritiska hållning som tvingats fram på t ex Wikipedia och Flashback, den borde vi ha haft med oss även innan. Ingen borde någonsin ha kommit undan med ”det stod i SO-boken” men så var det på allvar när jag gick i skolan. Om det stod i boken eller om statsministern hade sagt det, då var det sant.
Tänk vilken fantastisk källa till kunskap vi har tillgång till dygnet runt, var vi än befinner oss! De tradiga snillen spekulerar moments som var standard förr är nu ett minne blott. Åtminstone när det gäller enkla fakta. Men även om vi inte kan hitta belägg för det ena eller andra behöver våra diskussioner numera aldrig sakna faktabakgrund. Vi behöver aldrig mer ägna timmar åt att försöka övertyga varandra om detaljer utan kan ta alla samtal till en högre nivå direkt.
Om du känner att du inte vill vara utan allt detta är det superbra om du visar det på olika sätt. Wikipedia drivs ideellt i form av en internationell förening och en mängd nationella föreningar, där Wikimedia Sverige alltså driver svenskspråkiga Wikipedia och en mängd andra projekt. Wikipedia och fri kunskap behöver vårt stöd. Utan stöd inget Wikipedia. Du kan bidra på många sätt:
genom att bli medlem. Ju fler medlemmar desto lättare att bedriva opinionsarbete, något som Wikimedia Sverige arbetar hårt med.
genom att donera pengar. Alla pengar går direkt till verksamheten, som dessutom är oerhört transparent och väldokumenterad.
genom att samarbeta. Kanske har din verksamhet en idé som rör fri kunskap?
”I Upsala klagades öfver studiernas förfall och ett hotande barbari. Okunnighet hos dem som lära, och olust hos dem som skola läras, gifva icke stora framsteg.” Gustaf Johan Ehrensvärd 1776
Ni har säkert hört om förfallet. Antagligen finns det inte
ett fikabord i hela landet där det inte talats illa om dagens ungdom de senaste
veckorna. Ända sedan UR (av alla!) släppte trailers till Skrivglappet har det
mullrats på ledarsidor och i uppföljande artiklar.
Redan här vill jag säga att jag inte har sett filmen och inte heller kommer att göra det. Dels har jag hört klipp och sett referat, dels har jag hört allt förut. Den här debatten är nämligen som en månfas, som återvänder likadan som sist, försvinner ett litet tag och återvänder likadan som sist. Jag tycker ärligt talat att det borde kännas lite skämmigt att upprepa det som har sagts om ungdomen och språket i alla tider. Bilden ovan är från De la Gardiska archivet eller handlingar ur Grefl. De la Gardiska Bibliotheket på Löberöd, Volym 8.
Skillnaden mot månfaser är dock att juvenism inte är en naturkraft, lika lite som rasism, sexism, transhat och funkhat är naturkrafter. Vi kan skärpa oss. Svårare än så är det inte att få bukt med det förmenta skrivglappet. Att vi tycker oss se ett förfall beror på ett antal saker, jag tänkte ta upp två.
Det beror på att vi tycker om att göra mönster av det vi ser. Vi försöker inordna allt vi möter i en struktur där det får mening. Livet skulle vara svårt annars, om vi tvingades omvärdera hela vår världsbild flera gånger om dagen. Därför tolkar vi gärna saker så att de passar bättre in i den struktur, världsbild, pussel eller hur vi väljer att tänka om det ramverk i vilket vi placerar in det vi erfar. Ett problem är dock att vår struktur inte är statisk eller given från ovan, den är formad. Eller snarare den formas. Vi bygger upp, underhåller, lagar, stöttar denna struktur varje dag, varje ögonblick. Så när vi hör någon säga att dagens ungdom inte kan skriva är det lätt hänt att det passar in i den struktur vi bär på, där unga är sämre än vuxna, där det gamla är bättre än det nya, där det nya kanske även hotar det gamla. Eftersom det är lättare att placera in en utsaga i det existerande systemet, det går ju av bara farten, bryr vi oss inte alltid om att granska utsagan intellektuellt. Den får bara passera förbi vårt medvetna tänkande och hoppa rakt in i strukturen. För där har vi redan ett fack för allt som spär på vårt förakt för ungdomen och deras kunskaper, erfarenheter och preferenser. Klappat och klart!
Det beror också på att samhället har genomgått stora förändringar. Det är inte längre konkurrens om högre utbildningsplatser, med undantag för ett fåtal högstatusutbildningar. En universitetsutbildning är inte längre en statusmarkör på samma sätt som det en gång var. Nästan alla ungdomar går igenom gymnasiet och en stor del läser även på universitetet. Det är en enorm förändring och en förändring som gör att vi måste anpassa utbildningen. Och det svider för många som har investerat i en högre utbildning på den tiden då det faktiskt gav högre status att vara filosofie doktor, t ex. Det var t o m fint att vara fil. lic. en gång i tiden! Alternativet till att förändra utbildningen och följa med i utvecklingen är ju att backa bandet. Om vi vill att högre utbildning ska vara lika fint och exklusivt som det var förr och om vi vill att bara den som redan kan eller är beredd att lära sig akribi ska få läsa på universitet, då måste vi ju strypa tillgången så att det blir konkurrens och sparka ut en stor del av studenterna till en obefintlig arbetsmarknad.
Det här som händer nu är den enda vägen framåt; att vi lossar lite på slipsen och funderar över vad vi har språket till (att kommunicera), om vi verkligen vill ha ett klassamhälle (nej) och om det verkligen är de yngre som ska ändra sig för att passa in i forntiden (nej).
Vi kan skärpa oss och erkänna att det svider men att det självklart är värt det. För varje ny doktor sjunker min status lite och jag välkomnar det med öppen famn och söker mitt värde annorstädes.
*******
Fotnot: För säkerhets skull listar jag här två saker som jag inte har tagit upp i min text därför att jag valde att fokusera på två strukturella problem. Eftersom jag redan nu vet att detta val kommer att orsaka vrede hos vissa, nämner jag dem helt kort så slipper de höra av sig med ilskna meddelanden som börjar med ”Jag måste bara få säga…”
Idag har vi de facto en utveckling där det finns barn som går ut skolan utan att lära sig läsa, skriva och räkna. Det är ovärdig ett rikt land som Sverige, men det beror inte på att skolan får ett sämre underlag idag utan på att vi medvetet har offrat vissa elever för att riskkapitalbolag ska kunna ta ut vinster ur vårt skattesystem.
Notera att jag inte säger att alla ska få stava som de vill. Jag säger inte heller att anpassningen ska ske genom att förenkla utbildningen. Jag säger bara att vi måste granska våra privilegier och fundera över hur viktigt det är med akribi och noga studera förändringar i skriv- läs- och talmönster som sker. Eftersom sådana alltid sker. Det är självklart att vi ska ge barn ett rikt ordförråd och lära dem hur ord stavas och uttalas, men kanske inte genom att gillra fällor i högskoleprovet, kriga på med de och dem och göra oss lustiga över hur dumma de är. Vi ska låta barn möta olika miljöer så att de ser många olika sätt att tala, men vi ska inte cementera klassamhället genom att ingjuta respekt för akademin eller blind tillit till auktoriteter. Vi ska entusiastiskt locka med oss barn ner i läsarträsket så att de aldrig mer vill lämna det, men vi ska inte tro att det nödvändigtvis görs genom att de läser alla de underbara klassiker som vi själva läste i den åldern eller att det ens görs via böcker.
Jag arbetar numera hemifrån, som många andra. Så istället för att resa runt och föreläsa kommer jag att sköta allt sånt hemifrån. Den 1 juli kl 14 ger jag den första i en serie föreläsningar om barn, unga och digitalisering. Jag kommer att ta upp olika teman olika gånger. Ni kan ställa frågor i förväg och under föreläsningen.
Föreläsningen kostar 100 kr och biljetter köps via boon.tv som är en tjänst för att ge skapare av innehåll möjlighet att få inkomster från det. Det kallas för passion economy och kan diskuteras i oändlighet. Jag har ju redan Patreon,Paypal och Swish för att dra in pengar, eller som jag brukar tänka när andra gör det: för att ge folk chansen att betala för det de tycker är bra och som de vill ha mer av.
Ordet skärmtid används ibland för att beskriva skärmanvändning, som om det vore en enda aktivitet, vilket det naturligtvis inte är. Ordet används också synonymt med begränsningar i tid, främst av barns användning. Den här föreläsningen tar sig an skärmtid i båda betydelserna. Jag menar att skärmtid är ett alltför trubbigt instrument för att vara till någon som helst nytta och att den som sätter upp tidsbegränsningar inte gör det baserat på forskning. Många pratar om WHO:s rekommendationer kring skärmtid, men hur många har läst dem? Spoiler: jag har det. Med stöd i forskning om unga och digitalisering kommer jag att hävda att lagom inte alltid är bäst, att vuxna behöver vara mer orättvisa mot barn och att det är rent nonsens att psykisk ohälsa skapas och underhålls av sociala medier. Välkommen till en föreläsning om våra yngsta medborgare och digitaliseringen, baserad på forskning istället för gissningar, tyckanden och moralism!
Uppdatering: Konferensen är framflyttad pga covid-19. Preliminärt datum 29-30/9. På det ursprungliga konferensdatumet kommer det dock att finnas digitala programinslag på hemsidan.
Göteborgs vetenskapsfestival arrangerar en två dagar lång lärarkonferens 28-29/4, inklusive ett mingel med mat och underhållning. Allt är gratis men kräver föranmälan. Gå till Lärarkonferensen 2020 och anmäl er genast, det här är alldeles för bra för att missa!
Min föreläsning under Lärarkonferensen i Göteborg 28/4.
Det är så många intressanta punkter; föreläsningar, samtal och workshops. Bl a ska Henrik Pallin och jag sitta i ett samtal om unga och nätet tillsammans med Felix Gyllenstig Serrao. Och jag ska hålla en föreläsning. Utöver det ska jag försöka hinna med så många som möjligt av alla de andra föreläsningarna, t ex:
Snart kommer ännu en bok om digitalisering i förskolan, även den med ett kapitel av mig. Denna gång är Erika Kyrk-Seger redaktör. Jag hoppas att varje förskola skaffar båda böckerna och startar läsecirklar för personalen, så att fler får chans att arbeta med de här frågorna professionellt, och slipper använda sin fritid till kompetensutveckling.
Här kan ni läsa de avslutande styckena i mitt kapitel.
”De barn som inte får använda nätet under barndomen riskerar att hamna i ett liknande utanförskap, ett digitalt utanförskap, som gör att de kommer att få svårare att utveckla ett fungerande förhållningssätt till datorer och nätanvändning. De kan, liksom de barn som har fått utforska nätet utan stöd från vuxna, råka ut för er faror än de barn som haft en trygg och förtroendefull relation till både nätet och vuxna.
Min och andras forskning har visat att de flesta barn och unga som använder nätet har väl fungerande navigeringsstrategier och känner sig relativt nöjda och trygga med sin nätanvändning. Samtidigt framkommer det att de inte har haft några vuxna med sig i lärandeprocessen.
Det är förstås trösterikt att veta att de flesta barn känner sig orädda framför datorn, men det innebär samtidigt att det finns en grupp barn som inte gör det och som inte klarar sig lika bra eller har kunskapsluckor som gör att de riskerar att råka illa ut. För dessa barn blir det de vuxnas uppgift att finnas med och samtala med dem om nätet och lyssna på deras tankar.
När det gäller yngre barns nätanvändning, som ju är ett område fyllt av känslomässiga resonemang, kan det dock ibland vara svårt för vårdnadshavarna att hitta rätt bland alla larm och urskilja forskningsfronten. Här har förskolan en uppgift. Med sin styrka av att ha ett professionellt kollegium kan den fungera som en plats där barnen får systematiskt stöd i utvecklandet av sin digitala kompetens.”
Annakarin och jag har båda forskat om nätanvändning ungefär lika länge, vi har haft kontakt, känt till varandras forskning men egentligen aldrig tänkt på att arbeta tillsammans. Förrän i våras. Vi var på samma konferens i London och föreläste om liknande saker, helt oberoende av varandra. Vid hotellfrukosten började vi prata om det förestående valet och hatet på nätet. Vi insåg plötsligt att vi har intervjuat de främsta experterna på näthat, experter som ingen frågar när det bjuds in till runda bordssamtal eller utredningar. Annakarin har pratat med det vi idag kallar för influencers men som hon väljer att se på som aktörer med stora konton och många följare. Jag har intervjuat unga. För oss var det inget dramatiskt eller nytänkande i att välja våra respektive informanter, det är helt i linje med vår syn på forskningens samhällsuppdrag. När vi började prata om det, förstod vi dock att det är unikt; vi har under många års tid följt och lyssnat på två grupper som har djupa kunskaper om näthat. Kanske är det även så att våra informantgrupper sitter på den viktigaste kunskapen eftersom den bygger på lång erfarenhet av att möta och hantera näthat, kunskap som ofta har utvecklats till ett väldigt högt personligt pris. Samtidigt är det grupper som sällan får komma till tals därför att de har låg samhällsstatus. Varför hade inte ens vi tänkt på detta tidigare?
Efter den där frukosten blev vi ivriga. Vi startade ett nytt forskningsprojekt, vi skrev synopsis till en bok, vi hade långa möten där vi arbetade med terminologi (något ni kommer att se att vi ständigt återkommer till i boken). Våren blev sommar, som blev högsommar och snart skulle det vara val. Vår ivrighet övergick i otålighet och vi bestämde oss för att skriva en kort, populariserad sammanfattning av våra rön så här långt, för att bidra till arbetet mot näthat, en sammanfattning av en bok som alltså inte ens är klar.
Omslaget till Näthat – förhållningssätt och strategier
Vi ville också få spridning på materialet. Så mitt i den stekheta sommaren kom vi på att om vi ger bort vårt bokmanus till någon som kan trycka och sprida, kan boken bli gratis och lätt tillgänglig. Den som var snabbast att tacka ja var LIN Education, vars konferens vi föreläst på i London. De tog hand om allt det praktiska och det som kostar pengar. I november var boken klar, på svenska och norska. Vi fick lansera den under SETT-dagerne i Oslo, ett fantastiskt roligt tillfälle som jag tänkte skriva om i ett särskilt inlägg.
Nu är det fritt att ladda ner boken som pdf på svenska eller norska. Vi är bara glada om ni delar länken och använder boken i alla sammanhang där den kan göra nytta.
Sen får ni hålla utkik. Annakarin och jag jobbar vidare med vårt gemensamma projekt så ni lär höra mycket mer från oss.
Det är belagt om och om igen att det bästa för barn och unga är att 1. det finns samverkan mellan olika aktörer och 2. de vuxna som finns kring barnet äger frågorna.
Dessa viktiga punkter riskerar att motverkas av en inhyrd expert, som en föreläsare eller konsult. Det här kan möjligen uppfattas som kritik mot mig själv och andra som lever på att vara experter, men det är bara ett konstaterande om att vi ofta tänker fel. Experter behövs, men kanske inte i första hand för att åka runt och ta över andras uppgifter. Det är nämligen risken; att vi experter uppfattas som så spränglärda att det närmast förminskar de som egentligen är experter på sin egen kontext, de vuxna som befinner sig i barnens närhet, personligt eller professionellt.
Det finns alltså bättre sätt att använda oss som är experter, åtminstone i de flesta miljöer. Här kommer mitt förslag:
Starta en kunskapscirkel
Bilda en eller flera grupper av de professionella som ska arbeta med frågorna i relation till barn och unga. Tänk brett! Gå igenom vilka som i praktiken har kontakt med barnen, så att det inte bara blir pedagogisk personal eller elevhälsan. Kansli, lokalvård, skolledning, idrottsklubb, osv.
– Bestäm vilka frågor ni behöver fördjupa er i. – Ta del av samma material t ex en bok eller en föreläsning, se länkar nedan. – Träffas och arbeta mot ett gemensamt mål, t ex en uppdaterad plan för skolans likabehandlingsarbete, se listan nedan. – Nu är det ni som är experterna och som ska arbeta med era elever och vårdnadshavare.
– Ett av de viktigaste målen är att skapa samsyn kring den eller de frågor ni vill utveckla kunskap kring. Samsynen ska vara både teoretisk och praktiskt, alltså hur tänker ni om de här frågorna, vilka analyser gör ni och hur handlar ni i praktiken? – Ett annat viktigt mål är att ni utvecklar tankeverktyg som stärker er i den professionella (eller privata) relation ni redan har med barn och unga. Det är alltså inte frågan om att lära sig helt nya saker, utan att förstärka den befintliga kunskapen och förmågan med idéer, termer och förhållningssätt som uppdaterar det ni redan kan. – Ett sådant här arbetssätt ger erkännande åt deltagarnas befintliga kunskaper istället för att förminska dem. På det sättet påminner det om samtida lärandemodeller på nätet, där alla hjälps åt och ingen är mer expert än någon annan. – Sen finns det andra positiva effekter av ett sånt här arbetssätt som att gruppen svetsas ihop kring ett gemensamt mål, snarare än att matas med något som någon annan har bestämt att alla måste kunna. – Det är betydligt billigare och effektivare än att hyra in en expert.
Är mina föreläsningar alltså värdelösa?
Tvärtom. Jag är den första att skryta upp min förmåga att förklara komplexa problem på ett pedagogiskt sätt. Jag är extremt van att föreläsa för många olika målgrupper och jag är trygg i mina kunskaper och erfarenheter så jag vågar ta upp obekväma ämnen som verkligen måste få mer utrymme på alla nivåer i samhället. Jag är utan tvekan ett säkert kort för den som vill ha en föreläsning.
Men jag hoppas att i framtiden begränsa mitt föreläsande till konferenser (som ju ändå bara består av föreläsningar) och andra tillfällen då det helt enkelt inte finns någon grupp att svetsa samman i en kunskapscirkel. Jag tänker mig också att jag gör mest nytta i sammanhang där det finns professionella som behöver skakas om och få nya infallsvinklar.
Men vi vill ändå ha hjälp!
Det kan ni självklart få! Jag arbetar hårt med att nå ut med min kunskap på området och tvekar inte att vara till hjälp. Ni kan höra av er om ni vill ha mer konkreta tips för en kunskapscirkel, få lite frågor att arbeta med eller vill att jag leder den på distans. Ni vet var ni hittar mig 🙂
Nätkoll har tillsammans med Hagafilm tagit fram ett antal fantastiska filmer på olika teman som rör unga och nätet. Jag hade förmånen att få vara med på premiärvisningen av filmerna tillsammans med de unga skådespelarna och filmarna. Du hittar alla filmer på Nätkolls Youtubekanal. Det är mycket väl spenderad tid att titta på filmerna!
Det är ett otroligt effektivt upplägg där varje tema visas från två vinklar; den ungas och förälderns. Som denna som handlar om sociala medier:
Nätkulturer 