Det börjar bli riktigt tjatigt att säga samma saker om och om igen men när förespråkarna för innehållsfilter inte ger sig och inte låter sig påverkas av detaljer som fakta, då är det inget annat att göra än att upprepa sig.
Trots att alarmism och moralism är det som hörs och syns mest, är det många som inte hörsammar deras lättgenomskådade retorik. Det märktes inte minst när jag teamade upp med Eli Linderhom och Siri Lindqvist och skrev en replik och vi fick fin hjälp från andra som språkgranskade och kom med förslag. Det märks också idag när vår replik finns ute. Många hör av sig och säger att de trodde de var ensamma med sina tvivel på att porren ligger bakom det sexuella våldet och att filter skulle utgöra en lösning. Självklart kommer rationella lösningar att vinna mark i längden, jag vägrar tro annat. Problemet är att barn och unga far illa för varje dag som de reaktionära får äga frågan. Därför fortsätter vi att tjata.
Vill du veta mer om varför filter är en sån usel idé?
Jag har också sammanfattat problemen med innehållsfilter i en Q&A om porrfilter.
Vill du veta mer om porr?
Internetstiftelsens satsning Föräldraskap har också en podd, där olika experter bjuds in och får prata om en aktuell fråga. Nätporr heter avsnittet där sexologen Kalle Norwald är gäst. Lyssna även på Koll eller överkoll? där Henrik Pallin, kurator och expert på ungas nätanvändning är gäst.
Uppdatering: Konferensen är framflyttad pga covid-19. Preliminärt datum 29-30/9. På det ursprungliga konferensdatumet kommer det dock att finnas digitala programinslag på hemsidan.
Göteborgs vetenskapsfestival arrangerar en två dagar lång lärarkonferens 28-29/4, inklusive ett mingel med mat och underhållning. Allt är gratis men kräver föranmälan. Gå till Lärarkonferensen 2020 och anmäl er genast, det här är alldeles för bra för att missa!
Min föreläsning under Lärarkonferensen i Göteborg 28/4.
Det är så många intressanta punkter; föreläsningar, samtal och workshops. Bl a ska Henrik Pallin och jag sitta i ett samtal om unga och nätet tillsammans med Felix Gyllenstig Serrao. Och jag ska hålla en föreläsning. Utöver det ska jag försöka hinna med så många som möjligt av alla de andra föreläsningarna, t ex:
En följd av dåliga filteralgoritmer. Författaren Dickens namn försågs med censurstjärnor av Virgin Media.
Här kommer svar på vanliga frågor om porrfilter, eller innehållsfilter, som är ett mer korrekt namn. Jag besvarar frågor som många har idag, främst därför att organisationen Porrfri barndom driver frågan om porrfilter. Mina svar är tänkta att ge ett forskningsperspektiv på den komplexa frågan om olagligt och olämpligt innehåll på nätet, till skillnad från Porrfri barndoms emotionella och moraliserande retorik. Inlägget är från förra året och jag har uppdaterat det pga ökat intresse.
A: Det finns egentligen ingen produkt som heter porrfilter, men det Porrfri barndom menar när de använder det ordet är det egentligen innehållsfilter. Ett filter är ett program som installeras på enskilda enheter eller i ett nätverk och som är tänkt att skilja ut oönskat material från internet och bara visa önskat innehåll vid sökningar. De första och mest rudimentära filtren använde sig av ord, vilket snabbt visade sig vara verkningslöst. Ett exempel är det s k Scunthorpe-problemet, som fått namn efter orten Scunthorpe, som innehåller bokstavskombinationen cunt och därför fastnade i olika typer av filter. Det är också lätt att medvetet arbeta sig runt 0rdf1lter eftersom vi egentligen inte behöver hela ord för att förstå. Ett enkelt men tydligt exempel: du läste antagligen ”ordfilter” i förra meningen, fast inte står så, utan jag skrev en nolla istället för O och en etta istället för I. På det sättet kan jag göra mig förstådd utan att fasta i filtret. Så småningom kom det filter som arbetade med bilder och kunde filtrera utifrån hur många procent hudfärg det var i en bild. Frågorna blir såklart många: vems hudfärg, hur blir det med svartvita bilder, hur skiljer de på en vit människa och en gris och är verkligen alla bilder på naken hud pornografi? Idag menar tillverkarna att filtren är mer avancerade men det finns inget stöd i forskningen för att de faktiskt skulle vara bättre än det ovan beskrivna.
Q: Vad säger forskningen om porrfilter?
A: Den samlade forskningen visar att det inte fungerar som skydd mot oönskat innehåll. Det har flera orsaker:
Det är svårt att enas om vad som är önskat och oönskat. Och med svårt menar jag egentligen omöjligt. Vi kan enas om ytterligheterna, t ex att barn har rätt till internet för att kunna hitta information och att barn inte bör exponeras för oetiskt och olagligt innehåll. Sen blir det krångligt. Faktum är att det blir krångligt redan vid ”oetiskt”, eftersom definitionen hänger på vilka värderingar en har. Vi kan ta ett av våra närmaste grannländer, Ryssland, som exempel. Där är det förbjudet att informera unga om homosexualitet, något som mest troligt påverkar hur en skola ställer in sitt filter. Vi kan alltså inte använda samma inställningar på en skola i Sverige, eftersom det skulle bryta mot styrdokument för skolan. Det betyder att om vi skulle vilja anpassa ett filter till den svenska skolan måste vi först hitta ett sätt att definiera vilka värderingar som ska vara vägledande och sedan komma på ett sätt att ringa in vilket innehåll dessa värderingar vill filtrera bort.
Det är svårt att tala om för en dator vad som är önskat och oönskat. Och med svårt menar jag egentligen omöjligt. Även om vi skulle kunna enas kring punkt 1, skulle vi få mycket svårt att översätta det till en definition som går att omvandla till en algoritm. Jfr Scunthorpe-problemet.Det här handlar inte om att tekniken är outvecklad, utan att vi människor är alltför komplexa. Vi kommer alltså aldrig att (med rimlig arbetsinsats) kunna utveckla fungerande innehållsfilter. Jag har inte utrymme att gå in på den här intressanta frågan nu, men om du fortfarande tror att det kommer att lösa sig med tiden, när tekniken utvecklas, läs gärna lite artiklar om problemen med AI. Vi kommer alltid att behöva människor som med utgångspunkt i någon typ av matris gör binära bedömningar; lämpligt eller olämpligt. Dessa personer måste även ha ett system för att hålla koll på när sidor uppdateras, kanske omvandlas till sin motsats.
Vill vi verkligen göra det här? Vill vi verkligen lägga resurser på att ta fram en AI som kan skapa ett eget mycket bättre internet, för den svenska skolan? Kommer inte det att kosta enormt mycket? Pengar som måste tas nånstans ifrån. Det låter som om det vore bättre investerade pengar att utbilda fler som arbetar i skola och förskola i de här frågorna, så att bra sex- och samlevnadsundervisning kan komma till stånd. Vill vi verkligen definiera vad som är den svenska skolans värderingar i sådan detalj att det går att utesluta och innesluta specifikt innehåll? Har vi sådana kompetenser på skolnivå, eller ska det ske på kommunnivå, är tanken att vi ska utveckla Nationella Databasen för Svenska Värderingar? Och vill vi verkligen ha människor vars uppgift är att ta one for the team och porrsurfa för att hålla sig ajour med utvecklingen, både vad gäller teknik och sexuella praktiker? Ni förstår att det här blir obehagligt på så många plan, och det blir obehagligt därför att vi inte vill hålla på med det själva. Vi försöker desperat att hålla det ifrån oss, men då måste vi tala om vem eller vad som ska göra det.
Q: Kan man inte ha både filter och bättre sex- och samlevnadsundervisning?
A: Nej, det kan man faktiskt inte. I teorin kanske, det ena utesluter inte det andra, men i praktiken (och det får väl sägas vara det viktiga) är detta de facto uteslutande lösningar. Problemet är inte bara att innehållsfilter är verkningslösa, i sämsta fall är de direkt kontraproduktiva. Att ha filter kan alltså öka riskerna för barn, se punkterna 3, 5 och 6 nedan. Det är direkt oansvarigt av en kommun att lägga skattepengar på en lösning som inte är en lösning.
Q: Fast jag har hört att det finns porrfilter som fungerar.
A: De enda som påstår att innehållsfilter fungerar är tillverkarna (och de personer som blint litar på tillverkarna). Det finns inte en enda forskningsstudie som visar att exponeringen minskar i miljöer där man har filter på alla enheter. Om du som läser det här har tips om forskning som säger emot mig här, vill jag väldigt gärna ta del av den. Jag har sökt och sökt, men på dessa två år som kampanjen för porrfilter har pågått har jag inte fått nys om en enda studie. Det är fortfarande bara tillverkarnas ord.
Q: Vad är den största baksidan av att använda innehållsfilter i skola och förskola?
De fungerar inte (vilket ändå får sägas vara ett rätt allvarligt problem).
Det är en kostsam lösning, som konkurrerar med andra utgifter. Även som symbolhandling är det dyrt. Det är i sig inget fel att lösningar kostar pengar men då måste det vara en lösning som gör skäl för utgiften.
Vuxna tenderar att bli mer passiva, att inte ta snacket. Om hälften av alla ungdomar aldrig har pratat med en vuxen om porr, riskerar den siffran att sjunka ytterligare om vi inför filter.
Det kan utgöra ett ingrepp i elevers rättigheter att hitta information, därför att information om sex ofta fastnar i filter, med en överrepresentation av hbtq-material. Elever har rätt att även lära sig sådant de inte vågar fråga en vuxen om. Kanske kan skolan sägas ha ett extra stort ansvar för situationer där elever bara har internet att fråga, där det är otänkbart att använda den egna telefonen eller en dator utanför skolan.
Skolan har ett utbildningsuppdrag, vi kan inte bara bortse från det. Vi har ansvaret att lära ut strategier för att undvika sådant som är olämpligt och olagligt på nätet. Det är skillnad mot t ex en arbetsplats, som inte har det ansvaret gentemot sina anställda.
Filter ökar risken att se vidrigt innehåll (jag kallar det så i brist på bättre ord) därför att en stor del av det olämpliga innehållet på nätet inte är listat. Även om vi skulle kunna filtrera bort all kommersiell pornografi, återstår enorma mängder som kanske inte ens är tänkt för en utomstående publik, men som hamnar högre upp i sökresultaten när den metataggade pornografin filtreras bort.
Q: På de flesta arbetsplatser är det en självklarhet att ha porrfilter. Ska inte våra barn få lika bra skydd som vuxna?
A: Se punkt 5 ovan: Skolan har ett utbildningsuppdrag, vi kan inte bara bortse från det. Det är skillnad mot t ex en arbetsplats, som inte har det ansvaret gentemot sina anställda. Vi har ansvaret att lära ut strategier för att undvika sådant som är olämpligt och olagligt på nätet. Och eftersom utvecklandet av sådana strategier försvåras av innehållsfilter, skulle vi även kunna se filtren som stridande mot skolans uppdrag.
Q: Ja men i förskolan, ska barn verkligen utsättas för grov pornografi?
A: Naturligtvis inte. Det är förskolans ansvar att skydda barnen från olämpligt innehåll. Jag tycker att förespråkarna för innehållsfilter nedvärderar förskolan som pedagogisk miljö, när de förutsätter att plattorna är till för att sätta barn framför Youtube utan vuxet sällskap.
I det sammanhanget vill jag också påpeka att det är direkt olämpligt att låna en platta på sitt barns förskola och skriva in ord som per automatik leder till kommersiell pornografi. Att det dyker upp just kommersiell pornografi på skärmen betyder inte ens att förskolan inte har ett filter, det betyder bara 1) att någon har varit dum nog att berätta för algoritmerna att användaren av plattan är intresserad av porr och 2) att förskolan har gjort inställningar så att bilderna dyker upp direkt istället för bara länkar till det eftersökta. Om du som läser detta har gjort precis det i oförstånd, rekommenderar jag att du tar kontakt med förskolan och berättar, så att de kan agera för att skydda barnen från framtida exponering, genererad av din porrsökning.
Q: Finns det något positivt med porrfilter?
A: Inte på en skola, där finns bara nackdelar. I andra sammanhang, t ex på arbetsplatser där man inte har ett utbildningsansvar, kan jag inte uttala mig.
Q: Varför tror du att
det blivit ett så hett ämne?
A: Det funderar jag väldigt mycket på. Det är mer en fråga till idéhistoriker och statsvetare men jag utgår från att även detta hänger ihop med de konservativa strömningar som vi ser i hela världen, där fri- och rättigheter anses ha gått för långt och det blir en motreaktion från priviligierade grupper. Just denna fråga ser jag som ett utslag av en ålderdomlig barnsyn, där de inte anses ha förmåga att hantera livet, utan bara tar in allt de erfar och tror att det är så livet fungerar. Hela retoriken kring filter passar in i ett reaktionärt, patriarkalt sätt att se på barn i allmänhet och barn som befinner sig utanför normen i synnerhet. Retoriken avspeglar en syn på barn som oskyldiga, oskrivna blad, som kan bli förstörda av ett enda misstag. Samtidigt pratar man om barn, kanske särskilt pojkar, som potentiella förövare, om de bara råkar snubbla in på en porrsida. Jag delar inte den människosynen. Inte heller våra styrdokument gör det, så jag ser ingen anledning att någon skola eller kommun ska känna sig lockade att haka på kampanjen. Att enskilda individer gör det är deras ensak, det ska ingen annan ha åsikter om, men en förskola eller skola ska naturligtvis bygga all sin verksamhet på forskning och beprövad erfarenhet.
I Sverige har förslaget om porrfilter attraherat starka namn, inte minst framstående feminister, vilket skulle kunna förklara att så många har hakat på. Argumentationen verkar rimligare om den kommer från en vettig person, så där har de svenska lobbyisterna verkligen varit framgångsrika. Om vi vill bygga skolpolitik på att värva flest kändisar till sitt förslag, då ska vi gå på deras linje. Om vi istället vill behålla en demokratisk samhällsordning bör vi överlämna viktiga frågor till experter och folkvalda.
Q: Hur tycker du man ska närma sig ämnet barns/ungdomars porrexponering?
A: Vi måste få en utökad och förbättrad sex- och samlevnadsundervisning. Generellt måste vi alla bli bättre på att våga prata om sex och även om pornografi. Rent konkret finns det modeller för att prata om pornografi, som t ex RFSU har arbetat fram, så det är bara att börja.
Sen är själva frågan om nätporr inte ett så stort problem som filterlobbyn vill få det till. Att hitta pornografi har blivit lättare men det är ju inte en epidemi och det är inte per automatik så att barn blir skadade av att ha sett något olämpligt, oavsett vad. De barn och unga som vågar prata med någon vuxen, kan bearbeta även sådant de inte borde ha sett. Det hårda tonläget från filterivrarna främjar inte direkt ett sådant samtal, så även i den bemärkelsen gör de unga en otjänst. Det får vara en rätt tuff unge som ifrågasätter påhittade diagnoser som ”porrskadad”. Jag hoppas att de flesta barn och unga är så modiga, men jag tycker inte att vi bara kan utgå från att de klarar av det. Det är ett vuxenansvar att stötta barn så att de är förberedda för sin samtid och framtid, vi kan inte bara överlämna det till barnen själva att lösa.
Q: Vad är Porrfri barndom?
De frågor jag besvarar här ovan kommer sig ur påståenden som Porrfri barndom gör. Porrfri barndom är en nystartad organisation, som enligt egen utsago startades av två mammor som upprördes över att det inte fanns något hinder när de sökte på pornografi på sina barns förskoleplattor. Det startade som en lobbygrupp och idag kallar de sig barnrättsorganisation. Det finns inga särskilda krav för att kalla sig barnrättsorganisation, men etablerade barnrättsorganisationer som Bris och Ecpat har självklart bidragit till att ordet har en positiv klang och att det verkar seriöst. Läs mer om hur de arbetar i mitt inlägg Porrfri barndom hackat?
Gå gärna med i Kunskap om filter & åldersverifieringsom Helena Meyer och jag startade för att samla forskning om dessa förslag. Om du har stött på forskning som visar att filter eller åldersverifiering fungerar är du välkommen att dela den i gruppen. Vi har försökt få besked från förespråkarna vilket vetenskapligt stöd de har för sitt förslag men inte fått ett enda svar. Så vi tar tacksamt emot alla förslag.
Edit 200217: Jag har uppdaterat min Q&A med lite mer info om vad Porrfri barndom är.
Den som skriver in den här adressen får en glad överraskning.
Nej, Porrfri barndom har inte blivit hackat men någon har skämtat med dem. Häromdagen gick de nämligen ut och varnade för att ett spel som används i skolan hade blivit hackat och att man numera kom till en gayporrsajt. Det var ingen som hade hackat spelet. Däremot hade nån köpt samma adress, fast med .tk på slutet istället för .se och pekat sin adress till en gayporrsajt. Upprördheten var stor hos Porrfri barndoms följare, medan den internetkunniga delen av befolkningen fnissade lite åt att dessa influencers, som man ändå får kalla dem, inte ens känner till det enkla tricket.
Nån som däremot kände till det enkla tricket gick och köpte porrfribarndom.com och pekade den till min sida med Q&A om porrfilter. Jag tackar och bockar för den enorma uppmärksamhet som mitt inlägg har fått, även om jag inte vet vem jag ska tacka. Jag gick in och uppdaterade lite, bl a därför att jag ser argumentet ”jag litar på att tekniken kommer att utvecklas” på så många ställen. Det är ett fruktansvärt irriterande retoriskt grepp, men jag måste ändå lyfta på hatten åt deras marknadsföringsskicklighet. När de säger att de litar på att tekniken kommer att vara människan till hjälp, det gäller bara att ha tro och hopp, då lämnar de alla oss andra utanför. Vi som faktiskt vet hur det ligger till framstår som pessimistiska och teknikfientliga, vilket jag tror att fler än jag känner oss obekväma och framförallt ovana vid. Jag har alltid stått i den andra ringhörnan! Nu ska jag plötsligt vara den där sura tanten som säger: det där går aldrig!
Av någon outgrundlig anledning har Porrfri barndom fått med sig en stor del av Sveriges mest inflytelserika personer på sin helt ärligt galna kampanj. Den är galen därför att den inte har något verkligt syfte. Det de påstår, att de är ute efter att skydda barn från pornografi, kan bara inte stämma. De har all fakta på bordet och jag vet helt säkert att de har haft det i princip från start. Inte från allra första början. Jag tror att de två mammorna var uppriktiga när de drog igång detta. Men efter bara några veckor vet jag helt säkert att de hade koll på att filter inte fungerar, det var nämligen jag som försåg dem med all tänkbar information.
Det var naturligtvis till ingen som helst nytta. Tvärtom! De har använt mina böcker (som jag köpte in och skickade till dem med stora förhoppningar om att kunna vända det hela) som ett vapen mot mig istället. De har medvetet feltolkat och plockat saker ur sitt sammanhang och spridit dessa felaktigheter till sina följare. De har till och med (och det här skulle jag ha svårt att tro själv om jag inte hade sparat en skärmdump) frågat en annan forskare vad han tycker om att jag har sagt att ”barn föds med filter i huvudet så de behöver inte porrfilter i datorn”. Gissa vad forskaren svarade?
Jag förstår faktiskt inte hur forskaren i fråga bara vågar uttala sig om vad en annan forskare har sagt utan att dubbelkolla att det verkligen är korrekt, särskilt när det gäller ett så befängt uttalande. För Eriks skull hoppas jag att han är felciterad.
Jag ger mig dock inte, som ni kanske märker. Jag förtvivlar ett par gånger per dag men då ekar Daniel Kallos ord i huvudet. Daniel som inte finns bland oss längre, citerade gärna 70-talets slagord Gråt inte, forska! när det blåste kallt omkring mig. Och jag hedrar hans minne genom att göra just det, varje dag. Vill du stött mig har jag numera en Patreon, btw.
Vecka 44 är den stora lärarfortbildningsveckan och i år är två av mina föreläsningar öppna och gratis för allmänheten. Dela gärna till någon som du tycker behöver lite motvikt mot skräckpropagandan.
Umeå universitet har en inbjudan för dig som inte använder Facebook. Hela programmet som Umeå universitet erbjuder skolorna vecka 44 2019 här: Kunskapsveckan. Min föreläsning finns på s 29.
Margareta Rönnberg, professor emeritus och orädd kämpe för barns rättigheter ❤
Margareta Rönnberg, professor emeritus i filmvetenskap med inriktning mot barnkultur och medier, har läst två av de mest alarmistiska böckerna om skärmar och sen gjort en ambitiös forskningsöversikt som debunkar många av deras påståenden. Allt detta fantastiska arbete ger hon oss i tre inlägg i sin forskningsblogg Barnisten. Nu finns hennes blogginlägg sammanställda till en artikel, som du kan läsa på skärm, skriva ut och dela. Margareta är en fantastiskt skarp forskare och en mycket tydlig förmedlare av barns perspektiv, så vi kan bara tacka för hennes hårda arbete och dela, dela, dela!
Artikeln är licensierad under CC-BY 2.5 SE. Referera som: Rönnberg, Margareta (2019) Vad säger forskningen om barn, tonåringar och ”skärmar”? Länkar till referenser finns i inläggen på Barnisten.
Idag regnar det böcker om skärmtid. Tyvärr är det mesta inriktat på att varna oss för farorna, vilket är djupt olyckligt. Det vore mer konstruktivt att se digitaliseringen som ett faktum och börja titta på hur vi kan förhålla oss till det för att få ut maximalt av fördelarna men slippa nackdelarna. Väldigt få av böckerna baserar sig på forskning och väldigt mycket utgår från deras författarens egna erfarenheter. ”Det vet man ju själv” är en sån sak som man kan kosta på sig att säga vid fikabordet men inte som forskare, inte ens i en populärvetenskaplig text. För det som händer då, är att man fejkar bekräftelse på läsarens egna tolkningar av sina personliga upplevelser. De tolkningarna kan självklart vara alldeles rimliga, men de kan också vara helt uppåt väggarna. Som i bilden nedan.
Text om 5G uppbyggd som en klassisk vandringssägen.
Den som känner sig dålig därför att det pågår en utbyggnad av 5G, har självklart inte rätt, men vi människor har en högt utvecklad förmåga att lägga pussel även med bitar som inte passar. Vår hjärna tycks vara så motiverad att förstå världen, att det inte spelar så stor roll om vi måste fila ner kanterna på pusselbitarna för att få dem att passa in.
Så det gäller att avslöja retoriska grepp som ”det vet man ju själv” och ställa sig frågan om det verkligen finns belägg för det eller om det handlar om att någon tolkar in sådant som inte finns i det de ser.
Det borde också vara allmänbildning att känna igen en vandringssägen, som bilden ovan är ett skolexempel på.
Ett annat retoriskt grepp som är vanligt när det kommer till digitaliseringen (även extremt vanliga hos rasister, sexister, transhatare, funkhatare, osv) är disclaimers, som t ex ”Jag är inte emot digitalisering, men…” En disclaimer läggs ofta in för att dölja talarens verkliga agenda. Hen låter då nyanserad och rimlig, till skillnad från teknikkramarna. Det blir ett sätt att undvika att bli avfärdad som bakåtsträvare och teknikhatare. Jfr ”jag är inte rasist, men…” och ”några av mina bästa vänner är bögar, men…”. Det som följer efter en disclaimer är raka motsatsen, men det budskapet mildras av att talaren först slår fast att hen inte är emot digitaliseringen.
Sen är det självklart inget fel på hjärnforskare, men… (nej förlåt, jag kunde inte låta bli) … vi måste börja prata om VAD olika forskare är experter på. Jag är docent vid ett välrenommerat universitet, men jag skulle aldrig våga uttala mig om säkerhet på oljeriggar i Nordatlanten, eftersom jag forskar inom ämnet pedagogiskt arbete. Den som är hjärnforskare kan mycket väl vara expert på barns och ungas nätanvändning men behöver inte vara det. Jag däremot är expert på just det och då kan jag uttala mig i sådana frågor. Vilket såklart inte betyder att jag kan allt och vet allt, men tillräckligt mycket för att veta var jag ska leta för att hitta sådant jag inte vet.
Jag blir lite irriterad. Engelsbergs bruk 24 april 2019.
Jag fick chansen att berätta om järnvägssjuka och mediepanik under ett seminarium om läsning på legendariska Engelsbergs bruk. Det finns så många saker att säga om de föredrag som kom efter mitt; Carl Hamilton och Kjell A Nordström och jag tror att jag lyckades förmedla det under den efterföljande debatten. Sänds på Axess Tv 12/6 kl 9.30, eller redan nu: se och döm själva! Jag kommer in efter 59 minuter, men missa inte alla suveräna föreläsare i början.
Alltså, det där med Silicon Valley! Att Steve Jobs barn inte fick ha plattor, att skaparna av Facebook förbjuder sina barn att använda sociala medier. Om idén att detta borde styra föräldraskap i Sverige inte var så himla tragisk skulle den vara humoristisk. Hur i helsike kunde dessa entreprenörer, som antagligen jobbar 60-80-timmarsvecka, bli förebilder som föräldrar? Det finns bara en enda orsak till att det händer, nämligen att det passar in i det rådande narrativet. När allt känns konstigt och ovant hugger folk glatt tag i halmstrån. Det vore ju toppen om det var sociala mediers fel och inte nedskärningar i välfärden och ett hårdnande samhällsklimat som låg bakom ungas allt sämre mående och skolans problem. Men så enkelt är det oerhört sällan. Vi får helt enkelt leta orsakerna där de finns, inte där det är enklast att leta.
Och, inte minst: även om det skulle vara som folket i Silicon Valley säger, även om det skulle vara nätets fel alltihop, ska vi då låtsas som att digitaliseringen inte finns? Ska vi göra som Nordström säger och vänta tills barnen har lärt sig leva analogt innan vi introducerar skärmar? Nej, vi ska låta dem träna, från tidig ålder och tillsammans med vuxna. Såklart! Vilken ansvarsfull vuxen håller ett barn ifrån trafiken tills de är 15 för att sedan ge dem en cykel, eftersom de är fysiskt och psykiskt mogna att hantera en cykel?
Snart kommer ännu en bok om digitalisering i förskolan, även den med ett kapitel av mig. Denna gång är Erika Kyrk-Seger redaktör. Jag hoppas att varje förskola skaffar båda böckerna och startar läsecirklar för personalen, så att fler får chans att arbeta med de här frågorna professionellt, och slipper använda sin fritid till kompetensutveckling.
Här kan ni läsa de avslutande styckena i mitt kapitel.
”De barn som inte får använda nätet under barndomen riskerar att hamna i ett liknande utanförskap, ett digitalt utanförskap, som gör att de kommer att få svårare att utveckla ett fungerande förhållningssätt till datorer och nätanvändning. De kan, liksom de barn som har fått utforska nätet utan stöd från vuxna, råka ut för er faror än de barn som haft en trygg och förtroendefull relation till både nätet och vuxna.
Min och andras forskning har visat att de flesta barn och unga som använder nätet har väl fungerande navigeringsstrategier och känner sig relativt nöjda och trygga med sin nätanvändning. Samtidigt framkommer det att de inte har haft några vuxna med sig i lärandeprocessen.
Det är förstås trösterikt att veta att de flesta barn känner sig orädda framför datorn, men det innebär samtidigt att det finns en grupp barn som inte gör det och som inte klarar sig lika bra eller har kunskapsluckor som gör att de riskerar att råka illa ut. För dessa barn blir det de vuxnas uppgift att finnas med och samtala med dem om nätet och lyssna på deras tankar.
När det gäller yngre barns nätanvändning, som ju är ett område fyllt av känslomässiga resonemang, kan det dock ibland vara svårt för vårdnadshavarna att hitta rätt bland alla larm och urskilja forskningsfronten. Här har förskolan en uppgift. Med sin styrka av att ha ett professionellt kollegium kan den fungera som en plats där barnen får systematiskt stöd i utvecklandet av sin digitala kompetens.”
Edit: Mina vanligaste frågor om porrfilter har en vänlig själ lagt upp på en sajt som heter Porrfri barndom, som jag länkar till för att öka synligheten.
Jag tycker att porrfilter vore en alldeles underbar idé. Fast jag vill gå ännu längre, jag önskar att vi kunde filtrera bort allt som barn oroas av och oroar sig för, se bilden från Ungar & Medier 2017. Men det går inte. Att filtrera bort saker från nätet fungerar inte, hur hett vi än önskar det. Det går att filtrera bort visst innehåll, t ex kommersiell pornografi. Det beror på att porrindustrin metataggar sina produkter själva, för att förenkla för kunderna att hitta just deras produkter. De har alltså gjort en viktig del av jobbet för den som ska konstruera ett filter. Utöver just denna del av pornografin är det oändligt mycket krångligare. Studier på filtrerade miljöer visar att många sidor som innehåller information om HBTQI ofta fastnar i innehållsfilter. Det beror bl a på att de ofta benämner könsdelar utan förskönande omskrivningar och att de ofta tar upp det som ofta ansetts vara kontroversiella ämnen rörande sexualitet. Barn och unga som söker information i frågor som rör HBTQI riskerar alltså att inte hitta den på skolans datorer. Då kan vi, i teorin, göra lite inställningar i filtret: i den här kommunen får man söka på HBTQI. Det kan ta lite tid och kräva lite tankearbete och research för att lista ut vilka ord som fastnar och hur man kan låta dessa slippa förbi utan att släppa igenom pornografi. Observera att detta är i teorin, i praktiken kommer vi aldrig att kunna konstruera ett filter som förstår vad som är vad, helt enkelt därför att vi människor är olika. Det finns de som inte tycker att barn ska kunna söka på ord som fitta och alltså gärna skulle ställa in filtret utifrån en lista med oönskade ord. Kanske tänker de att barn som behöver information om sexualitet kan använda neutralare ord, kanske vet de inte ens att det finns barn som aldrig har lärt sig ett annat ord för det kvinnliga könsorganet, eller som behöver veta vad fitta betyder därför att någon har kallat dem det. Det finns alltså en överhängande risk att det är normbärande vuxnas värderingar som får styra, inte för att de är onda och vill ta bort alla andras barns rättigheter, utan för att de helt enkelt inte känner till att det ser extremt olika ut och därför att de saknar erfarenheter utanför sin egen grupp.
Det är fullkomligt förjävligt att barn ska behöva utsättas för pornografi, filmer med djurplågeri, bilder av fattiga, sjukhusskildringar och dokumenterade övergrepp. Förjävligt. Och just därför, för att det är totalt oacceptabelt, måste vi ta frågan på allvar och söka lösningar som har dokumenterad effekt. Innehållsfilter har ingen dokumenterad effekt. Eller så här: de är i bästa fall verkningslösa, i sämsta fall kontraproduktiva.
Jag har sökt forskningsresultat som stöder kravet på filter i skolor men jag har gått bet. Och då pratar jag inte om någon slö sökning en enda gång, utan upprepad sökning i forskningsdatabaser. Jag har även bett filterförespråkarna berätta vilka studier de stöder sitt krav på men jag har inte fått svar. Och då pratar jag inte om att jag har frågat någon enstaka gång, utan tiotals gånger, men varje gång har de bara avslutat vårt samtal. Jag har även bildat en Facebookgrupp för att samla forskning om filter och åldersverifiering i skolan (där flera av filterförepråkarna dessutom är medlemmar) men inte en enda studie som visar att filter fungerar har lagts in där.
Barn som växer upp idag är dubbelt utsatta. Dels utsätts de för fruktansvärt mycket olämpligt och olagligt innehåll via nätet, dels utsätts de för vuxnas slappa och oinformerade försök att skydda dem. På skolnivå såväl som på politisk nivå finns det så mycket okunskap, så många beslut som fattas i affekt, så litet intresse av att lyssna på ungas egna erfarenheter och inkludera dem i arbetet. Det är ovärdigt ett modernt samhälle att bry sig så lite om barns och ungas rättigheter!
När det gäller att skydda barn och unga från alla de risker som nätet medför finns det inga som helst genvägar. Vi måste införa obligatorisk fungerande sex- och samlevnadsundervisning i skolan, så att barn och unga får veta allt det de idag tvingas söka efter på nätet. Vi måste vara tydliga, rent av övertydliga, med att ge barn mandat att känna efter och agera på hur det känns, så att de inte blir lätta offer för manipulation. Vi måste börja lyssna till barns frågor och larm om vad de upplever på nätet, så att vuxna blir bättre på att stötta och så att fler vågar larma. Vi måste börja ta in barns och ungas erfarenheter i arbetet mot kränkningar, på och utanför nätet. Vi måste öka samhällets insatser för att hjälpa barn och unga som lever i psykisk ohälsa, så att de inte blir lätta offer för sexuella förövare. Och vi måste lägga skulden för barns utsatthet där den hör hemma: hos oss som är vuxna idag och vårt sätt att leva. Barn som växer upp idag föddes in i en ytlig, sexualiserad värld där kvinnor och flickor kränks i alla tänkbara situationer utan att nån reagerar. Det ansvaret försvinner inte bara för att vi fick internet. I en värld där kvinnors livslön år efter år är lägre än mäns, där en flicka anmäler att hon får sexuella kommentarer av en vuxen på skolan utan att några åtgärder vidtas, där barns och ungas utsatthet görs till deras eget problem, där sexuella förövare kan ångra sig offentligt och sedan bli hyllade för sin styrka, där kanske vi får räkna med att det uppstår skit även bland barnen. Att lägga skulden på nätet, eller porren, är bara ett sätt att slippa ta verkligt ansvar. Allt jag listade här ovan har stöd i forskning om ungas säkerhet på nätet, läs t ex mina böcker för mer info. Alla mina förslag kostar dock pengar och engagemang och därför kommer de inte att få samma genomslag som förslaget om porrfilter på alla skolor. Lösningen handlar om att omfördela samhällets resurser, från vuxna till barn, och som det ser ut idag vill många vuxna göra tvärtom.
Att installera filter för pengar som kunde gå till undervisning och elevvård är inte bara dumt, det är direkt oansvarigt. Jag förstår rent ut sagt inte hur de vågar införa eller förorda metoder som är så genomdåliga. Jag skulle aldrig våga sätta barns och ungas liv och välmående på spel på det sättet.
Nätkulturer 