Idag regnar det böcker om skärmtid. Tyvärr är det mesta inriktat på att varna oss för farorna, vilket är djupt olyckligt. Det vore mer konstruktivt att se digitaliseringen som ett faktum och börja titta på hur vi kan förhålla oss till det för att få ut maximalt av fördelarna men slippa nackdelarna. Väldigt få av böckerna baserar sig på forskning och väldigt mycket utgår från deras författarens egna erfarenheter. ”Det vet man ju själv” är en sån sak som man kan kosta på sig att säga vid fikabordet men inte som forskare, inte ens i en populärvetenskaplig text. För det som händer då, är att man fejkar bekräftelse på läsarens egna tolkningar av sina personliga upplevelser. De tolkningarna kan självklart vara alldeles rimliga, men de kan också vara helt uppåt väggarna. Som i bilden nedan.

Den som känner sig dålig därför att det pågår en utbyggnad av 5G, har självklart inte rätt, men vi människor har en högt utvecklad förmåga att lägga pussel även med bitar som inte passar. Vår hjärna tycks vara så motiverad att förstå världen, att det inte spelar så stor roll om vi måste fila ner kanterna på pusselbitarna för att få dem att passa in.

Så det gäller att avslöja retoriska grepp som ”det vet man ju själv” och ställa sig frågan om det verkligen finns belägg för det eller om det handlar om att någon tolkar in sådant som inte finns i det de ser.

Det borde också vara allmänbildning att känna igen en vandringssägen, som bilden ovan är ett skolexempel på.

Ett annat retoriskt grepp som är vanligt när det kommer till digitaliseringen (även extremt vanliga hos rasister, sexister, transhatare, funkhatare, osv) är disclaimers, som t ex ”Jag är inte emot digitalisering, men…” En disclaimer läggs ofta in för att dölja talarens verkliga agenda. Hen låter då nyanserad och rimlig, till skillnad från teknikkramarna. Det blir ett sätt att undvika att bli avfärdad som bakåtsträvare och teknikhatare. Jfr ”jag är inte rasist, men…” och ”några av mina bästa vänner är bögar, men…”. Det som följer efter en disclaimer är raka motsatsen, men det budskapet mildras av att talaren först slår fast att hen inte är emot digitaliseringen.

Sen är det självklart inget fel på hjärnforskare, men… (nej förlåt, jag kunde inte låta bli) … vi måste börja prata om VAD olika forskare är experter på. Jag är docent vid ett välrenommerat universitet, men jag skulle aldrig våga uttala mig om säkerhet på oljeriggar i Nordatlanten, eftersom jag forskar inom ämnet pedagogiskt arbete. Den som är hjärnforskare kan mycket väl vara expert på barns och ungas nätanvändning men behöver inte vara det. Jag däremot är expert på just det och då kan jag uttala mig i sådana frågor. Vilket såklart inte betyder att jag kan allt och vet allt, men tillräckligt mycket för att veta var jag ska leta för att hitta sådant jag inte vet.

Vi som utsätts för forskning och populärvetenskap måste sätta den i ett rimligare sammanhang, t ex genom att se på den med teknikhistorien som bakgrund eller granska deras argument utifrån ett barnrättsperspektiv. Jag har skrivit om det lite mer utförligt i mina böcker men också i Järnvägssjuka och skärmtid och En mörk eller ljus berättelse om nätet och den filmade föreläsningen Förbud och filter – digital kompetens i skolan.