Kategoriarkiv: Mediepanik

Kvinnotryck, ordet ni söker är förlåt

Ni minns säkert att ROKS tidning Kvinnotryck skrev om mig och flera andra på ett oerhört kränkande sätt i höstas. Vi anmälde till Medieombudsmannen som skrev i sin bedömning att ”Elza Dunkels får tåla att namnges och kritiseras för sina åsikter. Hon har dock i publiceringen tillskrivits högst kontroversiella åsikter som det inte funnits tillräckligt stöd för i debattartikeln hon skrivit. Av betydelse är att den anmälda artikeln presenterades som en granskning och inte en opinionstext. Uppgifterna har sammantaget orsakat Elza Dunkels en oförsvarlig publicitetsskada och för detta bör tidningen klandras”.

Igår kom ett yttrande från Kvinnotryck. Det är en fruktansvärd text; i många stycken värre än den ursprungliga artikeln som de klandrades för. Jag förstår att det är ett vansinnesprojekt att bemöta det här men det är enormt svårt att avstå från att försvara sig mot så grova angrepp. Det kräver verkligen sin kvinna och jag är inte den kvinnan. Tvärtom vill jag skrika och hötta med näven. Samtidigt som jag är så trött, så trött. Hur är det tänkt att en kvinna ska orka när det inte bara är patriarkatets vanliga utsända som ligger i skyttegravarna, utan även andra feminister? Jag vet inte. Jag vet bara att jag har lite svårt att vara tyst. Därför kommer här mina kommentarer till det yttrande som är undertecknat av Kvinnotrycks ansvariga utgivare Jenny Westerstrand. Jag säger undertecknat för det är ett märkligt dokument som verkar vara författat av flera olika personer med helt olika språkbruk. Det saknas också struktur i texten så det är svårt att bemöta allt men jag valde att plocka ut några teman som återkommer lite här och där och ge mina kommentarer till dem.

Ur Kvinnotrycks yttrande

De menar att jag är en lika god kålsupare och därför inte kan kräva att behandlas med mer respekt än jag själv har visat. Hur kålsuperiet är kopplat till just Kvinnotryck eller skribenten i fråga framgår inte, det hänvisas istället till ”ett genomgående högt och spetsigt tonfall”.

Min kommentar

Jag köper inte att det skulle vara ett skäl att förtala mig, att jag deltar i en debatt där många är arga på varandra. Däremot skulle jag naturligtvis tycka att det vore rimligt om de bemötte enskilda uttryck för detta spetsiga tonfall och kritiserade mig för saker jag faktiskt sagt.

Ur Kvinnotrycks yttrande

De menar att jag har dragit ogrundade slutsatser och att det i själva verket är mina slutsatser som utgör publicitetsskada, inte vad skribenten skrev och Westerstrand publicerade. Enligt yttrandet har Kvinnotryck alltså inte pekat ut mig som pedofilvurmare, det är min helt befängda tolkning av deras text.

Min kommentar

Jag håller inte med. Det finns ytterst få sätt att tolka det som står i artikeln och jag har förstått att många med mig tolkade det på samma sätt. I yttrandet framgår inte hur de själva tycker att formuleringarna kring att konsumera porr med sina barn ska tolkas. Menar de t ex att de tycker att det är ett lämpligt sätt att hantera problemet med ungas exponering för pornografi? Ja då kan jag förstå att de inte ser det som förtal, men om jag sätter formuleringen i kontext, alltså tillsammans med resten av artikeln, då framgår det tydligt att den i själva verket är menad som en anklagelse. Det är meningen att läsaren ska förstå vilka vidriga människor vi är som påstår så här bisarra saker. Inget i yttrandet ger dock några ledtrådar.

Ur Kvinnotrycks yttrande

De menar att jag själv spridit den text jag tycker innehåller skadliga uppgifter och att jag har gjort ett stort nummer av saken i sociala medier, anmält till Medieombudsmannen och gjort en förtalsanmälan. Här menar Westerstrand att det handlar om att jag har hemfallit åt disciplinära åtgärder och att det är ett tidens tecken. Hon tycker att jag istället borde ha tackat ja till erbjudandet att skriva ett bemötande i tidningen. Vidare påpekar hon att jag har förhånat deras erbjudande om att skriva i tidningen.

Min kommentar

Ja, jag har delat, anmält artikeln och fått hjälp av jurister att framställa skadeståndskrav. Det ser jag som rätt självklara reaktioner. Att dela i sociala medier är en copingstrategi som jag hämtat från informanter i min forskning avseende kränkningar på nätet. I en demokrati är det inte att betrakta som märkligt att anmäla sådant man misstänker kan utgöra ett övertramp eller rent av ett brott. Tvärtom har vi institutioner som Medieombudsmannen och domstolar för att avgöra sådana här frågor. Ja, det stämmer att jag tackat nej och kanske även förhånat erbjudandet om att skriva i tidningen. Inte minst för att det kändes som ett hån i sig, att be mig lägga tid och energi på att formulera vad som var fel, när det borde vara de själva som bad om ursäkt.

Ur Kvinnotrycks yttrande

De menar att jag ingår i en åsiktsgemenskap.

Min kommentar

Guilty as charged. Det går dock inte att utläsa ur texten hur det skulle vara klandervärt att samarbeta med andra experter och min fantasi räcker dessvärre inte till för att gissa vad de menar.

Dessutom vill jag passa på att påpeka att det handlar väldigt lite om åsikter från min sida. Jag har visserligen förstått att den väg som debatten om ungas sexualitet har tagit utgör en risk för att det uppväxande släktet ska tvingas leva i samma sexualfientliga samhälle som redan skadat så många generationer. Det kan måhända ses som en åsikt. I övrigt har jag bara framfört vad forskning säger om innehållsfilter. Jag har inte uttalat mig om pornografi. Av flera skäl, bland annat att jag inte är intresserad av ämnet men också för att jag saknar kunskaper om det. Som forskare är jag av den bestämda uppfattningen att jag bör avhålla mig från att uttala mig om sådant som jag bara har åsikter om. Jag ser det som oetiskt att använda sin forskartitel för att tala om annat än det egna forskningsområdet. Därför har jag bara uttalat mig om filter, något jag har djupa och breda kunskaper om och som varit en del av min forskning sedan slutet av 1990-talet. Att jag lyssnar på experter på unga och pornografi och lär mig av dem ser jag inte som en belastning utan som grundläggande för den akademiska arbetsmetoden. En annan viktig del av forskarrollen är det som tidigare kallades för den tredje uppgiften, alltså att interagera med det omgivande samhället och inte bara arbeta inomakademiskt. Tanken är att ge tillbaka till samhället och bidra till folkbildning. Denna uppgift tar jag på största allvar, vilket är skälet till att jag deltar i debatten gällande de frågor jag har kunskap och vetenskaplig kompetens att uttala mig om om.

Sammantaget är Kvinnotrycks yttrande en sörja av associationsskuld i ordets båda bemärkelser. Dels anklagas jag för saker som inte alls har med den klandrade artikeln att göra, som om mina tillkortakommanden i andra sammanhang gör mig så pass förkastlig att det är ok att förtala mig. Dels tar yttrandet upp sådant som andra har sagt, t ex i formuleringen ”I panelen framförs även uppfattningen från en debattör att …” utan att det förklaras hur detta påverkar min inblandning. Under rubriken ”Invändningar i sak” handlar texten om att framställa mig i ofördelaktig dager, t ex genom association med andra. Man påpekar t ex att jag tipsat om Alok Vaid-Menon, som i yttrandet beskrivs med orden ”en röst som i den bredare porrdebatten huvudsakligen är känd för att ha skrivit att småflickor ”are also queer, trans, kinky, deviant”.” Jag vågar påstå att Alok har gjort sig mycket mer känd för sitt sätt att bemöta sina hatare med kärlek än för detta citat som jag för övrigt inte ser som anmärkningsvärt. Samtidigt förstår jag att folk som när ett hat mot transpersoner retar sig på någon som Alok. Men det är egentligen en bisak eftersom syftet med att nämna Alok är ställa mig i ofördelaktig dager, inte att peka ut Alok som klandervärd.

Båda sätten att påföra skuld genom association är ohederliga och jag ser det mer som desperata försök att försvara sitt agerande än faktiska anklagelser. Det gör mig bedrövad att det kan uppfattas som viktigare att efterhandskonstruera ett försvar för sitt oetiska handlade än att be om ursäkt. Det gör mig än mer bedrövad att ändamålen tycks helga medlen så till den grad att uttalade feminister går in för att sänka en annan uttalad feminist.

När jag först läste artikeln i Kvinnotryck blev jag kall inombords och undrade hur någon vågar slänga en annan kvinna till hundarna på det sättet. De vet ju inget om hur jag har det, tänkte jag. Kvinnotryck och ROKS är inte makthavare i jämförelse med många andra samhällsinstitutioner men de har en organisation och resurser medan jag är en enskild person. Hur vet de ifall jag har stöd omkring mig? Hur vet de att jag inte blir stigmatiserad som pedofilvurmare för livet? Hur vet de att jag har en bra familj och att mina barn är starka, trygga föräldrar? Tänk om det fanns konflikter och mina barn inte vågade stå upp för mig? Tänk om de ringde och sa att det kanske är bäst att jag inte hämtar på förskolan eftersom det pratas så mycket? Eller värre? Igår fick jag sedan Kvinnotrycks andra yttrande i min hand och nu undrar jag inte längre. Nu vet jag att de vet hur jag har det. Det framgår av texten att de grävt igenom allt jag skrivit, alla mina kanaler i sociala medier, alla filmade panelsamtal, allt! Så nu är det ingen tvekan. De vet hur jag har det. De vet att jag är sjuk, utförsäkrad och arbetslös och de väljer trots det att smutskasta och misstänkliggöra mig. Det gör mig ännu kallare inombords.

Jag vet att det finns många olika feminismer och jag är inte rädd att debattera dess olika yttringar. Inte heller är jag rädd för spetsiga formuleringar, kategoriska uttalanden eller skarp kritik mot företag eller organisationer. Det här handlar dock om något som går långt, långt bortom debatt. Att kasta enskilda kvinnor till vargarna för att man inte kan erkänna ett fel är inte min feminism. Kvinnotryck, jag tror att ordet ni söker är förlåt.

Skärpning!

Jag har fått frågor om en varning som går ut till föräldrar.

Kort sammanfattning av texten om du inte orkar läsa hela: Varna inte om du inte har på fötterna! Det kan vara farligare än att inte göra nåt alls.

Att göra istället för att sprida kedjebrev

  • Fråga barn på ett lugnt och sansat sätt. Förutsätt inte att barnet är förövare eller offer eller ens att något hemskt har hänt, säg bara att du har hört en sak och vill veta mer.
  • Söka information. Det bästa är om barn och vuxna kan göra detektivarbetet tillsammans. Dels visar du att det är så man gör, man kollar upp saker innan man skenar iväg, dels kommer ni att ha nytta av varandras kunskaper när ni söker.
  • Lyssna på barn, inte media. Media kommer att förmedla det obehagliga, medan barn inte har samma behov av att skruva till verkligheten. Passa på att prata om viktiga saker som manipulation, dolda syften, sexism och andra centrala frågor, naturligtvis utifrån barnens ålder och förståelse.

Du bidrar till ett narrativ

Just det här kedjebrevet har så många lager som gör det extra obehagligt, bland annat att det passar in i ett narrativ som har fått fäste i delar av samhället, nämligen det om pojkar som potentiella sexuella förövare och flickor som deras potentiella offer. Att det har blivit så beror naturligtvis på den backlash mot jämställdheten som vi kan se, inte minst efter #metoo. Jag tror att vi ska vara oerhört försiktiga innan vi gör oss till megafoner eller nyttiga idioter för den typen av agenda. Många gånger är agendan dold bakom en helt rimlig åsikt, så det kan vara svårt att känna sig kritisk. Om du inte vill bidra till berättelsen bör du dock vara väldigt noga med att ta reda på vem som ligger bakom innan du delar. T ex kan den helt rimliga åsikten vara att inga barn ska behöva utsättas för pornografi, något som alla vettiga människor skriver under på. Bakom den alldeles självklara tanken ställer sig dock även reaktionära aktörer, som mormonkyrkan, men de gör det som en separat aktion så att fler än bara deras medlemmar ska vilja ställa sig bakom. Att sedan i princip alla står bakom önskan att inga barn ska behöva utsättas för pornografi, det bekymrar inte de personer och organisationer som driver frågan.

Några saker som måste bli bättre

  • Kedjebrev ska inte skickas vidare. Det finns bara ett sätt att få stopp på sådana och det är att inte skicka dem vidare. Bidra inte till något som i bästa fall är ett skämt och i sämsta fall skrämmer i onödan.
  • Vuxna måste sluta göra barn oroliga. Det är en sak att vuxna diskuterar inbördes för att reda ut om något behöver göras, men när du delar i sociala medier eller gör massutskick till vårdnadshavare, då måste du tänka på vad du skriver. Tumregeln är att det du lägger ut på nätet kan läsas av vem som helst. Innan du lägger ut något måste du alltså fundera ett extra varv på om du skulle vilja att ett barn läser ditt inlägg.
  • Vuxna måste bli bättre förebilder när det kommer till nätanvändning. Det kommer att bli en avgörande fråga de kommande åren, att döma av hur sociala medier ser ut. Vi måste skärpa oss! Nu. Hur ska barn lära sig att kritiskt granska uttalanden om inte vuxna gör det? När är det tänkt att barn ska lära sig att inte dela saker utan att ha kollat upp dem först om vuxna går igång på det här sättet? Vem ska lära barn att tolka andras uttalanden välvilligt och inte sprida hat på nätet när vuxna är så snara att döma och vara elaka? Hur ska barn lära sig var gränsen går mellan att stå upp för sina egna och andras rättigheter när vuxna så offentligt utnyttjar sina privilegier för att förminska andra? Och det sjukaste av allt, som jag aldrig trodde att jag skulle behöva säga: vem ska lära barn att inte dela olämpligt innehåll som t ex explicita skildringar av sexuellt våld om inte vuxna förstår var den gränsen går?

Sammanfattningsvis

Varna inte om du inte har på fötterna! Det kan vara farligare än att inte göra nåt alls.

Här kan du läsa mina texter om andra varningar som cirkulerat.

Avslutningsvis vill jag poängtera att jag förstår att man kan rusa åstad. När det kommer till barn är alla sunda vuxna ständigt oroliga för att de ska råka ut för något. Man måste dock lägga band på sig, eftersom det inte hjälper barn att vuxna agerar i panik. Det finns risker med att skrämma och varna. Barn har rätt till en trygg uppväxt där de kan känna tillit till livet och åtminstone tro att de vuxna har koll på läget. Barn får inte en sådan uppväxt om vi högt och ljudligt förmedlar varje känsla av oro. Ibland får man låtsas vara lugn tills man vet hur saker ligger till.

Fler texter om larmet

Sara Meidell i Västerbottenskuriren: TikTok-larmet ger bilden av en vuxenvärld som kapitulerat

Jack Werner på Källkritikbyrån: Ryktet om ”tafsardagen” dumförklarar både dig och ditt barn

Moa Berglöf i Sydsvenskan: Tafsardagen. Stackars pojkar.

Gratis seminarium om porrfilter 6 maj 2021

Skräckföreläsningar om pornografi är inget nytt påfund. Det är en av de saker vi kommer att prata om under seminariet. Anmäl dig här.

Ett knapptryck bort finns en föreläsning om porr
– gratis seminarium om unga, porr och nätet

Just nu ges det ut en rad moraliserande och faktaförvanskande böcker om pornografi och bara ett knapptryck bort kan vi komma åt föreläsningar vars syfte är att skrämma vuxna och skapa opinion för porrfilter, utan något som helst stöd i forskning.

I detta seminarium har vi samlat forskare och praktiker för att samtala om de här frågorna. Paneldeltagarna har olika ingångar i frågan men har alla det gemensamt att de vill motarbeta alarmism. Vårt syfte är att med stöd av forskning och beprövad erfarenhet ge tankeverktyg för att utveckla fungerande och långsiktiga strategier för ungas sexuella och reproduktiva hälsa.

Torsdag 6 maj 2021 kl.14:00 –15:30

Seminariet är gratis och online, du behöver bara anmäla dig här. Anmälda får en länk några dagar innan.

I panelen:
Eli Linderholm, legitimerad psykolog som jobbar primärt med trauma
Elza Dunkels, forskar om barn och internet
Paula Dahlberg, feministisk debattör och föreläsare med erfarenhet av prostitution och porr
Siri Lindqvist, leg. barnmorska och sexolog, arbetar på ungdomsmottagning
Fler namn tillkommer.

Moderator:
Helena Meyer, föreläsare och tidigare sakkunnig i frågor om ungas nätsäkerhet på Fryshuset och Friends.

Mer info finns på Feministiska salongens Facebooksida. Arrangeras i samarbete med NBV Norr.

Diskussionsfrågor om förskolans digitalisering

Jag fick frågan om jag har några bra reflektionsfrågor för ett arbetslag som ska läsa mitt kapitel i Digitalt meningsskapande i förskolan. Det har jag såklart! Och när jag ändå skrev ner dessa tänkte jag att det kanske är fler som vill ha dem. Återkoppla gärna, så utvecklar jag dem utifrån er feedback. Enklast är att maila mig.

Frågorna handlar om de två huvudteman som jag alltid tar upp; juvenism och mediepanik. Jag ser dessa tankemodeller som hörnstenar i arbetet för bättre villkor för barn. Så länge vi inte har kommit längre än vi har idag kommer inget att förändras i grunden. Vi kommer att sitta kvar i vår välvilliga men alltför ofta felriktade omtanke.

  • Hur ser ni på barn? Lista några ord som ni kommer på och diskutera sedan vad varje ord kan stå för. Om t ex sårbar eller i behov av skydd kommer upp, vänd och vrid på begreppet och samtala om vad som kan vara en bild som kommer ur åldersmaktsordningen. Tänk tillbaka och jämför med sådant ni upptäckte när ni fick på er genusglasögon eller började förstå strukturell rasism.
  • Kan ni identifiera juvenism i er verksamhet? Lista några tillfällen. Kan ni se det i personalgruppen? Vårdnadshavare? Andra?
  • Hur påverkas barn av olika artefakter? Lista några väldigt olika kategorier, som skärmar, bollar, mjukisdjur, böcker, färger. Samtala om
  • barnets relation till varje kategori, barnets blick på olika artefakter, hur påverkas barnet av de olika kategorierna?
  • Kan ni identifiera mediepanik i er verksamhet? Lista några tillfällen. Kan ni se det i personalgruppen? Vårdnadshavare? Andra?