Kategoriarkiv: Mediepanik

Pedagogiskt sommarprat: Onödig och överdriven oro

Jag fick frågan från Utbildning Norr om jag ville spela in ett pedagogiskt sommarprat. Tanken var att mitt prat skulle publiceras 19 juli men då låg jag och försmäktade i covid. Efter att ha undvikit det i två år! Och när jag tillfrisknat var min röst helt förstörd. Men nu är det äntligen dags! Du kan lyssna i din poddspelare och missa inte att lyssna på alla de andra pedagogiska sommarpraten.

Nedan hittar du transkriptionen av mitt pedagogiska sommarprat för dig som av olika skäl inte kan eller vill lyssna.

En färgglad och solig bild av en del av vår altan, för att alla ska tycka extra synd om mig som fick covid mitt i sommaren.
Här på vår altan låg jag i skuggan och led mig igenom covid under några av sommarens varmaste veckor.

En familj bestående av två vuxna och tre barn bestämmer sig för att testa att klara sig utan tekniken en vecka. Barnen knorrar men mot slutet av veckan tycker åtminstone de vuxna att det har gått bra och när lokaltidningen skriver om försöket blir rubriken: Familjen som kopplade ner en vecka hittade tillbaka till förlorade förmågor och sinnesfrid. Eller det var min översättning, för det här har jag hittat i The New York Times arkiv från 1956. Här är en länk till artikeln för den som vill läsa om familjen som testade att vara utan tv i en vecka.

Jag heter Elza Dunkels och det här är mitt pedagogiska sommarprat som jag gör tillsammans med Utbildning Norr. Jag tänkte prata om det här märkliga att samma förlopp upprepas gång på gång; så snart någon ny teknik kommer in i våra liv, då blir det ett himla hallå. 1956 var det tv:n som förstörde barn och ungas liv, idag är det skärmarna. Jag har forskat om barn och internet i drygt 25 år och det här fascinerar mig fortfarande, att vi gör samma misstag om och om igen.

Det handlar om onödig och överdriven oro för nya fenomen. Det är lite svårt att ringa in vad som är onödig och överdriven oro. Att oroa sig för att ett barn som inte kan simma hamnar i djupt vatten är rimlig oro, den kan få vuxna att agera för att skapa en trygg miljö för barn. Att oroa sig för att barn ska bli satanister och mördare för att de lyssnar på hårdrock är orimlig oro. Mitt syfte med att prata om det här är att minska den här onödiga oron, kanske för att ge plats åt oro för verkliga risker.

Det inledande exemplet handlade alltså om att detoxa från den nya tekniken television, men hela upplägget skulle kunna vara från vår samtid, fast det då skulle handla om skärmar. Samma idéer har återkommit genom hela teknikhistorien; tankar om att det nya är farligt eller bara slukar tid och därmed hindrar oss från att göra viktigare saker. Det intressanta med att samma oro återkommer är att den till slut klingar av och ersätts med någon ny, lika onödig oro. Det finns en lärdom att göra där, det är jag övertygad om.

Perioder av överdriven och onödig oro genom historien har bland annat handlat om video, hårdrock, heta linjen och rollspel. Det är ju inga nyheter för någon som är vuxen idag. Alla kan förmodligen räkna upp några av dessa perioder, antingen egenupplevda eller sådana man läst om.

Forskare som studerat dessa perioder kan visa att upprördheten liksom gör en cirkelrörelse och hamnar till slut i sin motsats. Alltså att det som nyligen var föremålet för oron istället får tjäna som exempel på något bra och uppbyggligt, till skillnad från något ännu nyare, som verkar farligt och destruktivt. Det kanske bästa exemplet på det är boken. Idag är bokläsning något av det finaste som finns. Det startas kampanjer för att få barn att läsa mer och boken hamnar gärna i motsatsställning till skärmar. Boken har dock varit föremål för oro under ett flertal perioder. De lärda under antiken varnade för att bokens införande i utbildningsväsendet skulle medföra att studenterna lärde sig mindre, dels genom att kunskaperna snuttifierades i böcker, dels genom att förmågan att lära sig saker utantill inte skulle få den träning som krävs. Ungdomen skulle antagligen snabbt lära sig att man inte behövde kunna recitera de stora verken, man kunde bara lite slappt slå upp rätt sida i boken och se vad som stod där.

Telefonen var utsatt för liknande oro. Många befarade att alla inte skulle kunna hantera den nya tekniken eller snarare de erbjudanden som tekniken förde med sig. Kvinnor och bönder skulle till exempel kunna ringa onödiga samtal, för att inte tala om risken för att kvinnor kunde kontakta sin älskare när mannen lämnat hemmet. I det fallet blir maktaspekten ännu tydligare än i exemplet med boken. Telefonen kunde bli frigörande, öka möjligheterna för kvinnor att ha kontakt med omvärlden.

Samma sak hände när cykeln började bli vanlig. Man varnade för att särskilt kvinnor var känsliga för de höga hastigheterna och att de skulle åldras i förtid. Där var antagligen den verkliga oron att kvinnor skulle kunna ta sig runt för egen maskin, men den förkläddes till omsorg om kvinnors utseende.

Just makt är ett genomgående tema i alla utbrott av oro för det nya. Den nya tekniken banar väg för nya sätt att tänka och ger ökade möjligheter till andra grupper och individer än tidigare. Det känner vi igen från våra dagars skärmtidsdebatt. Flickors ökade möjligheter att göra sina röster hörda hotar rådande strukturer men det är svårt att se att det är det som stör oss. Istället formulerar vi oron som omtanke och framställer flickor som offer för utseendehets i sociala medier. Utan att tänka på att utseendehetsen har funnits längre än vi kan minnas. Och utan att ta hänsyn till att flickor de facto har fått ökade möjligheter att göra sina röster hörda och inte minst, har fått möjlighet att utveckla terminologi för det strukturella förtryck som vi kallar patriarkatet. Nu tog jag flickor som ett exempel, men det här gäller naturligtvis alla marginaliserade grupper.

Då som nu kan det kännas hotfullt att den etablerade ordningen utmanas av nya sätt att tänka. Den som har investerat mycket i det gamla, till exempel utbildat sig länge och skaffat gedigen erfarenhet, kan känna sig mer hotad än den som kanske haft svårt att ta till sig det gamla. Den som inte är lika etablerad i samhället, som barn och unga, har större möjligheter att betrakta det nya som något självständigt, medan vi äldre gärna jämför med något vi känner till. Minns ni när Lunarstorm kom? Då försökte vi hitta sätt att förstå vad tusan eleverna gjorde och någon kom på att det är som en ungdomsgård fast på nätet. Då kunde vi enklare hantera det, medan eleverna bara kunde tänka att det är Lunarstorm. Möjligen kunde nån tänka att det är som Myspace fast i Sverige.

Mitt favoritexempel på onödig och överdriven oro är ändå tåget. Det finns enormt mycket dokumentation från den tiden, vilket gör det tacksamt att studera reaktionerna på järnvägens framfart. Bland annat finns ett temanummer av den medicinska tidskriften The Lancet, där forskare publicerade nya rön avseende de risker man ansåg att tåget kunde innebära. Innovativa diagnoser föreslogs, som järnvägssjuka, för att förklara sina kliniska iakttagelser av patienter som åkt tåg. Den här forskningen är knappast till någon nytta idag, annat än som varnande exempel på hur det kan gå om forskare låter sig dras med i den oro som uppstår kring nya fenomen.

Då som nu skrevs det många kvasivetenskapliga böcker om det nya. Som läkaren Alfred Haviland som i sin bok Hurried to Death varnade för att människans hjärna inte är gjord för att läsa tidtabeller. Just hjärnan har varit i fokus i varje sådan här period. Man har varnat för att uråldriga strukturer i våra hjärnor inte är förberedda för det nya och att människan skulle må bäst av att återgå till det som var förr. Man har ofta talat om att barnen utsätts för vårdslösa experiment när de exponeras för böcker, teater, radio, film, serietidningar och allt annat nytt under solen.

Och där har vi ett bra exempel på att pessimisterna ofta får lite rätt ändå. Även om all onödig och överdriven oro till slut klingar av, blir vi ju förändrade av allt nytt. Jag tror säkert att de som oroade sig för att elever som fick använda miniräknare skulle bli sämre på huvudräkning fick rätt. Jag tror även att boken har medfört att vi inte längre är lika bra på att lära oss stora mängder text utantill. Jag är åtminstone själv sämre på att stava sedan jag slutade skriva på papper, men det beror ju på att jag har hjälp med stavningen, så det har inte medfört att jag skriver sämre. Oftast kan vi betrakta dessa försämringar som acceptabla förluster. Att kunna recitera hela verk är inte så viktigt att vi vill vara utan böcker. Att digitaliseringen har medfört att vissa förmågor försvunnit är inte anledning att vilja ta bort alla dess fördelar. Vi förändras ständigt! Det gäller bara att vuxna vågar släppa sargen och försöka rikta blicken mot vinsterna istället för förlusterna.

Rädslan för förändring står många gånger i vägen för förbättring. Här kan nallebjörnen tjäna som illustration. I början av förra seklet blev nallen en uppskattad leksak bland pojkar men när flickor började intressera sig för leksaken blev många upprörda. Det ansågs onaturligt och kunde i värsta fall leda till att flickorna valde bort att skaffa barn när de blev vuxna, eftersom de inte fått träna upp modersinstinkten genom att leka med dockor. En av de största motståndarna påpekade även hur obehagligt det var att se flickor krama och pussa ett hårigt djur. Lite skillnad mot hur vi idag betraktar ett barn som kramar och pussar sin nalle.

Andras intresse för det nya har alltid varit utsatt för kritik. Jag nämnde att boken varit föremål för oro i flera omgångar. Bland annat när i princip alla kunde läsa, då uppstod oro för VAD folk läste. Oron gällde främst grupper som ansågs särskilt lättpåverkade, så som kvinnor. Man oroade sig också för att barn och unga skulle fastna i läsning. En del blev så uppslukade när de läste, närmast okontaktbara. Vissa talade även om att barn som fick fri tillgång till litteratur kunde utveckla ett beroende. Det infördes begränsningar på antal sidor om dagen i desperata försök att minska påverkan från det alltmer populära bokläsandet. Läsning ansågs vara en asocial ovana som lett till att folk inte längre interagerade på bussen, alla bara satt med näsan i en bok.

Eller en annan favorit: vykortet. Kritikerna mot denna fluga menade att vykortsraseriet som det kallades hade gjort att folk inte längre reste i vanlig mening. De såg sig inte omkring, de talade inte med andra, de satt bara och skrev vykort hem under hela resan.

Ni ser ju parallellerna till dagens oro kring skärmar. Uttrycken för den överdrivna oron består, det är bara föremålet som växlar. Då som nu är det nya obegripliga för den som står utanför och tittar på. Det nya liknar inget som hen känner igen och det känns inte bra.

Det är ju inte så att saker är sämre idag än de var förr. Det är bara vår perception som är lite skruvad åt det hållet; vi tycker om att se tecken på förfall. Inuti var och en av oss bor en liten Krösa-Maja som söker efter järtecken och tar varje tillfälle att kraxa om faror och återberätta förfärliga historier från verkligheten. Men vi måste ju inte göra så här varenda gång! Bara för att något kommer av sig självt måste vi inte tvångsmässigt ge efter för impulsen att kritisera och söka fel.

Vuxna kommer alltid att oroa sig för barn. Det är antagligen en bra sak, så länge vi oroar oss för rätt saker. Om oron är konstruktiv, till exempel att vi tar bort vassa saker som yngre barn kan komma åt, då tar vi ansvar för barnet och bidrar till bättre förutsättningar. Men om oron är onödig och överdriven, då kan det få motsatt effekt. Dels kan vi föra över vår oro till barnet och skapa känslor av otrygghet, dels riskerar vi att missa de verkliga farorna. Ifall vi larmar och går på om att skärmar är farliga för yngre barn, då är risken att de går miste om att lära sig viktiga saker som kan göra deras liv bättre. Ifall vi påstår att sociala medier bidrar till ungas psykiska ohälsa, då är risken att vi inte agerar på det som faktiskt utgör risker. Vi vet sedan årtionden vad som skapar och underhåller psykisk och fysisk ohälsa. När det offentliga samtalet så ensidigt handlar om riskerna med digitalisering, då flyttas fokus från det vi vet till det vi skulle vilja är problemet. För visst vore det enklare om det var skärmarnas fel? Så himla smidigt det skulle vara om psykologen Jean Twenge hade rätt när hon i sin bok ger ett hälsoråd till dagens unga: ”lägg ner mobilen, stäng av datorn och gör någonting – vad som helst – som inte involverar en skärm”. Om hon hade rätt, då vore det ju ungas eget fel att de mår så dåligt! De kan ju bara sluta hänga på sociala medier!

Men om vi istället skulle tvingas agera på de ständiga neddragningarna i skolan, årslånga köer till BUP, utanförskap och relativ fattigdom? Eller bara på att många barn inte får promenera till förskola och skola därför att vägen dit är för farlig eller för att deras vuxna har för bråttom. Ja då handlar det plötsligt om svåra omprioriteringar, om sådant som vuxna måste ta tag i. Och är det något vi har visat de sista 30 åren, är det väl att vi som samhälle inte är det minsta intresserade av att förbättra barn och ungas livsvillkor.

Jag tänkte återvända till mitt inledande exempel, med familjen som detoxade från tv i en vecka. Det kan inte ha varit särskilt svårt egentligen, kanske mest en kul grej. Om vi däremot tänker oss samma scenario fast med alla digitala enheter, då blir det tydligt att digitaliseringen inte bara är en ny teknik som vi kan välja eller välja bort. Den som försöker välja bort skärmar väljer samtidigt bort mycket av sitt sociala liv, att kunna kolla upp något direkt istället för att gissa, att snabbt kunna hjälpa någon, att hålla sig uppdaterad, för att bara nämna några viktiga delar av våra liv. Naturligtvis kan var och en bestämma sig för att vara utan allt detta, men det är mer tveksamt om man har rätt att ha åsikter om hur andra gör. Jag vet ju inte vad du gör med dina digitala enheter och du vet inte vad jag gör. Jo, till en gräns gör vi nog det, för vi människor är ganska förutsägbara. Vi slösurfar, vi betalar räkningar, vi kollar nyheter och skvaller, vi pratar med våra närmaste. Men vi kan inte veta vad andra sysslar med bara genom att se att de sitter på bussen med näsan i mobilen. Det kan se ut som att alla sitter och spelar meningslösa spel, men i själva verket kan någon försöka styra upp sin havererade ekonomi och en annan hjälper sitt barn med ett akut problem.

Att beröva barn tillgång till alla fördelar som skärmar kan ge, måste vara ett beslut som fattas på mycket goda grunder. Jag skulle säga att den som bestämmer något sådant måste vara bergsäker på att barnet mår alldeles prima, inte oroar sig för något för egen eller andras del, inte behöver söka information om något hen upplever som känsligt att prata om. Det finns så många saker som barn och unga får hjälp och stöd med via sociala medier, det finns så många inbyggda hjälpmedel i våra enheter, det finns så många anledningar att behöva fly undan sin verklighet en stund, att vila eller bara slå ihjäl lite tid.

I den bästa av världar skulle alla barn och unga ha många trygga vuxna omkring sig, så att de alltid har någon de vågar fråga och anförtro sig åt. De skulle ha en omgivning som ser och älskar dem för den de är, utan krav på att vara på ett visst sätt. De skulle ha vänner i skolan och på fritiden, de skulle få all uppmärksamhet och stöd de behöver, de skulle känna sig viktiga och veta att livet bär. Men tills vi vet att alla har det så, är det vår skyldighet att ge alla barn och unga tillgång till alla de möjligheter som digitaliseringen kan medföra och stötta dem att utveckla adekvat digital kompetens så att de kan undvika de risker som kommer på köpet.

***

Jag vill tacka dig för att du har lyssnat. Vill du läsa mer om det jag har berättat kan du läsa mina böcker, de finns i alla bokhandlar. Sök bara på mitt namn, jag är mycket lättgooglad. Du får gärna följa mig i sociala medier och om du tycker att det här var något som andra borde höra får du gärna dela. Passa även på att lyssna på de andra pedagogiska sommarpraten som Utbildning Norr har producerat. Alla vi som har pratat denna sommar dyker upp i olika sammanhang när Utbildning Norr arrangerar föreläsningar, konferenser, t ex Fritidspedagogik 2022, och pedagogiska samtal, ibland på nätet, ibland i rummet. Hoppas att vi ses eller hörs där!

Mobiler i skolan

Den 1 augusti fick vi en del nya lagar, bland annat en som rör mobiltelefoner i skolan. Så här sammanfattar Regeringskansliet denna förändring:

Mobiltelefoner ska vid undervisning i regel endast få användas efter lärarens instruktion. Möjligheterna att omhänderta mobiltelefoner och ha mobilfria skoldagar ska öka.

Från Nya lagar träder i kraft inom skolområdet

Det är trist på många sätt. Ett är problemet med att stifta lagar som är så tydligt knutna till en viss teknik. Rätt snart kommer det att krävas att vi definierar om ”mobiltelefon” för att lagen ska vara till någon nytta. Ett allvarligare problem är att förarbetet till lagen inte innehåller någon rimlig analys av det problem som mobilförbud är tänkt att lösa.

Propositionen heter Skolans arbete med trygghet och studiero vilket antyder att trygghet och studiero för elever är fokus. Det är viktiga frågor men de kräver en noggrann dekonstruktion av de problem man identifierat. Kanske är det extra viktigt gällande sådana frågor eftersom de lätt blir föremål för populism. Det är svårt för många politiker att stå emot juvenism och panik. Under rubriken Mobiltelefoner kan påverka kunskapsresultaten negativt börjar det bra: ”Det finns i dag inte någon entydig bild av hur ett mobilförbud i skolan kan påverka kunskapsresultaten.” Det är alldeles sant, men man kan ändå tryggt sammanfatta resultaten med att påverkan är obefintlig eller ytterst liten. Det nämns dock inte med ett ord, utan i meningen efter drar man det mycket kritiserade påståendet: ”Det finns studier som visar att blotta närvaron av mobiltelefoner i vissa fall kan störa koncentrationen och försämra elevernas arbetsminne och därmed ha en negativ påverkan på lärandet. Detta gäller särskilt om mobiltelefonen ligger synlig, men även i viss utsträckning om den finns avstängd i närheten.”

Det är helt enkelt inte sant. Om du vill läsa mer om detta har jag skrivit om det tidigare.

När jag läser vidare svindlar det.

Att mobiltelefoner kan försämra arbetsminnet innebär att elevernas förmåga att bearbeta information och koppla samman den med långtidsminnet kan försämras. Om denna process blir störd tar det tid och kraft att komma tillbaka till ett tidigare fokus. Mobiltelefoner kan därmed påverka elevernas förutsättningar för lärande.

Ytterligare ett tokigt påstående i prop 2021/22:160: Skolans arbete med trygghet och studiero

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta åt påståendet att mobiler påverkar hjärnan negativt och att vi måste skydda eleverna från detta! Självklart bli allt påverkat av allt nytt! Hjärnan, synen på lärande och kunskap, lärarnas metoder – allt! Det har alltid hänt och kommer alltid att hända och motsatsen vore något att oroa sig för. Tänk om våra hjärnor inte hade påverkats sedan människan levde i grottor! Det vi kan lära oss av historien är att inte skena iväg och jaga inbillade faror. Istället för att försöka skydda barn från allt nytt borde vi lära oss att analysera det nya förutsättningslöst och se vad som kan vara till nytta och vad som kan vara verkliga faror.

Det gör mig bedrövad att en proposition kan vara så här ogenomtänkt och direkt okunnig. Borde inte en proposition som handlar om skolan bygga på vetenskaplig kunskap? Och borde inte de som arbetat med propositionen ha kollat med de svenska forskare som faktiskt bedriver forskning om just mobiltelefoner i skolan?

Kvinnotryck, ordet ni söker är förlåt

Ni minns säkert att ROKS tidning Kvinnotryck skrev om mig och flera andra på ett oerhört kränkande sätt i höstas. Vi anmälde till Medieombudsmannen som skrev i sin bedömning att ”Elza Dunkels får tåla att namnges och kritiseras för sina åsikter. Hon har dock i publiceringen tillskrivits högst kontroversiella åsikter som det inte funnits tillräckligt stöd för i debattartikeln hon skrivit. Av betydelse är att den anmälda artikeln presenterades som en granskning och inte en opinionstext. Uppgifterna har sammantaget orsakat Elza Dunkels en oförsvarlig publicitetsskada och för detta bör tidningen klandras”.

Igår kom ett yttrande från Kvinnotryck. Det är en fruktansvärd text; i många stycken värre än den ursprungliga artikeln som de klandrades för. Jag förstår att det är ett vansinnesprojekt att bemöta det här men det är enormt svårt att avstå från att försvara sig mot så grova angrepp. Det kräver verkligen sin kvinna och jag är inte den kvinnan. Tvärtom vill jag skrika och hötta med näven. Samtidigt som jag är så trött, så trött. Hur är det tänkt att en kvinna ska orka när det inte bara är patriarkatets vanliga utsända som ligger i skyttegravarna, utan även andra feminister? Jag vet inte. Jag vet bara att jag har lite svårt att vara tyst. Därför kommer här mina kommentarer till det yttrande som är undertecknat av Kvinnotrycks ansvariga utgivare Jenny Westerstrand. Jag säger undertecknat för det är ett märkligt dokument som verkar vara författat av flera olika personer med helt olika språkbruk. Det saknas också struktur i texten så det är svårt att bemöta allt men jag valde att plocka ut några teman som återkommer lite här och där och ge mina kommentarer till dem.

Ur Kvinnotrycks yttrande

De menar att jag är en lika god kålsupare och därför inte kan kräva att behandlas med mer respekt än jag själv har visat. Hur kålsuperiet är kopplat till just Kvinnotryck eller skribenten i fråga framgår inte, det hänvisas istället till ”ett genomgående högt och spetsigt tonfall”.

Min kommentar

Jag köper inte att det skulle vara ett skäl att förtala mig, att jag deltar i en debatt där många är arga på varandra. Däremot skulle jag naturligtvis tycka att det vore rimligt om de bemötte enskilda uttryck för detta spetsiga tonfall och kritiserade mig för saker jag faktiskt sagt.

Ur Kvinnotrycks yttrande

De menar att jag har dragit ogrundade slutsatser och att det i själva verket är mina slutsatser som utgör publicitetsskada, inte vad skribenten skrev och Westerstrand publicerade. Enligt yttrandet har Kvinnotryck alltså inte pekat ut mig som pedofilvurmare, det är min helt befängda tolkning av deras text.

Min kommentar

Jag håller inte med. Det finns ytterst få sätt att tolka det som står i artikeln och jag har förstått att många med mig tolkade det på samma sätt. I yttrandet framgår inte hur de själva tycker att formuleringarna kring att konsumera porr med sina barn ska tolkas. Menar de t ex att de tycker att det är ett lämpligt sätt att hantera problemet med ungas exponering för pornografi? Ja då kan jag förstå att de inte ser det som förtal, men om jag sätter formuleringen i kontext, alltså tillsammans med resten av artikeln, då framgår det tydligt att den i själva verket är menad som en anklagelse. Det är meningen att läsaren ska förstå vilka vidriga människor vi är som påstår så här bisarra saker. Inget i yttrandet ger dock några ledtrådar.

Ur Kvinnotrycks yttrande

De menar att jag själv spridit den text jag tycker innehåller skadliga uppgifter och att jag har gjort ett stort nummer av saken i sociala medier, anmält till Medieombudsmannen och gjort en förtalsanmälan. Här menar Westerstrand att det handlar om att jag har hemfallit åt disciplinära åtgärder och att det är ett tidens tecken. Hon tycker att jag istället borde ha tackat ja till erbjudandet att skriva ett bemötande i tidningen. Vidare påpekar hon att jag har förhånat deras erbjudande om att skriva i tidningen.

Min kommentar

Ja, jag har delat, anmält artikeln och fått hjälp av jurister att framställa skadeståndskrav. Det ser jag som rätt självklara reaktioner. Att dela i sociala medier är en copingstrategi som jag hämtat från informanter i min forskning avseende kränkningar på nätet. I en demokrati är det inte att betrakta som märkligt att anmäla sådant man misstänker kan utgöra ett övertramp eller rent av ett brott. Tvärtom har vi institutioner som Medieombudsmannen och domstolar för att avgöra sådana här frågor. Ja, det stämmer att jag tackat nej och kanske även förhånat erbjudandet om att skriva i tidningen. Inte minst för att det kändes som ett hån i sig, att be mig lägga tid och energi på att formulera vad som var fel, när det borde vara de själva som bad om ursäkt.

Ur Kvinnotrycks yttrande

De menar att jag ingår i en åsiktsgemenskap.

Min kommentar

Guilty as charged. Det går dock inte att utläsa ur texten hur det skulle vara klandervärt att samarbeta med andra experter och min fantasi räcker dessvärre inte till för att gissa vad de menar.

Dessutom vill jag passa på att påpeka att det handlar väldigt lite om åsikter från min sida. Jag har visserligen förstått att den väg som debatten om ungas sexualitet har tagit utgör en risk för att det uppväxande släktet ska tvingas leva i samma sexualfientliga samhälle som redan skadat så många generationer. Det kan måhända ses som en åsikt. I övrigt har jag bara framfört vad forskning säger om innehållsfilter. Jag har inte uttalat mig om pornografi. Av flera skäl, bland annat att jag inte är intresserad av ämnet men också för att jag saknar kunskaper om det. Som forskare är jag av den bestämda uppfattningen att jag bör avhålla mig från att uttala mig om sådant som jag bara har åsikter om. Jag ser det som oetiskt att använda sin forskartitel för att tala om annat än det egna forskningsområdet. Därför har jag bara uttalat mig om filter, något jag har djupa och breda kunskaper om och som varit en del av min forskning sedan slutet av 1990-talet. Att jag lyssnar på experter på unga och pornografi och lär mig av dem ser jag inte som en belastning utan som grundläggande för den akademiska arbetsmetoden. En annan viktig del av forskarrollen är det som tidigare kallades för den tredje uppgiften, alltså att interagera med det omgivande samhället och inte bara arbeta inomakademiskt. Tanken är att ge tillbaka till samhället och bidra till folkbildning. Denna uppgift tar jag på största allvar, vilket är skälet till att jag deltar i debatten gällande de frågor jag har kunskap och vetenskaplig kompetens att uttala mig om om.

Sammantaget är Kvinnotrycks yttrande en sörja av associationsskuld i ordets båda bemärkelser. Dels anklagas jag för saker som inte alls har med den klandrade artikeln att göra, som om mina tillkortakommanden i andra sammanhang gör mig så pass förkastlig att det är ok att förtala mig. Dels tar yttrandet upp sådant som andra har sagt, t ex i formuleringen ”I panelen framförs även uppfattningen från en debattör att …” utan att det förklaras hur detta påverkar min inblandning. Under rubriken ”Invändningar i sak” handlar texten om att framställa mig i ofördelaktig dager, t ex genom association med andra. Man påpekar t ex att jag tipsat om Alok Vaid-Menon, som i yttrandet beskrivs med orden ”en röst som i den bredare porrdebatten huvudsakligen är känd för att ha skrivit att småflickor ”are also queer, trans, kinky, deviant”.” Jag vågar påstå att Alok har gjort sig mycket mer känd för sitt sätt att bemöta sina hatare med kärlek än för detta citat som jag för övrigt inte ser som anmärkningsvärt. Samtidigt förstår jag att folk som när ett hat mot transpersoner retar sig på någon som Alok. Men det är egentligen en bisak eftersom syftet med att nämna Alok är ställa mig i ofördelaktig dager, inte att peka ut Alok som klandervärd.

Båda sätten att påföra skuld genom association är ohederliga och jag ser det mer som desperata försök att försvara sitt agerande än faktiska anklagelser. Det gör mig bedrövad att det kan uppfattas som viktigare att efterhandskonstruera ett försvar för sitt oetiska handlade än att be om ursäkt. Det gör mig än mer bedrövad att ändamålen tycks helga medlen så till den grad att uttalade feminister går in för att sänka en annan uttalad feminist.

När jag först läste artikeln i Kvinnotryck blev jag kall inombords och undrade hur någon vågar slänga en annan kvinna till hundarna på det sättet. De vet ju inget om hur jag har det, tänkte jag. Kvinnotryck och ROKS är inte makthavare i jämförelse med många andra samhällsinstitutioner men de har en organisation och resurser medan jag är en enskild person. Hur vet de ifall jag har stöd omkring mig? Hur vet de att jag inte blir stigmatiserad som pedofilvurmare för livet? Hur vet de att jag har en bra familj och att mina barn är starka, trygga föräldrar? Tänk om det fanns konflikter och mina barn inte vågade stå upp för mig? Tänk om de ringde och sa att det kanske är bäst att jag inte hämtar på förskolan eftersom det pratas så mycket? Eller värre? Igår fick jag sedan Kvinnotrycks andra yttrande i min hand och nu undrar jag inte längre. Nu vet jag att de vet hur jag har det. Det framgår av texten att de grävt igenom allt jag skrivit, alla mina kanaler i sociala medier, alla filmade panelsamtal, allt! Så nu är det ingen tvekan. De vet hur jag har det. De vet att jag är sjuk, utförsäkrad och arbetslös och de väljer trots det att smutskasta och misstänkliggöra mig. Det gör mig ännu kallare inombords.

Jag vet att det finns många olika feminismer och jag är inte rädd att debattera dess olika yttringar. Inte heller är jag rädd för spetsiga formuleringar, kategoriska uttalanden eller skarp kritik mot företag eller organisationer. Det här handlar dock om något som går långt, långt bortom debatt. Att kasta enskilda kvinnor till vargarna för att man inte kan erkänna ett fel är inte min feminism. Kvinnotryck, jag tror att ordet ni söker är förlåt.

Skärpning!

Jag har fått frågor om en varning som går ut till föräldrar.

Kort sammanfattning av texten om du inte orkar läsa hela: Varna inte om du inte har på fötterna! Det kan vara farligare än att inte göra nåt alls.

Att göra istället för att sprida kedjebrev

  • Fråga barn på ett lugnt och sansat sätt. Förutsätt inte att barnet är förövare eller offer eller ens att något hemskt har hänt, säg bara att du har hört en sak och vill veta mer.
  • Söka information. Det bästa är om barn och vuxna kan göra detektivarbetet tillsammans. Dels visar du att det är så man gör, man kollar upp saker innan man skenar iväg, dels kommer ni att ha nytta av varandras kunskaper när ni söker.
  • Lyssna på barn, inte media. Media kommer att förmedla det obehagliga, medan barn inte har samma behov av att skruva till verkligheten. Passa på att prata om viktiga saker som manipulation, dolda syften, sexism och andra centrala frågor, naturligtvis utifrån barnens ålder och förståelse.

Du bidrar till ett narrativ

Just det här kedjebrevet har så många lager som gör det extra obehagligt, bland annat att det passar in i ett narrativ som har fått fäste i delar av samhället, nämligen det om pojkar som potentiella sexuella förövare och flickor som deras potentiella offer. Att det har blivit så beror naturligtvis på den backlash mot jämställdheten som vi kan se, inte minst efter #metoo. Jag tror att vi ska vara oerhört försiktiga innan vi gör oss till megafoner eller nyttiga idioter för den typen av agenda. Många gånger är agendan dold bakom en helt rimlig åsikt, så det kan vara svårt att känna sig kritisk. Om du inte vill bidra till berättelsen bör du dock vara väldigt noga med att ta reda på vem som ligger bakom innan du delar. T ex kan den helt rimliga åsikten vara att inga barn ska behöva utsättas för pornografi, något som alla vettiga människor skriver under på. Bakom den alldeles självklara tanken ställer sig dock även reaktionära aktörer, som mormonkyrkan, men de gör det som en separat aktion så att fler än bara deras medlemmar ska vilja ställa sig bakom. Att sedan i princip alla står bakom önskan att inga barn ska behöva utsättas för pornografi, det bekymrar inte de personer och organisationer som driver frågan.

Några saker som måste bli bättre

  • Kedjebrev ska inte skickas vidare. Det finns bara ett sätt att få stopp på sådana och det är att inte skicka dem vidare. Bidra inte till något som i bästa fall är ett skämt och i sämsta fall skrämmer i onödan.
  • Vuxna måste sluta göra barn oroliga. Det är en sak att vuxna diskuterar inbördes för att reda ut om något behöver göras, men när du delar i sociala medier eller gör massutskick till vårdnadshavare, då måste du tänka på vad du skriver. Tumregeln är att det du lägger ut på nätet kan läsas av vem som helst. Innan du lägger ut något måste du alltså fundera ett extra varv på om du skulle vilja att ett barn läser ditt inlägg.
  • Vuxna måste bli bättre förebilder när det kommer till nätanvändning. Det kommer att bli en avgörande fråga de kommande åren, att döma av hur sociala medier ser ut. Vi måste skärpa oss! Nu. Hur ska barn lära sig att kritiskt granska uttalanden om inte vuxna gör det? När är det tänkt att barn ska lära sig att inte dela saker utan att ha kollat upp dem först om vuxna går igång på det här sättet? Vem ska lära barn att tolka andras uttalanden välvilligt och inte sprida hat på nätet när vuxna är så snara att döma och vara elaka? Hur ska barn lära sig var gränsen går mellan att stå upp för sina egna och andras rättigheter när vuxna så offentligt utnyttjar sina privilegier för att förminska andra? Och det sjukaste av allt, som jag aldrig trodde att jag skulle behöva säga: vem ska lära barn att inte dela olämpligt innehåll som t ex explicita skildringar av sexuellt våld om inte vuxna förstår var den gränsen går?

Sammanfattningsvis

Varna inte om du inte har på fötterna! Det kan vara farligare än att inte göra nåt alls.

Här kan du läsa mina texter om andra varningar som cirkulerat.

Avslutningsvis vill jag poängtera att jag förstår att man kan rusa åstad. När det kommer till barn är alla sunda vuxna ständigt oroliga för att de ska råka ut för något. Man måste dock lägga band på sig, eftersom det inte hjälper barn att vuxna agerar i panik. Det finns risker med att skrämma och varna. Barn har rätt till en trygg uppväxt där de kan känna tillit till livet och åtminstone tro att de vuxna har koll på läget. Barn får inte en sådan uppväxt om vi högt och ljudligt förmedlar varje känsla av oro. Ibland får man låtsas vara lugn tills man vet hur saker ligger till.

Fler texter om larmet

Sara Meidell i Västerbottenskuriren: TikTok-larmet ger bilden av en vuxenvärld som kapitulerat

Jack Werner på Källkritikbyrån: Ryktet om ”tafsardagen” dumförklarar både dig och ditt barn

Moa Berglöf i Sydsvenskan: Tafsardagen. Stackars pojkar.

Gratis seminarium om porrfilter 6 maj 2021

Skräckföreläsningar om pornografi är inget nytt påfund. Det är en av de saker vi kommer att prata om under seminariet. Anmäl dig här.

Ett knapptryck bort finns en föreläsning om porr
– gratis seminarium om unga, porr och nätet

Just nu ges det ut en rad moraliserande och faktaförvanskande böcker om pornografi och bara ett knapptryck bort kan vi komma åt föreläsningar vars syfte är att skrämma vuxna och skapa opinion för porrfilter, utan något som helst stöd i forskning.

I detta seminarium har vi samlat forskare och praktiker för att samtala om de här frågorna. Paneldeltagarna har olika ingångar i frågan men har alla det gemensamt att de vill motarbeta alarmism. Vårt syfte är att med stöd av forskning och beprövad erfarenhet ge tankeverktyg för att utveckla fungerande och långsiktiga strategier för ungas sexuella och reproduktiva hälsa.

Torsdag 6 maj 2021 kl.14:00 –15:30

Seminariet är gratis och online, du behöver bara anmäla dig här. Anmälda får en länk några dagar innan.

I panelen:
Eli Linderholm, legitimerad psykolog som jobbar primärt med trauma
Elza Dunkels, forskar om barn och internet
Paula Dahlberg, feministisk debattör och föreläsare med erfarenhet av prostitution och porr
Siri Lindqvist, leg. barnmorska och sexolog, arbetar på ungdomsmottagning
Fler namn tillkommer.

Moderator:
Helena Meyer, föreläsare och tidigare sakkunnig i frågor om ungas nätsäkerhet på Fryshuset och Friends.

Mer info finns på Feministiska salongens Facebooksida. Arrangeras i samarbete med NBV Norr.

Diskussionsfrågor om förskolans digitalisering

Jag fick frågan om jag har några bra reflektionsfrågor för ett arbetslag som ska läsa mitt kapitel i Digitalt meningsskapande i förskolan. Det har jag såklart! Och när jag ändå skrev ner dessa tänkte jag att det kanske är fler som vill ha dem. Återkoppla gärna, så utvecklar jag dem utifrån er feedback. Enklast är att maila mig.

Frågorna handlar om de två huvudteman som jag alltid tar upp; juvenism och mediepanik. Jag ser dessa tankemodeller som hörnstenar i arbetet för bättre villkor för barn. Så länge vi inte har kommit längre än vi har idag kommer inget att förändras i grunden. Vi kommer att sitta kvar i vår välvilliga men alltför ofta felriktade omtanke.

  • Hur ser ni på barn? Lista några ord som ni kommer på och diskutera sedan vad varje ord kan stå för. Om t ex sårbar eller i behov av skydd kommer upp, vänd och vrid på begreppet och samtala om vad som kan vara en bild som kommer ur åldersmaktsordningen. Tänk tillbaka och jämför med sådant ni upptäckte när ni fick på er genusglasögon eller började förstå strukturell rasism.
  • Kan ni identifiera juvenism i er verksamhet? Lista några tillfällen. Kan ni se det i personalgruppen? Vårdnadshavare? Andra?
  • Hur påverkas barn av olika artefakter? Lista några väldigt olika kategorier, som skärmar, bollar, mjukisdjur, böcker, färger. Samtala om
  • barnets relation till varje kategori, barnets blick på olika artefakter, hur påverkas barnet av de olika kategorierna?
  • Kan ni identifiera mediepanik i er verksamhet? Lista några tillfällen. Kan ni se det i personalgruppen? Vårdnadshavare? Andra?