Som jag varit inne på tidigare, tycker jag inte att det är någon poäng att bemöta enskilda studier med andra studier som visar motsatsen. Det är ytterst sällan det går till på det sättet. Men ibland händer det. Medan jag skissade på den här julkalendern gick Skolverket ut med information om en intressant svensk studie som faktiskt går att använda på det sättet. Studien, som är gjord av tre forskare, har använt sig av samma metod som en mycket refererad brittisk studie, gav inte samma resultat när den alltså genomfördes i en svensk kontext. De svenska forskarna menar att ett mobilförbud varken gör till eller från. Vilket kan användas som understöd till de mer filosofiska invändningarna som motståndet mot mobilförbud brukar framföra. Skolverkets text är skriven av Torbjörn Ott, som också forskar om mobiler i skolan och den fungerar fint som sammanfattning, och som grädde på tårtan har Joakim Jardenberg gjort en film där han ännu kortare sammanfattar resultaten och på ett pedagogiskt sätt förklarar några av problemen med mobilförbud.

Den brittiska studien, som alltså påstås visa att mobiler i klassrummet sänker betygen, har i själva verket inte visat det. Det är en oerhört slappt genomförd studie och forskarna drar vansinniga slutsatser av sina data. De har undersökt om mobiler som inte används i skolarbetet men som ändå får användas i klassrummet påverkar skolresultaten negativt. Det är som att undersöka ifall en clown som gör roliga konster hela lektionen distraherar eleverna och därmed sänker resultaten. Resultatet är givet redan från början och studien är meningslös. Ett exempel på hur de använder skohorn för att visa det de vill visa: De hade tydligen inte möjlighet att mäta vilka elever som hade en mobiltelefon, men de förlitade sig på nationell statistik och antar att det är en majoritet av eleverna som har mobil. Där ville jag vika ihop rapporten och använda den som stöd under ett vingligt bord men jag krigade mig igenom resten också. Och då drar de till med en ännu fräckare grej! De skriver att det egentligen inte spelar någon roll hur många elever som har mobiler eftersom blotta närvaron av mobiltelefoner kan störa även de elever som inte har någon. Utan referens! De bara drar till med ett antagande som faktiskt blir bärande för hela resultatet. Varför ens genomföra studien, när de har cirklat in det resultat de vill ha redan i förväg? Som avslutning skriver forskarna ” banning mobile phones could be a low-cost way for schools to reduce educational inequality”, för övrigt förbudsivrarnas favoritargument. Jag läser det som att de föreslår ett sätt att komma undan ansvaret att skapa förutsättningar för alla elever att lära sig, inte bara de som har bäst förutsättningar.

Så här ser det ut rakt över. Åtminstone i de studier jag har hunnit läsa in mig på. De har visat att skärmar som inte har med undervisningen att göra distraherar eleverna så att de får lägre betyg, att notiser som plingar eller surrar distraherar den som försöker plugga, att den som fotar av något inte minns det lika bra som den som antecknar samma sak. Inget av dessa resultat ger stöd för ett generellt mobilförbud.

Användningen av datorer, plattor och mobiltelefoner är inte enhetliga undersökningsbara kategorier. Alltså kan vi inte säga att de generellt är bra eller dåliga för lärandet. Det handlar om kontexten. Att använda en skärm är inte en aktivitet, lika lite som att läsa en bok eller se en film är det. Men när det handlar om böcker och film har vi knäckt koden för länge sen och kan utan vidare förstå att en films eller boks värde i undervisningen bestäms av dess innehåll i relation till uppställda mål och hur den används i undervisningen. Exempel: I en demokrati kan lagboken vara bra att läsa i syfte att förstå och omfatta dess innehåll. Att läsa Mein Kampf i samma syfte är däremot direkt olämpligt och strider mot styrdokumenten. Skulle sistnämnda bok istället läsas i syfte att fördjupa kunskaperna om hur nazismen växte fram och i förlängningen minska risken att eleverna faller för dess antidemokratiska retorik, får boken ett annat värde. Den typen av distinktioner kommer vi i framtiden att kunna göra även i relation till skärmar. Eller snarare: den distinktionen kommer alla att kunna göra i en inte alltför avlägsen framtid. Antagligen gör många, kanske de flesta, pedagoger och vårdnadshavare det redan idag. Men det finns en teknik- och barnfientlig strömning i det offentliga samtalet idag som är svår för många att värja sig mot. Alla vill att barn ska ha en bra barndom och en optimal utbildning men alla hinner inte sätta sig in i alla frågor och när nymoralisterna är de som hörs mest är det lätt hänt att uppfatta deras åsikter som faktiska förhållanden. Vi kommer alltså aldrig att kunna visa att skärmar i undervisningen är dåliga men inte heller att de är bra. Den frågan är helt enkelt fel ställd. Det är dags att släppa den sargen och gå vidare.

Att det ändå haglar studier som i vissa kontexter har visat att skärmar ger lägre betyg står för något väldigt oroande. För det går naturligtvis att visa, om man t ex hux flux introducerar skärmar utan plan, att det kan sänka betygen, som i den brittiska rapporten. Den enda lärdom vi får av dessa studier är: testa inte att hux flux introducera skärmar utan plan! Även en av PISA-studierna hade liknande resultat, att de elever som i princip står utanför digitaliseringen är de som klarar skolan bäst. Det är ett resultat som oroar mig enormt. Det skulle betyda att skolan utgör ett separat spår i samhället, där digitaliseringen är i bästa fall irrelevant och i sämsta fall negativ. Obs att vi här pratar om elevernas betyg, inte deras liv. Det finns inget som tyder på att digitalisering är dåligt för människors liv.

Vi kan inte vända utvecklingen och ouppfinna nätet, vi har bara att förhålla oss till det som har skett. Det måste vara rätt skönt för alla som oroar sig för utvecklingen, eftersom det betyder att de kan slappna av och sluta driva just den frågan. Istället borde vi alla lägga energin på att utbilda barn att få ut maximalt av och minska riskerna med den faktiska situationen. Att låtsas som om inget har hänt eller motarbeta skolans digitalisering är just att göra skolan till ett eget spår och därmed inte förbereda eleverna för den framtid de faktiskt kommer att leva i. Och för övrigt inte ens göra skolan relevant för elevernas samtid. Vi kan inte kosta på oss att bedriva den här typen av forskning och debattera den som om den vore relevant. Det är att kasta samhällsresurser i sjön. Dessa studier kommer ändå att hamna i arkiven under kuriosa nån gång snart. Vi måste tillhandahålla tankeverktyg för att alla, utan undantag, ska minimera digitaliseringens risker och maximera dess vinster.