Vi människor tycker om när det är enkelt. Jag tror att det är en av våra viktigaste drivkrafter om vi ser till framsteg; om vi inte var så förtvivlat lata och så benägna att försöka förstå världen snabbt som tusan, skulle vi antagligen sitta kvar i grottor. Hade vi däremot varit mer noggranna i våra försök att förstå världen, öppna för att allt inte går att förklara med ett enkelt schema eller att det inte finns en enkel lösning på alla problem, då hade vi sluppit många av dagens problem. Vi kanske bara hade hunnit halvvägs bort från grottorna, men vi hade åtminstone inte gött konspirationssekter och charlataner på det sätt som vi gör idag.

Ett samtida uttryck för dessa processer är hashtag-ekologin, att det är så lätt att dra igång en kampanj och få med sig tusentals andra och att det närmast anses som tvingande att så snart en organisation eller offentlig person har fått en tanke, ska det skapas en hashtag och en kampanj kring denna tanke. Det kan vara så att hashtag-ekologin har förstärkt dessa nedärvda egenskaper, eller så kan det vara tvärtom, att vår önskan att snabbanalysera problem och hitta enkla lösningar har hittat nya uttryck och skapat hashtag-ekologin. Oavsett riktning, har vi byggt upp en rejält osund kultur kring samhällsproblem; vi hamnar snabbt i panik, eftersom vi inte har tid att reflektera och se historiska likheter, vi söker efter en folkjävul, så att vi slipper tänka på vårt eget ansvar för den uppkomna situationen och vi vill ha en snabb lösning på problemet. Gärna en lösning som kostar pengar, då känns det som om den tar bättre. Och där det finns pengar, finns det manipulatörer. Jag ger er dagens huvudpersoner: porrfilter, mobilförbud och plagiatkontroll. Eller, som vi brukar säga, vi som jobbar med sånt här: snake oil – kommersiella tekniska lösningar på mänskliga problem.

För det är nämligen kärnan. De som försöker sälja på oss porrfilter, mobilförbud och plagiatkontroll framställer sina produkter som verksamma genom ett retoriskt knep: de utnyttjar det faktum att den aktivitet som utgör problemet möjliggörs av någon typ av teknik, men de mörkar att själva problemet inte är av teknisk art. Jag tar dem en efter en:

Porrfilter, eller innehållsfilter, som är en mer korrekt benämning, är en lösning som kom rätt tidigt. Så snart det blev allmänt känt att det finns en massa dåliga saker på nätet, på 1990-talet, dök det upp företag som menade att de hade lösningen. De kunde, för en ringa penning, tillhandahålla en programvara som censurerade internet, så att det blev precis som de trygga gamla medier vi var vana vid: tidningar med ansvarig utgivare, public service-tv, filmcensur, osv. Världen var en tryggare plats, där den som öppnade en tidning eller gick på bio visste vad hen kunde förvänta sig. Filterprogrammen påstods kunna förvandla internet till samma typ av medielandskap. De blev dock snabbt överbevisade och hela idén om att filtrera internet föll i glömska. Tills för två år sedan, då två mammor i en finare del av landet gick in på sina barns förskolor, smög åt sig en av barnens plattor och skrev in ”porn” i sökmotorn. Ni anar aldrig vad hände sen! Plötsligt var idén tillbaka, trots att den var debunkad, död och begraven sen många år. Den är exakt lika dålig idag, som den var 1999. Sämre, faktiskt, eftersom fler vuxna idag har kunskaper om hur nätet är uppbyggt och eftersom det idag finns forskning om vad som faktiskt skyddar barn.

Barn som växer upp idag är dubbelt utsatta. Dels utsätts de för fruktansvärt mycket olämpligt och olagligt innehåll via nätet, dels utsätts de för vuxnas slappa och oinformerade försök att skydda dem. På skolnivå såväl som på politisk nivå finns det så mycket okunskap, så många beslut som fattas i affekt, så litet intresse av att lyssna på ungas egna erfarenheter och inkludera dem i arbetet. Det är ovärdigt ett modernt samhälle att bry sig så lite om barns och ungas rättigheter! Jag misstänker att innehållsfilter i skolan strider mot barnkonventionens artiklar 3, 4, 12, 13 och 17. Det säger jag utan att vara expert på det juridiska men jag vill ändå se att vi reder ut det ordentligt innan vi accepterar att skolor lägger resurser på verkningslösa och i vissa fall även farliga innehållsfilter.

Mobilförbud tog jag upp igår så jag upprepar mig inte i detalj, men jag vill verkligen poängtera att ett förbud bara plåstrar om symtomen utan att angripa orsaken till problemen. Ett förbud mot något som alla medborgare behöver kunna förhålla sig till är dessutom tveksamt ur rättighetssynpunkt. Jag misstänker att ett generellt mobilförbud strider mot barnkonventionens artiklar 3, 12, 13, 16 och 17. Det säger jag utan att vara expert på det juridiska men jag vill ändå se att vi reder ut det ordentligt innan vi accepterar generella mobilförbud.

Plagiatkontroll är ett paradexempel på en hittepå-lösning som marknadsförs som om den faktiskt vore verksam. Tanken på en teknisk lösning på problemet med fusk i skolan dök upp så snart det blev allmänt känt att elever lämnade in andras arbeten som sitt eget. Det cirkulerade historier om elever som laddade ner ett redan godkänt arbete som någon annan elev skrivit, bytte ut namnet mot sitt eget och lämnade in det. Det uppdagades att det fanns tjänster på webben, där elever kunde hitta arbeten om exakt det de hade fått i uppgift att skriva om. Och där nämnde jag det verkliga problemet: någonstans fanns det ett arbete om exakt det eleven hade fått i uppgift att skriva, ett arbete som redan var färdigt och som hade blivit godkänt. Svårare än så var det alltså inte. Eftersom internet gjorde att det var enklare än förut att smita undan, av vad skäl det månde vara, var det inte längre möjligt att ge den typen av uppgifter som gick lätt att smita undan från. Då påbörjades ett enormt arbete bland pedagoger och ansvariga myndigheter för att formulera uppgifter som i sitt upplägg var sådana att det inte gick att kopiera någon annans arbete. Nu har vi fått denna nya teknik som gör våra gamla metoder omoderna och vi måste lägga om en del av vårt arbete, sa utbildningsministern. Idag får elever inte längre långa beting, där de självständigt ska producera text om något som mängder av andra elever redan har skrivit om. Och så levde de lyckliga i alla sina dagar.

Nej, det hände såklart inte, men det hade varit väldigt bra om det hade hänt. Då hade nämligen plagiatkontrollerna sluppit se dagens ljus och utbildningsväsendet hade sluppit den rätt solkiga hanteringen av problemet som blev resultatet. Vi som arbetar med utbildning förväntas alltså skicka alla inlämnade arbeten till en kommersiell tredje part, som av affärsmässiga skäl inte kan avslöja varken vad de gör med de arbeten som kommer in, vilka algoritmer eller korpus de använder. Det är en absurd situation, där vi som är utbildade pedagoger ska använda en extern aktör för att göra våra bedömningar. Inte nog med det, vi ska använda en teknisk lösning på något som uppenbart är ett pedagogiskt problem. Jag är, som jag nämnt ovan, inte juridiskt skolad, men jag skulle vilja att någon som är det ser över om vi ens har rätt att göra så. Får vi hantera elevers arbeten på det sättet? Får vi använda kommunens eller statens resurser till en extern aktör, vars arbete vi inte har den minsta insyn i och vars lösning inte rimmar med pedagogiska principer? Det skulle jag vilja att vi reder ut, men mig veterligen har ingen prövat såna här system juridiskt. Vet du mer än jag, får du gärna höra av dig och berätta.

Tekniska lösningar på mänskliga problem är inget annat än snake oil, förrädiska försök att ge oss den där enkla lösningen vi så gärna vill ha. Porrfilter är i bästa fall verkningslösa, i sämsta fall kontraproduktiva, men alltid en lönsam affär för tillverkarna. Mobilförbud påverkar i bästa fall inte elevernas skolgång eller betyg alls, i sämsta fall lämnar de barn utan stöd i sitt navigerande, men alltid ett billigt sätt för samhället att slippa satsa på skolutveckling. Plagiatkontroll är i bästa fall ett enkelt sätt att lösa en akut skolsituation, i sämsta fall ett intrång i elevernas integritet, men alltid en lönsam affär för tillverkarna. Alla tre är skolboksexempel på snake oil, dyrköpta quick-fixar i en förvirrad tid.

Mina vanligaste frågor om porrfilter har en vänlig själv lagt upp på en sajt som heter Porrfri barndom, som jag länkar till för att öka synligheten.