Föräldraskap och alarmism

Jag la upp ett inlägg där jag ironiserade över att en familj i Kanada stämmer Fortnite för att de ska ha gjort deras barn beroende. Det var antagligen lite onödigt att skoja om det men jag tyckte att jag hade en sån bra caption så jag gjorde det ändå. I själva verket finns det rätt allvarliga problem bakom nyheten och jag tänkte skriva lite mer utförligt om dessa. Vill du fördjupa dig ännu mer kan du läsa Skärmstark.

Säg att du inte orkar ta ansvar för ditt barn utan att säga det.

Det finns många ingångar i problemet med att familjen valde den juridiska vägen. En viktig ingång är synen på föräldraskap. Vi vet naturligtvis inget om hur familjen i fråga har det så jag diskuterar detta mer generellt. Den ökade kunskapen om barn har gjort att vi tar hand om barn bättre. Vi vet mer om vad som kan utgöra ett stöd för barn och vad som kan skada under uppväxten. Det är positivt. Samtidigt har det satt mer press på de vuxna kring barnet, eftersom vi vet att allt vi gör får konsekvenser. Att vi vet mer har också lett till en ökad grad av professionalisering av uppväxten, på gott och ont. Det är bra att föräldrar vågar söka hjälp när det inte fungerar på olika sätt men inte lika bra att många vuxna känner sig vilsna och inte vågar lita på att de klarar sig utan proffs, som att dra in jurister, t ex.

Det faktum att vi vet mer och därför oroar oss mer utnyttjas av entreprenörer i alarmism och moralism. I tider då många oroar sig för något nytt dyker de upp och skrämmer och varnar. Det kan vara allt från seriösa organisationer som ser frågan som viktig för sin målgrupp till cyniska charlataner som utnyttjar folks oro för att tjäna pengar. Vi människor är som regel rätt generösa mot dem som varnar för olika saker. Vi tycks utgå från att de har tagit reda på hur saker ligger till och deras retorik gör det svårt att tro att de skulle sprider osanningar, medvetet eller omedvetet. Media tar tacksamt emot chansen att presentera upprörande innehåll och plötsligt har allmänheten fått höra samma sak från flera olika källor. Och då är det väl sant, eller hur? Följden blir att entreprenörerna i stor utsträckning får styra det offentliga samtalet och på så sätt kan onödig och ibland direkt farlig oro få spridning.

När alarmism får styra samtalet om ett fenomen är risken stor att man letar på fel ställen när man vill lösa problem. När lösningen på det ökande stillasittandet blir att barn inte ska ha skärmar, då döljer man det faktum att många vuxna har en stillasittande livsstil och för det vidare till sina barn. Att ta bort skärmarna blir en praktisk lösning för de vuxna, eftersom de inte behöver anstränga sig, men det löser ju inte det egentliga problemet.

En annan nackdel med onödig och överdriven oro är att den som av olika skäl befinner sig utanför normen riskerar att få det sämre. Om alarmismen skapar en norm som säger att skärmtid inte är bra, då riskerar det att drabba de barn och unga som har fått bättre livsvillkor tack vare digitaliseringen. Det där funderar jag på när jag hör uppmaningar om att förbjuda eller kraftigt begränsa skärmtid generellt. Hur tänker de om barn som lever med olika typer av problem, där skärmarna kan vara en del av lösningen? Eller gäller rekommendationerna bara en viss typ av familj? Hur vet de vilka barn som kommer att klara sig utan att utveckla digital kompetens? Jag tycker att det är modigt, på gränsen till dumdristigt, att gå ut med rekommendationer som inte baserar sig på mer än en känsla av att det antagligen inte är bra. Själv är jag inte så modig, utan vill gärna ha rejält på fötterna när jag går ut med råd till andra.

I alla tider har man trott att nya företeelser skapar beroende. Läkare och psykologer har vittnat om hur de har mött patienter som ådragit sig järnvägssjuka, fått tillplattad hjärna pga bilåkning, har förvrängt ansikte pga cykling. Vid varje teknikintroduktion har hjärnan varit i fokus, precis som nu. Förr vittnade de professionella om patienter som utvecklat galenskap av att ägna sig åt det nya, idag formulerar sig experterna lite mindre drastiskt. Idag kan man höra saker som att vår förståelse blir lidande, att barns språkutveckling försenas, att det nya sättet leder till snuttifiering av kunskaper. Det senare argumentet användes för övrigt redan av de gamla grekerna. Inget av dessa påståenden har något stöd i forskning. Möjligen med en extremt generös tolkning av vad som kan räknas som forskningsstöd, där man tar med tendentiös tolkning av tendentiös forskning, men det är naturligtvis inte önskvärt.

Jag får ofta höra att någon vill höra båda sidor av saken. Att det skulle finnas två likvärdiga perspektiv och att jag bara presenterar det ena. Så är det inte. Det här handlar inte om att ställa olika forskningsresultat mot varandra och se vilken sida som vinner. Jag har inte ens bedrivit någon forskning som skulle kunna bevisa att skärmar inte är farliga! Jag ifrågasätter bara de premisser som ligger till grund för den forskning som påstår sig visa att skärmar är farliga. Alla studier har antaganden i bakgrunden, antaganden som inte i sig ifrågasätts men som utgör basen för de frågor som studien ställer. T ex utgick äldre astronomiska studier från att solen snurrade runt jorden, vilket betydde att de resultat de fick bara var giltiga inom den specifika logiken. Det är inget vi har nytta av idag. Vi måste således granska vilka förgivettaganden som forskarna gör allra först. Om de är giltiga kan vi gå vidare och granska studien, dess resultat och hur resultatet presenteras. Om de inte är giltiga kan vi bara lägga den forskningen åt sidan. Vi har ingen nytta av sådana studier och det är hela min poäng egentligen. Jag hävdar inte att allt man gör med skärmar är ofarligt eller att spelande inte kan utgöra ett problem. Jag pekar bara på att premisserna i väldigt många av de mest citerade studierna om skärmar och barn är fel. De förutsätter att barn är en homogen grupp, att skärmanvändning är en enhetlig aktivitet och att det går att utläsa vilken av alla faktorer i ett barns liv som påverkar dem negativt. Det är befängda premisser om jag får vara rak och tydlig. Fullkomligt befängda! Jag orkar inte ens bemöta dem! Istället borde de som säger saker som att barns språkutveckling försenas få kritiska frågor. Den som påstår något så udda borde avkrävas bevis, så att vi andra kan lägga energi på vettigare saker.

Jag tänker mig att vi borde se den här upprepningen av oro som en varning. Vi borde dra slutsatser av det faktum att historien upprepat sig och att det vi hör idag om skärmar är ett eko från förr; man har bara bytt ut företeelsen och i vissa fall diagnoserna. Framför allt tycker jag att forskare borde använda sig av den kunskapen för att kritiskt granska de premisser som ligger till grund för just deras studie. Annars fortsätter det sisyfosarbete, som Amy Orben så träffande uttrycker det, där varje generation forskare tvingas baxa upp en gigantisk sten till toppen av berget innan de kommer fram till nåt i stil med ”det var inte böcker i sig som var farligt, det viktiga är bokens innehåll, läsarens mående och den kontext i vilken läsningen sker”. Stenen borde kunna ligg kvar där uppe om de som studerar nästa fenomen hade vett att ta ett steg tillbaka och försöka se sin samtid utifrån. Istället ligger stenen vid bergets fot och väntar på nästa gäng som ska skapa och underhålla nästa mediepanik. Det är ovärdigt ett kunskapssamhälle och jag tycker att de forskare som håller på borde skämmas!

Självklart är det så att alla aktörer har ett ansvar, inte bara forskare och charlataner. Speltillverkare, socialamedierplattformar, operatörer och myndigheter har också ett stort ansvar. Ett ansvar de inte alltid tar. När det handlar om kommersiella intressen kan vi ställa krav, vi kan avslöja och bojkotta om vi tycker att de inte tar sitt ansvar. Parallellt med sådan aktivism kan vi lära oss mer, föra rimliga samtal med de barn vi har ansvar för. Vi kan prata om att speltillverkare lär vilja att vi stannar kvar i spelet och att vi gör av med pengar. Vi kan prata om hur vi bäst undviker att bli offer för alla de fula knep som konsumenter alltid utsätts för. Det är ett förhållningssätt som kommer att ge barn verktyg för en värld som de ändå kommer att möta, till skillnad från att förbjuda barnet från att spela, begränsa hens tillgång eller stämma spelföretaget.

Läs gärna mina böcker för mer fördjupning. Både Skärmstark (finns även som e-bok) och fjärde uppdaterade upplagan av Vad gör unga på nätet? kom ut för ett år sedan så de är fortfarande högaktuella.

Om du tycker att det jag gör är viktigt kan du stötta mig på olika sätt. Du kan bli min patron och betala en liten eller stor summa varje månad, du kan skicka ett engångsbelopp via PayPal eller Swish eller köpa merch. Alla bidrag välkomnas varmt och gör att jag kan fortsätta producera folkbildning om en av vår tids mest brännande frågor.