Jag fick frågan från Utbildning Norr om jag ville spela in ett pedagogiskt sommarprat. Tanken var att mitt prat skulle publiceras 19 juli men då låg jag och försmäktade i covid. Efter att ha undvikit det i två år! Och när jag tillfrisknat var min röst helt förstörd. Men nu är det äntligen dags! Du kan lyssna i din poddspelare och missa inte att lyssna på alla de andra pedagogiska sommarpraten.

Nedan hittar du transkriptionen av mitt pedagogiska sommarprat för dig som av olika skäl inte kan eller vill lyssna.

En familj bestående av två vuxna och tre barn bestämmer sig för att testa att klara sig utan tekniken en vecka. Barnen knorrar men mot slutet av veckan tycker åtminstone de vuxna att det har gått bra och när lokaltidningen skriver om försöket blir rubriken: Familjen som kopplade ner en vecka hittade tillbaka till förlorade förmågor och sinnesfrid. Eller det var min översättning, för det här har jag hittat i The New York Times arkiv från 1956. Här är en länk till artikeln för den som vill läsa om familjen som testade att vara utan tv i en vecka.

Jag heter Elza Dunkels och det här är mitt pedagogiska sommarprat som jag gör tillsammans med Utbildning Norr. Jag tänkte prata om det här märkliga att samma förlopp upprepas gång på gång; så snart någon ny teknik kommer in i våra liv, då blir det ett himla hallå. 1956 var det tv:n som förstörde barn och ungas liv, idag är det skärmarna. Jag har forskat om barn och internet i drygt 25 år och det här fascinerar mig fortfarande, att vi gör samma misstag om och om igen.

Det handlar om onödig och överdriven oro för nya fenomen. Det är lite svårt att ringa in vad som är onödig och överdriven oro. Att oroa sig för att ett barn som inte kan simma hamnar i djupt vatten är rimlig oro, den kan få vuxna att agera för att skapa en trygg miljö för barn. Att oroa sig för att barn ska bli satanister och mördare för att de lyssnar på hårdrock är orimlig oro. Mitt syfte med att prata om det här är att minska den här onödiga oron, kanske för att ge plats åt oro för verkliga risker.

Det inledande exemplet handlade alltså om att detoxa från den nya tekniken television, men hela upplägget skulle kunna vara från vår samtid, fast det då skulle handla om skärmar. Samma idéer har återkommit genom hela teknikhistorien; tankar om att det nya är farligt eller bara slukar tid och därmed hindrar oss från att göra viktigare saker. Det intressanta med att samma oro återkommer är att den till slut klingar av och ersätts med någon ny, lika onödig oro. Det finns en lärdom att göra där, det är jag övertygad om.

Perioder av överdriven och onödig oro genom historien har bland annat handlat om video, hårdrock, heta linjen och rollspel. Det är ju inga nyheter för någon som är vuxen idag. Alla kan förmodligen räkna upp några av dessa perioder, antingen egenupplevda eller sådana man läst om.

Forskare som studerat dessa perioder kan visa att upprördheten liksom gör en cirkelrörelse och hamnar till slut i sin motsats. Alltså att det som nyligen var föremålet för oron istället får tjäna som exempel på något bra och uppbyggligt, till skillnad från något ännu nyare, som verkar farligt och destruktivt. Det kanske bästa exemplet på det är boken. Idag är bokläsning något av det finaste som finns. Det startas kampanjer för att få barn att läsa mer och boken hamnar gärna i motsatsställning till skärmar. Boken har dock varit föremål för oro under ett flertal perioder. De lärda under antiken varnade för att bokens införande i utbildningsväsendet skulle medföra att studenterna lärde sig mindre, dels genom att kunskaperna snuttifierades i böcker, dels genom att förmågan att lära sig saker utantill inte skulle få den träning som krävs. Ungdomen skulle antagligen snabbt lära sig att man inte behövde kunna recitera de stora verken, man kunde bara lite slappt slå upp rätt sida i boken och se vad som stod där.

Telefonen var utsatt för liknande oro. Många befarade att alla inte skulle kunna hantera den nya tekniken eller snarare de erbjudanden som tekniken förde med sig. Kvinnor och bönder skulle till exempel kunna ringa onödiga samtal, för att inte tala om risken för att kvinnor kunde kontakta sin älskare när mannen lämnat hemmet. I det fallet blir maktaspekten ännu tydligare än i exemplet med boken. Telefonen kunde bli frigörande, öka möjligheterna för kvinnor att ha kontakt med omvärlden.

Samma sak hände när cykeln började bli vanlig. Man varnade för att särskilt kvinnor var känsliga för de höga hastigheterna och att de skulle åldras i förtid. Där var antagligen den verkliga oron att kvinnor skulle kunna ta sig runt för egen maskin, men den förkläddes till omsorg om kvinnors utseende.

Just makt är ett genomgående tema i alla utbrott av oro för det nya. Den nya tekniken banar väg för nya sätt att tänka och ger ökade möjligheter till andra grupper och individer än tidigare. Det känner vi igen från våra dagars skärmtidsdebatt. Flickors ökade möjligheter att göra sina röster hörda hotar rådande strukturer men det är svårt att se att det är det som stör oss. Istället formulerar vi oron som omtanke och framställer flickor som offer för utseendehets i sociala medier. Utan att tänka på att utseendehetsen har funnits längre än vi kan minnas. Och utan att ta hänsyn till att flickor de facto har fått ökade möjligheter att göra sina röster hörda och inte minst, har fått möjlighet att utveckla terminologi för det strukturella förtryck som vi kallar patriarkatet. Nu tog jag flickor som ett exempel, men det här gäller naturligtvis alla marginaliserade grupper.

Då som nu kan det kännas hotfullt att den etablerade ordningen utmanas av nya sätt att tänka. Den som har investerat mycket i det gamla, till exempel utbildat sig länge och skaffat gedigen erfarenhet, kan känna sig mer hotad än den som kanske haft svårt att ta till sig det gamla. Den som inte är lika etablerad i samhället, som barn och unga, har större möjligheter att betrakta det nya som något självständigt, medan vi äldre gärna jämför med något vi känner till. Minns ni när Lunarstorm kom? Då försökte vi hitta sätt att förstå vad tusan eleverna gjorde och någon kom på att det är som en ungdomsgård fast på nätet. Då kunde vi enklare hantera det, medan eleverna bara kunde tänka att det är Lunarstorm. Möjligen kunde nån tänka att det är som Myspace fast i Sverige.

Mitt favoritexempel på onödig och överdriven oro är ändå tåget. Det finns enormt mycket dokumentation från den tiden, vilket gör det tacksamt att studera reaktionerna på järnvägens framfart. Bland annat finns ett temanummer av den medicinska tidskriften The Lancet, där forskare publicerade nya rön avseende de risker man ansåg att tåget kunde innebära. Innovativa diagnoser föreslogs, som järnvägssjuka, för att förklara sina kliniska iakttagelser av patienter som åkt tåg. Den här forskningen är knappast till någon nytta idag, annat än som varnande exempel på hur det kan gå om forskare låter sig dras med i den oro som uppstår kring nya fenomen.

Då som nu skrevs det många kvasivetenskapliga böcker om det nya. Som läkaren Alfred Haviland som i sin bok Hurried to Death varnade för att människans hjärna inte är gjord för att läsa tidtabeller. Just hjärnan har varit i fokus i varje sådan här period. Man har varnat för att uråldriga strukturer i våra hjärnor inte är förberedda för det nya och att människan skulle må bäst av att återgå till det som var förr. Man har ofta talat om att barnen utsätts för vårdslösa experiment när de exponeras för böcker, teater, radio, film, serietidningar och allt annat nytt under solen.

Och där har vi ett bra exempel på att pessimisterna ofta får lite rätt ändå. Även om all onödig och överdriven oro till slut klingar av, blir vi ju förändrade av allt nytt. Jag tror säkert att de som oroade sig för att elever som fick använda miniräknare skulle bli sämre på huvudräkning fick rätt. Jag tror även att boken har medfört att vi inte längre är lika bra på att lära oss stora mängder text utantill. Jag är åtminstone själv sämre på att stava sedan jag slutade skriva på papper, men det beror ju på att jag har hjälp med stavningen, så det har inte medfört att jag skriver sämre. Oftast kan vi betrakta dessa försämringar som acceptabla förluster. Att kunna recitera hela verk är inte så viktigt att vi vill vara utan böcker. Att digitaliseringen har medfört att vissa förmågor försvunnit är inte anledning att vilja ta bort alla dess fördelar. Vi förändras ständigt! Det gäller bara att vuxna vågar släppa sargen och försöka rikta blicken mot vinsterna istället för förlusterna.

Rädslan för förändring står många gånger i vägen för förbättring. Här kan nallebjörnen tjäna som illustration. I början av förra seklet blev nallen en uppskattad leksak bland pojkar men när flickor började intressera sig för leksaken blev många upprörda. Det ansågs onaturligt och kunde i värsta fall leda till att flickorna valde bort att skaffa barn när de blev vuxna, eftersom de inte fått träna upp modersinstinkten genom att leka med dockor. En av de största motståndarna påpekade även hur obehagligt det var att se flickor krama och pussa ett hårigt djur. Lite skillnad mot hur vi idag betraktar ett barn som kramar och pussar sin nalle.

Andras intresse för det nya har alltid varit utsatt för kritik. Jag nämnde att boken varit föremål för oro i flera omgångar. Bland annat när i princip alla kunde läsa, då uppstod oro för VAD folk läste. Oron gällde främst grupper som ansågs särskilt lättpåverkade, så som kvinnor. Man oroade sig också för att barn och unga skulle fastna i läsning. En del blev så uppslukade när de läste, närmast okontaktbara. Vissa talade även om att barn som fick fri tillgång till litteratur kunde utveckla ett beroende. Det infördes begränsningar på antal sidor om dagen i desperata försök att minska påverkan från det alltmer populära bokläsandet. Läsning ansågs vara en asocial ovana som lett till att folk inte längre interagerade på bussen, alla bara satt med näsan i en bok.

Eller en annan favorit: vykortet. Kritikerna mot denna fluga menade att vykortsraseriet som det kallades hade gjort att folk inte längre reste i vanlig mening. De såg sig inte omkring, de talade inte med andra, de satt bara och skrev vykort hem under hela resan.

Ni ser ju parallellerna till dagens oro kring skärmar. Uttrycken för den överdrivna oron består, det är bara föremålet som växlar. Då som nu är det nya obegripliga för den som står utanför och tittar på. Det nya liknar inget som hen känner igen och det känns inte bra.

Det är ju inte så att saker är sämre idag än de var förr. Det är bara vår perception som är lite skruvad åt det hållet; vi tycker om att se tecken på förfall. Inuti var och en av oss bor en liten Krösa-Maja som söker efter järtecken och tar varje tillfälle att kraxa om faror och återberätta förfärliga historier från verkligheten. Men vi måste ju inte göra så här varenda gång! Bara för att något kommer av sig självt måste vi inte tvångsmässigt ge efter för impulsen att kritisera och söka fel.

Vuxna kommer alltid att oroa sig för barn. Det är antagligen en bra sak, så länge vi oroar oss för rätt saker. Om oron är konstruktiv, till exempel att vi tar bort vassa saker som yngre barn kan komma åt, då tar vi ansvar för barnet och bidrar till bättre förutsättningar. Men om oron är onödig och överdriven, då kan det få motsatt effekt. Dels kan vi föra över vår oro till barnet och skapa känslor av otrygghet, dels riskerar vi att missa de verkliga farorna. Ifall vi larmar och går på om att skärmar är farliga för yngre barn, då är risken att de går miste om att lära sig viktiga saker som kan göra deras liv bättre. Ifall vi påstår att sociala medier bidrar till ungas psykiska ohälsa, då är risken att vi inte agerar på det som faktiskt utgör risker. Vi vet sedan årtionden vad som skapar och underhåller psykisk och fysisk ohälsa. När det offentliga samtalet så ensidigt handlar om riskerna med digitalisering, då flyttas fokus från det vi vet till det vi skulle vilja är problemet. För visst vore det enklare om det var skärmarnas fel? Så himla smidigt det skulle vara om psykologen Jean Twenge hade rätt när hon i sin bok ger ett hälsoråd till dagens unga: ”lägg ner mobilen, stäng av datorn och gör någonting – vad som helst – som inte involverar en skärm”. Om hon hade rätt, då vore det ju ungas eget fel att de mår så dåligt! De kan ju bara sluta hänga på sociala medier!

Men om vi istället skulle tvingas agera på de ständiga neddragningarna i skolan, årslånga köer till BUP, utanförskap och relativ fattigdom? Eller bara på att många barn inte får promenera till förskola och skola därför att vägen dit är för farlig eller för att deras vuxna har för bråttom. Ja då handlar det plötsligt om svåra omprioriteringar, om sådant som vuxna måste ta tag i. Och är det något vi har visat de sista 30 åren, är det väl att vi som samhälle inte är det minsta intresserade av att förbättra barn och ungas livsvillkor.

Jag tänkte återvända till mitt inledande exempel, med familjen som detoxade från tv i en vecka. Det kan inte ha varit särskilt svårt egentligen, kanske mest en kul grej. Om vi däremot tänker oss samma scenario fast med alla digitala enheter, då blir det tydligt att digitaliseringen inte bara är en ny teknik som vi kan välja eller välja bort. Den som försöker välja bort skärmar väljer samtidigt bort mycket av sitt sociala liv, att kunna kolla upp något direkt istället för att gissa, att snabbt kunna hjälpa någon, att hålla sig uppdaterad, för att bara nämna några viktiga delar av våra liv. Naturligtvis kan var och en bestämma sig för att vara utan allt detta, men det är mer tveksamt om man har rätt att ha åsikter om hur andra gör. Jag vet ju inte vad du gör med dina digitala enheter och du vet inte vad jag gör. Jo, till en gräns gör vi nog det, för vi människor är ganska förutsägbara. Vi slösurfar, vi betalar räkningar, vi kollar nyheter och skvaller, vi pratar med våra närmaste. Men vi kan inte veta vad andra sysslar med bara genom att se att de sitter på bussen med näsan i mobilen. Det kan se ut som att alla sitter och spelar meningslösa spel, men i själva verket kan någon försöka styra upp sin havererade ekonomi och en annan hjälper sitt barn med ett akut problem.

Att beröva barn tillgång till alla fördelar som skärmar kan ge, måste vara ett beslut som fattas på mycket goda grunder. Jag skulle säga att den som bestämmer något sådant måste vara bergsäker på att barnet mår alldeles prima, inte oroar sig för något för egen eller andras del, inte behöver söka information om något hen upplever som känsligt att prata om. Det finns så många saker som barn och unga får hjälp och stöd med via sociala medier, det finns så många inbyggda hjälpmedel i våra enheter, det finns så många anledningar att behöva fly undan sin verklighet en stund, att vila eller bara slå ihjäl lite tid.

I den bästa av världar skulle alla barn och unga ha många trygga vuxna omkring sig, så att de alltid har någon de vågar fråga och anförtro sig åt. De skulle ha en omgivning som ser och älskar dem för den de är, utan krav på att vara på ett visst sätt. De skulle ha vänner i skolan och på fritiden, de skulle få all uppmärksamhet och stöd de behöver, de skulle känna sig viktiga och veta att livet bär. Men tills vi vet att alla har det så, är det vår skyldighet att ge alla barn och unga tillgång till alla de möjligheter som digitaliseringen kan medföra och stötta dem att utveckla adekvat digital kompetens så att de kan undvika de risker som kommer på köpet.

***

Jag vill tacka dig för att du har lyssnat. Vill du läsa mer om det jag har berättat kan du läsa mina böcker, de finns i alla bokhandlar. Sök bara på mitt namn, jag är mycket lättgooglad. Du får gärna följa mig i sociala medier och om du tycker att det här var något som andra borde höra får du gärna dela. Passa även på att lyssna på de andra pedagogiska sommarpraten som Utbildning Norr har producerat. Alla vi som har pratat denna sommar dyker upp i olika sammanhang när Utbildning Norr arrangerar föreläsningar, konferenser, t ex Fritidspedagogik 2022, och pedagogiska samtal, ibland på nätet, ibland i rummet. Hoppas att vi ses eller hörs där!