Anna Svensson skriver i Expressen (tack för tipset, Hanna) om föräldrar som bloggar om sina barn.

Barnombudsmannen borde ta fram riktlinjer för vilken typ av material som det är ok att publicera på föräldrabloggar.

Jag tror att hela tanken är fel från början. Det minst allvarliga är hur hon tänker om vad som syns och vad som sker inne i huvudet på folk.

Skillnaden mellan dagens arbetsgivare och bloggbarnens framtida, är att de arbetsgivarna inte bara kommer hitta festbilder på Facebook och ett CV på Linkedin. Där kommer också finnas drösvis av pinsamma bilder, filmer och texter från barndomen.

Fast det fanns ju tidigare också. I den lilla, lilla byn visste man sånt här om varandra och nu har vi skapat en liten, liten by med hjälp av detta globala nätverk. Vi har bara att förhålla oss till detta, att allt finns därute och inte bara inne i våra huvuden. Och märkligt nog är den första reaktionen just den Svensson uttrycker: å, helsike så läskigt! Allt som har hänt kommer att finnas kvar!

Men tänk om det finns en tröst i detta faktum? Att allt som hänt finns kvar. Vi är ju generellt rätt intresserad av att samla på bevis på att vi har funnits; muséer, fotoalbum, berättelser,  biografier, historieböcker, …

Idag handlar det bara om att hitta ett förhållningssätt där denna evighet finns med som en parameter. Det handlar definitivt inte om att få panik och ropa på regler eller lagstiftning.

Men det var bara det minst allvarliga. Nu ska jag iväg och prata med elever om nätet så jag får ta det allvarligaste i nästa inlägg.