Rädd att leva 1

En effektiv härskarteknik är att sprida rädsla, att ingjuta känslan av att den man vill ha makt över behöver just mig och att det mesta utanför är farligt. Jag tror inte att de gör det medvetet, men jag associerar till misshandlande föräldrar när jag läser de alltför vanliga råden om ungas säkerhet. Så sent som för en vecka sen publicerade PC för alla en lista direkt från 90-talet: 12 tips: Så skyddar du ditt barn på internet. Där hittar vi klassiker som

Lär barnen vikten av att aldrig ge ut personliga uppgifter. Publicera exempelvis aldrig bilder som visar var de bor eller vilken skola de går i. Dessutom bör de aldrig ge ut adresser eller telefonnummer till någon annan än den närmaste vänskapskretsen.

Just formuleringen kring skolan är intressant. Det är alltså farligt för barnet att berätta vilken skola hon går i. Vad som kan hända är oklart men en pedofil som lurar runt hörnet eller en ilsken man i en bil är väl tänkbara scenarier. Det här har naturligtvis att göra med människosyn och vilken syn man har på relationen mellan föräldrar och barn. Just dessa råd andas en unken syn från den tiden då barn var ägodelar och i bästa fall accessoarer till det vuxna par som satt dem till världen. Denna känsla förstärks i rådet

Respektera barnets privatliv på internet, men gör klart för dem att du kan ta reda på vad de gör om du känner att det finns skäl till det.

Det är alltså rätt att respektera, MEN.  Men se till att de lever under det ständiga hotet att mammsen eller pappsen ska tycka att det finns skäl att ”ta reda på vad de gör”. Jag tycker att dessa råd, lite grann som Sverigedemokraterna faktiskt, är så bra på att gräva sin egen grav så jag behöver knappast kommentera det. Respektera barns mänskliga rättigheter men med förnuft. Eller hur tänker de?

Sen avslutar journalisten (som specialiserat sig på grävande journalistik?) med en länk till Microsofts klaustrofobiska kontrakt som man ska upprätta med sina barn. Ja, ni läste rätt, man ska be barnen skriva under ett kontrakt. För att man ska kunna ställa dem mot väggen om nåt går fel? ”Jag sa ju att det var farligt att lägga ut bilder! Du har ju skrivit under!” Jag vill inte ens tänka på att det finns barn som växer upp under sådana villkor.

I det här som man kallar familjeavtal, fast det bara är barnen som förbinder sig att följa några regler, står det bland annat

Låta mina föräldrar känna till mina inloggningsuppgifter till Internet och chattnamn, som anges nedan:

_____________________

_____________________

_____________________

_____________________

Namn (barn) _______________________ Datum ____________

Förälder eller vårdnadshavare _______________________ Datum ____________

Så ser vi till att skydda de barn som har det rätt ok redan (fast samtidigt i en familj med fascistiska förtecken) men lämnar de barn som blir kränkta i hemmet åt sitt öde. Det är fortfarande så att barn som blir misshandlade och våldtagna i de allra flesta fall blir det av en vuxen de borde kunna lita på; en förälder, en styvförälder, en fotbollstränare, en dagisfröken. Detta faktum har inte förändrats bara för att vi har fått internet.

Det är vårt ansvar att se till att barn litar på de goda vuxna de har i sin omgivning, inte barnens skyldighet att uppge sin personliga integritet som något sorts kärleksoffer. Jag får de förtroenden jag har förtjänat. Varken mer eller mindre.

2 tankar på “Rädd att leva 1

  1. Maria Svärd

    Varför är det kränkande att visa sitt barn att man som förälder älskar och bryr sig om honom eller henne? får inte ihop ditt resonemang riktigt. Däremot håller jag med om kontraktet, fullständigt åt pipan. Min son är åtta år nu och jag kommer att fortsätta lägga mig i och vilja ha koll på vad han gör, vilka han umgås med etc.Just för att han är det bästa jag har!

    Svara
  2. admin Inläggets författare

    Ja, fast du gör det väl på hans villkor, antar jag. Frågar och undrar snarare än att tjuvkika och hota. Det är en svår balansgång att bry sig utan att trampa på barnen. Eftersom de inte vet något annat än familjen är det vi som måste sätta vettiga gränser för vårt engagemang, inte barnen. När jag skriver ”de barn som blir kränkta i hemmet” ovan, syftar jag på alla de barn vars föräldrar inte förstår var gränsen går och som uppfostrar barn med hot och våld eller som förgriper sig på dem. Dessa barn skyddas inte genom att föräldrarna uppmanas att skriva kontrakt med sina barn. Och det är allas vårt ansvar att tänka på dessa barn också.

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s