Kan du identifiera genren i bilden här ovan? Har du hört talas om unboxing av leksaker? Om inte, är du inte unik, många vuxna har aldrig sett en hel film i genren. De kan ha sett den flimra förbi på ett barns skärm, men inte satt sig in i vad det handlar om. Ändå är det en stor genre, i termer av antal tittare och hur mycket pengar de omsätter. Trots det pratas det extremt lite om genren, så lite att många vuxna har missat den helt. Om de inte har en treåring i sin närhet, då kan de definitivt inte ha missat den.

För det här handlar om en genre som lockar till sig främst yngre barn. Unboxing är ett internetfenomen som tycks ha dykt upp kring 2006, då teknikintresserad började filma när de packade upp och startade en ny dator eller annan teknisk pryl. Idag finns det alla möjliga andra typer av uppackningsfilmer förutom datorer och annan tech: hushållsapparater, böcker, julkalendrar. Om det har en förpackning, finns det en unboxinggenre. Det sista påståendet hittade jag på alldeles själv, så det kan tänkas att det är en överdrift.

Det finns lite forskning om genren men medierapporteringen begränsar sig till att berätta om hur mycket pengar de stora kontona tjänar. Jackie Marsh, som har studerat fenomenet ur pedagogiskt perspektiv, menar att barn genom sitt tittande ses som cyberflâneurs. Genren har, naturligtvis, bemötts med oro från vuxna, bland annat för att det är passiviserande, för att den skapar ”entrepreneurial labour often led by families”, för att barn utsätts för smygreklam, och säkert en hel del annat.

Jag tycker att det är otroligt intressant att det har utvecklats en enormt lönsam bransch som underhålls av yngre barn. Och extra intressant att vi inte pratar mer om den. Varför finns det inte artiklar om unboxing av leksaker på kultursidorna? Varför tar inte Kulturnytt upp genren? Det är ändå första gången, såvitt jag vet, som yngre barn kan välja sin kulturkonsumtion utan att en vuxen varit inblandad. För handen på hjärtat, hur många barn har blivit introducerade för genren av en vuxen? Detta faktum borde generera betydligt mer än några axelryckningar.

Som alltid följer kulturproduktion efter kulturkonsumtion. Barn är suveräna på att hitta på en lek utifrån det de sett och i det fallet skiljer sig inte unboxing från teater, konst eller dans. Många barn leker unboxing med sina leksaker. En mamma berättade att hennes femåring lekte unboxing på låtsas-japanska, inspirerad av sin favoritkanal.

Det kan tänkas att de kritiska rösterna som varnar för att barn skolas in i konsumism har rätt, men jag ser inget som tyder på att just unboxing skulle socialisera in barnen mer än annat, som anses som rätt normalt i barns liv. Att äta på snabbmatsställen och få en leksak, att önska sig ett mjukisdjur från en tv-serie, att köpa en pryl som alla andra har, allt det är också en inskolning i konsumismen. Då kanske det rent av kan vara bättre att barn tittar på när andra öppnar leksaker istället för att de själva ska bidra till den livsstilen, som ju i längden ändå är ohållbar, med barnarbete, gifter, plast som fyller haven. En platta är inte heller miljö- eller människovänligt tillverkad, men på en skärm kan leksakerna användas i all oändlighet, utan att bidra till miljöförstöring.

Hur kan det komma sig att en sån här enorm industri, mätt i pengar, har gått i princip helt under radarn? Det kan ju knappast ha med mediepaniker att göra, det är ju knappt nån som reagerar! Jag tänker mig att det kommer sig av att barns erfarenheter inte räknas lika mycket som vuxnas. Vi har inte rutiner för att ta in barns perspektiv, därför att de räknas som mindre värda. Barnen är såklart lika mycket värda, där råder det ingen tvekan. Det finns knappast någon som skulle säga att barn är sämre än vuxna. Deras kunskaper, tankar, analyser och erfarenheter är dock betydligt mindre värda än vuxnas. Det går ju så smidigt att referera till utvecklingspsykologi, som jag skrev om igår. Min analys av detta bygger på antagandet att det finns en åldersmaktsordning, på samma sätt som det finns en mängd maktordningar i samhället, där könsmaktsordningen är bland de vi pratar mest om. Åldersmaktsordningen, eller juvenism som jag kallar det, är en samhällsstruktur som tillåter och uppmuntrar diskriminering och stereotypisering av barn och unga. Nån dag ska jag skriva en bok om juvenism, men nu får det bli så här kortfattat. Imorgon blir det ännu ett exempel på ett internetfenomen där åldersmaktsordningen styr vårt tänkande. Ni som har följt mig ett tag anar nog vart jag är på väg. Ses imorgon!