Jag höll en föreläsning för några veckor sedan där jag inte hann svara på alla frågor. Nu har jag svarat på dem skriftligen och tänkte att ni kanske också vill läsa.

Fråga
Det verkar finns idag en större press på individer att kunna ge snabba svar som om kunskapserövringen inte skulle kräva tid och ständigt omvärderas. Allt leta efter information traditionellt kräver en del ansträngningar som t.ex att välja böcker i bokhyllan, bläddra i dem och fundera. Alternativt kan man fråga någon som möjligen har en del av svaret (+ tid att svara). Det kräver att man formulerar en frågeställning och förklarar för någon vilken typ av information man letar efter. Det är inte bekvämt. Det är t.o.m. ansträngande för alla inblandade. Men genom att fråga en skärm slipper man den personliga engagemanget. Skärmen tröttnar aldrig och är aldrig fördömande. Den ger en underhållning, färdigtuggat information. Man slipper tänka själv. Troligen måste vi skapa en kultur som ger oss mer tid för varandra, skapa en skola där det är gott om vuxna. Är inte skärmproblemet en ekonomisk fråga? en politisk fråga?

Svar
Jag kan hålla med om att det finns problem med att söka snabba svar, lite som jag var inne på i min föreläsning. Snabba svar och enkla lösningar är och har alltid varit lockande och jag delar din uppfattning om att det inte är bra, utan vi måste hitta sätt att motverka instinkten, åtminstone när det handlar om viktiga frågor. Däremot tror jag inte att skärmar i sig är problemet eller ens en del av problemet. Vi måste alltid förhålla oss till medier och det är svårare när de är nya för oss. Vi tänker inte lika mycket på de problem som finns inbyggda i äldre medier, utan har hittat sätt att leva med dem. Det måste alla göra med de medier som vi kommer åt via skärmar också. Vissa är där redan, andra har en bit kvar. Skärmar kan inrymma så mycket mer än underhållning och färdigtuggad information, som t ex ett instagramkonto som undervisar följarna om transfrågor eller psykisk ohälsa. Det är information som inte alla kunde komma i åtnjutande av innan sociala medier fanns. På motsvarande sätt kan pappersmedier eller människor förmedla underhållning och färdigtuggad information, som t ex individer eller grupper som framför rasistiska eller sexistiska åsikter som om de vore fakta. Ett annat exempel är att läroböcker ibland anklagas för att ha så komprimerade texter att de blir obegripliga och att vara tendentiösa i sitt urval av stoff. Sen håller jag också med om att skärmar är en ekonomisk fråga, precis som det mesta i samhället. Vi måste se till att barn får lära sig hantera samtida teknik, utan att ekonomisk situation, föräldrarnas utbildningsnivå och annat utgör ett hinder. Det kräver ett systematiskt arbete, från förskolan och uppåt och där även barnhälsovården har ett viktigt uppdrag.

Fråga
Finns det någon forskning om internets betydelse kring marginaliserade grupper?

Svar
Ja, det finns en hel del. Det handlar om olika forskningsfält, där pedagogisk forskning tidigt kunde peka på stora fördelar för elever med särskilda behov, men också beteendevetenskapliga och andra studier som visat på hur unga kan få hjälp och stöd via nätet och särskilt gällande frågor som kan vara svåra att hantera öga mot öga, som utsatthet inom familjen, sexuell identitet, osv. Det betyder inte att allt är bra eller bättre för det jag lite slarvigt kallade för marginaliserade grupper och individer. Precis som med det mesta i livet finns flera sidor och det gäller att identifiera dem så att vi kan utnyttja det som hjälper och motverka det destruktiva. Riskerna att råka illa ut ökar nämligen för den som på olika sätt har det svårt i livet, på och utanför nätet. Olika typer av utsatthet kan göra att barn blir mer utsatta för exempelvis hat, desinformation och sexuella förövare, på och utanför nätet.

Fråga
Som tidigare etnologistudent tycker jag ditt resonemang om narrativet kring nya föremål är högs intressant och relevant. Jag ska med glädje läsa din nya bok. Som pappa till tre småttingar bemöts jag inte så mycket av moralpaniken. Utan mer av att omgivningen har väldigt svårt att guida barnen i det digitala och orkar inte ta fighterna.

Svar
Det var roligt att höra! Det är också den reaktion som jag oftast möter hos vuxna, att det jag säger rimmar väl med deras värdegrund även om många har tyckt att det är svårt att stå emot när berättelsen är så stark. Trevlig läsning!

Fråga
Ageism – man litar inte på äldre och deras kunskap (och internetkunskaper, digitalisering etc, trots att det är de äldre generationerna som är grundarna av teknologin). Juvenism -man litar inte på de unga och deras kunskap. Vad är skillnaden – egentligen?

Svar
Forskning kring äldre har pekat på exakt samma uttryck för destruktiva maktstrukturer gentemot äldre som de jag beskriver att barn och unga utsätts för. Alla äldre gillar dragspelsmusik och kåldolmar och förstår inte hur världen fungerar… Normen är att vara någonstans i mitten av livet, inte för ung och inte för gammal. Åldersmaktsordning kan ses som en övergripande term, där både åldersdiskriminering och juvenism ryms.

Fråga
Tycker du inte att ens att det finns anledning till oro om ett barn visar tecken på skärmberoende? Tex säger nej till att träffa kompisar eller slutar ta initiativ till andra aktiviteter än skärmaktiviteter?

Svar
Jag tror nog att det kan finnas anledning till oro men jag är mer orolig för att de vuxna kring ett sådant barn ska söka orsakerna i skärmandet och nöja sig med det. Det är stor risk att det ligger annat bakom att ett barn inte vill träffa kompisar och då är det viktigt att man lägger energi på att söka dessa orsaker. För en del barn har skärmandet blivit ett sätt att fly från en ohållbar situation, en fristad där de får känna sig bra och duktiga. Att lösningen på barnets problem blir att minska på skärmtiden kan då uppfattas som att barnet får ett straff istället för att de vuxna löser problemen. Sen tycker jag att vi ska vara försiktiga med att använda ord som beroende utan att ha ordentligt på fötterna. Det riskerar att göra helt vanliga problem till närmast en sjukdom. Som att vilja göra något mer än vad som är lämpligt. Vissa utvecklar ett problematiskt förhållningssätt till sitt skärmande och det kan man behöva ta tag i på olika sätt, som jag nämnde ovan, men att kalla det för beroende har inte stöd i forskningen.

Fråga
Kan du ge några exempel på de positiva nyheter kring barn och skärmar som media inte berättar?

Svar
Jag brukar dela in de tydligaste fördelarna i tre kategorier, som inte på något sätt är uteslutande; lärande, avkoppling och interaktion. Det finns många vuxna som vittnar om att deras barn kan så mycket och att de tydligt kan koppla det till ett spel, en serie eller något annat som barnet lagt mycket tid på. Språkkunskaper är ett exempel som uppmärksammades tidigt, både av vuxna kring barn och unga och av forskningen. Många barn har också fått ett sätt att roa sig och koppla av efter förskola och skola, under resor eller under perioder då livet av olika skäl är svårt. Det tydligaste exemplet är kanske ändå interaktion med andra via skärmen. När pandemin slog till blev även den mest inbitna skärmkritiker varse att kommunikation via en skärm kan vara lika verkligt och viktigt som när man ses i rummet.

Fråga
Angående jämförelsen med oron från 80-talet för satanistisk musiks påverkan på barn, så finns det väl en tydlig parallell i dag i gangster-rapen.

Svar
Ja, det tror jag också, även om jag inte är kulturvetare, utan bara baserar mina antaganden på forskning om tidigare oro. Just hårdrock tycker jag är ett bra exempel. Idag är det närmast löjeväckande att tänka på hur ungdomar skammades för att de tyckte om en viss musikgenre. De gillade den för att den talade till dem, inte för att de ville begå brott. Samma sak idag. Det finns många kulturyttringar som är alldeles fruktansvärda om man verkligen vill hitta något negativt: Zolas Thérèse Raquin är ju inte Barna i Bullerbyn t ex. Och på tal om Bullerbyn finns det en hel del i Astrid Lindgrens skatt som skulle kunna anses ha negativ inverkan på barn om man plockar det ur sitt sammanhang. De ungdomar som utsattes för påtryckningar och skammande på 80-talet är ju inte hjälpta av att vi idag kan slå fast att det aldrig var någon fara, att vuxna bara rycktes med i en hysteri och såg spöken mitt på ljusan dag. Deras ungdomstid kommer inte tillbaka. Den har passerat och den blev inte så ljus som den hade kunnat vara om de fått njuta av sin musik utan att vuxna rynkade pannorna åt den. Det tycker jag är det viktigaste skälet till att vi inte får låta vår oro gå ut över barn och unga. Vi kan sköta det snyggare och ha mer respekt för unga idag, när vi är mer informerade. Visst finns det de som kommer att hamna snett i livet, där musikgenren eller idrotten de brinner för blir en del av det destruktiva, men som jag har svarat ovan kanske vi missar att leta efter grundorsakerna. Vi kommer alltid att oroa oss för det nya, för det som barn gillar, för det vi inte förstår eller känner igen från vår egen uppväxt. Ibland har vi rätt i vår oro, men oftast inte. Det bästa vi kan göra är att ge barn den trygghet som det innebär att ha nyfikna och tillitsfulla vuxna omkring sig, som vill veta och lära sig, inte förmana och förbjuda.