Viljan att göra något

Just nu läser jag mängder av artiklar för att få till de sista delarna i en rapport om nätmobbning på uppdrag av Skolverket.

En av de lite perifera artiklar jag använder mig av för att teckna en bakgrund till vår förståelse av fenomenet mobbning via nätet – Technopanics, Threat Inflation, and the Danger of an Information Technology Precautionary Principle – är skriven av Adam Thierer som verkar vara en förkämpe för olika typer av frihet. Det gör ju att han har en agenda men det går faktiskt att läsa texten ändå för den är välskriven och han för en bra argumentation om viktiga och eftersatta frågor. Jag kommer förmodligen att återkomma många gånger till just den här artikeln men nu har jag lite bråttom och måste bara rafsa ner en reflektion. Det är också en typisk bloggtanke; jag kommer inte att kunna skriva den i någon forskningstext men den är inte mindre viktig för det.

På sidan 8 skriver Thierer:

During all panics, the public, media pundits, intellectuals, and policymakers articulate their desire to “do something” to rid society of the apparent menace, or at least tightly limit it. 

Det fick mig att förstå något om ett ganska vanligt fenomen. Jag har ingen koll på hur många gånger jag blivit kontaktad av organisationer som känner att det är dags att göra något. Många gånger har det blivit. Och då ska jag vara referensperson, styrelsemedlem, akademisk gisslan eller något liknande. Utöver dessa otaliga initiativ finns det naturligtvis en ännu större mängd som inte har haft den goda smaken att kontakta just mig. Ett av de senaste (men faktiskt inte det allra senaste) är Barn- och elevombudets initiativ för ett vänligare internet – Den goda internetarmén. Vällovligt, så klart! Men behövdes den? Har den gett några effekter utöver ytterst lite media? Hur är den tänkt att funka? Är det rätt grej att lägga energin på?

Jag har alltid känt mig lite misstänksam mot dessa satsningar. Några har ju varit rena bluffen; småskumma organisationer som vill få del av offentliga medel. I ett fall blev jag faktiskt kontaktad av en sorts sekt som värvade unga att arbeta åt dem. Men de allra flesta är reko personer och organisationer som vill väl, som vill använda sitt intellektuella kapital för att göra världen till en bättre plats. De känner att de måste ”do something”.

För mig var det nyttigt att läsa Thirers beskrivning av detta fenomen. Det gav mig lite distans och fick mig att förstå varför jag är så misstänksam mot satsningarna. Det kanske vore nyttigt om vi alla fick upp ögonen för önskan att göra något och att vi lär oss sätta in den i sitt rätta sammanhang – den är bara en del av en mediepanik. Inget mer.

Får man en önskan att göra något i den här bemärkelsen ska man alltså sätta sig ner och fundera på vad man håller på med.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s