TV4 har haft en satsning om näthat där jag har intervjuats i två omgångar. Jag har inte sett alla inslag men det som gick i nationella nyheterna (ca 8.30 in i programmet) såg jag och många andra. Här hemma hade vi bänkat oss framför tv:n för att se inslaget och alla blev knäpptysta i några sekunder efteråt, medan vi försökte räkna ut vad som hade hänt. Det verkade ju som om jag faktiskt sa att vi behöver införa ett nytt skolämne! Det som jag säger framför kameran är naturligtvis exakt det jag sa men när man refererar till intervjun stämmer ingenting. I efterhand förstår jag att reportern Marcus Noterius redan hade bestämt sig för vad det hela skulle handla om när han ringde mig. Det jag påstås säga är nämligen tvärtemot vad jag egentligen sa.

Först påannonseras inslaget med att det ställs krav på nationella direktiv men att jag går ett steg längre och vill införa ett särskilt skolämne. För det första är det jag som har ställt krav på nationella direktiv. Så vitt jag vet är det ingen annan som har hakat på detta och varför skulle jag då gå ett steg längre än mitt eget förslag? För det andra skulle jag aldrig någonsin säga nåt så dumt som att vi behöver ett eget skolämne. Men de har skickligt klippt ihop det så att de filmade inslagen stöder berättelsen de har hittat på. Tv4 ville berätta att unga inte vet hur man uppför sig på nätet och att lösningen är att skolan lär dem detta.

När telefonintervjun var avklarad skickade Noterius en lokal reporter att filma mig. Den reportern råkade visa mig lappen med instruktioner där man kan se att Noterius tyckte att jag var onödigt mångordig. Jag tyckte först att det bara var en rolig grej men förstår när jag sett inslaget att han helt enkelt inte behövde mina ord; han hade redan sin vinkel.

Det här är naturligtvis sånt man får ta och ingen som känner mig tror att jag står för detta. Problemet är mer att jag är väldigt tillmötesgående mot media och då vill jag inte bli behandlad som en vara. Jag ställer upp och svarar på frågor fast de ringer på olämpliga tider, jag reser ner till Stockholm över dagen för 3 minuters intervju, jag svarar snällt på mailfrågor, osv. Då får de fasen visa respekt tillbaka. De flesta gör ju det men inte Marcus Noterius. Han behöver inte bry sig om att ringa mig igen. Fast det var ju inte lika illa som när UR klippte ihop det så att det såg ut som om jag, lite småflinande, sa ungefär att ”lite mobbning får man ju tåla”. Då blev det tyst i tv-soffan hemma hos oss, kan jag lova. Nyttig mediekunskap, om inte annat!