Jag och min man skrev en debattartikel i Svenska Dagbladet 8 juni:

I svallvågorna efter näthatsdebatten och i samband med den nu aktuella instagramrättegången förs ett märkligt offentligt samtal om ungdomskulturen på nätet. Den framställs som djupt destruktiv och hatisk, till skillnad från ungdomskulturen innan internet. Det här bekymrar oss på flera, lite paradoxala, sätt eftersom vi tycker oss skönja både en risk för trivialisering och demonisering av ungas situation.

När man pratar om uttryck för hat på nätet pratar man sällan om bakomliggande orsaker. Man pratar mer om de tekniska förutsättningarna för dessa uttryck. Internets förmåga att locka fram starka formuleringar är visserligen väl dokumenterad men detta räcker inte som förklaring till det som nu sker. Hatet måste också ha sitt ursprung någonstans. Kvinnohat, flickförakt och främlingsfientlighet fanns redan före internet och har bara hittat nya arenor. Extremt effektiva arenor, vilket möjligen har förstärkt hatet, eller kanske bara gjort det mer synligt än förut. Oavsett hur man vill betrakta hat och hot på nätet ligger ändå urgamla maktstrukturer till grund för hatet. Och när fokus hamnar på de nya uttrycken för hatet, riskerar vi att trivialisera dess strukturella jordmån.  När vi så tydligt lyfter fram modaliteten internet framför hatets innehåll, missar vi att flickor i alla tider har förfördelats och utsatts för sexuella kränkningar, att rasismen frodats i alla åldrar och samhällsskikt. Vi missar att prata om de bakomliggande orsakerna genom att trivialisera det som varit. Och att trivialisera det som varit leder knappast framåt, till en lösning.

Dessutom finns det en risk för demonisering av samtida uttryck. Vi vet sedan tidigare att ungdomskultur är svårt att förstå sig på; uttrycken ser annorlunda ut än de man är van vid, språket har förändrats, samtalsämnen likaså. Det som inte gick för sig att tala om under tidigare generationer, är rumsrent och acceptabelt i dag, vilket kan upplevas som hotfullt för den som börjar bli äldre. Det innebär att det finns en risk att vi demoniserar samtiden på ett sätt som vi inte har täckning för. Vi vet inte om det är farligare att vara ung idag. Vi vet inte om tonen är råare idag. Vi vet inte om fler utsätts. Vi kanske bara har fått syn på saker bättre genom att internet för upp dem till ytan. En instagramrättegång skulle inte ha kunnat komma till stånd på 1970-talet eftersom den tidens kränkningar inte fanns dokumenterade. De existerade bara i ögonblicket och bara mellan offer och förövare.

Som det offentliga samtalet förs finns en uppenbar risk att näthatarna görs till folkdemoner och att samhällsresurser läggs på häxjakt. Det finns redan ett regeringsuppdrag att skapa en attitydkampanj vars mål är att stävja näthat. Det vi i stället bör prata om är hur vi ska förhålla oss till det som verkligen är nytt. Hur ska vi tänka kring det faktum att en kränkning på nätet innebär sin egen dokumentation? Hur ska vi förhålla oss till de förstärkta uttrycken på nätet? Vad behöver vuxna och unga tänka på vid interaktion över nätet? Vi bör släppa diskussionen om på vilket sätt rasism, sexuella kränkningar och hat levereras och i större utsträckning koncentrera oss på de strukturella orsakerna och bevekelsegrunderna för dessa företeelser.

Att tala om hur saker var innan vi fick internet är inte lätt. Vi kan inte veta vad som verkligen har förändrats. Det kan på ytan se ut som om tonen är råare eller hatet är mer omfattande men det är inget vi kan fastställa statistiskt. För vissa kan det upplevas som mer hatiskt, som något vi inte känner igen från vår egen ungdom. För andra kan det vara exakt så där det kändes innan internet. Det finns alltså inte endast ett sätt att se på saken, det finns många olika före och efter internet.

Objekten skiftar men jakten på folkdemoner fortgår. Attitydkampanjer och rop på nya lagar gällande näthat ger i bästa fall kortsiktiga lösningar. I sämsta fall tar det fokus från de strukturella problem som utgör grunden för hatet.

Elza Dunkels, nätforskare vid Umeå universitet

Johan Nordlander, språkvetare vid Umeå universitet