Idag blev en märklig dag. På eftermiddagen har jag pratat på ett seminarium om forskare och mediebevakning. Jag fick äran att vara den som pratade om sociala (och lite även om asociala) medier. Arrangörer var, förutom Umeå universitet, forskningsråden Formas, Forte, Vetenskapsrådet och VINNOVA samt Vetenskap & Allmänhet. Fint värre kändes det att få frågan. Jag gillar ju att fundera på de där frågorna och jag har lång erfarenhet av att använda nätet för att nå ut med min forskning.

På förmiddagen hade jag ett möte med min prefekt och studierektor där de meddelade lite i förbigående att från och med 1 juli får jag inte längre vara tjänstledig på deltid. Jag har varit tjänstledig i varierande omfattning i flera år, främst för att kunna göra just det där jag skulle prata om på eftermiddagen. Det tar tid att nå ut med sin forskning och den tiden finns inte i bemanningsplanerna. Men det är inte hela sanningen. Jag orkar inte jobba heltid på grund av att jag har en sjukdom som begränsar mig fysiskt. Därför är det bra att ha ett jobb där jag bara använder hjärnan. En bra kompromiss har varit tjänstledighet på deltid så att jag kan ligga hemma i soffan och blogga eller svara när journalister ringer.

Och nu är det slut.

Jag har skrutit om min arbetsgivare i alla dessa år. De förstår att jag är en tillgång och ger mig därför rätt fria händer, har jag sagt. När andra klagat på att deras lärosäte inte ser med blida ögon på tjänstledighet och frånvaro för att göra annat, har jag berättat att min varit med på tåget. Att de förstod värdet av att ha en modig forskare som syns och hörs. Jag har på min egen bekostnad kuskat land och rike kring och representerat Umeå universitet och vi har båda haft glädje av det. Det berömda glastaket har lyst med sin frånvaro. Senast igår berättade jag för någon att jag har så goda kontakter med pressavdelningen på universitetet, något som faktiskt inte gäller alla. Men till slut slog jag också i glastaket. Eller flög för nära solen kanske.

Hur som helst är det slut med tjänstledighet för min del. Jag blev erbjuden att gå ner i tjänst, alltså att säga upp mig på deltid. Det var väl ett erbjudande, det!

Just nu vet jag inte vad jag ska göra. Det susar i huvudet efter den hårda smällen och jag är glad att jag tog mig igenom eftermiddagen och fick göra det jag är bäst på. Men nu när jag kom hem, kom verkligheten tillbaka. Från och med 1 juli  kommer det inte att finnas tid att åka på intressanta möten, föreläsa, skriva böcker, debattartiklar och hitta på grejer.

Jag har hur som helst haft 10 fantastiska år som det närmaste en rockstjärna en forskare kan komma. Det kan ingen ta ifrån mig!