Igår ringde en journalist och ville prata om den diskussion som uppstått kring kroppar och vikthets på nätet. Nu blev det inget samtal i radio om de här sakerna. Precis som många gånger tidigare tycker journalister att mina frågor och resonemang är intressanta, men hur gör man en nyhet av det? Frågorna är alldeles för luddiga för det. Och jag håller med. Jag vill inte göra mig skyldig till att avhandla ungas kroppsångest på 30 sekunder. Så även om det är synd att jag inte får prata om det här i radio idag, är jag egentligen lika glad för det. Och då tänkte jag använda den tid jag redan satt av till intervjun till att skriva lite om det istället.

En rad företag, kändisar och privatpersoner har gått ut på nätet och förklarat att man får se ut som man vill, som en reaktion mot den mycket utbredda vikt- och skönhetshetsen. Företag lanserar produkter med hjälp av att ta avstånd från begränsade ideal, kändisar lägger ut oredigerade bilder på hur hy och kropp ser ut och så internetfenomenet Killar som vill tala om för tjejer att de duger som de är.

Hurra, kan man tänka. Och det gör många. Men alla de här reklamkampanjerna och temana möter också kritik. En viktig kritik är att företag bara hakar på en trend som de snappat upp för att få sälja mer. Och så är det naturligtvis. Det gjorde de ju även innan de växlade spår, men då kanske det var ännu mer cyniskt. Så visst förtjänar företagen kritik för att de exploaterar människors osäkerhet men alla vi som delar den typen av reklam, för att den är så fin, kanske förtjänar allra mest kritik.

För det är ju inte ett dugg finare att visa upp en lite mulligare kropp och säga att alla duger som de är. Det är bara att flytta idealen en liten, liten bit. Ideal har alltid förändrats och vi kanske rent av står inför en förskjutning till ett rundare kroppsideal för kvinnor, vad vet jag? Men det kommer inte att hjälpa oss. Även om en tjock kvinna idag kan romantisera tiden då Anders Zorn ritade av rundhyllta kvinnor, så var det inte lättare att vara kvinna då. Det var lättare för den som såg ut som idealet då, men inte för den som var mager och eländig. Så vi ska inte sträva efter en förskjutning av idealen. Vi ska sträva efter att inte ha några ideal alls.

Och då kommer vi in på kritiken mot Killar som vill tala om för tjejer att de duger som de är. Det är jättefint att vilja ställa sig på tjejernas sida, att identifiera vilken osäkerhet många av tjejerna tampas med och vilja hjälpa till. Ett tidigt exempel är Joakim Hillsons Så vacker utan spackel. Och idag är nätet fullt av killar och män som håller upp en välment skylt med samma budskap ”Du är fin som du är och du behöver inte sminka dig”. Det de inte förstår är att de blir en del av det patriarkala systemet bara genom att lägga sig i. Och motreaktionen lät inte vänta på sig; ”Snälla, säg inte åt mig vad jag ska göra”

Den enskilda personen eller handlingen kan uppfattas som god men sett i ett strukturellt perspektiv arbetar den för sexism och mot flickors och kvinnors frigörelse från sjuka ideal. Eftersom den inte egentligen bryter mot idealen, utan ersätter ett ideal med ett annat. Budskapet blir i förlängningen att den som sminkar sig (bär höga klackar/har kort kjol/fixar hår och naglar/tänker på vikten) är sämre än den som frigjort sig från sådant. Idealen är utbytta men själva idén med ideal och normer finns kvar.

Men framförallt upprätthåller bilderna med uppmaningar från killar den patriarkala traditionen att objektifiera tjejer. Det är han som ska tala om för henne hur hon ska vara. Han behöver inte lyssna på henne. Hans jobb är att tänka ut ett bra sätt för henne att vara. Och det som är destruktivt här är alltså objektifieringen. När en kille eller man tittar på en tjej eller kvinna på detta sätt, är det att objektifiera henne. Hon blir ett objekt för hans tankar och idéer. Sen kan de tankarna och idéerna vara hur bra som helst. Det är själva objektifieringen som är problemet, eftersom det underordnar henne.

Det går att bryta sånt här. Det går att träna sig i att inte objektifiera. Det är inte lätt men det går. Och det här gäller naturligtvis inte bara män. Alla kön måste lära sig att inte objektifiera kvinnor. Och det gäller inte heller bara kön, det gäller även andra parametrar för över- och underordning. Ett rätt aktuellt exempel är Friends hashtag #unselfie som objektifierade barn på ett otillbörligt sätt, fast tanken bakom det hela var att göra gott.

Samtidigt som vi för de här resonemangen får vi inte glömma att enskilda individer har rätt att handla precis som de vill. Att titta in i kameran med valpblicken och säga nåt snällt till alla tjejer är inte en handling som vi andra har rätt att kritisera. Vi kan tala om att den bidrar till objektifiering av tjejer och sätta den i ett strukturellt sammanhang, men vi kan inte fördöma varken killen eller hans handling. Den, precis som Hillson, kan ge många tjejer den positiva knuff de behöver. Och de tjejer som blir peppade av sådana uppmaningar har rätt att bli det.

Det är alltså möjligt att agera på en personlig nivå utan att för den skull avfärda eller ens motarbeta den strukturella eller samhälleliga nivån. Det här har jag, Gun-Marie Frånberg och Camilla Hällgren skrivit om under namnet tårtmetaforen. Vi tänker oss de olika nivåerna som bottnarna i en tårta. Det kan vara den personliga nivån, gruppnivåer av olika slag, samhällsnivån eller en strukturell nivå. Och, precis som bottnarna i en tårta, finns alla nivåerna samtidigt. De utesluter inte varandra. Det är alltså möjligt att agera på en nivå ibland och på en annan ibland, eller på flera samtidigt. Vi har bara svårt att prata om det där hoppandet.

Bild: Camilla Hällgren. Från Young People and Online Risk, IGI (finns som e-bok på många bibliotek, annars maila mig om du vill läsa).

Exempelvis har många under sommaren gått ut med olika sätt att markera att de är trötta på att skämmas för sin vikt och nu vill känna sig stolta över sin kropp och visa det öppet. En del har då kritiserats för att inte vara tjocka nog för att få uttala sig på det sättet. Det kallas för att de tjocklajvar, alltså spelar tjocka. Och på en strukturell nivå kan den kritiken ha sitt berättigande, men knappast på den personliga. Den som har 10 kilos övervikt och inte mår bra av det kanske får avsevärt högre livskvalitet av att peppa sig själv att det är ok att se ut precis så. Hennes ställningstagande kanske inte för jämställdheten framåt, det kanske till och med försämrar förutsättningarna, men varje människa måste försöka leva sitt liv så bra som möjligt. Vi har ju som bekant bara ett sådant.

Och det där hoppandet mellan nivåerna, det behöver vi prata om mer. Vi behöver prata om att det är ok att göra så. Vi behöver vara mindre fördömande mot varandra, oavsett kön, vikt eller annat oväsentligt, och arbeta tillsammans för att få bort ideal och normtänkande. Individer gör ofta så gott de kan, det är grupp- och strukturnivåerna som är viktig att teoretisera omkring.

Jag tror att det är viktigt att se det hysteriska samtalet om tjockheten som ännu ett uttryck för det patriarkala förtrycket. Det finns ju inget i själva fetman som skulle göra den mer objektivt provocerande än andra saker. Så jag tror snarare att fetma har fått representera vår avsky för det okontrollerade och naturliga. Vår tid kännetecknas av kontroll eller åtminstone drömmen om kontroll. Jag ser det inom mitt forskningsfält där den ökade kontrollen av barn har varit tydlig de senaste 10 åren. Skamvrå i skolor och hem, böcker som Hur barnen tog makten (kan inte låta bli att le lite över den djupt symboliska titeln – skräcken att mista kontrollen). Och vad kan symbolisera brist på kontroll mer än en vällustigt fet kropp? Medan den som kan hålla sig inom ett rimligt kaloriintag i förhållande till sin aktivitetsnivå är den nya idealmänniskan; hon som svalt förhåller sig lite lagom till livets lekamliga glädjeämnen.

Vi behöver inte tala om för tjejer hur de ska vara eller hur de inte ska vara, inte ens för att vara snälla. Istället ska vi lyssna på hur de tänker kring sina uttryck. Och med lyssna menar jag att också ta in, inte bara samla vittnesmål för att missbruka dem och vända dem emot tjejerna. Det är nämligen ett mycket vanligt sätt att förhålla sig till flickors kroppsliga och kulturella uttryck. Att lyssna istället för att berätta är svårt. Det är mycket svårt när det gäller unga eftersom vi är så vana att vuxna ska bestämma över barn. Men det är ännu svårare när det handlar om tjejer, eftersom vi är så hjärntvättade att tjejer ska kontrolleras, formas och skyddas. Men det går, för den som verkligen vill!

Se gärna min föreläsning Osynliga flickan i skärningspunkten mellan kön, ålder och nätet på min Youtubekanal.

Mer läsning om denna fråga: Lady Dahmer, Hej Blekk, Ann-Charlotte Palmgrens avhandling Göra ätstörd – om flickskap, normativitet och taktik i bloggar och Invisible Girl.