Kategoriarkiv: Genus

Ny antologi om kränkningar i skolan

År 2011 publicerade Skolverket en utvärdering av olika metoder för att motverka mobbning vilket väckte debatt och gav upphov till frågor. Nu har forskare vid olika lärosäten, bland annat Umeå universitet, gjort uppföljande studier som publicerats i antologin Kränkningar i skolan – analyser av problem och lösningar.

Antologin omfattar åtta kapitel som utvecklar kunskaper till stöd för skolornas arbete mot diskriminering, trakasserier och kränkande behandling. För två av kapitlen svarar Gun-Marie Frånberg och Elza Dunkels från institutionen för tillämpad utbildningsvetenskap vid Umeå universitet. De har lämnat bidrag som handlar om könsskillnader i mobbning i skolan och vad som särskiljer kränkningar på nätet.

Situationen för de elever som under lång tid utsätts för mobbning präglas av komplexitet och om mobbningen inte upphör förvärras situationen och eleven påverkas på allt fler områden. Forskarna menar att sociala relationer har stor betydelse för att motverka de problem mobbningen medför och att det är viktigt att de utsatta kommer in i den sociala gemenskapen utan att mobbare ”straffas”. Insatser som förbättrar relationerna mellan offer och mobbare har visat sig effektiva för dem som utsatts under längre eller kortare tid.

Flickor, pojkar och kränkningar

Gun-Marie Frånberg, professor i pedagogiskt arbete söker i sitt kapitel svar på frågan varför mobbning av flickor respektive pojkar påverkas olika av skolors insatser. Studien beskriver könsskillnader på gruppnivå, till exempel om reaktioner på utsatthet, och refererar forskning som beskriver generella könsskillnader i relation till kränkningar och mobbning.

– Insatser mot mobbning har olika effekt på mobbning av flickor och pojkar. En förklaring är att mobbning av flickor oftare är social och mobbning av pojkar oftare är fysisk. En annan är att samhällets normer om kvinnligt och manligt också finns i skolan, och kommer till uttr yck till exempel i lärarnas för väntningar på eleverna.  Elever utvecklar ofta sin identitet i förhållande till vad de uppfattar som ideal för sitt kön. En enskild individ kan inte förstås utifrån vilket kön den tillhör, men kunskaper om generella könsmönster kan bidra till en bredare förståelse för vad som utspelar sig i skolan, säger Gun-Marie Frånberg.

Kränkningar på nätet 

Elza Dunkels, docent i pedagogiskt arbete, fokuserar i sitt kapitel på vad som särskiljer kränkningar via nätet. Dunkels refererar till intervjuer med lärare, skolledare och elever och annan forskning för att beskriva upplevelser av kränkningar på nätet.

– Unga som utsätter andra för mobbning på nätet ser det ofta som rättfärdigade svar eller motattacker, inte som angrepp.  Det verkar också vara lättare att ge igen när mobbningen sker på nätet än i skolan, säger Elza Dunkels.

I hennes kapitel framkommer att tekniska lösningar inte är vägen för att få stopp på kränkningarna på nätet. Däremot är det viktigt med en ständig och öppen kommunikation mellan vuxna och barn om allt som händer på nätet. Det kan hjälpa barnen att självständigt välja att agera etiskt.

Avslutningsvis diskuterar hon hur kränkningar på nätet kan motverkas.

– Lärare behöver skaffa sig ett mer komplext förhållningssätt till kränkningar på nätet genom att lära sig mer om sociala relationer på nätet.

Antologin som kom ut i tryckt form i mitten av januari, har också kapitel som handlar om hur kränkningar uppstår i skolan, om långvarig utsatthet, om elever som utsätts av skolpersonal och om vilken omfattning och effekt skolans insatser har mot mobbning och kränkningar på nätet, vad det är som särskiljer elever som kränker och mobbar, samt vad det är som kännetecknar skolor som är framgångsrika i arbetet mot mobbning.

Ladda ner antologin.

Den osynliga pojken

Nu brinner det i knutarna om man vill vara med i vårt nya projekt Invisible Boy. 1 oktober är sista dagen att skicka in förslag till medverkan. Vi söker efter bidrag som på olika sätt belyser hur det är att vara eller bli pojke idag. Och med bidrag menar vi forskning, konst, film, musik, poesi, dans och annat som vi inte ens kan fantisera ihop. I vårt förra projekt Invisible Girl fick vi väldigt otippade bidrag och vi hoppas på samma mångfald denna gång. Bidragen ramlar in och vi ryser lika mycket när vi läser dessa som när vi läste om den osynliga flickan; så smarta och modiga människor det finns!

Varmt välkommen med ditt förslag!

Så här ser vårt call for participation ut:

In June 2012 The Invisible Girl project was completed with the publication of the book Invisible Girl and a conference in Umeå, Sweden. It is now time to launch a new project, aiming at the publication of another book.

The Invisible Girl project was underpinned by the assumption that we live in a sexist society, where girls and women are underprivileged, stereotyped and discriminated. However, this does not mean that men in general suppress women or that men and boys in general are privileged. The sexist power structure seems to have negative consequences for both sexes. Men generally have a shorter life expectancy than women; boys can be noted to under-achieve in certain school subjects, boys who are sexually abused and boys with eating disorders are made invisible. So it was only natural for us to decide that our next project will be the Invisible Boy.

This is a call for participation in our multidisciplinary research project The Invisible Boy. What does it mean to become a boy today? How does boyhood manifest itself in different contexts? How can we describe fathers and sons in contemporary society? Can we make the invisible boy visible in ways alternative to those of media?

We invite researchers and artists to contribute with research papers, works of art or anything else providing critical perspectives to studies of boys and boyhood. Please send us your proposal, which should be no longer than the equivalent of one page of text, before October 1, 2013. The selection process will take place in October and November and all contributors will be notified before December 1. The authors selected for publication will be asked to send in their final contributions by March 1, 2014. Publication is estimated to take place in the winter of 2014.

Please don’t hesitate to contact us if you have questions. We hope that you are interested in contributing to the Invisible Boy or that you know someone who might be. Please feel free to distribute this call widely.

Umeå in June 2013

Professor Gun-Marie Frånberg, gun-marie.franberg@edusci.umu.se
PhD Camilla Hällgren, camilla.hallgren@edusci.umu.se
PhD Elza Dunkels, elza.dunkels@edusci.umu.se

Department of Applied Educational Science
Umeå University, Sweden

Inkvotering av alla!

Jag tror att det blir en liten serie om genus nu under sommaren. Om jag känner för att sitta och skriva.

Här är iallafall den första delen, om kvinnor och akademin, inspirerad av dagens Brännpunkt i SvD om hur systemet med föräldraförsäkring missgynnar kvinnliga forskare. Det är naturligtvis bara en liten kugge i det stora missgynnande systemet, och det är bra att någon påpekar dessa missförhållanden. De måste upp till ytan för att kunna förändras. Det är ju ändå så att alla dessa små, små skillnader i hur män och kvinnor behandlas sammantaget blir rätt stora.

Det är inte så farligt att inte få stöd under en graviditet och få full föräldrapenning. Det är inte så farligt att inte komma till tals på ett möte även om en försöker. Det är inte så farligt att få kommentarer om att kvinnor är mindre produktiva än män pga mammaledighet, även om en vet att det inte är sant. Det är inte så farligt att få lite mindre lön än den där mediokra manliga kollegan även om en vet att ens egna insatser är så mycket bättre. Men sammantaget blir det farligt.

Alla dessa små hinder samlar ihop sig till ett ohyggligt stort hinder. Jag misstänker att de flesta kvinnor har fått kämpa det dubbla jämfört med män för att nå sin position, oavsett om det gäller studier, arbete eller fritidsaktiviteter. Just för att de små hindren samlar sig på hög. Och för att de små hindren är lite löjliga att klaga på. Vad spelar det för roll om du har några hundralappar mindre än Lars-Göran? Är det den viktigaste saken i livet? Nej naturligtvis inte. Och de små, små skillnaderna samlas på hög.

För mig har det periodvis varit fullkomligt bedövande att tänka på det här. Jag blir alldeles matt när jag tänker på att jag har disputerat. Det är ett sånt ohyggligt jobb, en sån utmaning för hjärnan, för självförtroendet. Det kräver sådan logistik, sådant taktiskt tänkande. Och en enorm arbetsinsats. Och jag fick baxa mig igenom det utan den peppning en manlig doktorand får från sin arbetsgivare och sina kollegor. Det är bra jobbat!

I vår familj har vi den lite roliga möjligheten att jämföra två fall: en man och en kvinna, som gick igenom grundutbildning och forskarutbildning ungefär samtidigt och med exakt lika många barn (samma barn, lustigt nog). Och det har varit några vansinniga skillnader i hur vi har bemötts under åren. Några nedslag:

En dag när vi var unga och fattiga kom min man hem från universitetet och hade med sig ett paket kaffe och ett paket sockerbitar. Som han fått av sekreteraren på institutionen med hänvisning till att det blivit över från ett möte och att han som har så många barn säkert behövde det.

När jag var rätt nybliven mamma, utan vettig föräldrapeng, tänkte jag läsa en kurs för att försörja mig. Studievägledaren tittade mig i ögonen och sa: har inte du just fått barn? Jo, svarade jag stolt och glatt. – Men då borde du passa på att vara hemma och njuta av den tiden istället för att plugga. De här åren går så fort.

Den typen av väldigt skilda historier kan ni få höra en hel kväll hemma hos oss. Jag kan inte låta bli att dra en till, kanske den värsta:

De första åren på det jobb jag har nu var våra barn så små att de gick på dagis och fritids. Varannan dag var det min tur att hämta så jobbdagarna var rätt korta då. De andra dagarna ville jag ju ändå komma hem och äta middag med familjen så jag tillhörde inte gänget som beställde pizza till jobbet och satt kvar till 9 på kvällen. Efter ett tag visade det sig att många möten om vem som skulle ta vilken kurs försiggick på kvällarna, när jag hade gått hem för länge sen. Så på morgonen fanns det bara kvar de där kurserna ingen ville ha: filhantering och filhantering för livrädda. Bildhantering och webbdesign var redan paxade. Och vid utvecklingssamtal fick jag således höra att jag inte kunde räkna med någon vidare löneökning eftersom jag bara håller i de enklaste kurserna. Ett autentiskt citat: Du får tänka på att det finns många som du men bara en Lars-Göran. (Lars-Göran heter något annat på riktigt)

Under samma tid fick min man få upp sin lön med hänvisning till att han har så många barn att försörja.

Och för att ingen ska missförstå mig: jag älskar den här inkvoteringen och stöttningen av män, som både män och kvinnor är så bra på. Jag älskar sekreteraren som skickade med kaffe och socker till den fattiga doktoranden! Jag älskar chefen som gick med på löneökning eftersom försörjningsbördan faktiskt ligger till grund för att en vill ha upp sin lön! Och jag älskar alla de där små signalerna som skickas till män: dig ska vi satsa på, du duger, du har en plats i världen, du är snygg vad du än har på dig och hur du än sköter din kropp, du säger de mest fantastiska saker och dina skämt är så roliga!

Det är underbart! Det är så vi ska behandla våra medmänniskor. Jag har bara ett enda, anspråkslöst krav: att inkvoteringen och stöttningen ska gälla både män och kvinnor.

 

Mammor

581276_10150882488373907_1219754256_n

Eftersom jag tycker att mors dag är en sån idiotisk sak om man vill få bort patriarkala strukturer tänker jag inte fira dagen men mina tankar går ändå till alla mammor en sån här dag. Det kan inte hjälpas. Jag blev nyligen både mormor och farmor och tänker ofta på hur fantastiska mammorna till dessa små är. Jag hade faktiskt glömt bort hur tufft det är att vänta och få barn. Och då menar jag inte de fysiska umbärandena, utan omgivningens krav. Man ska sluta röka, man får inte dricka, man får inte bli för tjock, man får inte vara för smal. Är man för snygg blir folk avundsjuka, går man i mjukisar och en för stor t-shirt har man släppt allt. Folk har rätt att klappa en på magen, som ju ändå måste anses vara en rätt intim del av kroppen. Folk tycker sig ha rätt att ha åsikter om hur mamman ska föda och hur barnet sedan ska få i sig näring. Varje beslut hos en blivande mamma är politiskt, aldrig personligt. Och ändå måste det vara det mest personliga man kan göra, att upplåta sin kropp till ett nytt litet liv. Folk har åsikter om saker som i andra fall skulle anses vara väldigt personliga ställningstaganden för den eller de som ska få barn.

Här kan det vara på sin plats att säga att jag är full av beundran för alla pappor som tar ansvar för sina barn också. Och de blir bara fler och fler. När jag fick mina barn var de inte alls lika många. Jag fick barn med en av dem som ville bli pappa på riktigt, som har delat allt med mig, men runt omkring oss fanns det pappor som levde sina liv som om det inte kommit in något nytt i deras liv. Idag är det många, många fler som är pappor på riktigt. Men det finns en skillnad mellan mammor och pappor; pappor behöver inte bombarderas med goda råd hela tiden, om sina kroppar och om ditt uppförande. Ja, det händer ju att pappor får opåkallade råd från kända och okända om hur de ska sköta sina barn. Och att de får uppmuntrande tillrop för att de är så fina att de tar hand om sina barn. Så vi har lång väg att gå innan mammor och pappor får samma behandling.

Men idag skulle jag vilja skicka mina varmaste tankar till alla starka mammor, som klarar av att föda och knyta an till sitt barn, som kämpar sig igenom amning och sen lyckas sluta amma, just när det börjar gå bra. Till alla mammor som har svårt att knyta an till sitt barn. Till alla mammor och pappor som flaskmatar, som lär barnen äta fast mat tidigt eller jättesent. Till alla som lyckas få sitt barn att sova hela natten och till alla som vankar omkring eller kör runt i bilen i panik. Till alla som har sitt barn sovandes i egen säng och alla som ger upp och sover i en stor hög tillsammans. Till alla som laddar ner babyappar för att få en liten stund själv och alla som läser sina barn till sömns varje natt. Till alla som orkar och inte orkar. Till alla som tar hand om andras barn och som blivit mammor på andra sätt än genom att föda dem.

På sätt och vis är det ett jobb man gör när man väntar barn. Utan nya barn skulle  landet, samhället och mänskligheten försvinna, så på ett vis kan man säga att alla mammor gör en insats för sitt land, samhället eller mänskligheten. Men samtidigt är det inte ett jobb utan ett personligt öde, frivilligt eller ofrivilligt. Och det betyder att mammor inte är underställda sitt land, samhället eller mänskligheten. Däremot måste alla vi andra ska göra allt för att stötta föräldrar. Men på deras villkor. Vi har inte rätt att dra till med (förmodligen påhittade) kinesiska ordspråk som att det krävs en hel by för att uppfostra ett barn och sen kliva in i någons personliga sfär. Det är vänligt av byn att hjälpa till där det behövs men byn har inte rätt att ingripa mot föräldrarnas vilja.

Köp inte tårtor och blommor. Uppmärksamma mammor och pappor på allvar varje dag istället.

Hellre hatad av vargar

Härom dagen skrev Jack Werner en krönika som på ytan handlar om en video där några ammande kvinnor har parodierat Gagnam Style, om jag förstår saken rätt. Jag har inte sett videon men det var egentligen inte det intressanta, för Werner använder bara videon för att ta upp en viktig och högaktuell fråga – objektifiering av kvinnor. Att kvinnors kroppar ses av vissa obsoleta män som något som finns till för just deras tillfredsställelse. Så här skriver Werner:

De panikslagna reaktionerna på att de ändå gör det vittnar om en skakad machokultur som ej annat har att ta till än det heliga ståndet. Det om något är ett dödsryck. Så, systrar, fläk fram tuttarna och gör vad fan ni vill med dem. Internet är ert. Varje dödat stånd är en seger.

Jag tycker nog att vi pratar för lite om det här, att man fortfarande får prata så här om kvinnor och kvinnors kroppar. Och när jag säger ”får prata” menar jag helt andra män än de Werner har läst kommentarer av, jag menar män som har talutrymme i media. Tänk till exempel på det där famösa danska tv-programmet. Att han inte fått sparken, när han säger saker som att kvinnor längtar efter att män ska prata om deras kroppar.  Eller melodifestivalen förra året  när Björn Ranelid på bästa sändningstid objektifierade kvinnor så man satte popcornen i halsen. Jag blir hellre hatad av vargar än älskad av Ranelid. Och jag vet inget om honom som poet eller privatperson, det har inget med ranelidsbashing att göra, istället handlar det om att han uppvisade en ålderdomlig människosyn när han väljer att lyfta upp kvinnor till något annat än hans jämlikar. Något bättre, visserligen, men ändå något annat. Jag skrev tidigare om hostile och benevolent sexism. Här handlar det om den godartade sexismen – vem gillar inte att bli älskad och hyllad av en poet? Jag, till exempel. Jag blir allvarligt talat hellre hatad av vargar än älskad av en snuskgubbe.

Och eftersom samtalsklimatet faktiskt tillåter såna här uttryck, blir det viktigt att fler röster hörs om detta. Att fler påpekar att kvinnokroppen inte generellt suktar efter kommentarer från män. Att det inte finns ett vi och ett de. Och att de allra flesta män inte tänker så. För det är nästan bara snuskgubbarna som hörs.

En annan aktuell och närbesläktad fråga är flickors rätt till kulturutövande på sina egna villkor. Häftigt uppblossande diskussion i och med att Justin Bieber kom till Sverige. Det obehagliga i den, vågar jag påstå, officiella hållningen till flickor och idoler beskrivs väldigt fint av Angela Larsson i krönikan Vi är inte till för att behaga någon annan. Så här skriver Larsson:

Men vi finns inte till för att behaga någon annan. Vi är inte till för att kväva vår kärlek till våra idoler, för att någon tycker att det är töntigt. Vi får gilla precis vad vi vill, oavsett om det är metal, manga eller Justin Bieber. Vi är inte till för att du ska få hånskratta åt oss. Om vi vill sjunga till tonerna av ”Baby” i Stockholms tunnelbanor, har vi precis lika mycket rätt till det som huliganerna har efter en Hammarbymatch på Gullmarsplan.

Vår rätt att få vara vilka vi vill är större än din inbillade rätt att trampa på oss.

 

Genusfotografen

Om ni har missat Genusfotografen Tomas Gunnarsson finns här en bra chans att komma in i tänkandet: Fyrtio nyanser av maktbalans – en lista över det senaste kvartalets könade bilder som Gunnarsson har hittat och blivit tipsad om. En liten varning för att helig vrede gärna bubblar upp när man tittar igenom bilderna. Det här är nog den värsta. I texten står det ”Nätverket Team Skulden tröttnade på att ständigt behöva inta försvarsställning för sina åsikter. Boken Skulden är inte min är istället deras hyllning till feminismen – och till varandra.” Men bilden signalerar något helt annat än någon som tröttnat på att inta försvarsställning. Fruktansvärt oförskämt av fotografen och bildredaktören!

För mig har Gunnarsson fungerat som ett sätt att få på mig nya glasögon. Visst har jag också reagerat på de allra grövsta bilderna förut men nu har jag lärt mig se mönster. Som att kvinnor ofta fotograferas uppifrån. Eller att kvinnor placeras i absurda poser eller miljöer. Eller att kvinnor fotograferas när de utför sysslor som inte har med ämnet att göra. Allt för att förminska kvinnors makt. Och jag har lärt mig att aldrig mer ställa upp på bilder där jag håller på med irrelevanta saker, eller blir fotograferad uppifrån. Här tänker jag våga mig på att publicera lite bilder som jag själv har reagerat på. Med tanke på att Genusfotografen fler gånger blivit krävd på skadestånd är det riskabelt men jag talar inte om varifrån bilderna kommer så ingen behöver känna sig utpekad. Ännu mer olagligt, förmodligen…

Den här bilden ska föreställa arrangörerna bakom Datatjej – en konferens för unga tjejer som går it-utbildning. Men tydligen är de allra bäst på att bjuda på bullar och frukt.

datatjej_fika111116

 

Nästa bild dök upp i min brevlåda för några veckor sedan. Det är reklam för en matproducent och jag hoppas att den är producerad i ett land som kommit mindre långt än Sverige för här går det fasen inte hem att mammor (moderna mammor dessutom) behöver hjälp att i full fart fixa familjens middagar.

49df4032a33711e2904b22000a1f8c1d_7

 

Eller stackars Lorenza som sitter uppflugen på diskbänken med några grönsaker lite lamt i knät och ler halvhjärtat med huvudet lite på sned. Hur ska hon hinna få ihop middagen?

80d50430a33911e2bbaa22000a1fb198_7

Makt och kön: peppning

Fortsättning från igår. Idag väljer jag att bortse från hela den där inte-riktigt-en-människa-men-väl-en-kvinna och bara prata om peppning. För jag tänker att alla problem alltid behöver angripas på flera olika nivåer. Igår pratade jag om den strukturella nivån, som vi alla har ansvar för. Idag tänker jag prata om den personliga nivån, där det handlar om att hitta ett förhållningssätt till det som sker, så att livet blir hanterligt. Det är en viktig skillnad och det är också viktigt att ge alla nivåer erkännande. (Gun-Marie Frånberg, Camilla Hällgren och jag har skrivit om detta i Young People and Online Risk. Vi kallar det för Layer Cake Metaphor, där nivåerna beskrivs som lager i en tårta. Boken är tyvärr svindyr men be biblioteket köpa in den som e-bok).

På den personliga nivån väljer jag ofta att se en utmärkelse, som t ex den från Computer Sweden, som något positivt. Även om jag samtidigt kan arbeta mot sexism, kan jag alltså använda sexistiska uttryck till min egen fördel. Jag väljer att inte lyssna till de ironiska kommentarerna och istället suga i mig av det positiva. Jag gör en dygd av att spela dum ibland, att låtsas som om jag inte märker att det är något galet, utan bara le glatt och se stolt ut. Och jag gör det helst tillsammans med andra.

Det är något enastående vilken peppning jag har fått av den här utmärkelsen! Först och främst fick jag veta det i facebookchatten av en vänlig själ som läst CS. Sen har det bara ramlat in grattis från alla möjliga och omöjliga människor, personliga vänner och professionella kontakter. Och det är en viktig sak. Att vara flera om framgångar. Jag ser aldrig mitt arbete som något jag gör ensam. Alla tankar får man ju alltid från möten med andra eller genom att läsa det andra har skrivit.

En viktig faktor om man vill skapa ett VI är att fira så fort chansen ges. Och jag firar allt jag får chansen att fira. Om du är i Umeå på måndag, 29 april, är du välkommen att fira utmärkelsen med mig. Då får du också se mitt jobb och träffa mina fina, peppande kollegor. Läs mer här.

Lite maktmusik på det.

 

 

Makt och kön

Buttercup-powerpuff-girls-24270377-391-429

I onsdags blev jag utsedd till 23:e mäktigaste kvinnan i IT-Sverige. Det är Computer Sweden som gör den här listan och man motiverar könsuppdelningen så här:

I de bästa av världar skulle vår kvinnolista inte behövas. Men världen är inte sån. För tio år sedan när årets vinnare fick motsvarande pris hos en ansedd affärstidning trodde hon att sådana här pris skulle försvinna med tiden. När allt fler kvinnor tågade in i ledningsgrupper och styrelserum eller satte sig på vd-stolar. 

Riktigt så har ju inte skett. Andelen kvinnor i exempelvis börsbolagens ledningsgrupper är 18 procent, enligt en rapport från stiftelsen Allbright. Inom it-bolag är framgångsrika kvinnor färre än så. Exempelvis är andelen kvinnor på vd-stolar inom it-bolag 7,5 procent. Hoppet från att vara medarbetare till att vara den med mest makt i företaget är långt och i dagsläget rätt osannolikt att nå för en ung och ambitiös kvinna.

Listor som dessa behövs för att lyfta fram föredömen och för att skapa konkurrens och synbarhet. Det går att göra karriär inom it-branschen och ta sig till toppen i bolag med mångmiljardomsättning. Men det är ovanligt.

Jo men så är det ju. Visst behöver vi lyftas fram, men måste vi vara så exotiska att vi har en egen lista? Kunde inte Computer Sweden bestämma sig för att listan över de 50 mäktigaste i IT-Sverige skulle bestå av hälften kvinnor och hälften män? Efter bara en vecka på listan har jag redan tappat räkningen på skämt om att jag inte precis är 23:e mäktigast, utan bara 23:e på kvinnolistan.

En klok kollega, Eva Svedmark, skrev om rapporteringen av denna utmärkelse på Facebook:

Jag googlade lite snabbt efter en lista på de mäktigaste IT-männen(!) men såklart fanns det ju ingen sådan lista att tillgå. Istället ville även vår kära sökmotor Google sålla sig till stenåldersmentaliteten genom att lite försynt undra: Menade du ”Mäktigaste IT-kvinnorna”?

Varför kära journalister kan inte samma människor som idag omnämns uppmärksammas som signifikanta inom IT-området utan att hänvisa till att de (dessutom) är kvinnor? För de ÄR ju signifikanta och viktiga personer i IT-Sverige helt alldeles oavsett deras kön. 

Svara mig; Hur ska vi kunna få ett vettigt samhälle där män och kvinnors kompetenser värderas lika om vi nästan genomgående måste sätta epitetet ”Dam” eller ”Kvinna” efter ett kompetensområde? Damfotboll. Kvinnlig Präst (man med kvinnliga drag – räknas de in i den här kategorin?) Kvinnlig Polis. Damhockey. Och nu har vi tydligen yrkeskategorin ”IT-kvinnor” också.

Och så är det ju. Jag är oändligt glad för all typ av uppmärksamhet kring min forskning men det dyker ju upp ett skamset litet men hela tiden. För jag är ju inte en av Sveriges mäktigaste IT-människor. Jag är bara en av Sveriges mäktigaste IT-kvinnor. Lite som att någon slängde till mig en godis och nu borde jag vara tyst och tacksam. Vilket jag ju är! Och så lite skamsen. Och stolt! Ja, ni fattar.

Hade jag varit människa och inte bara kvinna hade jag mest troligt hamnat på listan ändå. Säger jag till mig själv i starka stunder. Men när självförtroendet sviktar blir faktiskt utmärkelsen ett minus, eftersom jag känner mig lite dum som går på så enkla trick. Imorgon blir det ett lite peppigare inlägg om det hela: Makt och peppning.

 

Återtagande

Detta är en fortsättning på förra inlägget om Wayne 4 Ever.

reclaim

Att återta kontrollen eller reappropriation är vårt sista tema i kapitlet om våra tramp stamps. Under förutsättning att man accepterar att kvinnor måste bidra med något – hemgiften – och att kvinnor ses som egendom, blir det viktigt att återta kontrollen. En sorts reclaim-rörelse fast för mer subtila saker än gator och natten som reclaim oftast handlar om. Vi vill återta kontrollen över våra kroppar i bemärkelsen vem som får tala om dem, på samma sätt som de flesta män äger rätten att tala om sina egna kroppar. Det kommer inte klagomål på mäns utseende i offentliga sammanhang på samma sätt som det gör om kvinnors.

Att återta betyder inte att vi vill förminska traditionellt kvinnlig attribut – tvärtom! Vi vill använda dem, som t ex en svanktatuering med en mans namn, för att skapa en mångfald av uttryck som alla är lika accepterade. Jämställdhet uppnås inte genom att traditionellt kvinnliga intressen och uttryck raderas, utan genom att de uppvärderas.

 

We do not wish to wash off the old meaning of the term tramp stamp and the culture of degrading women that comes with it; instead, we want to incorporate the tramp stamp into a context of equity, rendering it harmless and making it useless as a derogatory term. We tramp-stamp ourselves before someone else does, thereby disarming a possible harmful comment. 

Nu blir det inga fler inlägg om just detta kapitel i Invisible Girl men jag kommer utan tvekan att återkomma till boken.

Egendom

Detta är en fortsättning på gårdagens inlägg om Wayne 4 Ever.

Att kvinnor ses som någons egendom är kopplat till det förra temat, om hemgift. I det här avsnittet använder vi oss av termerna godartad och elakartad sexism, utvecklat av Glick & Fiske. Det är ett sätt att tala om sexistiska handlingar som utförs av välvilja, vilket annars är svårt. Så här skriver vi i kapitlet:

There are numerous examples of comments on girls’ and women’s bodies that would not be seen as appropriate were they about some other group. We are not primarily referring here to apparent verbal sexual abuse. Instead, we refer to what may seem as benevolent comments at a superficial level. These can, however, be just as hostile if the girl or woman internalizes them and they thus become part of her programming to becoming a proper woman. 

Det här är svåra och undanglidande frågor. Ta schlagertexten Mirakel, skriven av Björn Ranelid som ett exempel. Enligt poeten själv är den en hyllning till kvinnan men den har tydliga drag av godartad eller benevolent sexism eftersom den pekar ut kvinnor som annorlunda, som en art som ska hyllas, inte som jämlika individer utan som avvikande (men underbar) grupp. Om det skriver vi:

It can be hard to identify sexism in this expression since it is not hostile towards anyone and we have learned to picture oppression as basically hostile. In fact, the offerings theme is just as elusive as is benevolent sexism; it can always be excused and defended. Why should it be a bad thing to be considered a gift to society? Doesn’t everyone want to contribute? Who gets offended if she is called wonderful? 

Egendomstemat blir en tydlig koppling till just trampstampandet av våra kroppar:

The act of tattooing your body with your partner’s name can, among other interpretations, be seen as symbolically handing over the ownership of your body. When we in this project actually tramp-stamp ourselves, it is done because this gives us the upper hand; we tramp-stamp ourselves to reduce the harmful effect of others putting the tramp label on us. However, it is not simply a passive, defensive act; it is also a pro-active way of reappropriation, which is our last theme. 

Imorgon avslutar jag denna serie med återtagande. Uppdatering: Det blev inte så, andra saker kom emellan. Nu finns i all fall alla fyra inläggen ute.