Etikettarkiv: Invisible Girl

Invisible Boy

 

Ganska precis ett år efter att Gun-Marie Frånberg, Camilla Hällgren och jag avslutade det fantastiska projektet Invisible Girl, lanserar vi vår nya idé Invisible Boy. Att det blev en pojke har inget med rättvisa att göra. Istället blev det så tydligt för oss när vi satt och utvärderade osynliga flickan att det finns pojkar och män att beskriva med en liknande ansats. I vårt avslutande tal på konferensen Invisible Girl sa vi bland annat:

The Invisible Girl project was underpinned by the assumption that we live in a sexist society, where girls and women are underprivileged, stereotyped and discriminated. However, this does not mean that men in general suppress women or that men and boys in general are privileged. The sexist power structure seems to have negative consequences for both sexes. Men generally have a shorter life expectancy than women; boys can be noted to under-achieve in certain school subjects, boys who are sexually abused and boys with eating disorders are made invisible.

Och trots att vi tittade varandra i ögonen och lovade att aldrig mer dra igång ett sånt här stort projekt utan finansiering eller stöd uppifrån, infann sig tvånget, eller projekttourettes som vi kallar det, att gå vidare, att rida på den positiva energin som kommer från att lyckas med ett underifrånprojekt. Och idag är vi redo att lansera Invisible Boy. Vi bjuder in forskare och konstnärer på alla nivåer att beskriva den osynliga pojken. I det förra projektet antog vi bidrag från nästan alla jordens kontinenter, om skiftande teman som tonårsmammor, homosexuella i traditionella samhällen, kvinnor i akademin och vikten av hela och rena underkläder. Vi antog bidrag i olika format som forskningsrapporter, sagor, tecknade serier och en film.  Vi antog bidrag från arbetslösa, ensamstående mammor utan akademisk utbildning, kämpande konstnärer och professorer. Vi sökte kritiska, avvikande röster och vi fann dem. Och vi vill göra det igen!

Vi är alltså genuint intresserade av just din berättelse om den osynliga pojken. Ta chansen att beskriva honom för oss! Kanske blir du en av de som får vara med i vår bok nästa år. Och det vill du! Allt vi gör är nämligen roligt. Det är vår princip. Livet är för kort för att ha tråkigt. Inte ens på jobbet har vi tid att ha det småtrist. Och om du inte har en berättelse, känner du säkert någon som har det. Sprid gärna detta call for participation.

Bilden i callet är skapad för just det här projektet av Camilla Hällgren, Little Sweden Art.

 

Återtagande

Detta är en fortsättning på förra inlägget om Wayne 4 Ever.

reclaim

Att återta kontrollen eller reappropriation är vårt sista tema i kapitlet om våra tramp stamps. Under förutsättning att man accepterar att kvinnor måste bidra med något – hemgiften – och att kvinnor ses som egendom, blir det viktigt att återta kontrollen. En sorts reclaim-rörelse fast för mer subtila saker än gator och natten som reclaim oftast handlar om. Vi vill återta kontrollen över våra kroppar i bemärkelsen vem som får tala om dem, på samma sätt som de flesta män äger rätten att tala om sina egna kroppar. Det kommer inte klagomål på mäns utseende i offentliga sammanhang på samma sätt som det gör om kvinnors.

Att återta betyder inte att vi vill förminska traditionellt kvinnlig attribut – tvärtom! Vi vill använda dem, som t ex en svanktatuering med en mans namn, för att skapa en mångfald av uttryck som alla är lika accepterade. Jämställdhet uppnås inte genom att traditionellt kvinnliga intressen och uttryck raderas, utan genom att de uppvärderas.

 

We do not wish to wash off the old meaning of the term tramp stamp and the culture of degrading women that comes with it; instead, we want to incorporate the tramp stamp into a context of equity, rendering it harmless and making it useless as a derogatory term. We tramp-stamp ourselves before someone else does, thereby disarming a possible harmful comment. 

Nu blir det inga fler inlägg om just detta kapitel i Invisible Girl men jag kommer utan tvekan att återkomma till boken.

Egendom

Detta är en fortsättning på gårdagens inlägg om Wayne 4 Ever.

Att kvinnor ses som någons egendom är kopplat till det förra temat, om hemgift. I det här avsnittet använder vi oss av termerna godartad och elakartad sexism, utvecklat av Glick & Fiske. Det är ett sätt att tala om sexistiska handlingar som utförs av välvilja, vilket annars är svårt. Så här skriver vi i kapitlet:

There are numerous examples of comments on girls’ and women’s bodies that would not be seen as appropriate were they about some other group. We are not primarily referring here to apparent verbal sexual abuse. Instead, we refer to what may seem as benevolent comments at a superficial level. These can, however, be just as hostile if the girl or woman internalizes them and they thus become part of her programming to becoming a proper woman. 

Det här är svåra och undanglidande frågor. Ta schlagertexten Mirakel, skriven av Björn Ranelid som ett exempel. Enligt poeten själv är den en hyllning till kvinnan men den har tydliga drag av godartad eller benevolent sexism eftersom den pekar ut kvinnor som annorlunda, som en art som ska hyllas, inte som jämlika individer utan som avvikande (men underbar) grupp. Om det skriver vi:

It can be hard to identify sexism in this expression since it is not hostile towards anyone and we have learned to picture oppression as basically hostile. In fact, the offerings theme is just as elusive as is benevolent sexism; it can always be excused and defended. Why should it be a bad thing to be considered a gift to society? Doesn’t everyone want to contribute? Who gets offended if she is called wonderful? 

Egendomstemat blir en tydlig koppling till just trampstampandet av våra kroppar:

The act of tattooing your body with your partner’s name can, among other interpretations, be seen as symbolically handing over the ownership of your body. When we in this project actually tramp-stamp ourselves, it is done because this gives us the upper hand; we tramp-stamp ourselves to reduce the harmful effect of others putting the tramp label on us. However, it is not simply a passive, defensive act; it is also a pro-active way of reappropriation, which is our last theme. 

Imorgon avslutar jag denna serie med återtagande. Uppdatering: Det blev inte så, andra saker kom emellan. Nu finns i all fall alla fyra inläggen ute.

Hemgift

Detta är en fortsättning på gårdagens inlägg om Wayne 4 Ever.

untitled

Hemgift eller offerings är vårt sätt att beskriva hur kvinnor ytterst sällan får vara något endast i egenskap av sig själv. En flicka eller kvinna behöver alltid tillföra något till ett sammanhang för att få vara med. Kvinnliga chefer tillför en mjukare ledningsstil. Det vore bra om du kom med för vi har så få kvinnor. Du kan väl sitta mellan pojkarna så blir det mindre bråk. Det tillför ju lite kvinnlig fägring. Så här skriver vi i kapitlet:

An interesting example is the explosion of young female bloggers in the mid 2010’s. This phenomenon may be seen as quite harmless but instead it attracted a lot of attention, from the public and from media. In most cases this was negative attention, implying that these young women were not contributing to society. Instead, the bloggers are accused of dispersing meaningless messages to their readers and in some cases even strengthening sexist structures (Soxbo, 2010). These young women are thus expected to contribute to society while their male peers to a higher extent can use their youth to experiment and play, with no requirement for actual contribution or productivity. 

Vi behöver alltså bidra med något, vi måste ha med oss en hemgift annars blir det ingen affär.

Imorgon fortsätter jag med egendom.

 

Avprogrammering

Detta är en fortsättning på gårdagens inlägg om Wayne 4 Ever.

askungen

Avprogrammering eller deprogramming är vårt sätt att tala om att sexismen är något vi har badat i sedan födseln och inget man tar sig ur i en handvändning. Termen har vi lånat från forskning om destruktiva sekter, där man ofta försöker avprogrammera avhoppare. Och precis som avhoppare från en sekt behöver avprogrammeras under lång tid, behöver alla som vill bryta sig loss från sexistiskt tänkande och handlande använda mängder av olika metoder under lång tid. Det räcker inte att läsa boken, även om det kan vara en bra början.

 

The first theme, deprogramming, is used to call attention to the immersiveness of sexist values; we need to complement research and theoretical discussions with sources just as immersive as sexism itself. Using our bodies to act on the subject and to take control over a process that is normally reserved for men, we hope to take one step further in the deprogramming process. 

Att förändra våra kroppar för alltid blir vårt sätt att skapa ett liknande bad som det vi har varit nersjunkna i sedan födseln, fast ett som skickar omvända signaler. Precis som att sexismen omfamnar oss i varje ögonblick har vi denna ständiga påminnelse på våra kroppar. Och så snart tatueringen syns, i vårt bokkapitel eller på badhuset till exempel, delar vi även denna påminnelse med andra.

Imorgon fortsätter jag med hemgift.

Wayne 4 Ever

wayne_4_ever

Min dotter Maya Dunkels och jag skrev ett kapitel i antologin Invisible Girl, som finns utgiven som pdf-bok och som snart kommer även som pappersbok. Vårt kapitel heter Wayne 4 Ever – I trampstamp myself before someone else does och handlar om hur vi gjorde varsin svanktatuering med orden Wayne 4 Ever och varför vi gjorde det. det hela började för fler år sedan:

June 2009. A man and a woman in their early twenties walk into a tattoo parlor in Camden, London. They tell the receptionist that the woman would like a tattoo on her lower back, with the text Wayne 4 Ever. The woman seems happy and slightly nervous and says: “Isn’t it strange that a guy won’t pay for clothes and stuff you want, but if you tell him you want to get a tattoo with his name on, then he’s willing to pay for it!”

The boyfriend is not allowed into the tattoo room, so he stays in the waiting room and makes some phone calls. Each phone call is pretty much the same; he tells his friends that he and his girl friend had had a few drinks and now they are in a tattoo parlor because she wants to get a tattoo with his name on it – a tramp stamp.

Vi bestämde oss redan den dagen för att det var en bra idé att vi själva skulle skaffa en svanktatuering. För att sammanfatta helt kort hur vi tänkte kan man säga att det är ett sätt att skapa systerskap istället för konflikt men också ett sätt att desarmera idén om en svanktatuering med ett mansnamn. Att dessutom skriva om det hela ser vi som ett sätt att hitta terminologi för att kunna prata om kvinnors kroppar och vem som har rätt att tala om dem. I en mening: Hur kan det komma sig att termen tramp stamp har sådan laddning, utan att vi behöver säga mer än dessa två ord?

The tattooing of our bodies is a way of addressing suppressing mechanisms of sexist, or normal, society. The mechanisms are systematic factors that we have encountered as girls and women but that we had not talked about with anyone, in some cases because we lacked the terminology. The following is an attempt to put these mechanisms into words and as a starting point we have chosen the terms deprogramming, offerings, property, and reappropriation.

Resten av veckan tänkte jag gå igenom hur vi tänker oss de här fyra termerna: avprogrammering, hemgift, egendom och återtagande.