Etikettarkiv: #blogg100

Makt och kön: forskning

Idag bjuder jag på en liten inblick i livet som kvinnlig forskare.

Jag tänker ofta på vilken helt otrolig bedrift att vara kvinna och bli doktor. Det är en så mycket längre väg att gå än det är för en man, och då är det ändå ohyggligt jobbigt att bli doktor även för en man. Så här gick det t ex till när jag skulle försöka bli docent:

Jag hade skrivit tillräckligt mycket för att börja sätta ihop en docentansökan och sprang på en av de chefer som ska godkänna en sådan ansökan, vid skrivaren utanför mitt rum, vilket inte alls var konstigt eftersom hen är en sån person som skriver ut allt hela tiden. Så jag berättade att jag tänkte börja sammanställa min ansökan. Hens svar var (och här kommer jag ihåg det som om jag hade det inspelat): ”Jaha, säger du det? Ja det är en lång och jobbig process, det där”. Det var allt. Inte ett ord om att det blir ju kul, eller vi behöver fler docenter, eller bra jobbat, eller vad man nu säger i det där läget.

Lustigt nog fick jag senare veta exakt vad man säger i det där läget. Till en man i alla fall. För någon tid efter att detta hände, träffade sagda chef min kollega, som tydligen också funderade på att lämna in en docentansökan, vid skrivaren som ju är precis utanför mitt rum. Så jag råkade höra samtalet. Skillnaden mellan mig och kollegan att han är man. Chefen skrockade uppmuntrande och jag gissade av ljuden att det blev någon liten klapp på axeln. De pratade lite trivsamt om hur man går till väga när man sätter ihop en ansökan och sen tog chefen sina utskrifter och gick till sitt.

Exakt så illa är det. Oavsett vad alla säger. Det är så sjukt mycket tyngre att ta sig fram som kvinna. Och därför är jag väldigt stolt över att ha kommit så här långt. För jag har gått en längre väg än motsvarande man. Och fått lägre lön medan jag gjorde det. Äsch, nu ljög jag. Jag har varit osedvanligt bra på att argumentera för högre lön och ständigt jämfört mig med manliga kollegor, så jag har faktiskt hög lön för att vara kvinna.

Lite maktmusik på det!

 

Bloggar på Umeå universitet

Med början på måndag ska jag blogga på Forskarbloggen, Umeå universitets satsning på att få ut sina forskares resultat. Det är en av universitetens uppgifter, att samverka med omgivningen och låta resultaten göra nytta, den så kallade tredje uppgiften, efter forskning och undervisning. Och det sammanfaller med avslutningen av 100 dagars bloggande. Det här är det sista inlägget som jag märker med #blogg100 så nu kommer jag att återgå till ett mer sansat bloggande – jag bloggar när det dyker upp något. Tusen tack, Fredrik Wass, för att du lurade in oss alla i detta roliga!

Det är en slump att jag hoppar in som universitetsbloggare just nu, det har varit planerat en tid, men det passar ju ganska bra just nu när jag varit ute i debatten så enormt mycket på sista tiden. Både i samband med näthatsdebatten, det som hände i Kumla och att jag hamnade på listan över mäktigaste i it-Sverige. Här är en lista över den senaste tidens press.

SvD: Hatet har hamnat i rampljuset.

Jag var med i Svt Debatt och försökte få igenom några ohyggligt viktiga idéer på några få minuter.

(När jag googlade lite hittade jag ett två år gammalt inlägg från när jag gästbloggade på forskning.se, där jag skrev om näthat.)

Computer Sweden utnämner mig till 23:e mäktigaste kvinnan i it-Sverige.

Gratistidningen Totalt Umeå ställde tre frågor (s 7).

Journalisten och digitaliseringskommissionären Mikael Hansson.

Umeå universitets pressmeddelande.

 

 

 

Media, Gender & Culture

Tips på sommarkurs i England.

Deadline for applications 15

May King’s College London Summer School 2013 ‘Media, Gender & Culture’

1 – 19 July 2013

Course leader: Rachel O’Neill

How does gender organise social and cultural life? What role does media play in maintaining gender inequality? Can media be used as a resource for cultural politics and activism? By who, and in what ways? How can we approach critical issues of power and agency in the analysis of contemporary gender relations?

The ‘Media, Gender & Culture’ London Summer School programme will explore these and other questions, offering students the opportunity to study media, gender and culture in transnational perspective. As well as examining the central theoretical approaches to the study of gender, the course will offer an in-depth look at current debates over issues such as ‘postfeminism’ and the ‘sexualisation of culture’. We will explore the gendered dimensions of contemporary media and cultural trends, considering issues of gender and social change; power and representation; culture and agency; social critique and cultural politics. In dedicated workshops students will learn how to apply theory in the analysis of media texts, including screen and print media, as well as digital media. We will also take case studies – such as the SlutWalk protest movement and the Everyday Sexism project – to examine the social and cultural context of gender inequality, and think through some of the ways social media might be used as a tool of social change. Taking full advantage of our central London location, we will visit many of the capital’s foremost cultural institutes – including the British Broadcasting Corporation (BBC), British Film Institute (BFI), National Gallery, and the Institute for Contemporary Art (ICA); students will have the opportunity to meet with insiders from the media and cultural industries. At all points the course will promote intersectional thinking, as we consider how gender intersects with other axes of power, such as sexuality, race and class. Students on this course will develop the knowledge and critical skills necessary to analyse media, gender and culture in global arena. Registration for the King’s Summer School is now open.

For more information please visit: https://www.kcl.ac.uk/prospectus/shortcourses/index/name/mediagenderculture/keyword/summer-school

Administrative contact: summerschool@kcl.ac.uk<https://amxprd0310.outlook.com/owa/14.16.305.1/scripts/premium/UrlBlockedError.aspx>

Academic contact: rachel.r.o’neill@kcl.ac.uk<https://amxprd0310.outlook.com/owa/14.16.305.1/scripts/premium/UrlBlockedError.aspx>

 

Hellre hatad av vargar

Härom dagen skrev Jack Werner en krönika som på ytan handlar om en video där några ammande kvinnor har parodierat Gagnam Style, om jag förstår saken rätt. Jag har inte sett videon men det var egentligen inte det intressanta, för Werner använder bara videon för att ta upp en viktig och högaktuell fråga – objektifiering av kvinnor. Att kvinnors kroppar ses av vissa obsoleta män som något som finns till för just deras tillfredsställelse. Så här skriver Werner:

De panikslagna reaktionerna på att de ändå gör det vittnar om en skakad machokultur som ej annat har att ta till än det heliga ståndet. Det om något är ett dödsryck. Så, systrar, fläk fram tuttarna och gör vad fan ni vill med dem. Internet är ert. Varje dödat stånd är en seger.

Jag tycker nog att vi pratar för lite om det här, att man fortfarande får prata så här om kvinnor och kvinnors kroppar. Och när jag säger ”får prata” menar jag helt andra män än de Werner har läst kommentarer av, jag menar män som har talutrymme i media. Tänk till exempel på det där famösa danska tv-programmet. Att han inte fått sparken, när han säger saker som att kvinnor längtar efter att män ska prata om deras kroppar.  Eller melodifestivalen förra året  när Björn Ranelid på bästa sändningstid objektifierade kvinnor så man satte popcornen i halsen. Jag blir hellre hatad av vargar än älskad av Ranelid. Och jag vet inget om honom som poet eller privatperson, det har inget med ranelidsbashing att göra, istället handlar det om att han uppvisade en ålderdomlig människosyn när han väljer att lyfta upp kvinnor till något annat än hans jämlikar. Något bättre, visserligen, men ändå något annat. Jag skrev tidigare om hostile och benevolent sexism. Här handlar det om den godartade sexismen – vem gillar inte att bli älskad och hyllad av en poet? Jag, till exempel. Jag blir allvarligt talat hellre hatad av vargar än älskad av en snuskgubbe.

Och eftersom samtalsklimatet faktiskt tillåter såna här uttryck, blir det viktigt att fler röster hörs om detta. Att fler påpekar att kvinnokroppen inte generellt suktar efter kommentarer från män. Att det inte finns ett vi och ett de. Och att de allra flesta män inte tänker så. För det är nästan bara snuskgubbarna som hörs.

En annan aktuell och närbesläktad fråga är flickors rätt till kulturutövande på sina egna villkor. Häftigt uppblossande diskussion i och med att Justin Bieber kom till Sverige. Det obehagliga i den, vågar jag påstå, officiella hållningen till flickor och idoler beskrivs väldigt fint av Angela Larsson i krönikan Vi är inte till för att behaga någon annan. Så här skriver Larsson:

Men vi finns inte till för att behaga någon annan. Vi är inte till för att kväva vår kärlek till våra idoler, för att någon tycker att det är töntigt. Vi får gilla precis vad vi vill, oavsett om det är metal, manga eller Justin Bieber. Vi är inte till för att du ska få hånskratta åt oss. Om vi vill sjunga till tonerna av ”Baby” i Stockholms tunnelbanor, har vi precis lika mycket rätt till det som huliganerna har efter en Hammarbymatch på Gullmarsplan.

Vår rätt att få vara vilka vi vill är större än din inbillade rätt att trampa på oss.

 

Genusfotografen

Om ni har missat Genusfotografen Tomas Gunnarsson finns här en bra chans att komma in i tänkandet: Fyrtio nyanser av maktbalans – en lista över det senaste kvartalets könade bilder som Gunnarsson har hittat och blivit tipsad om. En liten varning för att helig vrede gärna bubblar upp när man tittar igenom bilderna. Det här är nog den värsta. I texten står det ”Nätverket Team Skulden tröttnade på att ständigt behöva inta försvarsställning för sina åsikter. Boken Skulden är inte min är istället deras hyllning till feminismen – och till varandra.” Men bilden signalerar något helt annat än någon som tröttnat på att inta försvarsställning. Fruktansvärt oförskämt av fotografen och bildredaktören!

För mig har Gunnarsson fungerat som ett sätt att få på mig nya glasögon. Visst har jag också reagerat på de allra grövsta bilderna förut men nu har jag lärt mig se mönster. Som att kvinnor ofta fotograferas uppifrån. Eller att kvinnor placeras i absurda poser eller miljöer. Eller att kvinnor fotograferas när de utför sysslor som inte har med ämnet att göra. Allt för att förminska kvinnors makt. Och jag har lärt mig att aldrig mer ställa upp på bilder där jag håller på med irrelevanta saker, eller blir fotograferad uppifrån. Här tänker jag våga mig på att publicera lite bilder som jag själv har reagerat på. Med tanke på att Genusfotografen fler gånger blivit krävd på skadestånd är det riskabelt men jag talar inte om varifrån bilderna kommer så ingen behöver känna sig utpekad. Ännu mer olagligt, förmodligen…

Den här bilden ska föreställa arrangörerna bakom Datatjej – en konferens för unga tjejer som går it-utbildning. Men tydligen är de allra bäst på att bjuda på bullar och frukt.

datatjej_fika111116

 

Nästa bild dök upp i min brevlåda för några veckor sedan. Det är reklam för en matproducent och jag hoppas att den är producerad i ett land som kommit mindre långt än Sverige för här går det fasen inte hem att mammor (moderna mammor dessutom) behöver hjälp att i full fart fixa familjens middagar.

49df4032a33711e2904b22000a1f8c1d_7

 

Eller stackars Lorenza som sitter uppflugen på diskbänken med några grönsaker lite lamt i knät och ler halvhjärtat med huvudet lite på sned. Hur ska hon hinna få ihop middagen?

80d50430a33911e2bbaa22000a1fb198_7

Flugornas herre

1963-LORD-OF-THE-FLIES-001

Ett boktips hinner jag med innan #blogg100 är över och jag tar en paus från det mest intensiva bloggandet. När jag skrev min avhandling fick jag hela tiden associationer till Flugornas herre. Inte helt otippat kanske eftersom jag studerade barn som kände sig ganska övergivna av vuxna och som fick organisera sig rätt mycket på egen hand.

När det började bli dags för tryckning av avhandlingen läste jag boken igen för att hitta ett bra citat att inleda avhandlingen med. Jag blev mer och mer modfälld ju längre jag kom i boken; jag hittade inget bra citat. Jag hade ju varit så säker på att det skulle finnas ett! Tills jag kom till det allra sista stycket, då sammanfattade Golding vad det handlar om. Jag får fortfarande tårar i ögonen när jag läser det här. Det passar så fruktansvärt bra in på barns situation, även idag.

 

Och mitt ibland dem grät Ralph, smutsig och tovig och snorig, grät över oskuldens död, över människohjärtats mörker, över den trofasta, kloka vän som hette Nasse och hans fall genom luften.

Den omgivande olåten gjorde officern både rörd och generad. Han vände sig bort för att ge dem tid att sansa sig, och lät under tiden blicken vila på den prydliga kryssaren i bakgrunden.

Jag vill inte vara officeren som hellre tittar bort mot den prydliga kryssaren än på barnen. Jag vill orka se det smutsiga och det snoriga och jag vill våga agera på det jag ser. I de stunder jag tvivlar på att det är bra att vara både forskare och aktivist, då läser jag bara de här orden igen, och då är det inga problem att motivera mig att fortsätta.

Men även utan det perspektivet är det en viktig bok. Den är naturligtvis även bra rent litterärt, Golding fick nobelpris i litteratur och boken är en av den mest lästa genom historien, men framförallt är den viktig. Den säger något om människan. Den säger något om dig och mig. Och vad mer kan man begära av en bok?

 

Hard Candy

Idag blir det ett filmtips. Om du är intresserad av de frågor jag skriver om är den här filmen nästan ett måste. Extremt otippad. Den handlar om en flicka och en pedofil, men inte på det sätt publiken förväntar sig. Ett tips: du behöver inte poppa popcorn för du kan ändå inte äta dem när du ser den här filmen.

hard_candy

Rent filmiskt är filmen ett litet mästerverk. Det tekniska, hur man har utnyttjat skådespelarna, hur publiken blir lurad. Jag kan inte avslöja för mycket men när du har sett den måste du nästan se om den för att bara förstå hur den är gjord rent berättartekniskt.

Hard Candy på IMDB.

 

”Jag hade mobbat sönder dig”

Idag finns det bara en text att läsa, på hela internet. Patrik Lundbergs krönika i Helsingborgs Dagblad. En viktig text som binder samman det vi vet om mobbning och det vi inte vill veta.

Vi kan byta skola, stad och land, men vi kommer inte undan. De ser oss ändå. Det är som om det lyser en aura kring oss. De kommer att försöka kliva på dig igen.

Mobbare är sådana som växer upp och fortsätter förstöra. När mina brister syns är det som om min ryggmärg skriker: tryck ner någon annan, så glömmer de hur ful jag är. Jag försöker värja mig, men det äter upp mig.

Jag hoppas att alla som arbetar med barn läser. Och förstår att det är ett system. Inte individer. Jag hoppas att den gamla synen på mobbning kastas på eldarna ikväll och att vi tillsammans ser till att det blir bättre.

 

Bubbel i maktens korridorer

Time-to-Drink-Champagne-Picture

 

Idag ska jag skriva klart en hel massa texter som det är bråttom, bråttom med och sen ska dagen avslutas med att fira att jag hamnade på listan över norra internets mäktigaste kvinnor. Kl 15 bjuder jag på bubbel på jobbet, som faktiskt mest består av korridorer så bubbel i maktens korridorer är inte helt missvisande. Om du är i Umeå hoppas jag att vi ses där!