Ett boktips hinner jag med innan #blogg100 är över och jag tar en paus från det mest intensiva bloggandet. När jag skrev min avhandling fick jag hela tiden associationer till Flugornas herre. Inte helt otippat kanske eftersom jag studerade barn som kände sig ganska övergivna av vuxna och som fick organisera sig rätt mycket på egen hand.

När det började bli dags för tryckning av avhandlingen läste jag boken igen för att hitta ett bra citat att inleda avhandlingen med. Jag blev mer och mer modfälld ju längre jag kom i boken; jag hittade inget bra citat. Jag hade ju varit så säker på att det skulle finnas ett! Tills jag kom till det allra sista stycket, då sammanfattade Golding vad det handlar om. Jag får fortfarande tårar i ögonen när jag läser det här. Det passar så fruktansvärt bra in på barns situation, även idag.

Och mitt ibland dem grät Ralph, smutsig och tovig och snorig, grät över oskuldens död, över människohjärtats mörker, över den trofasta, kloka vän som hette Nasse och hans fall genom luften.

Den omgivande olåten gjorde officern både rörd och generad. Han vände sig bort för att ge dem tid att sansa sig, och lät under tiden blicken vila på den prydliga kryssaren i bakgrunden.

Jag vill inte vara officeren som hellre tittar bort mot den prydliga kryssaren än på barnen. Jag vill orka se det smutsiga och det snoriga och jag vill våga agera på det jag ser. I de stunder jag tvivlar på att det är bra att vara både forskare och aktivist, då läser jag bara de här orden igen, och då är det inga problem att motivera mig att fortsätta.

Men även utan det perspektivet är det en viktig bok. Den är naturligtvis även bra rent litterärt, Golding fick nobelpris i litteratur och boken är en av den mest lästa genom historien, men framförallt är den viktig. Den säger något om människan. Den säger något om dig och mig. Och vad mer kan man begära av en bok?