Här sitter jag i solen med en espresso och skriver på ett av alla mina skrivprojekt. Under sommaren kommer jag att droppa några av ämnena här i bloggen.

Igår gick jag i mål i utmaningen Blogg 100, initierad av Fredrik Wass. 100 blogginlägg på 100 dagar, utan uppehåll. Ett år tidigare har jag klarat det och två år har jag brutit nån gång i april. Det är svårt att hålla igång och jag ångrade flera gånger att jag valde just bloggen och inte Instagram. Tiderna har ändrats och bloggen börjar kännas lite otymplig. Men mitt mål är uppfyllt. Jag ville skriva om allt som hamnat i en ständigt växande hög; publikationer, tips på bra litteratur, coola människor jag träffat, viktiga debatter och så vidare. Eftersom jag är min egen pressavdelning (hoppas dock att det ska ändras snart) måste jag ju göra allt sånt själv och det tar rätt mycket tid.

Trots att jag alltså har bloggat 100 dagar i sträck hann jag inte med allt. Så under sommaren kommer det lite spridda skurar. Här i bloggen när det krävs längre texter, på Instagram, Facebook och Twitter när det går att klara sig med kortare inlägg. Följ mig gärna under sommaren!

I morse tillkännagavs att Linnéa Claeson aka @assholesonline får svenska FN-förbundets pris för sitt arbete för mänskliga rättigheter. En sån fantastiskt rimlig vinnare! Det är ett mycket informerat och samtida val av juryn, som visar att patriarkatets tid är över. Eller som Linnéa själv postade härom dagen: De försökte begrava oss, de visste inte att vi var frön. Heja Linnéa för ditt oförtrutna arbete och heja svenska FN-kommittén för att ni uppmärksammar henne!

Linnéa berättar om det på Instagram. Så här lyder motiveringen:

Linnéa Claeson har med mod reagerat och agerat öppet mot hot och kränkningar på nätet, och därigenom synliggjort en skrämmande verklighet som många möter. Linnéa har, genom ett engagemang som spridit sig som ringar på vattnet i breda folklager, bemött sexuella trakasserier med en blandning av humor och allvar. Linnéa lyfter också på ett förtjänstfullt sätt fram dessa viktiga frågor i traditionella medier.

TROMSØ, 20120905: Stumfilmfestival 2012.
Foto: Ingun A. Mæhlum

Imorgon åker jag till Tromsø för att föreläsa på Verdens Beste – Tromsøs barnfilmfestival. Jag kommer att prata om unga och nätet under seminariet Slik barn ser det! och självklart blir det unboxing for kids som får vara temat. Och (även detta som vanligt) tänkte jag belysa fenomenet ur tre perspektiv; tekniksyn, barnsyn och moralism.

Det är lite kul att detta är den andra filmfestivalen jag pratar på, trots att jag inte på något sätt är filmvetare. Den första var BUFF i våras och höst blir det ännu en, Nordic Kids Media Festival. Det kanske är dags att nån forskare som faktiskt är filmvetare tar tag i barns kultur på nätet så det blir ordentligt gjort 🙂 Tills dess får ni klara er med mina maktanalyser.

Nu ser det ut som om det finns en chans att beslutet upphävs. Hoppas, hoppas!

Jag har sagt att jag inte kommer att åka till Almedalen om nazisterna får hyra mark. Eftersom jag sätter andra i en svår situation genom att inte åka tänkte jag ge en lite noggrannare förklaring. Jag har tre huvudskäl att inte åka; politiskt, solidariskt och personligt.

Politiskt

Vi kan inte hindra nazisterna från att åka över men det är ett enormt stort steg mot normalisering av rasism att låta dem delta på lika villkor. Om vi låter detta ske, är nästa steg något ännu värre; kanske att de kommer in i riksdagen och att de får en egen dag i Almedalen. Deras politik är antidemokratiskt och det måste motarbetas, för att skydda individer och grupper i samhället och för att inte allt arbete för allas lika värde ska ha varit förgäves.

Solidariskt

Jag känner mig inte personligen hotad av nazisternas närvaro; jag ser helt svensk ut och jag kommer inte att agera direkt emot dem ifall vi skulle mötas. Men att jag inte känner mig hotad gör det ändå inte ok för mig att åka ner. Jag tycker att alla bör stanna hemma i solidaritet med de som inte vågar åka ner. Det är förmätet och elitistiskt att ta plats på en politisk arena därför att man själv inte är hotad, medan andra tvingas till tystnad därför att de hotas av antidemokratiska krafter. Jag skulle däremot kunna tänka mig att åka ner som en sorts mänsklig sköld för de som är utsatta men några sådana initiativ har inte nått mig. Tvärtom verkar alla som inte känner sig hotade tycka att deras frågor är så viktiga att de måste finnas på plats, vilket alltså lämnar rasifierade och andra grupper i sticket.

Personligt

Jag förstår såklart att min bojkott inte kommer att spela någon roll, varken politiskt eller solidariskt. Ingen kommer att förskräckt utropa ”nej men kommer inte hon?” och ingen kommer att känna sig tryggare därför att jag inte åker. Men jag måste kunna leva med mig själv. Att aktivt bidra till normaliseringen av nazismen och rasismen, som vill stänga landets gränser och värna det svenska, är inte ett alternativ för mig. Jag förlorar, precis som alla andra, pengar och möjligheter genom att inte åka. Jag sviker folk som jag har lovat samarbeta med och jag missar värdefulla möten och möjligheter att föra ut mitt viktiga budskap. Inget av dessa argument väger tungt nog.

Det kan vara så att det är lite lättare för mig att fatta detta svåra beslut än det är för en del andra. Bara fyra mil från Almedalen ligger nämligen den plats där min pappa steg i land efter en farlig flykt över Östersjön hösten 1944, som jag har berättat om här bland annat. Sliteborna gick man ur huse för att hjälpa flyktingarna; ge dem mat och husrum och välkomna dem till tryggheten. Att upphöja pengar, nätverkande och ”viktiga frågor” till betydelsefullare än att mota nazismen vore inte ett dugg bättre än att sälja min själ till djävulen.

Så länge det är så att nazisterna får närvara kommer jag att bojkotta Almedalsveckan och jag uppmanar alla andra att göra det också.

A great illustration of a media panic. Read more by clicking the image.

You have all seen the grim headlines about kid’s internet use. Media reports and the public debate tend to depict young people’s net cultures as something destructive and dangerous.

Research shows something else; it shows that kids these days are very capable online and that the problems they face, such as cyberbullying, sexual exploitation and online hate, cannot be connected to contemporary media in any simple way.

Research also shows that many adults get their information about kid’s internet use from the media. Not from the kids themselves. This is clearly not a good thing. In fact, it can increase the risk for kids, since adults who panic are not the solid support that kids need.

Schools in Sweden are obligated to deal with digitalisation and cyberbullying, but the lack of research-based knowledge is a great obstacle. A recent report from the Swedish School Inspectorate shows that many schools do too little.

My latest book. Click on the image to buy.

I have been researching young people’s net cultures for 20 years. Now, I want to provide schools with scientifically underpinned courses on kid’s internet use in general and how to counteract cyberbullying in particular.

Because I’ve been doing this for so long, I have a name in the field. I already have paying customers but I want to take this to the next level. I want to offer affordable, web based and on site courses all over the country, and later also to the rest of the world.

So I am looking for a team and a partner who wants this to happen and be a part of it.

The timing is right, with all the demands on schools and the emerging understanding that we cannot base our efforts on emotions, assumptions and media reports.