Idag bjuder jag på en liten inblick i livet som kvinnlig forskare.

Jag tänker ofta på vilken helt otrolig bedrift att vara kvinna och bli doktor. Det är en så mycket längre väg att gå än det är för en man, och då är det ändå ohyggligt jobbigt att bli doktor även för en man. Så här gick det t ex till när jag skulle försöka bli docent:

Jag hade skrivit tillräckligt mycket för att börja sätta ihop en docentansökan och sprang på en av de chefer som ska godkänna en sådan ansökan, vid skrivaren utanför mitt rum, vilket inte alls var konstigt eftersom hen är en sån person som skriver ut allt hela tiden. Så jag berättade att jag tänkte börja sammanställa min ansökan. Hens svar var (och här kommer jag ihåg det som om jag hade det inspelat): ”Jaha, säger du det? Ja det är en lång och jobbig process, det där”. Det var allt. Inte ett ord om att det blir ju kul, eller vi behöver fler docenter, eller bra jobbat, eller vad man nu säger i det där läget.

Lustigt nog fick jag senare veta exakt vad man säger i det där läget. Till en man i alla fall. För någon tid efter att detta hände, träffade sagda chef min kollega, som tydligen också funderade på att lämna in en docentansökan, vid skrivaren som ju är precis utanför mitt rum. Så jag råkade höra samtalet. Skillnaden mellan mig och kollegan att han är man. Chefen skrockade uppmuntrande och jag gissade av ljuden att det blev någon liten klapp på axeln. De pratade lite trivsamt om hur man går till väga när man sätter ihop en ansökan och sen tog chefen sina utskrifter och gick till sitt.

Exakt så illa är det. Oavsett vad alla säger. Det är så sjukt mycket tyngre att ta sig fram som kvinna. Och därför är jag väldigt stolt över att ha kommit så här långt. För jag har gått en längre väg än motsvarande man. Och fått lägre lön medan jag gjorde det. Äsch, nu ljög jag. Jag har varit osedvanligt bra på att argumentera för högre lön och ständigt jämfört mig med manliga kollegor, så jag har faktiskt hög lön för att vara kvinna.

Lite maktmusik på det!