Jag tror att det blir en liten serie om genus nu under sommaren. Om jag känner för att sitta och skriva.

Här är iallafall den första delen, om kvinnor och akademin, inspirerad av dagens Brännpunkt i SvD om hur systemet med föräldraförsäkring missgynnar kvinnliga forskare. Det är naturligtvis bara en liten kugge i det stora missgynnande systemet, och det är bra att någon påpekar dessa missförhållanden. De måste upp till ytan för att kunna förändras. Det är ju ändå så att alla dessa små, små skillnader i hur män och kvinnor behandlas sammantaget blir rätt stora.

Det är inte så farligt att inte få stöd under en graviditet och få full föräldrapenning. Det är inte så farligt att inte komma till tals på ett möte även om en försöker. Det är inte så farligt att få kommentarer om att kvinnor är mindre produktiva än män pga mammaledighet, även om en vet att det inte är sant. Det är inte så farligt att få lite mindre lön än den där mediokra manliga kollegan även om en vet att ens egna insatser är så mycket bättre. Men sammantaget blir det farligt.

Alla dessa små hinder samlar ihop sig till ett ohyggligt stort hinder. Jag misstänker att de flesta kvinnor har fått kämpa det dubbla jämfört med män för att nå sin position, oavsett om det gäller studier, arbete eller fritidsaktiviteter. Just för att de små hindren samlar sig på hög. Och för att de små hindren är lite löjliga att klaga på. Vad spelar det för roll om du har några hundralappar mindre än Lars-Göran? Är det den viktigaste saken i livet? Nej naturligtvis inte. Och de små, små skillnaderna samlas på hög.

För mig har det periodvis varit fullkomligt bedövande att tänka på det här. Jag blir alldeles matt när jag tänker på att jag har disputerat. Det är ett sånt ohyggligt jobb, en sån utmaning för hjärnan, för självförtroendet. Det kräver sådan logistik, sådant taktiskt tänkande. Och en enorm arbetsinsats. Och jag fick baxa mig igenom det utan den peppning en manlig doktorand får från sin arbetsgivare och sina kollegor. Det är bra jobbat!

I vår familj har vi den lite roliga möjligheten att jämföra två fall: en man och en kvinna, som gick igenom grundutbildning och forskarutbildning ungefär samtidigt och med exakt lika många barn (samma barn, lustigt nog). Och det har varit några vansinniga skillnader i hur vi har bemötts under åren. Några nedslag:

En dag när vi var unga och fattiga kom min man hem från universitetet och hade med sig ett paket kaffe och ett paket sockerbitar. Som han fått av sekreteraren på institutionen med hänvisning till att det blivit över från ett möte och att han som har så många barn säkert behövde det.

När jag var rätt nybliven mamma, utan vettig föräldrapeng, tänkte jag läsa en kurs för att försörja mig. Studievägledaren tittade mig i ögonen och sa: har inte du just fått barn? Jo, svarade jag stolt och glatt. – Men då borde du passa på att vara hemma och njuta av den tiden istället för att plugga. De här åren går så fort.

Den typen av väldigt skilda historier kan ni få höra en hel kväll hemma hos oss. Jag kan inte låta bli att dra en till, kanske den värsta:

De första åren på det jobb jag har nu var våra barn så små att de gick på dagis och fritids. Varannan dag var det min tur att hämta så jobbdagarna var rätt korta då. De andra dagarna ville jag ju ändå komma hem och äta middag med familjen så jag tillhörde inte gänget som beställde pizza till jobbet och satt kvar till 9 på kvällen. Efter ett tag visade det sig att många möten om vem som skulle ta vilken kurs försiggick på kvällarna, när jag hade gått hem för länge sen. Så på morgonen fanns det bara kvar de där kurserna ingen ville ha: filhantering och filhantering för livrädda. Bildhantering och webbdesign var redan paxade. Och vid utvecklingssamtal fick jag således höra att jag inte kunde räkna med någon vidare löneökning eftersom jag bara håller i de enklaste kurserna. Ett autentiskt citat: Du får tänka på att det finns många som du men bara en Lars-Göran. (Lars-Göran heter något annat på riktigt)

Under samma tid fick min man få upp sin lön med hänvisning till att han har så många barn att försörja.

Och för att ingen ska missförstå mig: jag älskar den här inkvoteringen och stöttningen av män, som både män och kvinnor är så bra på. Jag älskar sekreteraren som skickade med kaffe och socker till den fattiga doktoranden! Jag älskar chefen som gick med på löneökning eftersom försörjningsbördan faktiskt ligger till grund för att en vill ha upp sin lön! Och jag älskar alla de där små signalerna som skickas till män: dig ska vi satsa på, du duger, du har en plats i världen, du är snygg vad du än har på dig och hur du än sköter din kropp, du säger de mest fantastiska saker och dina skämt är så roliga!

Det är underbart! Det är så vi ska behandla våra medmänniskor. Jag har bara ett enda, anspråkslöst krav: att inkvoteringen och stöttningen ska gälla både män och kvinnor.