Eftersom jag tycker att mors dag är en sån idiotisk sak om man vill få bort patriarkala strukturer tänker jag inte fira dagen men mina tankar går ändå till alla mammor en sån här dag. Det kan inte hjälpas. Jag blev nyligen både mormor och farmor och tänker ofta på hur fantastiska mammorna till dessa små är. Jag hade faktiskt glömt bort hur tufft det är att vänta och få barn. Och då menar jag inte de fysiska umbärandena, utan omgivningens krav. Man ska sluta röka, man får inte dricka, man får inte bli för tjock, man får inte vara för smal. Är man för snygg blir folk avundsjuka, går man i mjukisar och en för stor t-shirt har man släppt allt. Folk har rätt att klappa en på magen, som ju ändå måste anses vara en rätt intim del av kroppen. Folk tycker sig ha rätt att ha åsikter om hur mamman ska föda och hur barnet sedan ska få i sig näring. Varje beslut hos en blivande mamma är politiskt, aldrig personligt. Och ändå måste det vara det mest personliga man kan göra, att upplåta sin kropp till ett nytt litet liv. Folk har åsikter om saker som i andra fall skulle anses vara väldigt personliga ställningstaganden för den eller de som ska få barn.

Här kan det vara på sin plats att säga att jag är full av beundran för alla pappor som tar ansvar för sina barn också. Och de blir bara fler och fler. När jag fick mina barn var de inte alls lika många. Jag fick barn med en av dem som ville bli pappa på riktigt, som har delat allt med mig, men runt omkring oss fanns det pappor som levde sina liv som om det inte kommit in något nytt i deras liv. Idag är det många, många fler som är pappor på riktigt. Men det finns en skillnad mellan mammor och pappor; pappor behöver inte bombarderas med goda råd hela tiden, om sina kroppar och om ditt uppförande. Ja, det händer ju att pappor får opåkallade råd från kända och okända om hur de ska sköta sina barn. Och att de får uppmuntrande tillrop för att de är så fina att de tar hand om sina barn. Så vi har lång väg att gå innan mammor och pappor får samma behandling.

Men idag skulle jag vilja skicka mina varmaste tankar till alla starka mammor, som klarar av att föda och knyta an till sitt barn, som kämpar sig igenom amning och sen lyckas sluta amma, just när det börjar gå bra. Till alla mammor som har svårt att knyta an till sitt barn. Till alla mammor och pappor som flaskmatar, som lär barnen äta fast mat tidigt eller jättesent. Till alla som lyckas få sitt barn att sova hela natten och till alla som vankar omkring eller kör runt i bilen i panik. Till alla som har sitt barn sovandes i egen säng och alla som ger upp och sover i en stor hög tillsammans. Till alla som laddar ner babyappar för att få en liten stund själv och alla som läser sina barn till sömns varje natt. Till alla som orkar och inte orkar. Till alla som tar hand om andras barn och som blivit mammor på andra sätt än genom att föda dem.

På sätt och vis är det ett jobb man gör när man väntar barn. Utan nya barn skulle  landet, samhället och mänskligheten försvinna, så på ett vis kan man säga att alla mammor gör en insats för sitt land, samhället eller mänskligheten. Men samtidigt är det inte ett jobb utan ett personligt öde, frivilligt eller ofrivilligt. Och det betyder att mammor inte är underställda sitt land, samhället eller mänskligheten. Däremot måste alla vi andra ska göra allt för att stötta föräldrar. Men på deras villkor. Vi har inte rätt att dra till med (förmodligen påhittade) kinesiska ordspråk som att det krävs en hel by för att uppfostra ett barn och sen kliva in i någons personliga sfär. Det är vänligt av byn att hjälpa till där det behövs men byn har inte rätt att ingripa mot föräldrarnas vilja.

Köp inte tårtor och blommor. Uppmärksamma mammor och pappor på allvar varje dag istället.