Idag är det 13 år sedan jag la fram min avhandling Bridging the distance: children’s strategies on the internet (ladda ner som pdf) och blev filosofie doktor i pedagogiskt arbete. Min avhandling är en ovanligt spretig sak som är inne och nosar på många olika saker. Jag skriver om barns egen syn på risker på nätet, hur vuxna hanterar dem, om olika strategier, om innehållsfilter, bland mycket annat. Idag skulle en avhandling om ungas nätvanor vara mer fokuserad och rikta in sig på en specifik fråga från en specifik vinkel, men om ni tänker tillbaka på 2007 så förstår ni att det inte var möjligt. Vi visste så lite, väldigt få studier hade frågat barn, många studier byggde på förutfattade meningar (oj, det har ju inte ändrats!) och nätet var en mystisk värld som vuxna inte har tillgång till. Jag var tvungen att sätta ord på sånt som vuxna inte kände till, jag behövde förklara och reda ut. Jag fångade upp fenomen när jag pratade med alla mina informanter, jag grubblade, vände och vred, ifrågasatte mina första intryck. Jag rusade rakt ner i kaninhål som ledde till nåt annat, som ledde till en ny tanke och vips var det en avhandling!
Jag är väldigt stolt över att ha skrivit en avhandling som var så mycket i framkant. Däremot kommer jag inte att gå till historien som en stor forskare. Jag har inte utvecklat nya teorier som andra jobbat vidare på och jag har inte skrivit en klassisk avhandling som kommer att läsas i generationer. Jag tror att mitt bidrag istället var blicken.
Men nog med självskryt.
Idag är min 13 år gamla avhandling aktuellare än den nånsin varit. Tyvärr. Den används nämligen av Porrfri barndom med anhang som ett argument för att jag är en idiot och att vi som kritiserar deras krav på porrfilter inte har på fötterna. När det i själva verket är tvärtom; det är vi som har på fötterna och de som helt saknar vetenskaplig grund.
Så här gick det till: I november 2017 hade jag varit på gala. Min vän Helena var nominerad till ett pris och jag var där för att heja på henne. På samma gala var ett stort gäng som också kunde mycket om mitt och Helenas intresseområde; ungas nätanvändning. Vi minglade, kindpussade och tog selfies. Nästa morgon slog jag upp tidningen och såg att i princip alla vi träffat på galan hade skrivit under en debattartikel där de krävde porrfilter i alla kommuner. Först blev jag bedrövad. De hade väl kunnat fråga mig om det var en bra lösning! Vi kramades ju igår kväll! Sen pratade jag och Helena massor. Hon är mer lösningsinriktad än jag och blir inte förlamad av hopplöshet, så det slutade med att jag skrev till några av dem. Jag sa ungefär: Nej, vänta ni har missförstått! Jag skickar några av mina böcker till er, där står vad som är galet med filter.
Det blev ”Tack, å så snällt, <3” osv. Jag vet att jag skrev till Helena att nu vänder det. De verkar positiva. Sen var det som om nån öppnade en dammlucka. De böcker jag skickat användes som vapen emot mig. De har baktalat mig i sociala medier och på möten med myndigheter och andra viktiga beslutsfattare. Jag har ju rätt många vänner som har förmedlat referat från möten där de närvarat, så jag tvivlar inte på att det verkligen är så. Här är några saker de säger om mig:
”Hon har inte ens forskat om porr” (Nej, men jag har forskat om filter!)
”Hon har intervjuat 104 barn, det är ju inte ett statistiskt underlag” (Nej, men jag bedriver inte heller sådan forskning!)
”Hennes avhandling är från 2007, men nätporren har förvärrats sen dess” (Men jag har ju inte ens forskat om porr!)
Så har det fortsatt. Sedan november 2017, utan uppehåll. Jag vet att de har läst mina böcker eftersom delar av det jag skrivit dyker upp i deras argumentation, gravt feltolkat. Så antingen finns det inte en enda av dem som förstår skriven text eller så väljer de att fultolka mig för att förminska mig som forskare och framställa mig som nån som skiter i om barn blir utsatta. Enligt några går jag porr- och digitaliseringsindustrins ärenden och vissa påstår även att jag får betalt av dem! Tja, just nu känns det som en rätt bra idé. Kom med ett bud, ni mörka krafter i samhället! Jag är trött, utfattig och svartmålad. Det kan knappast bli värre ifall jag skulle få betalt för att tjata om mina vanvettiga käpphästar vetenskapligt underlag, ärlig retorik och sjyssta metoder.
Tack till dig som har läst ända hit! Det här var tänkt som en hyllning till min avhandling och de som gjorde omslaget men dit har jag inte ens kommit. Så här blev den underbara framsidan till: När det närmade sig tryck kände jag starkt att jag inte ville ha ett grått omslag med universitetsloggan på. Min avhandling var inte ett steg i en akademisk karriär, den betydde nåt annat för mig. Jag bad Joel göra ett omslag, så som han tolkade innehållet. Han skissade och bad sen Viola ta en bild, så som hon tolkade innehållet. Viola och hennes kompis Sara lånade en lägenhet och satte igång. Det blev så fint! Så starkt! Förutom att jag är glad att de gjorde ett så fint omslag är jag även glad att jag disputerade för 13 år sedan. Idag hade jag inte fått ha ett sånt omslag.
Nätkulturer 