Kategoriarkiv: Publicerat

I trampstamp myself before someone else does

Här får Maya sin svanktatuering gjord. Efter att tatueraren dubbelkollat att hon verkligen förstod hur folk i allmänhet betraktar en tatuering just där hos en kvinna.

Idag släpps avsnitt 3 av Den tatuerade podden, där jag är gäst och berättar om min svanktatuering. Håll utkik i din poddapp!

I podden pratar vi om hur tatueringen kom till och om den forskningsartikel som jag och min dotter Maya Dunkels skrev tillsammans om vårt projekt Wayne 4 Ever – I Trampstamp Myself Before Someone Else Does. Kapitlet ingår i antologin Invisible Girl som jag och mina kollegor var redaktörer för och som innehåller forskning och konst på ämnet flickor och bilden av flickor. Senare gav vi även ut Invisible Boy.

Läs böckerna på skärm eller beställ dem på papper! Det är stadiga böcker i A4-format, proppade med intressant forskning, poesi, konst, serier och låttexter. Omslagen är gjorda av Camilla Hällgren, forskare och konstnär som du hittar på Little Sweden Art.

Båda böckerna finns att ladda ner: Invisible Girl och Invisible Boy. Det finns även tryckta böcker kvar om du vill läsa på papper. Böckerna kostar inget så du betalar bara för portot som blir 99:- för båda böckerna eller 66:- för en. Bor du i Umeå kan du hämta böcker hos mig så länge det finns kvar. Maila mig så får du betalnings- eller hämtningsinstruktioner.

13 år idag

Dunkels, Elza (2007) Bridging the distance: children’s strategies on the internet. Doctoral thesis. Umeå University.

Idag är det 13 år sedan jag la fram min avhandling Bridging the distance: children’s strategies on the internet (ladda ner som pdf) och blev filosofie doktor i pedagogiskt arbete. Min avhandling är en ovanligt spretig sak som är inne och nosar på många olika saker. Jag skriver om barns egen syn på risker på nätet, hur vuxna hanterar dem, om olika strategier, om innehållsfilter, bland mycket annat. Idag skulle en avhandling om ungas nätvanor vara mer fokuserad och rikta in sig på en specifik fråga från en specifik vinkel, men om ni tänker tillbaka på 2007 så förstår ni att det inte var möjligt. Vi visste så lite, väldigt få studier hade frågat barn, många studier byggde på förutfattade meningar (oj, det har ju inte ändrats!) och nätet var en mystisk värld som vuxna inte har tillgång till. Jag var tvungen att sätta ord på sånt som vuxna inte kände till, jag behövde förklara och reda ut. Jag fångade upp fenomen när jag pratade med alla mina informanter, jag grubblade, vände och vred, ifrågasatte mina första intryck. Jag rusade rakt ner i kaninhål som ledde till nåt annat, som ledde till en ny tanke och vips var det en avhandling!

Jag är väldigt stolt över att ha skrivit en avhandling som var så mycket i framkant. Däremot kommer jag inte att gå till historien som en stor forskare. Jag har inte utvecklat nya teorier som andra jobbat vidare på och jag har inte skrivit en klassisk avhandling som kommer att läsas i generationer. Jag tror att mitt bidrag istället var blicken.

Men nog med självskryt.

Idag är min 13 år gamla avhandling aktuellare än den nånsin varit. Tyvärr. Den används nämligen av Porrfri barndom med anhang som ett argument för att jag är en idiot och att vi som kritiserar deras krav på porrfilter inte har på fötterna. När det i själva verket är tvärtom; det är vi som har på fötterna och de som helt saknar vetenskaplig grund.

Så här gick det till: I november 2017 hade jag varit på gala. Min vän Helena var nominerad till ett pris och jag var där för att heja på henne. På samma gala var ett stort gäng som också kunde mycket om mitt och Helenas intresseområde; ungas nätanvändning. Vi minglade, kindpussade och tog selfies. Nästa morgon slog jag upp tidningen och såg att i princip alla vi träffat på galan hade skrivit under en debattartikel där de krävde porrfilter i alla kommuner. Först blev jag bedrövad. De hade väl kunnat fråga mig om det var en bra lösning! Vi kramades ju igår kväll! Sen pratade jag och Helena massor. Hon är mer lösningsinriktad än jag och blir inte förlamad av hopplöshet, så det slutade med att jag skrev till några av dem. Jag sa ungefär: Nej, vänta ni har missförstått! Jag skickar några av mina böcker till er, där står vad som är galet med filter.

Det blev ”Tack, å så snällt, <3” osv. Jag vet att jag skrev till Helena att nu vänder det. De verkar positiva. Sen var det som om nån öppnade en dammlucka. De böcker jag skickat användes som vapen emot mig. De har baktalat mig i sociala medier och på möten med myndigheter och andra viktiga beslutsfattare. Jag har ju rätt många vänner som har förmedlat referat från möten där de närvarat, så jag tvivlar inte på att det verkligen är så. Här är några saker de säger om mig:

”Hon har inte ens forskat om porr” (Nej, men jag har forskat om filter!)

”Hon har intervjuat 104 barn, det är ju inte ett statistiskt underlag” (Nej, men jag bedriver inte heller sådan forskning!)

”Hennes avhandling är från 2007, men nätporren har förvärrats sen dess” (Men jag har ju inte ens forskat om porr!)

Så har det fortsatt. Sedan november 2017, utan uppehåll. Jag vet att de har läst mina böcker eftersom delar av det jag skrivit dyker upp i deras argumentation, gravt feltolkat. Så antingen finns det inte en enda av dem som förstår skriven text eller så väljer de att fultolka mig för att förminska mig som forskare och framställa mig som nån som skiter i om barn blir utsatta. Enligt några går jag porr- och digitaliseringsindustrins ärenden och vissa påstår även att jag får betalt av dem! Tja, just nu känns det som en rätt bra idé. Kom med ett bud, ni mörka krafter i samhället! Jag är trött, utfattig och svartmålad. Det kan knappast bli värre ifall jag skulle få betalt för att tjata om mina vanvettiga käpphästar vetenskapligt underlag, ärlig retorik och sjyssta metoder.

Tack till dig som har läst ända hit! Det här var tänkt som en hyllning till min avhandling och de som gjorde omslaget men dit har jag inte ens kommit. Så här blev den underbara framsidan till: När det närmade sig tryck kände jag starkt att jag inte ville ha ett grått omslag med universitetsloggan på. Min avhandling var inte ett steg i en akademisk karriär, den betydde nåt annat för mig. Jag bad Joel göra ett omslag, så som han tolkade innehållet. Han skissade och bad sen Viola ta en bild, så som hon tolkade innehållet. Viola och hennes kompis Sara lånade en lägenhet och satte igång. Det blev så fint! Så starkt! Förutom att jag är glad att de gjorde ett så fint omslag är jag även glad att jag disputerade för 13 år sedan. Idag hade jag inte fått ha ett sånt omslag. 

”Få se nu, känner jag nån som är äldre?”

Heja Livets banner från Facebookgruppen.

Har ni hört talas om Heja Livet? Om du identifierar dig som kvinna är chansen stor att du redan är medlem eller följare. Det startade som en grupp på Facebook och är idag ett framgångsrikt företag, en trygg och stöttande mötesplats för kvinnor och en unik plattform för det som är Heja Livets motto: Creating Womanhood. Jag skulle kunna skriva mycket om varför Carro Levy och Emely Crona Stenberg är sådana viktiga aktörer och hur genial deras idé är, men det får bli någon annan gång. Hur som helst fick de jämställdhetspriset på Årets nätängel, samma gala där jag fick pris. Efteråt hörde de av sig och undrade om jag kunde skriva några rader om att bli äldre, eftersom det var ett ämne som många efterfrågade. Så jag fick tänka igenom hur det är att åldras, något jag verkligen inte gör till vardags. Det blev till slut en text som publicerats hos Heja Livet! och som ni nu får läsa här:

När Heja Livet frågade mig om jag kunde skriva en text om hur det är att åldras, tänkte jag ”hm, få se nu, känner jag nån som är äldre?” Nej, så tänkte jag inte, men jag hade kunnat göra det, för jag har rätt dålig koll på det där med ålder. Inte så att jag inte vet hur gammal jag är, det handlar mer om en blindhet för hur jag uppfattas av andra. Kanske finns det en medicinsk term för att ha en förvrängd bild av sig själv, vad vet jag. Men nu när Heja Livet frågade, fick jag ändå chansen att ägna några tankar åt min ålder.

Jag fyller 60 i sommar. Jag måste låta det sjunka in ett tag. 60 år! En 60-åring är ju en gammal tant med begynnande krämpor. En varm och rund mormor och farmor som kallar sina barnbarn för ”livets efterrätt”. Men vad ska jag säga om mina barnbarn, jag som inte ens har beställt in huvudrätten ännu? För inuti mig tittar samma kvinna ut genom mina ögon som när jag var 18. Jag är antagligen inte lika kantig och svår som jag var när jag var 18, men i övrigt är det ingen skillnad. Jag har inte blivit cynisk och jag har inte blivit bitter och det är nog de enda grejer jag oroade mig för när jag var yngre. Ska jag bli sån där? tänkte jag. Men det visade sig vara valfritt.

Det finns egentligen bara två sätt att tänka om sitt eget åldrande. Det ena är att förskräckas över hur gammal en har blivit och kämpa mot de fysiska yttringarna, det andra är att tänka att varje år som en får fira födelsedag betyder att en har fått vara kvar på jorden ett tag till, med allt underbart som det medför. Tänk så härligt att fylla år! Att ha sin alldeles egna dag, en dag som firar ens liv, inte ens prestationer eller andra framgångsmarkörer, ja förutom framgångsfaktorn att inte ha dött sedan sist.

Att åldras innebär rent statistiskt att jag får mindre tid kvar på jorden, men sanningen är att livet inte bryr sig särskilt mycket om statistik. Vi kan inte komma dragandes med demografiska kurvor för att komma undan sjukdomar eller olyckor. Så jag ser inte antalet år som ett hot mot mitt liv.

Tvärtom, ser jag många fördelar med åldrandet. Det är inte dumt att ha lång erfarenhet av sitt yrke och av livet. Jag har till exempel helt slutat känna mig otillräcklig rent kunskapsmässigt, därför att jag vet att ingen kan kunna allt ändå. Det går alldeles utmärkt att kolla med nån annan som kan. Jag låter mig inte längre tryckas ner av illvilliga människor. Idag kan jag säga ifrån eller ignorera dem, för jag ser det inte längre som ett misslyckande om andra tycker illa om mig. Varför gjorde jag ens det förut? Kanske för att jag trodde att det var viktigt att vara omtyckt av varenda människa på jorden. Så många onödiga timmar av mitt liv har gått åt till att försöka vara en present till omvärlden! Inte en enda minut till! Jag erkänner inte längre stereotyperna för en kvinna i min ålder, vilket betyder att jag har lämnat konkurrensen och sneglandet bakom mig och valt samarbetets betydligt mer konstruktiva affärsmodell.

Antagligen finns det negativa sidor av åldrandet också men det får ni fråga pessimisterna om, för jag kommer helt ärligt inte på en enda sak.

Netthets – strategier og tilnaerminger

Annakarin Nyberg & Elza Dunkels: Netthets – strategier og tilnaerminger

Idag är jag i Oslo, på skolledarkonferensen Skolen i digital utvikling. Därför tänkte jag passa på att påminna om att Annakarin Nybergs och min bok om näthat och passar därför på att påminna om att den finns för fri nedladdning även på norska: Netthets – strategier og tilnaerminger.

Digitalisering i förskolan på vetenskaplig grund

Kjällander, Susanne och Riddersporre, Bim (2019) Digitalisering i förskolan på vetenskaplig grund

I dagarna kom den här antologin ut, där jag skriver ett kapitel med namnet I mediepanikens fotspår: barns rätt till digital kompetens och säkerhet på nätet. Provläs boken här.

Så här skriver förlaget om boken:

Digital kompetens blir allt viktigare i förskolan, vilket både läroplanen och den nationella digitaliseringsstrategin slagit fast. I boken Digitalisering i förskolan på vetenskaplig grund, skriven av en rad framstående forskare inom områdetfår du hjälp att förverkliga såväl nationella styrdokument som dina egna visioner om digitala verktyg i förskolan. Med praktiknära forskning tas ett helhetsgrepp om digitaliseringen utifrån tre perspektiv: undervisning, profession och etik.

Kapitlen handlar bl.a. om programmering, virtual reality och adaptiva digitala lärspel men även om flerspråkighet, jämställdhet och föräldrasamverkan i förhållande till digitalisering. Digitalisering i förskolan är ett handfast hjälpmedel och innehåller konkreta exempel som illustrerar och inspirerar, men även problematiserar, denna tekniska förändring där inte minst pedagogernas roll blir än mer betydelsefull.

Utöver redaktörerna Susanne Kjällander och Bim Riddersporre medverkar även följande forskare i antologin:

  • Kerstin Ahlqvist
  • Barbro Bruce
  • Cecilia Caiman
  • Patrich Dorls
  • Elza Dunkels
  • Sofia J. Frankenberg
  • Agneta Gulz
  • Magnus Haake
  • Mia Heikkilä
  • Carina Hermansson
  • Torkel Klingberg
  • Hillevi Lenz Taguchi
  • Anne-Li Lindgren
  • Farzaneh Moinian
  • Christina Olin-Scheller
  • Anna Palmer
  • Hanna Palmér

Vad gör unga på nätet? 3:e upplagan

Nu är det snart dags! Tredje uppdaterade upplagan av Vad gör unga på nätet? trycks just nu. Jag har fått se provtrycket och den är såklart jättefin. Och jag är mycket nöjd med uppdateringen. Så in och beställ boken redan nu! Eller provläs lite först.

Boken finns att beställa direkt hos förlaget eller hos bokhandlarna: BokusCd-onAdlibris. Den finns även som e-bok på samma ställen.

 

 

Navigera i den digitala samtiden

Nu finns en pinfärsk antologi om digitalisering för alla oss som funderar på de frågorna Navigera i den digitala samtiden. Karin Nygårds och Terese Raymond är redaktörer och de har samlat ett stort gäng av Sveriges främsta experter på området. Och helt nyligen kom en recension av boken som var kul att läsa eftersom den är skriven av en aktiv lärare som inte ens trodde att det här var hennes grej. Och ändå tyckte hon om boken!

Jag gillar verkligen antologier (det kan vara därför jag har varit med och tagit fram så många…) eftersom de ger en chansen att belysa ämnen från en mängd olika håll. Och i det här fallet finns det så väldigt många olika perspektiv att anlägga. Eller vad sägs om den här innehållsförteckningen?

Inledning – att navigera i den digitala samtiden
Karin Nygårds & Terese Raymond

En kort introduktion till ungas mediebeteende
Katarina Graffman

Att undervisa elever i den digitala samtiden
Jannike Kohinoor

Läsning mitt i bruset – den digitala läsningen i teori och praktik
Frida Monsén & Maria Rasmusson

Att erövra tekniken för att få effekt på lärandet
Hülya Basaran

Bedömning av multimodala elevarbeten – lärares uppfattning om bedömning
Patrik Hernwall, Eva Insulander, Anna Åkerfeldt & Lisa Öhman

Kollektiva lärandemodeller på nätet
Elza Dunkels

Den kritiskt granskande läraren
Sara Mörtsell

Digitalt närvarande lärare
Jacob Möllstam

Juridik för den digitala skolan
Alexandra Sackemark & Mårten Schultz

När digitala hjälpmedel blir skitsystem
Jonas Söderström

Det finns också ett smakprov att läsa innan du bestämmer dig för att detta är en bok du bara måste ha 🙂

 

Äntligen finns Bamse i butikerna!

Som jag berättat tidigare råkade jag ju släppa nyheten om Bamses nummer om källkritik flera veckor för tidigt. Så väntan på februarinumret blev extremt lång. Men nu är den här! Från och med igår kan du köpa tidningen i affären. Detta nummer har tryckts upp i extra stor upplaga men jag tror ändå att man får skynda sig om man vill få tag i ett exemplar.

Om du arbetar inom skolan och vill använda Bamse bör du i första hand försöka få tag i tidningen i butik. Egmont har inte ännu bestämt om de ska skicka ut klassuppsättningar. De har dock planer på att ta fram en lärarhandledning till serien och vill på något sätt göra den tillgänglig. Kanske blir det ett särtryck. Mejla till serieriskolan@egmont.se om ni har frågor runt temat eller vill att redaktionen kontaktar er längre fram om/när materialet finns att tillgå för skolor.

Och om du är i Umeå i eftermiddag kan du komma upp till mitt jobb och mingla med andra Bamsefans och få höra lite om samarbetet.

 

Bamse om barn och nätet

I nästa nummer av Bamse, som kommer den 7 februari, kommer en av de två serieavsnitt som jag var med och tog fram under Read Me! Äntligen! Som jag har längtat! Jag har längtat så mycket att jag faktiskt gjorde lite fel i min iver. Jag bad min son ta en bild ur januarinumret, där det står att i nästa nummer kommer Bamse att ta upp källkritik. Jag tänkte att det kanske inte skulle göra nåt om jag bara berättar om nåt som faktiskt redan står i Bamse. Men det skulle jag inte ha gjort! Den bilden ni ser ovan blev min mest virala nånsin och TT hör av sig till Bamse och frågar vad som är på gång eftersom de sett det hela på Twitter. En lördag! Som dessutom var dagen innan januarinumret skulle komma ut i butik, så det uppstod lite förvirring.

Nåja, nu är nyheten ute och den planerade resan till Nyhetsmorgon fick tidigareläggas pga min bild på Instagram… Så imorgon bitti ser ni mig i Nyhetsmorgon. Ni får också se unikt material som Bamse tagit fram särskilt för denna sändning. Missa inte!

 

Ny bok: Nätmobbning, näthat och nätkärlek

11 januari kommer min bok Nätmobbning, näthat och nätkärlek ut på Gothia Fortbildning, men den som beställer den före jul får den i brevlådan redan i början av januari.

Det blir såklart releasefester, en i Umeå och en i Stockholm. Håll utkik på Facebooksidan om du vill komma. Skolvärlden var snabbast ut att skriva om boken: Ny guide mot näthat vill ändra hur du tänker.

Så här beskriver förlaget boken:

Boken Nätmobbning, näthat och nätkärlek – kunskap och strategier för en bättre vardag på nätet ger en nyanserad och fördjupad bild av ungas vardag på nätet och hur vi vuxna kan förhålla oss till den. Den innehåller en översikt av forskningsläget kring nätmobbning och visar vilka skillnader och likheter som finns mellan mobbning på nätet och i rummet. Den belyser också fenomen som näthat och nätkärlek.

Här finns konkreta strategier för hur vi vuxna kan agera för att stötta unga och göra deras nätanvändning tryggare. Ett par kapitel tar specifikt upp skolans viktiga roll för att motverka nätkränkningar. Boken ger också praktiska råd om hur vi kan förebygga och hantera kränkningar på ett sätt som tar hänsyn till vetenskaplig kunskap om ungas nätkulturer.

Boken riktar sig alla som arbetar i skolan men även till föräldrar, idrottsledare och andra som är intresserade av ungas uppkopplade vardag.

Om författaren
Elza Dunkels är docent i pedagogiskt arbete och lärarutbildare vid Umeå universitet. Hon är en av landets främsta experter inom området unga och internet.