Nu ger jag mig av på min sista föreläsningsresa. Tänkte slå på stort bara därför och ger en föreläsning på SETT – Sveriges stora konferens för IT och lärande. Jag kommer att prata om Näthat och nätkärlek. Hoppas på fullsatt när jag nu ändå ska avsluta turnerandet. Om någon missat varför, går det att läsa här.

Jag kommer att sakna responsen, alla smarta frågor jag får från publiken och som drivit min forskning framåt, det fina mottagandet jag alltid får och möjligheten att nå ut till så många. Däremot kommer jag inte att sakna resandet. Jag är faktiskt glad att det här är sista gången jag måste packa outfits för varje dag, hälla ner flytande saker i små små förpackningar, fundera ut att jag har adaptrar och sladdar med mig, klämma ner träningskläder och klämma in träning i schemat, sitta och vänta på flygplatser, oroa mig för att tåget ska vara sent, oroa mig för att jag ska vara på fel plats vid fel tillfälle, gå fel med gps:en i handen, och så vidare.

När det gäller media har jag inte bestämt hur jag ska göra. Har försökt dra ner på svarandet men det är svårt. Förra veckan hade jag ett 45 minuter långt avstyrningssamtal med en journalist. Ett avstyrningssamtal är när jag blir uppringd av en upprörd journalist som har upptäckt ett nytt fenomen som verkar farligt, hen har intervjuat lite allmänhet om det hela och eldat upp sig när hen ringer mig. Jag får långsamt och metodiskt förklara vad forskningen säger om fenomenet och i slutet av samtalet tackar hen så mycket för det nya perspektivet. Samtalet resulterar oftast i en relativt nyanserad artikel. Det kommer jag att ha svårt att sluta med! Det känns som efter ett träningspass ungefär – som om det var jobbigt men värt det. Men eftersom jag får så många samtal från journalister kommer jag helt enkelt inte att hinna med att svara på samma sätt.

Jag försvinner ju inte helt. Vi har ju internet! Som ger alla fördelarna ovan men inga av nackdelarna. Så vi håller väl kontakten ändå, fast jag stannar på kammaren?

Update 1: Det lät väldigt gnälligt ser jag när jag läser det. Jag är inte alls deppig för detta. Jag tänker vända den här motgången till nåt bra och verkligen gräva ner mig i skrivandet istället. Så det finns ingen anledning att tycka synd om mig. Tvärtom!

Update 2: Alla som känner mig vet att jag jag ljög här ovanför och att jag i själva verket kommer att sakna att hälla produkter i små förpackningar. Och att kunna skylla på resandet när jag köper min femtielfte reseförpackning med hårspray.