Svt Nyheter ringde mig precis och ville ha kommentarer på en sak som jag aldrig hade föreställt mig skulle inträffa: ett försäkringsbolag lanserar en försäkring mot näthat. Det var väldigt dåligt av mig att inte se den här grejen komma; självklart vill någon tjäna pengar på folks oro för hatet på nätet! Update: Debattext i Internetworld.

Enligt Internetworld som jag tror var först ut med nyheten består försäkringen bland annat av ”att avindexera det kränkande innehållet från sökmotorer, hjälp att spåra och stoppa spridningen”.

Min första tanke var att nej men nu får de väl ändå ge sig! Förutom det spekulativa och smaklösa i det hela är det helt enkelt inte sant att de kan ta bort oönskat innehåll på nätet. De kan försöka men de kan inte lova att det kommer att lyckas. Nu har jag ju inte sett hur det hela marknadsförs men risken är stor att köpare överskattar den hjälp de kan få.

Min andra tanke var att det är precis sån här hjälp många efterfrågar. Vi matas med hårresande historier på löpsedlar och i särskilda tv-shower, där näthatet framställs som en sorts spöke som ingen har kontroll över och där lagen inte hjälper det minsta. Nu är ju inte det sant. Lagen räcker förmodligen rätt bra men vi har ännu inte utvecklat rutiner och förhållningssätt som vägleder hur vi ska använda de juridiska instrumenten. Näthatet är inte heller något spöke, det är vanligt hat som utförs av vanliga människor men med uttryck som vi inte är vana vid. Vi kan hitta sätt att hantera det utan att köpa särskilda verktyg som försäkringar.

Min tredje tanke var att den här försäkringen är ett bra exempel på vad som händer när vi inte har någon myndighet som tar tag i så här viktiga och omdiskuterade frågor. Varför har vi inte en internetombudsman? Vi har haft massanvändning av internet i en hel generations tid och vi har inte ens diskuterat en internetombudsman ännu! Jamen då blir det så här! Då poppar de kommersiella lösningarna upp, som ett brev på posten.

Och min fjärde tanke är att det här inte bara är en fråga om juridik och psykologhjälp. Det handlar också om att vi behöver tänka annorlunda om de här sakerna; om att hamna på nätet, om vad vi lägger ut, om det eviga avtrycket och den oändliga publiken. Jag har tidigare skrivit om det här under rubrikerna Vad ska grannarna tänka?, Hur mycket info bör man lägga ut om sig själv?, Online Safety for Families och jag berör det i föreläsningarna Ungas säkerhet på nätet och Osynliga flickan.

Jag tror inte att vi ska nappa på den här typen av försäkringar (för jag antar att det kommer fler). Det bästa är att fortsätta diskutera frågorna men tiga ihjäl de kommersiella lösningarna.