När någon som har det svårt knackar på vår dörr

Debattartikel om situationen för de som tigger, i dagens Västerbottenkuriren. Passar också på att svara på fler frågor i ett tidigare inlägg: Frågor och svar om tiggare.

När någon som har det svårt knackar på vår dörr

VK rapporterar att kommunledningen idag tisdag ska fatta beslut utifrån ett förslag från den grupp som utrett kommunens policy avseende utsatta EU-migranter, de som tigger på våra gator. Förslaget ska enligt uppgift vara att stänga de läger som byggts upp och skicka hem de EU-medborgare som bor där. Det finns flera allvarliga problem med förslaget.

För det första kan vi inte skicka hem en människa för vilken ”hem” är en plats där hen blir trakasserad, spottad på och förföljd på grund av sin etniska tillhörighet. Där ”hem” är ett land med skyhög arbetslösheten och där den romska gruppen i princip står utanför arbetsmarknaden, där inget egentligt socialt skydd finns och där barnen kränks i skolan på grund av ett strukturellt förtryck starkare än de flesta kan föreställa sig.

För det andra förefaller utredarna ha utgått från lagens strängaste tolkning, vilket i praktiken innebär att de som tigger på våra gator inte skyddas av varken socialtjänst eller sjukvårdssystem. Det är möjligt att tolka lagen på ett annat sätt. Inte minst blir detta tydligt när andra kommuner framgångsrikt har hittat värdiga, mänskliga lösningar.

Det är de facto ett problem att det finns människor som tigger på våra gator, som inte har mat nog, som bor i ouppvärmda, tillfälliga bostäder, utan tillgång till vatten och avlopp. Det är ett problem att gravida kvinnor sitter ute och tigger på dagarna och sover i kylan på nätterna, utan tillgång till mödravård och näringsrik mat. Det är ett problem att barn inte får gå i skolan eller leka med andra barn. Det är ett problem att mammor och pappor svälter och fryser för att ge sina barn grundläggande saker som just mat och värme. Det är ett problem att de människor som utsätter sig för vårt hårda klimat flyr från en än värre situation i sina hemländer. Men lösningen kan aldrig bli att skicka hem dem.

Det stora problemet är nämligen inte att de finns på våra gator eller att de byggt sina läger i vår geografiska närhet. Det stora problemet är att de har det så svårt. Att klaga på att de finns här är egoistiskt och självcentrerat. Kommunens förslag visar att de söker en lösning där vi blir av med de som tigger, oavsett om beslutet riskerar människors liv och hälsa. Kommunens förslag går ut på att problemet ska försvinna från vår horisont så att vi slipper se det, inte att lösa problemet med människors utanförskap och utsatthet.

Det är utan tvekan svårt när problemen framträder så tydligt att vi inte längre kan ignorera dem. Det är oerhört svårt att plötsligt behöva förhålla sig till en grupp människor som vi kunnat ömka på avstånd tidigare. Att romer behandlas illa i alla delar av världen är ingen nyhet, det nya är bara att vi tvingas hjälpa dem. Nu finns de mitt ibland oss och deras situation kräver av oss att vi tar ställning och att vi agerar utifrån detta ställningstagande. Umeåbornas enorma engagemang visar dessutom att det är möjligt och önskvärt.

När någon som har det svårt knackar på vår dörr, då öppnar vi. Det är ett moraliskt krav i en civilisation. Att lämna en utsatt människa utanför när vi har ett sådant överflöd är inte ett alternativ. Det vore djupt oetiskt av kommunen att välja en lösning som bygger på stenhård tolkning av lagen snarare än empati. Det går att tolka lagen annorlunda, att läsa in lagens mening snarare än bokstav. Umeåborna har öppnat sina dörrar, sina plånböcker och sina hjärtan för de som tigger. Nu är det dags att kommunen också gör det.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s