Nu har Uppdrag granskning precis tagit slut. Ni kan se det i efterhand här. Ni kan också chatta med mig, eller läsa chatten i efterhand.

Den del där jag kommenterar är 6 minuter och 20 sekunder långt så ni förstår att allt jag ville säga inte kom med. Mitt viktigaste mål var att ta så mycket taltid som möjligt och det lyckades jag ju bra med. Det var viktigt att inte tid slösades bort på innehållslöst prat från skräckföreläsaren som var med mig i studion. Men det fanns mycket mer att säga och här är några av de sakerna:

Min viktigaste poäng är att vi inte ska fokusera så mycket på vad barnen ska göra och inte göra. Det som behövs idag är vuxna som tar ansvar för sin relation till barn. På allvar, inte bara på ytan. De nya strömningarna med hårda tag och gränssättning mot unga kommer inte att tillföra något när det gäller barns säkerhet på nätet.

Forskningen är idag enig om att det inte finns några råd vi kan ge barn som garanterar deras säkerhet. Det finns inte heller några tekniska hjälpmedel som ökar barns säkerhet på nätet, oavsett vad marknadsföringen säger. Vi ska inte, som en polis sa i tv efter självmordet i Kumla, se till att våra barn inte lägger ut bilder på nätet. Tvärtom! Att vi ger det rådet är att spela förövarna i händerna. Det är precis det som utgör grunden för en utpressningssituation, som många av de här barnen blir utsatta för. Om det inte finns någon skamlig hemlighet, går det inte att använda den för att tvinga fram andra handlingar. När vuxna skuldbelägger barnen ger vi bränsle till den manipulativa process som ofta föregår vuxnas sexuella exploatering av unga via nätet.

Det här är allvarliga saker och det blir allt allvarligare. När jag började varna för detta, för 8 år sedan, fanns mest en oro för att unga skulle få det svårare än nödvändigt. Men sen kom forskningsrapporter som gav stöd för det jag sagt och på senare tid har det blivit mer och mer tydligt att för många unga är detta en fråga om liv och död.

Nedan ger jag några korta råd till vuxna och barn. Men det är lite vanskligt att göra såna här sammanställningar. Jag oroar mig lite för att den kommunikation mellan barn och vuxna som jag förordar ska används som ännu ett vapen mot unga. Det får aldrig vara ett krav att berätta allt. Det ska vara ett erbjudande från vuxna, ett gott råd till de unga. Inget annat. Om unga inte vill berätta måste det vara deras val och frånvaron av förtroende får inte användas för att skuldbelägga någon.

Se gärna min webbföreläsning Ungas säkerhet på nätet och ställ frågor till Fråga forskarna – unga online. Eller ställ en fråga till Net Nanny.

Vad ska vuxna göra?

• Se till att tydligt signalera att du är beredd att lyssna. Moralisera inte. Bit ihop om din första reaktion och sov på saken, hellre än att visa att du blir upprörd.
• Fundera på, och diskutera med andra, hur annorlunda världen ser ut idag. Det faktum att alla finns på nätet gör till exempel att det inte är lika allvarligt om det finns en olämplig bild där ute. Avdramatisera digitala fotspår snarare än att hota med dem.
• Lär dina barn att känna efter och följa sina känslor. Tala om att det är ok att svika ett löfte om det inte känns bra att följa det.
• Ge lite tips på hur man kan ta sig ur en knivig situation utan att såra någon. Förklara att alla kan göra misstag men att inga är så allvarliga att de inte går att rätta till.

Vad ska unga göra?

• Om du oroar dig, prata med nån. Det är alltid, alltid bättre att berätta än att gå med på att sånt du inte vill.
• Träna dig själv att känna efter: Vill du göra det som den andra föreslår? Ger er relation dig något eller är det mest bara du som ger? Den typen av frågor behöver alla ställa sig på och utanför nätet.
• Tänk på att inga misstag är så allvarliga att de inte går att rätta till. Berätta för någon!