Detta är en fortsättning på mitt inlägg om tråkighet. Det finns tydligen så mycket att säga att det blir en hel serie inlägg.

Ett problem med debatten är att vi kanske menar olika saker. Att ha tråkigt kan betyda minst två saker. Jag har försökt bena upp:

• Att inte ha något att göra, som i att vara uttråkad och inte kunna sysselsätta sig med något.
• Att det man har att göra är så tråkigt att man inte står ut.

Den första punkten, att inte ha något att göra, verkar vara den vanligaste, åtminstone när debattens vågor går höga. Och här tror jag att vi ofta blandar ihop vuxnas och barns upplevelser. Jag frågade efter forskning om detta på Twitter, eftersom jag hittade så lite själv, och fick en hel del tips. Inte så mycket forskning dock, men den lilla som fanns ska jag berätta om senare. Men en väldigt populär podcast är tydligen Note to Self som har en kampanj som de kallar Bored and Brilliant. Den var ohyggligt tramsig så jag orkade inte lyssna på hela, så rätta mig om de byter spår mot slutet, men i princip handlade Bored and Brilliant om att skaffa sig en annan relation till sin telefon. Bara där slår jag bakut; jag har ingen relation till min telefon. Jag har en relation till de människor och de arenor och nyhetskanaler jag står i kontakt med genom min telefon. Men hur som helst, de var inne på att telefonen och människan har en osund relation och så kom det vittnesmål efter vittnesmål om hur telefonanvändningen skapat ett meningslöst tidsslöseri där man egentligen inte gör någonting vettigt och att lösningen var att våga lägga ifrån sig telefonen för att bli ”bored” och därigenom upptäcka hur fullkomligt livet blir när man egentligen inte gör någonting vettigt. När livet blir ett meningslöst stirrande ut i tomma intet och därigenom bra. Ja, ni fattar. Det jag inte fattar är att de inte upptäckte den logiska luckan innan de la ut programmet.

Men jag tror att just det här resonemanget illustrerar en viktig sak; att inte ha något att göra kan vara helt olika saker för vuxna och barn. De flesta vuxna sitter fast i ett ekorrhjul av jobb, utbildning, familj, städning, yttre krav på perfektion, räkningar och sömnbrist. Några kan ha gått kurs i mindfullness och jobbar som ekorrar för att få en lugnare tillvaro, men för många vuxna är det en ouppnåelig dröm att inte ha något att göra en liten stund. Medan det för många barn är en ohygglig plåga som varar i eoner och som måste motarbetas till varje pris.

Den andra punkten, att den föreliggande aktiviteten inte är stimulerande, dyker också upp i debatten. Särskilt om unga. Det är inte lika många som tycker att vuxna måste bita ihop och stå ut lite mer. Det kan ha att göra med att vuxna inte kan påstå med lika stor auktoritet att de själva står ut dagligen, medan det är hur enkelt som helst att påstå att ”när jag var barn, då hade vi det minsann inte så roligt alla gånger”. Klassiskt maktutövande, alltså.

Men varför anses det vara nyttigt att ha tråkigt? Vad är målet med den omhuldade tråkigheten? Jo, det är att bli kreativ, att hitta på saker, att stimulera fantasin. Och det är här jag efterfrågar vetenskapligt stöd. Vet vi verkligen att det förhåller sig så? Det tänkte jag ta upp i nästa avsnitt.