I dagarna lanserades ännu en av dessa tokiga kampanjer mot näthat som vi har sett så många av genom åren. Många minns säkert Friends mobbningsgenerator och kampanjen #unselfie.

Innan jag går in på kritiken: jag förstår att kampanjen är skapad med den bästa vilja i världen. Det handlar inte om det. Det handlar om att ändamålen inte helgar medlen, även om det ibland känns så när vi står inför riktigt vidriga företeelser. Då är det lätt att skena iväg, starta en ogenomtänkt kampanj. Men vuxna som oroar sig för ungas nätanvändning måste lära sig att alla idéer inte är bra idéer. De måste lära sig skippa vissa infall och inte starta en nationell kampanj, en app, en sökmotor eller hashtag. Och varför inte anlita en expert? Det är ett enkelt sätt att kolla av området och få perspektiv på sin oro.

På #snackaomnäthat skriver man att det handlar om att vuxna ska få en bättre inblick i hur barns digitala vardag kan se ut. Nu är det ju inte så att vuxna inte känner till att det finns en massa skit på nätet, tvärtom faktiskt. Det är ett problem att så många vuxna får sin information från exempelvis media, snarare än från sina barn. Om de skulle få mer av sin kunskap genom barnen skulle det innebära två saker:

1) Informationen skulle vara filtrerad på ett relevant sätt, så att det ändå blir begripligt varför barnen ens har en ”digital vardag” (huvva, vilket hemskt uttryck!).

2) Barnen i fråga skulle ha nån vuxen som intresserar sig för deras upplevelser, vilket utan tvekan skulle vara bra för dem. Det skulle vara bra för de barn som på olika sätt är utsatta på nätet, eftersom de behöver vuxenstöd, men det skulle också vara bra för den stora majoritet som har det rätt så bra, eftersom det alltid är bra om det finns vuxna med i barns olika funderingar.

Den här kampanjen gör precis tvärtom. Den inbjuder till att ta en omväg, förbi de enda riktiga experterna på ungas nätanvändning, nämligen de unga användarna själva. Det är ett oerhört förminskande av unga som tänkande aktörer, när vuxna ska prata med vuxna och gå över huvudet på de som verkligen kan svara på frågor som: Hur gör du när sånt här händer? Hur känns det? Vad brukar du göra? Hur kan jag stötta dig? Hur kan vi stötta andra? Hur kan vi bidra till att hatet inte ökar?

Det sista är ju inte minst viktigt. Och där förstår jag verkligen inte hur kampanjen menar. Att ont ska med ont fördrivas? Det känns inte som ett modernt angreppsätt.

Och på tal om modernt: det verkar inte heller som om de läst in sig på aktuell forskning om kränkningar. Det var länge sen man trodde att problemet var brist på empati hos förövare och omgivning, vilket också är min spontana kritik mot UR:s spektakulära satsning på en VR-upplevelse av mobbning. Det finns en anda av 1970-talets toleranspedagogik över dessa försök att få andra än de utsatta att förstå hur det känns. Det är välvilligt, utan tvekan, men det är också exkluderande. Angreppssättet förutsätter att det finns ett vi och ett de; den som ska ta del av upplevelsen förutsätts stå utanför. Men så är det ju inte alltid. En vuxen kan självklart ha svåra erfarenheter av mobbning och även av kränkningar via nätet. Och ett verktyg som en mobbningssimulator kan inte med några som helst argument användas för elever, det hoppas jag att alla inblandade förstår. Det syns nämligen inte utanpå vem som har egna traumatiska upplevelser bakom sig. En simulator riskerar att riva upp sår som den utsatta själv måste plåstra om sedan.

Självklart ska vi prata om näthatet, det är jag den första att skriva under på. Men det måste göras på ett inkluderande, respektfullt och informerat sätt. Läs gärna min bok på ämnet. Nån gång den närmaste tiden kommer jag att skriva om vikten av trigger warnings och varför världens mest lättkränkta folk i själva verket kan vara världens mest normutmanande folk.