I fredags när jag pratade på Littfest var vi bara inne helt snabbt på kultur och kvalitet i panelsamtalet om kultur och digitalisering. Och det hade jag gärna pratat mycket mer om. Kvalitet måste ju sitta i människan, alltså den som tar del av kulturen. Men idag pratas det ibland om kultur som något absolut, något klassiskt och som om det finns eviga värden i vissa kulturella uttryck men inte i andra. Trots att vi mycket väl vet att det som anses vara rumsrent förändras över tid. En gång i tiden för länge sen tyckte man att böcker var fulkultur eftersom den muntliga traditionen var finare. Och närmare i tiden tyckte man att graffiti var skadegörelse. Den historien bör vi ha i bakhuvudet när vi bedömer samtida kulturella uttryck. För en vacker dag kommer det att finnas akademiska verk som vrider och vänder på speedruns, unboxing och selfies. Tills dess är det vårt ansvar att lyssna, respektera och försöka förstå.

Bilden är från Peter Bengtsen som har skrivit ett kapitel i ”Routledge Handbook of Graffiti and Street Art” tinyurl.com/rhogasa1