Nu är det måndag igen. Ni överlevde #metoo och kan gå tillbaka till vardagen. För oss är det också måndag. En dag då vi riskerar att bli våldtagna, sexualiserade, äcklade, objektifierade, förminskade på grund av vårt kön, få oombedda kommentarer och kroppskontakt. Det är den skevheten som #metoo belyser. Det är kvinnors berättelser om hur underordningen är något vi måste förhålla oss till, redan som barn. Och hur fel det är. Och vad det beror på. Och hur vi ska komma ifrån det.

Ändå tog ni utrymme i media för att ge er syn på saken. Genom att uttala er offentligt lyckades ni reducera en rörelse som handlar om destruktiva normer och maktstrukturer till nån sorts ”nu är det killarna mot tjejerna och eftersom tjejerna verkar vinna den här gången är det säkrast att jag är på deras sida”. Fast teorin om ett patriarkat beskriver inte en kamp mellan könen. Istället säger den att pojkar och män också drabbas, om än på andra sätt än kvinnor och transpersoner.

Faktum är att just det här som hände, att män kände sig manade att kommentera, kritisera, godkänna och delta, är väl beskrivet i teorin om patriarkatet. Vi (nu generaliserar jag) litar mer på män än på kvinnor. Vi blir tryggare om en man bekräftar det en kvinna säger. Men att bidra till denna process är kontraproduktivt. Att män steppar upp och uttalar sig om en sån här fråga, förstärker bara de rådande maktstrukturerna. Det hamrar in att det är bäst att män får godkänna kampen, annars kanske den inte är giltig.

Dessutom blir er medverkan ett sätt att skilja ut de onda männen från de goda. Och då handlar det plötsligt inte om en samhällsstruktur som ger makt åt vissa på andras bekostnad. Plötsligt finns inte patriarkatet, utan bara Onda och Goda Män. Och det är självklart nåt som patriarkatet tjänar på; att vi inte erkänner att det finns, att vi gör skevheterna till individuella frågor. Under de här dagarna som #metoo har rasat har ni män som uttalat er förmodligen gjort mer för att förstärka patriarkatet än Joakim Lamotte har gjort sen han blev feminist.

Jag förstår att ni kände er kallade. Det kliade i sociala mediefingrarna eller så ringde tv och ville att ni skulle komma och prata. Och det ÄR svårt att inte få säga sitt! Det är lika svårt för oss att inte fråga er om lov innan vi gör nåt. Men det är ert förbannade ansvar att avstå. Ni kan stötta kampen genom att gilla, dela, hålla tyst och tänka. Ni behöver inte reda ut hur vi menar. Ni behöver inte ställa frågor för att ”försöka förstå”. Ni behöver inte ta avstånd från de Onda Männen (det verkar bara suspekt för övrigt). Och ni förstår säkert att ni inte behöver kommentera på detta inlägg.

Så om du får en andra chans, om media ringer eller om det känns som att en status är på väg: jag tror att ordet du söker är ”nej”.