Ni har hört mig säga det förut, t ex när det gällde Periscope, Talking Angela, Blue Whale. och även appar generellt. Och nu är det dessvärre aktuellt igen så jag måste upprepa:

Varna inte om du inte har på fötterna! Det kan vara farligare än att inte göra nåt alls.

Det som händer när man utfärdar grundlösa varningar är att några kommer att överreagera på varningen. Några barn kommer att bli räddare än det finns fog för att vara och några vuxna kommer att agera i panik och riskerar att ställa till det för barnen.

Vuxna har ett ansvar, oavsett om man är vårdnadshavare eller professionell, att hålla sig lugn och rationell när det kommer till ungas situation. En rädd och upprörd vuxen är ett sämre stöd. Vet man med sig att man har lätt att skena iväg i fantasin får man sansa sig ett tag och vänta med att agera.

Det finns så många barn som redan är rädda, helt i onödan. De har hört rykten om att en app de använder är farlig, att den styrs av pedofiler eller att användare riskerar att begå självmord om de använder den. Dessa barns vuxna måste fånga upp och hjälpa barnet bearbeta onödig oro. Det är inte rimligt att barn ska ligga vakna om nätterna och oroa sig för att en bild de lagt ut ska komma i händerna på pedofiler.

Rykten om hemska saker är vanliga bland barn och har alltid varit det. Den stora skillnaden nu är att vuxna bidrar till och i vissa fall initierar ryktesspridningen. Jag minns en tid då vuxna lugnade och tröstade och sa att Svarta Damen inte alls äter barn på nätterna eller vad det nu kan ha handlat om. Och så kom internet. Och nu är det vuxna (dessutom pedagogiskt utbildade vuxna) som sprider rykten.

Jag ser det också som ett trivialiserande av våld, självskada och självmord att påstå att ett spel kan leda till sådant. Att ägna sig åt destruktiva praktiker som barn har betydligt mer komplexa anledningar än att bli hetsad i ett spel. Om en vuxen misstänker att ett barn deltar i ett farligt sammanhang, på eller utanför nätet, är det den vuxnas ansvar att agera på den misstanken genom att i första hand prata med barnet. Inte genom att skicka ut massmail.

Jag kan ha en viss förståelse för den skolledare som väljer att skicka ut ett massmail utan att ha kollat upp saken först. Det finns nämligen en sorts hets kring ungas nätanvändning idag som handlar om att vuxna är livrädda att framstå som okunniga eller ointresserade, att inte stå med Svarte Petter när alla andra redan har förstått. Ingen vill vara den där rektorn som mitt under Instagramupploppet råkade säga till media att hen inte visste vad Instagram är. Och då kanske det känns bättre att agera för snabbt än att inte agera alls.

Det ligger dock i skolans ansvar att ha informerat sig om vad som är tryggast för eleverna. Och det är rätt snabbt formulerat. Det tryggaste för barn och unga är att de vågar prata med nån vuxen om det som oroar dem, om de känner sig hotade eller utsatta på annat sätt, om de sett nåt de inte orkar med, om de funderar på om en kompis mår dåligt. Det är vad forskningen säger är det som bäst kan skydda barn på nätet (även om det ger effekter utanför nätet också). Det är självklart vuxnas ansvar att se till att det finns ett sådant förtroendefullt klimat att de unga kommer och berättar. Det betyder att allt som görs med målet att skydda eleverna måste vägas mot denna kunskap. Exakt allt man funderar på att göra – skicka massmail till vårdnadshavare, ta in en föreläsare, installera filter, eller upprätta ett kontrakt med eleverna – allt måste vägas mot detta att eleverna ska ha förtroende för att vuxna vill och orkar lyssna och att de håller sig lugna och rationella vad de än får veta. Många av exemplen ovan går bort direkt eftersom de fjärmar eleverna från de vuxna snarare än tvärtom.

Egentligen är det superenkelt. Prata med eleverna först. Ta in information, gör en kartläggning. Hur stort är problemet? Vilka oroar sig? Vad oroar de sig för? Vad vill de att vuxna ska göra? Vad verkar vara sant i den här historien? Och sen är det bara att göra upp en plan för hur arbetet ska bedrivas. Självklart med mantrat ringande i öronen:

Varna inte om du inte har på fötterna! Det kan vara farligare än att inte göra nåt alls.

Läs mer om Momo:

Jack Werner: Spökhistorien ”Momo Challenge” – ännu en Svarta Madame på sociala medier, ”Hantera Momo som en spökhistoria”, Till dig som delar Momo-varningen på Rosatraktor.com