Vi har aldrig exponerats för så mycket forskningsresultat som idag. Vi kan dagligen ta del av flera nya studier, eller snarare rubriker om dessa studier. Det gör att vi måste sålla i informationsflödet i lika hög takt. Vissa rubriker är relativt lätta att välja bort; uppenbar alarmism som går ut på att sälja en bok eller erbjuda behandling mot påhittade fenomen som mobilberoende. Men det är svårare att ifrågasätta forskningsresultat eftersom vi då skulle behöva gå bortom medierapporteringen och ta reda bland annat

• om medias rapportering verkligen avspeglar forskningsresultaten,
• om själva studien är välgjord; har forskarna har tolkat sina resultat på ett rimligt sätt, hur har urvalet gjorts, har forskarna tagit saker förgivet som styr resultaten? Mitt favoritexempel är en studie som presenterades med orden ”Låter vi våra barn använda digitala media för mycket och för tidigt i livet?”. De har alltså valt en värderande ingång redan från början: för mycket. Då är det är rimligt att anta att ett av deras resultat kommer att vara att vi låter våra barn använda digitala media för mycket och för tidigt i livet.

Hur ska all denna tolkning och kritiska granskning gå till? Vilka är det som kan ta sig tid att granska forskning utifrån dessa kriterier? Det vore både nyttigt och roligt om vi blev bättre på att prata om forskning, men jag tycker att det är orimligt att alla privatpersoner ska tvingas lära sig och förvänts ha tid till det. Istället tycker jag att forskare borde ta ett betydligt större ansvar än idag. Det håller inte att forskare ska använda sin titel för att uttrycka åsikter och rekommendera sådant de plockar ur en hatt. Det håller inte heller att forskare sitter på sina tjänsterum och hukar när debatten tar knasiga vägar, det ingår i vårt ansvar att bidra till en positiv samhällsutveckling. Media har såklart också en viktig roll. Det tar mycket tid och energi att granska och i nedskärningstider kan det vara lockande att bara publicera pressmeddelanden eller låta bli att ställa kritiska frågor till forskare som uttalar sig. Medierna i P1 tog upp problemet med att ta in annonser från en diktatur, som Kina. Karin Olsson, kulturchef på Expressen påpekade att tidningar även måste ta ansvar för vilka debattartiklar de väljer att ta in. Hon sa att debattartiklar visserligen speglar olika intressen, men menade också att varje publicist måste fråga sig när intresset övergår till att vara ren desinformation. En tidning som påstår att författaren själv ansvarar för sin text tar inte sitt samhällsansvar. Sen behöver förlagen ta ett betydligt större ansvar än de gör idag och låta faktagranska facklitteratur och populärvetenskap. Det görs på många håll men långt ifrån överallt. Om du är intresserad av den här frågan kan jag rekommendera podcasten Sinnessjukt som har granskat boken Kimchi och kimbucha. Det finns ett kortavsnitt men jag lyssnade med behållning igenom alla nio timmarna. Här finns extramaterial om granskningen.