Nu är det sista luckan om Twenge, jag lovar!

Twenges artikel osar av romantiserande av det som en gång var ungdomen: undvika sina föräldrar, hänga på hemliga platser i skogen, köra bil, dricka alkohol, tjäna pengar och ha sex. Och som hon menar att ingen är intresserad av längre. Jag kan minnas en tid då vi oroade oss för att unga hade sex för tidigt, för ofta, med fel personer och på fel sätt. Jag minns också att varken undanskymda festplatser, bilkörande eller alkoholkonsumtion sågs som något man önskade sina unga. Vilket faktiskt för mig in på ännu ett problem med att de svenska debattörer som hänvisar till Twenge: hon har gjort sina studier i USA, vår debatt handlar om ungdomar i Sverige. Det är enorma skillnader mellan dessa två länder och det är något man måste ta hänsyn till. Inte så att all forskning måste vara nationell, men den som vill använda forskning från andra länder måste granska den kritiskt för att se om det finns skillnader som kan vara avgörande för resultaten.

Twenge gör lösningen på problemen till en lätt sak:

”If you were going to give advice for a happy adolescence based on this survey, it would be straightforward: Put down the phone, turn off the laptop, and do something—anything—that does not involve a screen.”

Att presentera lösningen på ungas dåliga mående som något de själva eller deras vuxna enkelt kan göra, är att trivialisera psykisk ohälsa. Det riskerar också att lägga skulden på den som är utsatt. Och det riskerar att legitimera en billig utväg för samhället. Vi behöver inte satsa på fler kuratortimmar i skolan, mer personal i barn- och mödrahälsovården, det är dagens ungdom som måste lägga ifrån sig sina skärmar!

De här idéerna kommer i en tid då vi inte längre har tid att ta hand om barn, när nedskärningar har blivit något som ska göras varje år och det är naturligtvis tacksamt för beslutsfattare att ha något enkelt och tydligt att skylla på, något som ligger utanför deras kontroll. När vi har rätt bra koll på vad som orsakar, bidrar till och underhåller psykisk ohälsa hos unga. Vi vet också att stor ojämlikhet i ett samhälle skapar mer våld, mer stressrelaterade sjukdomar, sämre folkhälsa, mer psykisk sjukdom. I många länder, Sverige inkluderat, ökar klyftorna och detta skulle kunna vara en starkt bidragande orsak.

Ungas ökade psykiska ohälsa kan ha med skärmanvändning att göra men den kan också ha andra orsaker som det är vår skyldighet att söka efter. De stora neddragningarna i samhällets skyddsnät är betydligt rimligare som förklaring, rent kronologiskt. Det kan sägas finns ett samband i tid men det sambandet är för det första rätt svagt och beror på hur man väljer ut data, för det andra vet vi inte om det verkligen finns ett orsakssamband. Att låsa fast sig vid en förklaring ökar risken att man missar den verkliga orsaken. Att skylla på skärmar blir också ett sätt att förminska de enorma fördelar som nätet har inneburit för många, framförallt marginaliserade grupper och individer. Om vi inte erkänner vikten av dessa förbättringar riskerar vi att beröva dem detta stöd som kan utgöra skillnaden mellan att ha ett bra liv och inte ha något liv alls.