Fortsättning från igår.

Ett av de påståenden som är grundbulten i Twenges resonemang och som det ofta refereras till formulerar hon så här i sin artikel:

”The results could not be clearer: Teens who spend more time than average on screen activities are more likely to be unhappy, and those who spend more time than average on nonscreen activities are more likely to be happy.”

Lustigt nog kommer sedan en mening om att vi inte vet riktningen på sambandet och att vi inte ens vet om det finns ett orsakssamband. Men strax därefter påstår hon ändå att vi vet riktningen. Så det bekymrar henne inte att forskningen säger en sak, hon säger gladeligen motsatsen om och om igen:

”… the effect of screen activities is unmistakable: The more time teens spend looking at screens, the more likely they are to report symptoms of depression.”

Den senare delen av meningen finns det belägg för men det är verkligen inte fastställt att det är en effekt av skärmtid. Tvärtom, finns det rätt robusta studier som visar att skärmtid har en väldigt liten påverkan på ungas mående. Enligt psykologen Andrew Przbylski har man t ex noterat 13 gånger högre negativ effekt av att lyssna på mycket musik än att ha mycket skärmtid. Det betyder inte att musiklyssnande är farligt i sig utan hänger mest troligt ihop med att den som har stora problem kan välja musiken som tillflykt. Mycket skärmtid ligger nånstans mellan att ha glasögon och att äta mycket potatis som indikator på psykisk ohälsa, säger Przbylski i podcasten Rationally Speaking. Det är ett avsnitt som alla som funderar på den här frågan borde lyssna igenom.

Twenge har fått mycket kritik, vilket inte på något sätt har avskräckt svenska alarmister som Anders Hansen och Sissela Nutley från att referera till henne, på ett sätt som antyder att hennes resultat verkligen visar det hon påstår. Det är konstigt av flera skäl. Dels är det mycket märkligt att forskare inte bryr sig om att läsa Twenges artiklar kritiskt, dels är det förvånande att de inte tycks ha hittat den massiva kritik som har framförts mot henne. Det går på ett par sekunder att få fram alvarlig kritik från tunga forskare, t ex psykologen Sarah Rose Cavanagh: No, Smartphones are Not Destroying a Generation, Amy Orbens Social Media and Suicide: A Critical Appraisal som är en genomgång, och delvis hård sågning, av en publicerad forskningsartikel av Twenge. Det är för övrigt Orben som har klottrat i Twenges rubrik i bilden ovan.