”Svenska elever måste få bättre utbildning i källkritik”. Det är ett inte helt ovanligt sätt att argumentera när källkritik kommer på tal. Helt rimligt, ifall det är så att svenska elever får dålig utbildning i källkritik. Mindre rimligt ifall det vi försöker lösa är det enorma samhällsproblem som manifesterar sig i desinformationskampanjer, misstro mot vetenskap, trollfabriker och försök att manipulera demokratin. För det är naturligtvis inte svenska elevers dåliga utbildning i källkritik som ligger bakom det problemet. Där får vi nog söka lösningar på annat håll. Hur gammal var hon som myntade uttrycket alternativa fakta? Rätt svar: gammal nog för att inte kategoriseras som ungdom. Det samma gäller trollfabriker och exakt varje annat fenomen som har med sanning och lögn att göra; det är inte ungdomar som startar och det är inte heller ungdomar som underhåller dem genom sitt agerande.

Nu är det alltid enklare att analysera problem som om de vore ungdomsproblem; att påstå att selfies bidrar till sexualisering och utseendefixering av unga är betydligt enklare än att tvingas inse att en har varit medskapare till den sexualiserade och utseendefixerade värld som dessa unga föddes in i. Det är betydligt lättare att skriva upprörda krönikor om hur flickor borde vara än att konfrontera män som uppför sig tölpaktigt. Och det är betydligt mindre smärtsamt att försöka lösa problemen med näthat och desinformation genom att utbilda ungdomen, än att tvingas ta tag i att charlataner får fortsätta trots att de är avslöjade, att det finns vuxna som på allvar säger saker som ”jag delar inte dina fakta”, ungefär som ”jag delar inte din uppfattning”. Obs sann historia!

Det blir dessutom extra skevt att lägga problemen med just källkritik på unga. Under tiden som vi har diskuterat hur unga bäst ska utbildas i källkritik har det nämligen utvecklats en hel kultur på nätet där källor efterfrågas på exakt varje påstående. ”Källa på det?” är en fråga som är vanlig i alla miljöer som är potentiellt tveksamma att använda som källa. I forum och på Wikipedia har dessa unga fostrats att vara kritiska till information som läggs fram. Tänker en efter är det rätt självklart att den som använder användargenererade kanaler måste ha tydliga strategier för att förhålla sig till allt som påstås. Det fungerar inte att alla ska gå på nit efter nit och sedan eventuellt lära sig navigera i de enorma mängderna information som är tillgängliga. Det gjorde mig glad att upptäcka denna kultur, med ett osjälviskt delande av kunskaper och samtidigt strikta krav på saklighet och belägg för varje påstående. Jag kan dock inte bortse från den lilla varningsklocka som ringer; jovisst ser det bra ut, fantastiska strategier, smarta lösningar på allvarliga problem, men vet vi verkligen att det funkar? Ja, till viss del är det ingen tvekan om att det här handlar om strategier som alla borde lära sig, men vi vet inte om det gäller alla. Det finns nämligen ingen systematik i detta lärande. Eftersom lärandet har skett på egen hand eller tillsammans med jämnåriga, ibland till priset av dyrköpta misstag, kan vi kan alltså inte veta om alla elever lär sig eller om det är som vanligt, att de barn som har det ordnat omkring sig i övrigt, är de som klarar sig bäst.

Med inläggen om unboxing, selfies och källkritik har jag försökt ge ett annat perspektiv på fenomen där jag tycker att tolkningen ofta blir väldigt snäv. Antagligen beror det på att så många utgår från sin egen situation och läser in sådant som präglat deras eget liv. Och det kan funka men det är inte alltid som ens egen tolkning är relevant. Att anta en annans perspektiv är svårt, men när det handlar om barn är vi helt enkelt tvungna att försöka.